Märkliga monument

En av fördelarna med att ha besök är att man får anledning att göra sådant som man aldrig gör annars. Så förutom trevligt sällskap fick jag i helgen klättra upp i stadshusets torn. Och det är i första etappen, i det lilla museet, jag stöter på ordet som beskriver något som förundrat mig länge: cenotafium.

Cenotafium kan på svenska också stavas kenotaf, det kommer av grekiskans kenos – tom och taphos – grav. Det vill säga ett gravmonument som inte innehåller några kvarlevor och alltså strängt taget inte är en grav. Det är ett ord jag aldrig hört förut (men det engelska cenotaph kändes däremot mer bekant). Tydligen mycket hett för viktiga personer under antiken, i modernare tider vanligt förekommande för soldater som stupat i fjärran länder och liknande.

Den kenotaf som länge förundrat mig är Birger Jarls vid stadshuset, som fanns i trämodell inne i tornet. Nu är monumentet åtminstone genrebestämt, fast kanske inte mer begripligt. Jag kan förstå kenotafer över personer vars kvarlevor är förlorade på något sätt. Men som god västgöte vet jag naturligtvis att Birger Jarl är begravd i Varnhem, så hans kvarlevor kan väl varken tyckas vara förlorade eller i främmande land. Att jag fått ett namn på fenomenet gör det faktiskt inte mer begripligt. Att mannen som grundade Stockholm får ett monument vid stadshuset är väl inte helt orimligt – men en fejkgrav?