Tristess på en ny nivå

När jag cyklade hem över Tranebergsbron susade massor av fyndiga formuleringar i mitt huvud, om hur jag skulle beskriva mitt extremt trÃ¥kiga jobb. Naturligtvis försvann de i samma stund som jag parkerade pilen utanför huset. NÃ¥väl, lÃ¥t oss börja med ”Och det här behövde du hur mÃ¥nga högskolepoäng för att göra?” som en vän träffande frÃ¥gade. Monotoni och tristess är tvÃ¥ begrepp som har fÃ¥tt en helt ny innebörd. Jag har ocksÃ¥ fÃ¥tt nya perspektiv pÃ¥ vad som menas med ett fysiskt krävande arbete. Jag trodde aldrig det skulle kännas tungt att lyfta nÃ¥got som väger sisÃ¥där tvÃ¥ gram. Men när man gör samma rörelse för tusende, eller tretusende gÃ¥ngen sÃ¥ börjar det kännas i kroppen. Fötterna, ryggen och armarna värker. Jag försöker trösta mig med att jag skaffat mig ett proletäralibi för lÃ¥ng tid framöver…