Kvarlevor och föremål

Lite stressad över min första tidiga frukost på väldigt länge läser jag en intressant spalt i DN:s kulturdel med rubriken Vem äger historien? som handlar om vem museiföremål egentligen tillhör. Skribenten argumenterar för att museer inte bör lämna tillbaka föremål som inte uppenbart är stöldgods. För vem äger egentligen dessa föremål. Har t.ex. dagens egyptiska stat självklart äganderätt till faraoföremål? Bör det inte så att säga ligga i mänsklighetens intresse att den typen av föremål kan betraktas på många håll i världen och inte bara i Egypten?

Hur museum används i nationalistiska projekt är väl känt. Argumentet som förs fram i spalten liknar tanken bakom UNESCOs världsarv, att det finns en historia som tillhör oss alla. De samhällen som tillverkade föremålen finns inte längre, frågan om äganderätt är svår att avgöra. Skillnaden mellan stöld och legalt/legitimt förvärvande måste vara svår att göra. Och ska det finnas någon preskiptionstid?

Några dagar senare ser jag en kort notis om att etnografiska museet gör sig redo att lämna tillbaka skelett till Australiens urbefolkning. Frågan ligger tydligen i tiden. I min bransch hörs sällan ifrågasättanden av att museum bör lämna tillbaka föremål. Och när det gäller urbefolkningsfrågor är det inte bara föremål utan ofta kvarlevor som är stridsfrågan. Utan tivel är utställning av mänskliga kvarlevor är en smula osmakligt. Men inte heller här är frågan om återlämnande otvetydigt enkel.

Några av problem kan illustreras av aboriginen Yagan från västra Australien. Vars historia jag stötte på när jag satt på biblioteket i Perth och läste gamla tidningar på microfilm för ett arbete om native title lagstiftningen (och som kan läsa på Wikipedia). I korthet var Yagan en upprorsledare som tillslut dödades i ett bakhåll. Han halshöggs och huvudet skickades till England och ställdes ut som en kuriositet innan det slutligen begravdes i en massgrav på 1960-talet. I Australien fanns en rörelse som arbetade för att få hem hans kvarlevor och man lyckades tillslut hitta en metod att få upp Yagans huvud utan att störa resten av massgraven alltför mycket. Huvudet skickades till Australien där allt emellertid inte var frid och fröjd. Många aboriginer ville inte alls ha tillbaka Yagans kvarlevor eftersom man ansåg att hans (med rätta) sura ande då skulle återvända och ställa till problem. Exakt vad som hänt med kvarlevorna sedan dess är okänt.

Märkliga monument

En av fördelarna med att ha besök är att man får anledning att göra sådant som man aldrig gör annars. Så förutom trevligt sällskap fick jag i helgen klättra upp i stadshusets torn. Och det är i första etappen, i det lilla museet, jag stöter på ordet som beskriver något som förundrat mig länge: cenotafium.

Cenotafium kan på svenska också stavas kenotaf, det kommer av grekiskans kenos – tom och taphos – grav. Det vill säga ett gravmonument som inte innehåller några kvarlevor och alltså strängt taget inte är en grav. Det är ett ord jag aldrig hört förut (men det engelska cenotaph kändes däremot mer bekant). Tydligen mycket hett för viktiga personer under antiken, i modernare tider vanligt förekommande för soldater som stupat i fjärran länder och liknande.

Den kenotaf som länge förundrat mig är Birger Jarls vid stadshuset, som fanns i trämodell inne i tornet. Nu är monumentet åtminstone genrebestämt, fast kanske inte mer begripligt. Jag kan förstå kenotafer över personer vars kvarlevor är förlorade på något sätt. Men som god västgöte vet jag naturligtvis att Birger Jarl är begravd i Varnhem, så hans kvarlevor kan väl varken tyckas vara förlorade eller i främmande land. Att jag fått ett namn på fenomenet gör det faktiskt inte mer begripligt. Att mannen som grundade Stockholm får ett monument vid stadshuset är väl inte helt orimligt – men en fejkgrav?