Kanske sker det framsteg?

I dag dömdes fyra unga ryssar för mordet pÃ¥ en kongolesisk student 2005, vilket bland annat DN (TT-telegram) rapporterar om. Stadsdomstolen i Petesburg gav dem mellan 7 och 14 Ã¥rs fängelse (och straffarbete), vilket tyder pÃ¥ att domstolen vägt in det rasistiska motivet bakom mordet. Om detta är ett tecken pÃ¥ att ryssländska myndigheter börjat ta i tu med det stora problemet med rasistiskt motiverad brottsligthet är det en mycket god nyhet. Ofta har den här typen av övergrepp viftats bort som ”huligansim”.

Mer utförligt om domen gÃ¥r att läsa pÃ¥ ryska tidningar, bland annat nättidningen fontanka.ru som ocksÃ¥ rapporterar att ett mindre möte hölls utanför domstolen till stöd för de Ã¥talade. De församlade skrek slagord och viftade med nummer av tidningen Novyj Peterburg som för nÃ¥gra dagar sedan hade en artikel med titeln ”Vi dödade inte Negern” vilken framhÃ¥ller att de ”ryska grabbarna” är oskyldiga. Förutom anhöriga deltog ledare för nationalistiska partier i mötet.

Förekomsten av neonazism är ett förbryllande – inte minst i St Peterburg – men reellt problem i Ryssland. Som nämns i TT-telegrammet har antalet hatbrott i Ryssland ökat de senaste åren. För en mer utförlig beskrivning av rasistiskt våld i Ryssland, se Amnestys rapport Russian federation: Violent Racism out of Control.

Update 23/6: Engelskspråkiga St Peterburg Times (som bara kommer ut två gånger i veckan) har i fredagsnumret en artikel om domen.

Vår tids hjälte?

Jag har precis läst ut den första berättelsen i Särskilda uppdrag av Boris Akunin, den femte Fandorin-boken som är översatt till svenska. Den gavs ut redan i maj 2005, hur har jag kunnat missa det så länge? Fandorin är ju en av mina favoritdeckare: skarp som Sherlok Holmes och med superhjälteförmågan att aldrig förlora i spel som styrs av slumpen. Artig, vältalig och stilig är han också.

Spader Knekt (den första av de två berättelserna i Särskilda uppdrag) utspelar sig i Moskva 1886. Där finns sluga skurkar och sköna damer, och så förstås vår skarpsinnige hjälte och hans ömkliga medhjälpare. Slutet är dock något av en besvikelse – spänd på fortsättningen bläddrade jag vidare, bara för att upptäcka att jag då hamnade i nästa berättelse.

Böckerna om Fandorin har sålt 15 miljoner ex i Ryssland enligt Wikipedia. På denna sida kan man också läsa att Akunin ville skapa en deckarserie som folk inte behövde skämmas över att de läste. Helt kanske han inte lyckades med detta. Efter professorns sågning på literaturseminariet för några veckor sedan var det inte läge att träda till Erast Petrovtijs försvar (inte minst för att seminariet redan dragit över sluttiden med 45 minuter).

Akunin gick ganska grundligt till väga i sina förberedelser inför skapandet av sin nya hjälte. Han identifierade 16 olika subgenrer i deckare och 16 olika karraktärstyper som han vill undersökta. Följdaktligen kommer det att bli 16 böcker om Erast Fandorin. Målsättningen är en korsning av deckargenren med klassiska ryska romaner a la Tolstoj.

Boris Akunin är för övrigt en pseudonym för Grigorij Sjalvovich Tjchartisjvili (etnisk georg alltsÃ¥, men har bott större delen av sitt liv i Moskva). Akunin lär betyda ”skurk” pÃ¥ japanska (Tjchartisjivili är japanolog) dessutom syftar B. Akunin pÃ¥ en känd anarkist ur den ryska historien. Wikipedia fÃ¥r mig ocksÃ¥ att inse att det vimlar av intertextuella referenser till allt möjligt som jag inte fattat förrän jag fÃ¥tt dem skriva pÃ¥ näsan (som Anna Karenina-referensen i den gifta flickvännens fadersnamn Arkadjevna). Det tog mig till och med lÃ¥ng tid att fatta att han använde sitt eget namn till den georgiska furstedottern i Spader Knekt eftersom min hjärna bara registrerade ”lÃ¥ngt och jobbigt georgiskt namn”.

MÃ¥ndag morgon

Vattnet är borta igen, jag kan inte fÃ¥ a-kassa och katten sover pÃ¥ örat (det är den enda ”bond-väderspÃ¥dom” jag kan, det betyder skitväder – sÃ¥klart). Veckan börjar pÃ¥ ett strÃ¥lande sätt. Nu ska jag försöka muntra upp mig med att leta resor till Jalta i höst. (DÃ¥ jag har lön och betald semester. Ack du ljuva framtid!).

Verkligheten är bättre på tv

Jonas Thente har en kort artiklel i dagens DN (kulturdelen s. 5) om Rysslands nationaldag. ”Det sovjetiska hantverket att politiskt redigera verkligheten frodas i Putins nya Ryssland” skriver han bland annat. Han baserar hela sin artikel pÃ¥ en krönika i the Moscow Times av Anna Malpas In the spotlight där hon konstaterar att verkligheten under nationaldagen redigerats pÃ¥ sÃ¥ sätt att den ”direktsända” konserten frÃ¥n Röda Torget i själva verket sändes med 45 minuters fördröjning.

A note on the screen said it was a ”direct broadcast,” but I couldn’t help noticing that the sun was still shining on Red Square although it was dusk outside my window a few metro stops away. I know they seed the clouds for the national holidays, but surely even the lords of the Kremlin don’t have that kind of power.

Tidsförskjutningen avslöjades av att man kunde se klockan på torget. Malpas gissning var att det sändes med fördröjning för att man skulle kunna klippa bort opatriotiska inslag. Inte för att det var någon större risk för sådana, då hela torget var fyllt av kremltrogna ungdomsorganisationer.

PS 1. Det är väl förresten inte bara i Ryssland som direktsändningar inte är sÃ¥ direkta. Jag vill dra mig till minnes att vissa amerikanska tillställningar ocksÃ¥ ”direktsänds” med fördröjning för att kunna redigera bort opassande saker som visade bröst och dylikt. Det är förövrigt ganska passande att samtidigt som jag skriver detta stÃ¥r Mythbusters pÃ¥ i bakgrunden och jag kan höra Adam utropa: I reject reality and substitute my own!

PS 2. Jag kan också nöjt konstatera att jag kommit på Thente med ett faktafel (ja, jag är en besserwisser). Jag blev lite förvirrad när han skrev om ungdomsföreningen Alisa vars symboler täckte hela Röda torget. Den ungdomsföreningen har jag aldrig hört talas om, men när jag läser Malpas artikel får mysteriet sin lösning: Thente har blandat ihop ungdomsorganisationen Nasji och rockgruppen Alisa.

Passande inramning

Det är Islands nationaldag idag, mindes jag när jag såg alla isländska flaggor vid Sergels torg. Vädret har i alla fall varit isländskt: regn, snålblåst och ungefär 12 grader. Just precis sådant väder som det var på nationaldagen i Reykjavik 2001. Islänningarna verkade inte bry sig (de är förmodligen gjorda av teflon så inget biter på dem) men för fyra frusna svenskar vägrade feststämningen att infinna sig.

(Anledningen till att jag befann mig vid Sergels torg var utställningen Romska resor med foton av Joakim Eskildsen på Kulturhuset. Rekomenderas!)

Inte bara ryska män

Att alkohol är ett allvarligt folkhälsoproblem i Ryssland är väl ingen nyhet. Nu kan man läsa en artikel pÃ¥ DN med titeln ”Sprit dödar ryska män” där man bland annat kan läsa följande:

Män som hade alkoholproblem eller drack vad som förskönande beskrivs som ”alkohol ej avsedd som dryck” löpte sex gÃ¥nger större risk för att dö för tidigt än män som inte hade alkoholproblem eller var nykterister.

No kidding! AlltsÃ¥, ”alkohol ej avsedd som dryck” är rengöringsmedel, parfymer, lösningsmedel och sÃ¥dant. Att människor som förtär sÃ¥dant har en högre dödlighet kan väl knappast förvÃ¥na nÃ¥gon. Jag hade till och med trott att den skulle vara mer förhöjd än 6 ggr. Men det kan väl knappast bara vara i Ryssland det är sÃ¥? Det är gissningsvis inte särskilt nyttigt att dricka lösningsmedel i andra länder heller? Mycket möjligt att gruppen är större i Ryssland än annorstädes (ryska män har trots allt en sÃ¥ lÃ¥g medellivslängd som 59 Ã¥r – lägre en pensionsÃ¥ldern!) men det framgÃ¥r inte av artikeln…

Den blomstertid är kommen

Skolavslutning i dag i Hedvig Eleonora kyrka. Jag gick dit med någon slags romantisk föreställning om att det skulle vara fint och högtidligt. Ack vad jag bedrog mig! Jag och eleverna leddes ikapp. Kören sjöng så svagt att de knappast hördes, låtvalet var märkligt (och behöver verkligen 8 killar framföra var sin pop/rock klassiker?), talen var töntiga, psalmsjungandet ett lågvattenmärke och stipendieutdelningen evighetslång. Jag hade svårt att hålla skenet uppe och kände viss sympati för tjejen på raden bakom som körde ipodden på hög volym iklädd sin allra överlägsnaste uttråkadmin. Jag minns mina egna gymnasieskolavslutningar väldigt dåligt. Jag tror vi var i aulan, och esteterna (musik) dominerade gissningsvis framträdandena. Men sen är det helt tomt. Har jag kanske förträngt dem för att de var just såhär tråkiga?

Inte så stort

Det är Rysslands nationaldag idag, det hade jag alldeles glömt bort tills jag alldeles nyss var inne och läste Johanna Meléns blogg frÃ¥n Moskva pÃ¥ Aftonbladet. Det är nog ok, för ryssarna är ungefär lika intresserade av sin nationaldag som svenskarna av 6 juni. ”Ja, det var nÃ¥got av Jeltsins pÃ¥hitt” svarade min lärare Irina pÃ¥ frÃ¥gan om vad det var för dag i morgon, när hon just meddelat mig att vi skulle vara lediga. (Hon var inte Boris Jeltsins största fan om vi säger sÃ¥.) ”Ja, vad är det den heter nu igen” sa min värdinna när den 12 juni nalkades. Att vara ledig var schysst men att fira dagen hade hon ingen tanke pÃ¥. Mina tvÃ¥ ryska bekanta som jag umgicks med pÃ¥ den lediga dagen var lika frÃ¥gande: ”Självständighetsdagen kanske?” Jo, som jag har förstÃ¥tt det är det Rysslands självständighet och Sovjetunionens upplösning som firas. Kanske har dagen blivit mer poppis pÃ¥ de tvÃ¥ Ã¥r som gÃ¥tt sen jag var i S:t Petersburg, men jag är ganska säker pÃ¥ att den inte kan mäta sig med segerdagen eller nyÃ¥r. Det officiella firande i Petersburg för tvÃ¥ Ã¥r sedan är väl ett tecken pÃ¥ det. PÃ¥ Slottsplatsen hölls en gratis konsert med en känd rysk sÃ¥ngare vars namn jag glömt som sjöng, just det, sÃ¥nger om krig och seger.

Anna Achmatova

DN kultur hade en essä om ryska poeten Anna Achmatova för några dagar sedan. Hon har inte den kultstatus bland gymnasievänstern som Vladimir Majakovskij (som var i princip jämnårig), förmodligen eftersom hon var stämplad som anti-revolutionär och en representant för borgerlig dekadens av kommunistregimen. Hennes poesi är personlig och fokuserar på känslor, inte på att bygga ett nytt samhälle. Ett urval finns översatt till svenska; att kunna läsa den i orginal är en av anledningarna till att jag sliter med ryskan. Hennes liv är också en illustration över varför jag inte skulle kunna bli konstnär – jag skulle aldrig orka lida så för konsten. Utfattig, förföljd av regimen med man och son i läger. Det låter inte särskilt lockande.

Dagens iaktagelse

På strandvägen såg jag tidigare idag två ryska damer i fotriktiga skor. Det tror jag aldrig att jag sett tidigare. Är en fördom på väg att krossas?