Alla dörrar öppna

Det är utspring för studenterna i dag, de ska börja välla ut ur skolan medan jag skriver detta inlägg. Det är strålande väder och killarna kommer svettas i sina mörka kostymer. Redan klockan nio var Humlegården full av vit- och svartklädda, mössbeprydda, som skulle dricka champagne. Senare under förmiddagen myllrade kostymer, höga klackar och korta kjolar på skolgården. Upprymda. Förväntasfulla.

Jag hade dock ingen större lust att stanna kvar och se skolgÃ¥rden fyllas av anhöriga och vänta pÃ¥ att dörrarna ska öppnas för klass efter klass. Min annars väl utvecklade känsla för nostalgi brukar inte bita riktigt pÃ¥ studenten. Kanske för att min egen var ett stort ”jassÃ¥” och nÃ¥got av en besvikelse. Inte för att det var nÃ¥got fel pÃ¥ den egentligen, kanske hade jag bara tänkt att det skulle vara mäktigare än det var. ”Skrik lagom” tänker jag när fordon som forslar vrÃ¥lande studenter far förbi.

I dag kom jag dock så mycket närmre att jag inte kunde låta bli att smittas av den glädje och förväntan som låg i luften, och jag kom nästan att betrakta alla vitmössor med ett litet styng av avundssjuka. Visserligen är jag på det stora hela ganska nöjd med att närma mig trettio, men för varje år som går ligger fler och fler av vägskälen bakom mig, möjligheterna blir snävare och snävare. Så för en kort sekund önskade jag att jag åter fick stå där på skoltrappan och känna att en hel värld av möjligheter breder ut sig framför mig; att ingenting är omöjligt. (Och att det verkligen skulle kännas något den här gången.)