Rekordtidigt

Årets första dopp idag på Solviksbadet strax efter klockan 18. Tror inte jag badat innan midsommar sen gymnasiet. Uppskattningsvis nästan 20 grader i vattnet, runt 25 i luften. Massor av båtar på Mälaren, utsikt över Hägersten. Och en knapp kvart på cykel hemifrån. Det finns sådant som talar till Stockholms fördel.

G8 – hände det nåt?

SÃ¥ var G8 mötet slut och demonstranterna har avvecklat sina blokader (trots mycket press lyckades de inte fÃ¥ fram sitt budskap om de nu hade nÃ¥got). Huruvida det blev nÃ¥gon diskussion om mänskliga rättigheter i Ryssland har jag inte lyckats läsa nÃ¥gonstans. Inför mötet skickade 25 människorättsaktivister ett öppet brev till deltagarna pÃ¥ G8 mötet där de uttryckte sin oro för mänskliga rättigheter i Ryssland och pratar om en ”de facto liquidation of democracy in Russia”. De lyfter fram kontroll över rättsystemet, svÃ¥righeter för fri media att verka och tortyr och annan inhuman behandling som oroande frÃ¥gor som de önskar att övriga stats- och regeringschefer ska diskutera med Putin. Läs brevet i sin helhet här.

En enkel googling visar att det vimlar av öppna brev till G8 ledarna, det är många som vill låna maktens öra. Allt kan man inte ta upp, men utvecklingen i Ryssland är något som man tycker borde intressera övriga G8 ledare. Vad vill man ha för medlemmar i sin klubb?

It moves mysterious ways

På Brommaplan triggade märkliga saker åter min nostaginerv. Den här gången var det torghandeln som fick mig att längta till Ryssland. Med stigande förtjusning såg jag att man kan köpa kabatjok (en sorts squash) och små gröna paprikor – jättebilligt. När jag dessutom upptäckte att man kan köpa skusjtjonka (söt kondenserad mjölk, burken var förvisso inte rysk med det måste vara samma sak) på konsum var lyckan nästan fullständig.

Det märkliga är att det var just kabatjok och små gröna paprikor (och vitkål) som jag varje dag i S:t Petersburg drömde om att undkomma. Hos min värdfamilj serverades det i roterade cykel fylld paprika, fylld kabatjok och fylld kål (d.v.s. kåldolmar) var kväll (då och då varierat med påsar med frysgrönsaker som stekts utan att kryddas och hel kokt blomkål). Fyllningen bestod till stor del av ris och smakde ingenting. Mitt på dagen fick jag den ryska nationalrätten sjtji – vattning kålsoppa.

Nej, det är inte den goda maten som gjort mig så fäst vid Ryssland. Med undantag av pannkakorna förstås. Dem är det berättigat att längta efter. (Blinier som det blir på svenska med dubbelplural är helt vanliga pannkakor, inget bovete så långt ögat kan nå.) Tänk om det fanns ett teremok i Stockholm där man kunde få smaska i sig pannkakor med svampfyllning (av någon outgrundlig anledning kallade e-mail) eller tänk om tjajnaja lozjka kunde etablera sig i Sverige (fylld pannakaka med tvorog och valnötter för en tia!). Mer snabbmatspannkakor åt folket!

Nationalsporten

Nej, det är inte fotboll. Efter några varma dagar är det lätt att konstatera att Sveriges nationalsport är hetssolning: först till kräfta vinner. På klippor och i parker ligger blottad hud utspridd som strössel i kulör från vitt till rött. Varför? Rödbränd hud är fult, svider och kan orsaka cancer. Mänskligheten upphör aldrig att förvåna mig.

Alla dörrar öppna

Det är utspring för studenterna i dag, de ska börja välla ut ur skolan medan jag skriver detta inlägg. Det är strålande väder och killarna kommer svettas i sina mörka kostymer. Redan klockan nio var Humlegården full av vit- och svartklädda, mössbeprydda, som skulle dricka champagne. Senare under förmiddagen myllrade kostymer, höga klackar och korta kjolar på skolgården. Upprymda. Förväntasfulla.

Jag hade dock ingen större lust att stanna kvar och se skolgÃ¥rden fyllas av anhöriga och vänta pÃ¥ att dörrarna ska öppnas för klass efter klass. Min annars väl utvecklade känsla för nostalgi brukar inte bita riktigt pÃ¥ studenten. Kanske för att min egen var ett stort ”jassÃ¥” och nÃ¥got av en besvikelse. Inte för att det var nÃ¥got fel pÃ¥ den egentligen, kanske hade jag bara tänkt att det skulle vara mäktigare än det var. ”Skrik lagom” tänker jag när fordon som forslar vrÃ¥lande studenter far förbi.

I dag kom jag dock så mycket närmre att jag inte kunde låta bli att smittas av den glädje och förväntan som låg i luften, och jag kom nästan att betrakta alla vitmössor med ett litet styng av avundssjuka. Visserligen är jag på det stora hela ganska nöjd med att närma mig trettio, men för varje år som går ligger fler och fler av vägskälen bakom mig, möjligheterna blir snävare och snävare. Så för en kort sekund önskade jag att jag åter fick stå där på skoltrappan och känna att en hel värld av möjligheter breder ut sig framför mig; att ingenting är omöjligt. (Och att det verkligen skulle kännas något den här gången.)

På marsch mot sig själv?

Läser pÃ¥ Novaja gazeta att oppositionen i S:t Petersburg bjudit in självaste president Putin till nästa ”De oliktänkandes marsch” som ska hÃ¥llas i mitten av juni. Jag gillar tanken pÃ¥ presidenten som drar ut i protest mot sig själv, men jag har ändÃ¥ svÃ¥rt att se det framför mig…

Olika syn på saken

(Varning! Nu ska jag själv göra något jag inte gillar när folk gör: generalisera om manligt och kvinnligt.)

Jag var inkallad till en gymnasieklass igÃ¥r som ”expert” pÃ¥ östfronten under andra världskriget. I denna klass finns nÃ¥gra killar som tycker att andra världskriget är det mest spännande som finns. Men inte alla aspekter av det, utan det är slag, trupprörelser och vapen (stridsvagnar!) som gäller. De här killarna är lÃ¥ngt ifrÃ¥n ensamma. Jag känner nästan hur mÃ¥nga män som helst som har en motsvarande besatthet. Till exempel är jag är gift med en (specialintresse flygplan) och dotter till en annan (mer inne pÃ¥ slagskepp) och kan räkna upp en lÃ¥ng rad till, mÃ¥nga av dem har för övrigt vägrat vapentjänst…

Jag är ocksÃ¥ intresserad av andra världskriget, inte bara av den ryska synen pÃ¥ kriget idag utan när jag var yngre läste jag massor av böcker om det. Men de böckerna jag läste fokuserade pÃ¥ människor och vad som händer med dem. PÃ¥ nazismens omänsklighet, krigets fasor och motstÃ¥nd mot övermakten. Hur människor pÃ¥verkades och vad en sÃ¥dan katastrof innebar för samhället efterÃ¥t. Min man däremot sitter hellre klistrad framför dokumentärer i stil med ”tyska handeldvapen under första världskriget”. När vi läste samma artiklar om kvinnliga flygare i röda armén funderade jag pÃ¥ vad de tänkte, kände och pÃ¥verkades av upplevelserna. Han började snacka om flygplanens tekniska specifikationer…

Nej, det ligger knappast i generna, men är det någon som har träffat en enda person av honkön som tycker att vapen, trupprörelser och slag är särskilt spännande?