Värt att dö för?

På tåget till Stockholm läser jag Maarja Talgres Leo – ett estniskt öde, som handlar om hennes far var estnisk motståndsman – och tysk soldat. Fadern dog under kriget och har aldrig träffat sin dotter som föddes i Sverige. Boken kom ut 1990, men är ännu, med Bronssoldaten i Tallinn i färskt minne, mycket aktuell. Den finns som En bok för alla från 2004 och är fortfarande tillgänglig på många ställen; väl värd sina 26 kronor.

Baksidestexten gjorde mig en smula orolig, men boken värjer inte för konflikten frihetskämpe/nazistsympatisör. Marja Talgre skildrar sin bestörtning över att fadern var pÃ¥ ”fel” sida i Stalingrad och jobbade för den tyska underrättelsetjänsten. Samtidigt är det fullt förstÃ¥eligt att hon vill lyfta fram motsÃ¥ndsmannen som sÃ¥g tiden i tysk uniform som ”olycksfall i arbetet” och läckte tysk information till britter och amerikaner som man hoppades skulle komma till Estlands undsättning.

Även om hon tydligt står på de estniska nationalsiternas sida, ställer hon sig också lite tvekande till sina föräldrars drömbild av mellankrigstidens Estland, som mot slutet faktiskt inte var en demokrati. Det är heller inte frågan om någon demonisering av kommunisterna. Bland annat beskriver hon hur hennes mor (också hon etnisk nationalist) som var dietiststudent strax efter den sovjetiska ockupationen var med och ordnade maten till Kommunistpartiets kvinnors kongress. Hon och en vän fick också sitta med vid bordet.

En av kvinnorna berättade om hur hon som ung gymnasist satts i fängelse av Päts’ regering för att hon var kommunist. Hon berättade om sin rädsla, sin ensamhet och sina fortsatta studier i fängelset. Flera av kvinnorna hade fullföljt sina universitetsstudier i fängelse. Dessa kvinnor vara kultiverade, sympatiska, charmerande. Men de hade en annan politisk grundsyn. De trodde att kommunismen var det bästa för mänskligheten.(sid. 95)

Kommunister fanns också på ännu närmre håll, nämligen hennes farföräldrar som förvisades ur Estland av den anledningen. När hon, redan vuxen, får träffa sin farmor Olga frågar hon henne om hon ångrar att hon var kommunist.

”Nej!” svade hon ”Jag Ã¥ngrar mig inte. De fattiga har ändÃ¥ fÃ¥tt det bättre än förr.’ Hon teg en stund och log litet trött. Sen sade hon: ’Men när partiet förbjuder oss att spela ’Que sera, sera’ i radio därför att en schlager inte ska fÃ¥ hävda ödets makt dÃ¥ känner jag avsmak för den stora dumhet som finns omkring oss.” (sid. 148)

Det finns alltid olika sidor av saken. Jag har full förståelse för den sida som Talgre väljer att skildra, ännu bättre är det att boken inte stänger dörren för de andra sidorna. Jag får en större förståelse för de estniska nationlisterna, men jag kommer nog aldrig att förstå hur nationen är värd att dö för.