Hemkomster

Jag vet naturligtvis var jag bor, men jag vet inte riktigt vad som är hemma. När X2000 bromsar in mot Skövde känns det dock som det börjar närma sig. Västergötland, Skaraborg. Rätt del av landet. Kliver pÃ¥ vättertÃ¥g som jag gjort jag vet inte hur mÃ¥nga gÃ¥nger förut, och även om det inte tar mig till Vättern utan bara till Falköping är det vant och bekant. Väntar pÃ¥ nästa tÃ¥g i Falköping – för vilken gÃ¥ng i ordningen? Hur mÃ¥nga gÃ¥nger har man suttit i Falköpings trista, kalla kala vänthall? Nästan hemma, tänker jag och kliver pÃ¥ tÃ¥get för den sista 20 minutersetappen. Hör den syntetiska rösten felbetona Mullsjö, allt är som det brukar vara. Allt hos mamma och pappa är som det brukar vara, det har tillkommit nÃ¥gra snidade träfigurer frÃ¥n Afrikaresan. Snön är borta, katterna har börjat fÃ¥ fästingar, pappa insisterar pÃ¥ att se SÃ¥ ska det lÃ¥ta. Boken som han anteckningar vilka fÃ¥glar som varit framme och ätit ligger uppslagen pÃ¥ bordet.

Är det här hemma? Eller är hemma fortfarande i en stad ca 15 mil längre västerut? En stad till vilken jag numera egentligen inte har någon anknytning mer än en lägenhet uthyrd i andra hand som jag förmodligen aldrig kommer bo i igen. Eller är hemma där jag faktiskt bor? I en minimal lägenhet som känns mer som ett förråd, så fullproppad med möbler att minsta förflyttning i den kräver en smärre ommöblering.