Den skiftande historien

Dagens utgåva av St Petersburg times har en intressant artikel vid namn Remaking history in a Kiev Museum. Artikelförfattaren, numera verksam som historieprofessor i USA, återbesöker ett museum i Kiev där han inte varit på 30 år. Han är fascinerad av ändringarna. Allt som hänvisar till Ukrainas historia som en del av Tsarryssland eller Sovjetunionen har tonats ner, det som skulle kunna framställa dessa imperier i positivt ljus saknas helt, och ett stort antal händelser har tolkats om till att handla om ukrainsk nationell själständigheteskamp. Jag är mest fascinerad av hans konversation med en äldre kvinna som vaktar en av salarna:

”The woman took note of my ironical smile and responded that I had a wrong view of history. In my view, history is fixed. This is not the case, she said, because history should follow the lead of current politics. I told her that what she stated fit the postmodernist vision, which says that there is no objective truth but just a construction of history, and that there are only politically correct or politically incorrect views. She responded that she had never heard of postmodernism or political correctness, but she fully supported the idea nonetheless.”

Jag säger som Claude Levi-Strauss (och mÃ¥nga med honom). Ett oändligt antal händelser har hänt i det förflutna, bara ett fÃ¥tal hittar in i historieböckerna (eller till museet). Det är i urvalet det hela ligger. Och urvalet säger nog mer om samtiden än historien, precis som damen ovan indikerar. Vad som skiljer henne frÃ¥n de flesta postmodernister är nog den normativa inställningen, hon säger att det inte bara är utan ocksÃ¥ bör vara sÃ¥, medan akademikerna mer är inne pÃ¥ att försöka ”avslöja” att och hur detta görs.

Bildspråk

I petersburgsbaserade internettidningen fontanka.ru stöter jag på ett, på ryska, ganska anmärkningsvärt uttryck. I en artikel om guvernör Valentina Matvienko skrivs det att hon расставила точки над «i». Alltså satte pricken över i. Eftersom det ryska «i» skrivs «и» är man tvungen att slänga in ett latinskt i. Det är alltså ett bildspråk som är fullständigt meningslöst om man inte behärskar det latinska alfabetet.

Jag har flera gånger hört storstadstidningarna i Ryssland kritiseras för att man använder ett språk som är så fullt av anglisismer och annat att det faktiskt kan vara svårt att förstå för en vanlig ryss utan kunskaper i engelska. Om man då lägger till att stad (läs Moskva och St Petersburg) och land är skilda världar i mycket högre utsträckning än här blir en landsbyggdsbefolkning helt exkluderad även från tidningar som inte definierar sig från lokala – och inte bara för att de inte har råd att köpa dem.

Jag tycker det är en relevant diskussion om elitism och exkluderande språkbruk, men kanske gör det faktum att det aktuella fallet är en internettidning att den grupp man bekymrar sig om är utesluten per automatik. Så exemplet ovan får nog bli en fråga för lite gammaldags språkvård helt enkelt.

Hon med flätorna

Så här ett och ett halvt dygn efter vallokalernas stängning verkar det fortfarande inte gå att få något säkert besked om hur det gått i det Ukrainska valet, även om Julia Timosjenko redan igår utropade sig till segrare. Låt oss hoppas att hennes och president Jusjtjenkos vänskap är mer beständig den här gången. Tiden som gått sedan den orangea revolutionen (det är snart redan tre år om jag inte räknar fel) har väl något mattat den entusiasm man kände då. Jag är inte säker på att jag tycker Julia Timosjenko är en så bra politiker men jag hoppas ändå att hon i slutändan kommer stå som segrare i valet, inte minst för att världen behöver fler premiärministrar som ser ut som prinsessan Leia i Star Wars.

SÃ¥pan Vladimir Vladimirovitj

Så har såpan om Putins framtid fått ett nytt kapitel, och ett av de scenarier som politiska analytiker snackat länge om framstår som mest troligt. Nämligen det att Putin kan bli Rysslands nästa premiärminister. Alla svenska tidningar rapporterar om det senaste beskedet att Putin ska toppa Enade Rysslands lista i parlamentsvalet (dock fortfarande utan att gå med i partiet!).

Jag hörde för första gången den teorin på konferensen ”Towards a post-Putin Russia” hösten 2005, då framlagd av en rysk professor, jag har tyvärr för länge sedan glömt hennes namn. (Det jag minns bäst från denna konferens mina och F:s hysteriska fnissattacker när på slutet av en lång dag den tyska professorn under hela sitt föredrag misslyckades med att prata i mikrofonen.) Att Putin skulle bli premiärminister lades fram som ett av flera tänkbara framtidsscenarier. Att han skulle gå till näringslivet är det enda av de andra jag minns, mest för att det lät så roligt på ryska. Professorn framhöll hur inspirerad Putin är av Tyskland, och att det är troligt att det tyska statsskicket och arbetsfördelningen mellan president/premiärminister där tilltalade honom.

Det mest glädjande med dagens besked är väl att alla spekulationer som hur Putin ska ändra konstitutionen för att fÃ¥ sitta en tredje period kanske kan fÃ¥ ett slut nu. Annars tycker jag det mest fascinerade i hela Putins efterträdare grejen hur fixerade alla är vid att prata om Putins efterträdare, och hur han ska ”utse” den. Ryssland är en demokrati (jo den har sina brister men ändÃ¥). Man har presidentval. Den som utser Putins efterträdare är det ryssländska folket. Men framförallt finns det sÃ¥ mycket i Ryssland som är intressantare än Putin eller vad nästa president kommer att heta.