Rosie Thomas på södra teatern

Jag trodde inte jag skulle hinna, för tentan tog tid men det visade sig att det var klockan nio och inte åtta som gällde för huvudakten så det blev konsert på måndagkvällen i alla fall. Det som är mest slående med att se Rosie Thomas live är kontrasten mellan hennes fylliga sångröst och barnsliga pratröst (men hon verkar ha lagt ner den heltokiga kalle-anka-röst hon använt tidigare) och mellan sångernas finstämda allvar och mellansnackets uppsluppna flamsighet. De verkar ha kul i alla fall: berättar historier och anekdoter, framför små pjäser samtidigt och smågnabbar med varandra. Många av låtarna framfördes i andra arrangemang än på skiva, kanske inte alltid bättre men nyheten har ju ett visst behag. Det säger ganska mycket om ljudvolymen att jag fick konserten halvt förstörd av att mannen bredvid mig andades (!) väldigt högljutt.

Hamnade i ett regn på vägen hem som förvanlade motlut till motströms. Men det hela var ganska fridfullt, dropparna som föll var ljuma och det hade varit nästan romantiskt om det inte var för ett envetet tjutande från min dynamo.