Vem gillar Ryssland?

Det har varit mycket Ryssland i media pÃ¥ sistÃ¥ne. Först dog Jeltsin, sen var det Bronssoldaten och nu är det toppmöte med EU i Samara. Jag minns att jag en gÃ¥ng sÃ¥g en artikel som handlade om den svenska mediebilden av Ryssland (eller möjligtvis Sovjetunionen). Jag tänkte ”intressant” och läste den aldrig. Nu kan jag inte minnas var jag sÃ¥g den eller vem som skrivit. Irriterande, för nu vill jag läsa den.

Kanske är jag präglad av ett halvÃ¥rs dagligt intag av nyheterna pÃ¥ ryska kanal 1. Där är det väldigt mycket Putin. Presidenten som snackar med ministrar, som pratar i telefon, som är pÃ¥ besök nÃ¥gonstans eller som klappar sin stora svarta hund. Dramaturgin (eller vad man ska kalla det) i ryska nyhetssändningar är mycket annorlunda än i svenska. Jag har försökt intressera min medievetare till man för en komparativ studie men han har inte nappat. Hur som helst, nÃ¥gonstans i denna flodvÃ¥g av Putinbilder började jag känna en viss sympati för mannen med de djupa pÃ¥sarna under ögonen. (”Fy sÃ¥ ful han är” brukade min värdinna anmärka.)

AppropÃ¥ flytten av statyn i Tallinn skrev DNs Jonas Thente i sin blogg (för tvÃ¥ veckor sedan) under rubriken Rysslands aggression ”Varför fÃ¥r bara västeuropeiska nationer samt USA lov att hysa patriotiska känslor? Hur befängda de än är per se.” Är Ryssland fortfarande Fienden sÃ¥ att allt därifrÃ¥n tolkas i termer av hot och aggression? Jo, jag är enig med alla som tycker att utvecklingen i Ryssland just nu är oroande. Det händer massor med saker som jag inte kan förklara pÃ¥ nÃ¥got för regimen särskilt smickrande sätt. Men ibland undrar jag om det bara är paranoia när ryska nationalister tror att hela världen hatar dem.

Vårnostalgi gånger två

I luften virvlar det poppeldun och jag tänker puch, puch, puch och längtar till S:t Petersburg där poppeldammet ligger i drivor på gatorna så här års. Det är överallt, kryper in i bilarnas springor och kan i värsta fall få dem att börja brinna. På wikipedia får jag lära mig att folk inte vill ha popplar i trädgårdarna, att veden inte är eftertraktad och att trädet inte är önskvärt inom skogsbruket. Så jag tycker lite synd om popplarna och förstår att de vill spränga bilar som hämd.

Det är kväll innan Kristi Himmelsfärd. En kväll då jag otaliga gånger suttit i bilen och åkt långa långa mil mot Öland för att tillbringa helgen i en hyrd stuga med släkten. Det var alltid Kristihim eftersom den äldre generationen tyckte det var så vackert med alla orkidéerna. Och orkidéerna var nog nästan alltid där, de intresserade mig inte, men ibland var det så varmt att vi tillbringade en dag på stranden, andra gånger gick man och frös i ylletröja. För mig betydde Öland att man skulle få leka med kusinerna. Motvilligt släpades man med på blomstervandringar, mer villigt tittade vi på gamla borgar och cyklade för att se solnedgången vid raukarna (på hemväg därifrån en kväll blev jag nästan påkörd av min fransklärare; inget lyckligt återseende.) Men det är många år sedan sist nu.

Gamla synder

För att vara en person som påstår sig tycka om att läsa har jag en anmärkningsvärd mängd olästa böcker i bokhyllan. Visserligen är majoriteten av böckerna ursprungligen inte är mina; men ändå. Därför är det bra när man kan få en knuff utifrån att ta itu med någon av dessa dåliga samveten som stirrar ner på en från billyväggen. Som när Tatiana Tolstajas Därv står med på pensum som exempel på en modern rysk roman. Den har stått i hyllan sen julen 2004. Jag hade till och med önskat mig den, rysk dystopi i snygg utgåva kan ju inte bli fel tänkte jag. Och mamma och pappa köpte den. Problemet var kanske att det inte var jag som fick den. Men boksamlingen är sedan länge är gemensam och jag har verkligen tänkt läsa den (även om han som faktiskt fick den gav upp på sidan 114).

Kanske skulle jag tagit varning av de radioaktivt lysande mössen på omslaget innan jag försökte läsa samtidigt som jag åt. Gör inte det. De pratar om möss, handlar med möss och äter möss. Det är en stigande illamående känsla som infinner sig under läsningen. Men det är bra, det är skickligt och det är smart. Det får mig att känna mig dum för att jag förmodligen missar massor av skämt då min allmänbildning inte räcker till för att förstå alla referenser. Som sagt, en rysk dystopi i snygg utgåva kan ju inte bli fel.

Långt åt sydost

Som konkurrent till Melodifestivalen vissar svt den australiensiska filmen Rabbit-proof fence på lördag kväll. Jag råder även den som är lagd åt schlagerhållet (eller har annat för sig) att ladda videon. I tillägg till ett angeläget och gripande tema är det en bra och välgjord film. Den bygger på Doris Pilkintons självbiografiska roman med samma namn.

Filmen utspelar sig 1931, mitt under den australiensiska assimilations-politikens höjdpunkt dÃ¥ ”halvblod” skulle tas bort (med vÃ¥ld om sÃ¥ krävs) frÃ¥n sina familjer och skolas in i det vita samhället. Handlingen kretsar kring tre flickor som förts bort frÃ¥n sina hem till en missionstation nästan 200 mil bort och som rymmer och tar sig hela vägen hem till fots. Based on a true story: de verkliga huvudpersonerna (numera gamla tanter) dyker upp i slutscenen.

The Stolen Generations kallas de här barnen idag, och observera plural-s eftersom det här pågick under en stor del av 1900-talet. Exakt hur många barn som togs från sina föräldrar är svårt att beräkna, men kanske så många som en tredjedel av alla aboriginska barn omplacerades i perioder. Konsekvenserna är fortfarande påtagliga i många aboriginska familjer.

En dag värd att fira

Det är en grå och regntung morgon, precis som i S:t Petersburg för två år sedan. Men hit kommer det inte komma några flygplan för att bespruta molnen med anti-regn medel som ryktet sa att det gjorde där. Här vajar inte heller några röda flaggor, det sitter inte uppe några planscher med helghälsningar och det kommer inte gå några parader. Det kommer inte gå runt medaljprydda veteraner som under dagens gång får fler och fler nejlikor. Det kommer inte skjutas några fyrverkerier och det kommer inte vimla av upprymda helgfirare på stan. Inte här. Men i S:t Petersburg och många andra ryska städer det vara så. Segerdagen ska firas precis som vanlig rapporterar fontanka.ru och räknar upp blomsterceremonier, parader, segertåg, konserter och fyrverkerier.

I Nina Tumarkins intressanta bok om kulten av kriget The Living and the Dead säger en äldre kvinna att hon är medveten om hur regimen i mÃ¥nga Ã¥r utnyttjat minnet av kriget för sina egena syften ”but nonetheless, for our generation the memory of the war is a holy memory”. Detta sades inför 40-Ã¥rs-jubileet 1985, men är lika sant idag. Ett Ã¥r dÃ¥ firandet fÃ¥r en besk eftersmak av kontroversen kring den flyttade statyn i Estland och där man börjar misstänka att makten är mer intresserad av att dra politiska växlar pÃ¥ segern än att hedra de som gjorde den möjlig.

Men den 9 maj är en dag som är värd att fira. Det var den första dagen Europa hade fred efter ett långt fruktansvärt krig. En fred som i stort sett fortfarande består. Den 9 maj markerar slutet på ett enormt lidande och början på något nytt. Veteranerna är värda sina medaljer, sina blommor och sina 100g vodka. De är värda de tack- och hurrarop som kommer ropas till dem när de tågar utmed Nevskij Prospekt i eftermiddag. Därför ska jag tömma det sista av den ryska vodkan ikväll, säga spasiba vam och hoppas att freden består så att jag aldrig behöver vara med om något liknande.

Framtiden var bättre förr

Jag mÃ¥ste bekänna att jag är svag för sovjetisk propaganda. Som sÃ¥ mÃ¥nga andra utlänningar i Ryssland köpte jag med mig ett stort lager av planscher, böcker och vykort. Mina väggar har prytts av bilder av sovjetiska flygplan, entusiastiska komsomolmedlemmar och dugliga byggare. I hyllan stÃ¥r böcker med krigsaffischer och i byrÃ¥lÃ¥dan ligger ett kort med texten ”ett barn är bra – tvÃ¥ är bättre” och väntar pÃ¥ bekantskapskretsens första tvÃ¥barnsföräldrar.

Min sedvanliga entusiasm över genren har emellertid mattats nÃ¥got den senaste tiden. Inför vad som kanske är ostalgins största högtid – segerdagen 9 maj – försöker jag leta igenom mina samlingar för att hitta nÃ¥got som betonar fred istället för seger. Lättare sagt än gjort. Det närmsta jag kommer mitt mÃ¥l är hemvändande soldater som Ã¥terförenas med sina familjer. Livet som Ã¥tervänder, det är kanske vackert sÃ¥.

Och i ärlighetens namn är det väl det bombastiska och kompromisslösa som är tjusningen med propaganda. Det är med skräckblandad förtjusning som jag betraktar rÃ¥gblonda män och flyplan som i formation bildar ”leve Stalin”. (En bekant anmärkte att planen är alltför orealistiskt gjorda ”hur ska de kunna flyga utan motorer”, men det är ju inte det som är poängen.) Min gräns för vad jag kan tänka mig att ha uppe pÃ¥ väggen gÃ¥r vid Stalin. Det lär vara dÃ¥lig feng shui med döda krukväxter och datorn i sovrummet, men riktigt illa mÃ¥ste det vara att vakna till Stalins mustasher.

Mest av allt tilltalas jag av affischernas dröm om en bättre framtid, det utopiska socialistiska samhället man skulle skapa. Det ligger något i det som är rörande bortom den svulstiga propagandan, att löftet inte infriades gör det hela än mer gripande. Det har sagts förut men tål att upprepas: framtiden var bättre förr.

Vad är det med biologer egentligen?

En artikel i DN gav just nytt liv Ã¥t min gamla uppfattning att biologer är ett konstigt släkte. Jag vet inte om detta är en fördom grundad i min gamla avsky för biologiämnet när jag var tvungen att läsa det pÃ¥ högstadiet, men maken till människor att gilla sÃ¥dant som normala (och här använder jag ordet i dess ryska mening) människor tycker är obehagligt finns nog inte! Artikeln handlar om Kerstin i Gävle som har problem med att ormar gillar hennes tomt och kryper in i hennes hus. En biolog intervjuas: ”Herpetologen eller ormkännaren Göran Nilsson i Göteborg tycker att människor bör försöka bemästra sin olust och lära sig samexistera med ormar och snokar. – Det är väl tur om man har fÃ¥tt tag i en fin naturtomt där mÃ¥nga arter trivs.” Reaktionen om man fÃ¥r in ormar som parar sig i vardagsrummet är inte ”oh, sÃ¥ trevligt” utan snarare ”fy fan vad äckligt”!

Svårare än man kan tro

Jag har haft körkort i nästan tio år men sedan jag flyttade hemifrån (för nästan lika länge sedan) har jag dock kört bil mycket sporadiskt. Därför krävs det en hel del självövervinnelse från min sida för att genomföra helgens aktiviteter: hyrbil tur och retur Göteborg. Sedan bilen bokades i onsdags har jag dragits med sömnsvårigheter, magont och andra nervösa syndrom. När jag dessutom på väg för att hämta bilen igår lyckades tappa bort Bromma flygplats (att något så stort ska vara så svårt att hitta till) var jag nära upplösningstillstånd. Händerna skakade så det var svårt att få i nyckeln i låset. Väl inne i bilen försvann dock större delen av nojan, och de 50 milen till Göteborg gick relativt smärtfritt (men det är långt). Helt utmattad kunde jag i alla fall somna ifrån oron över att bilen är felparkerad eller någon ska bryta sig in i den (bilen står f.ö. på en plats där vår värd råkade lämna sin bil olåst i två dygn utan problem). Och när man får gå omkring i ett soligt Göteborg och äta supergoda (men kladdiga!) chevre och honungs mackor på Nöller kan man nästa koppla bort tanken på att det ska köras 50 mil tillbaka imorgon. Det ska ju vara nyttigt att konfronteras med sina demoner, men det är bra mycket skönare att ta tåget. (Ja, det finns ett skäl till bilhyrningen, vi ska hämta massa tunga saker hos mina föräldrar på vägen tillbaka).

En vecka senare

Så har det gått en vecka sedan bronsstatyn i Tallinn flyttades, en vecka då den efterföljande kalabaliken konstant har varit på tidningarnas framsidor. En vecka där Nasji framhärdar i ett bekräfta alla mina fördomar om den organisationen (och jag som nästan börjat gilla dem eftersom de engagerar sig för Amnestys aktionsfall Lamsar Sambar Sall), och det blir allt svårare att försöka ha sympati för den ryska sidan av saken. Vi har matats med hotfulla tongångar från Moskva och ambassadattacker och presskonferensinbrytningar och jag vet inte allt. Man blir ganska trött. Samtidigt vore det orättvist mot alla sansade människor i Ryssland att låta ens omdöme om dem vila på ambassadattacker och sådant som utförs av hysteriker som Nasji.

Tabloiden Komsomolskaja pravda har idag som dagens frÃ¥ga ”Varför förlorar Ryssland informationskriget?” Och det gör man ju verkligen, det är inte som att den senaste veckan framställt Ryssland i särskilt bra ljus. Uttrag ur den enkät KP publicerar: ”Det är väst som har herraväldet över världsopinionen, och vi begÃ¥r fel” säger Konstantin Zatulin, dumaledamot, ”alla dÃ¥rar frÃ¥n vissa ungdomsrörelser borde lägga band pÃ¥ sig, eftersom deras dumheter slÃ¥r tillbaka mot oss.” En liknande anlys gör radiostationsförestÃ¥ndare Andrej Pisarevskij. Att ställa upp med primitiv agitation mot smart pr är inte särskilt framgÃ¥ngsrikt säger han. Det är lätt att hÃ¥lla med i den analysen.

Den senaste veckans händelser fÃ¥r mig att tänka pÃ¥ en episod i Thomas Hylland Eriksens Historia myt och identitet. En bok som är en favorit i essägenren och som jag ständigt Ã¥terkommer till eftersom den inte blivit mindre aktuell under det dryga decennium som gÃ¥tt sedan den skrevs. I denna skriver Eriksen bland mycket annat om en moské, byggd av Indiens förste mogulhärskare, som i flera hundra Ã¥r stod i staden Ayodhya. I december 1992 förstördes moskén av en rasande människormassa. Ayodhya är enligt hinduistisk tradition guden Ramas födelseplats, och man menade att ett hinduistiskt ramatempel tidigare funnits pÃ¥ platsen och borde Ã¥teruppföras. PÃ¥ detta följde strider mellan muslimer och hinduer över hela Indien, i vilka hundratals människor dödades. Eriksen framhÃ¥ller att: ”Om historien skall användas som politisk lärobok kan sÃ¥ gott som alla indier lära sig att de har nÃ¥got att hämnas.”(sid. 99) Det är en liknande historiesyn som ligger bakom det vi just nu tar del av pÃ¥ andra sidan östersjön, där bÃ¥da sidor använder historien som lärobok över de oförrätter och illgärningar de ska hämnas. Tack och lov med färre dödsoffer än i det indiska exemplet.