Min vän Kent

En sak som jag verkligen gillar med Ryssland är att man som tedrickare för en gångs skull är en del av normen. Dessutom är det ryska teet överlägeset det som serveras här på hemmaplan. Te i Rysslands marknadsförs ofta som något engelskt, men engelsmännen kan slänga sig i väggen. De jolmiga mjölkblandingar som de kallar för te är inget i jämförelse.

VÃ¥r snobbiga tebok talar om de ryska teerna som ”robusta teer som passar bra att söta”. Och sötar gör man förvisso gärna. Beställer du te i Ryssland fÃ¥r du in enorma mängder socker bredvid, och nÃ¥gon enstaka gÃ¥ng kan det vara redan irört. Faktum är dock att ingen av mina närmre bekanta sötar sitt te. Ofta hör man att ryssar sötar sitt te med sylt. Det är nÃ¥got jag aldrig har sett och när jag frÃ¥gat om det har jag fÃ¥tt ett skeptiskt ”kanske nÃ¥gon gjorde det förr i tiden” till svar.

Visserligen är det vanligt med tepÃ¥sar, men ”riktigt” te lagas efter samovarprincip: Man brygger en liten kanna starkt te, bladen lägger man direkt i kannan. När man är sugen pÃ¥ te slÃ¥r man i nÃ¥gra cm i koppen och fyller upp med hett vatten frÃ¥n samovaren (eller oftare vattenkokaren). ”Tesaft” skulle man ocksÃ¥ kunna kalla det. Det bör kanske tilläggas att en av fördelarna med storbladiga teer är att de kan dra hur länge som helst utan att bli beska.

Det anglofila temat går igen hos min favorit bland de ryska teerna: Sir Kent – ett storbladigt ceylonte. Ingen annan har så stora blad som Kent. Det är också ett av de billigaste märkena, vilket gör det till en ekonomiskt hållbar last. De leder också till viss förvåning och muntration bland bekanta som tycker att man kanske skulle släpa med sig snäppet exklusivare souvenirer hem. (Och när jag igår hittade en rätt stor sten i paket var det inte utan att jag hade viss förståelse för deras argument.)

Det var min värdinna som introducerade mig för Kent. Hon hade rationaliserat bort kannan i te-lagandet: i botten på koppen la hon några blad te, slog på någon centimeter vatten och lät det stå och dra medan man åt. Efter maten fyllde hon upp koppen med hett vatten. Eftersom det är så stora blad gick det bra att dricka utan att få teblad i munnen. Fast hennes dotter käkade upp tebladen! Jag trodde inte mina ögon när jag såg det första gången.

6 reaktion på “Min vän Kent

  1. Det där med att ryssar skulle söta teet med sylt är nog delvis en missuppfattning som grundar sig pÃ¥ ryska klassiska författare. Där dricker man ju ”te med sylt”, och dÃ¥ har folk kanske fÃ¥tt för sig att det ska vara sylt i teet. I verkligheten var det nog oftast sÃ¥ att man hade sylt i en liten skÃ¥l bredvid som en sötsak. SÃ¥ serverades jag i alla fall te i Baku när jag var där 1990. Fast häromdagen sÃ¥g jag Zjirinovskij pÃ¥ tv när han var ute pÃ¥ valturné, hemma hos nÃ¥gra pensionärer, och han pÃ¥pekade att han gillar te med sylt i. SÃ¥ helt omöjligt är det väl inte att man gjorde sÃ¥ förr.

    Förresten, det här inlägget skulle väl passa bra i Rysk mosaik?

  2. Jo men sylt bredvid som sötsak har jag också fått! Men då tolkade jag sylten mer som marmelad eftersom den gärna skulle vara på något också.

  3. Bladté i all ära, men det har stött på oftast är att bladen har blivit utbytta mot te-påsar. Ett par påsar i lilla kannan, och på med vatten, enligt saft-modellen alltså.

    Genialt om du frågar mig.

  4. jag fick alltid rådet av mina arbetskamrater att blanda sylt i teet när jag var förkyld, både när jag bodde i Moskva, och i Tadzjikistan som ju har varit under ryskt inflytande länge. Oftast hallonsylt.

  5. Mina ryska bekanta har bara gett mig rådet att dricka vodka med svartpepparkorn i vid förkylning. Te med hallonsylt låter ju lite behagligare, kanske värt att prova.

Kommentarer inaktiverade.