Ram på ram på ram

Att vara hos föräldrarna nÃ¥gra dagar är att nästan ständigt konfronteras med sitt förflutna. Det gamla rummet är fullt av tonÃ¥rsantikviteter. Tar man en tur ner till byn stöter man säkert pÃ¥ nÃ¥gon gammal klasskamrat som man helst velat glömma och fÃ¥r lätt förskräckt inse att ”shit, sÃ¥ gammal är jag ocksÃ¥”. Ett intryck som förstärks av att även bekantas smÃ¥syskon har blivit för stora för att sommarjobba pÃ¥ ica.

Konfrontationen med det förflutna är ännu tydligare den här gÃ¥ngen. Föräldrarna har nämligen köpt en scanner med diabildstillsats, sÃ¥ i tvÃ¥ dagar har jag suttit och scannat ram pÃ¥ ram pÃ¥ ram. Snöstormen i november 1995, klassresa till Bryssel 1996, resa med franskagrupperna till Frankrike 1997 (jag hade slutat med franskan sÃ¥ varför jag fick följa med minns jag inte), tÃ¥gluff i centraleuropa 1998…. Jag vet inte varför jag envisades med att ta dia pÃ¥ den tiden, även när jag bodde hemma och hade tillgÃ¥ng till projektor var det alldeles för jobbigt att titta pÃ¥ dem.

Där skymtar personer vars namn jag glömt, platser jag inte kan minnas att jag besökt. Men också platser och människor jag gärna skulle besöka igen. Annars är det mest slående hur dåliga bilderna är. (Kvalitén förbättrades något till tågluffbilderna, då hade jag fått en ny kamera i studentpresent.) Och jag som ville bli fotograf på den tiden, världen kanske ska vara tacksam för att jag ändrade mig.