Högtidlighållanden

Det är idag ett år sedan Anna Politkovskaja mördades. För att minnas hennes roll som den som människor ville tala med har hennes tidning Novaja Gazeta åter öppnat hennes telefonnummer för att människor ska kunna ringa dit och lämna meddelanden som man publicerar idag. Om mordet, hennes gärning och högtidlighållandet av hennes minne har rapporterats flitigt i svenska nyhetsmedier. Det har nog inte undgått någon och det finns knappast så mycket mer att tillägga.

Vad som nog undgått fler är svenska minnesfiranden. Sådana hölls på flera håll i landet, till exempel tände Amnesty ett ljus för varje journalist som mördats de senaste åren i Ryssland utanför domkyrkan i Kalmar. Jag var inte där, utan utanför ryska ambassaden i Stockholm där ett antal organisationer med journalistanknytning ordnade en manifestation. Jag hade på omvägar fått en inbjudan på vilken det lät som att man vände sig till en allmänhet. Väl framme var känslan snarare att man inkräktade på ett privat arrangemang. Det var 21 personer som deltog.

Det var lite märkligt att manifestera på en trottoar, bredvid en väg som effektivt dränkte all högtidlighet i en tyst minut. Det hela var grått, kallt och kändes ganska futtigt. Det kändes inte heller som att arrangörerna var intressarade av fler deltagare eller ett större genomslag, för då hade man ju kunnat välja ett plats där fler människor rör sig. Manifestationen var ju inte heller direkt riktat mot ambassaden, som tydligen till och med sagt att de skulle komma ut med blommor. Jag kunde inte komma i från känslan att platsen valts mest för att man hoppades att någon skulle komma utsläntrande ur DN/Expressen-skrapan på andra sidan vägen för att bevaka det hela.

Tvärt emot manifestionens förmodade intentioner förmedlades känslan av att det vi högtidlighåller är oviktigt och undanskuffat. Men de som allra mest bryr sig (i alla fall här) är journalister och rör sig i ett annat offentligt rum än stadens, alltså kan vi i alla former av nyhetsmedier ta del av minnesreportage om Anna Politkovskaja. Det var ju också hennes värld, så kanske är det vackert så.