Jo, jag gillar faktiskt Norge även om det inte verkar så

För en kort stund trodde jag nästan att jag hamnat i Norge; eländiga stod vi i regnet och stirrade på den mörklagda ica-butiken och insåg att den faktiskt var stängd. Ja, jag vet att det är midsommardagen, men ändå. Nedslagna fick vi traska vidare till Brommaplan där man tack och lov kunde lita på kooperationen.

Jag har aldrig upplevt kulturchock så tydligt som under mina första veckor i Oslo hösten 2004. Förmodligen för att jag förväntade mig att Norge skulle fungera som Sverige – det gör det inte. Varje dag var fylld av förtvivlan över att försöka uträtta små vardagliga ting. Det största problemet var rent administrativt och stavas personnummer, utan det kan man inte göra någonting, och ett sådant kunde jag inte få.

Norge må vara rikt, men frågan är om det kan räknas till de civiliserade länderna. Två viktiga saker fattas nämligen: 1. De får inte skolmat 2. Man kan inte betala med visa-kort. Och det ligger något i det där med den sista sovjetstaten. Nog för att den norska byråkratin är besvärlig, men jag tror jag vet vad han syftade på: servicen! Om man mot förmodan skulle bli trevligt bemött av servicepersonal berodde det med största säkerhet på att de var svenskar.

Att affärerna är stängda på söndagar kan man väl vänja sig vid. (Logiken i den norska lagstiftningen om hur stor en butik kan vara och ändå kallas kiosk och således få vara öppen på söndagar kommer jag dock aldrig förstå mig på.) Mot slutet av det två-åriga programmet hade jag faktiskt vant mig vid det mesta. Jag hade inkorporerat ord som korps och bunad i min vokabulär, undvek skickligt roligt, anledning och semester. Inspirerad av mitt första 17-maj firande började jag till och med fundera på att leta fram min gamla folkdräkt.

Fast att norrmän varken fikar eller äter lunch var det svårt att vänja sig vid. Hur ska man kunna lära känna sina kollegor om man inte har fikarast? Och hur ska man orka en hel dag om det enda man förväntas inta är en löjlig (brun)ostsmörgås?

Ps. Det omvända perspektivet, alltså Sverige sett med norska ögon finns på bloggen Stranger in Sweden som jag följer med stort nöje. Hon är inte alls lika förtjust i fika som jag är.

3 reaktion på “Jo, jag gillar faktiskt Norge även om det inte verkar sÃ¥

  1. Joda, fika er finfint, man skal bare være helt passe sulten – siden innholdet i fikaen (fikaet?) kan være alt fra en tørr kjeks til en maffig pastasallad med sååås. Hva er det med svensker og sÃ¥sar? SÃ¥s helst laget pÃ¥ et eller annet meieriprodukt med lite fettprosent sÃ¥nn at man litt tvilsomt kan kalle det ”nyttigt”.

    Kunne holde på hele dagen.

  2. Visserligen kan innehållet i fika variera – men pastasallad med sås?! Vad är det för konstiga svenskar du träffar egentligen?

Kommentarer inaktiverade.