De blir inte yngre…

Klockan är fem över tio, lördag kväll. Mina sällsynt kvällströtta föräldrar har gått och lagt sig, utmattade efter en lång och hård dag. Pappa har haft öppet hus på folkhögskolan, mamma har varit i Värnamo. Det har jag också, men är ändå inte riktigt lika trött. Jag tror att det är morföräldrarnas tilltagande förvirring som sliter på henne.

I Värnamo följde morfar spänt världskuppsavslutningen i slalom. ”Kommer ni redan?” öppnade mormor med, ”Anna Ottosson leder!” var morfars hälsningsfras. Vi drog igÃ¥ng tilllagningen av den utlovade gambiska lunchen (Domoda). Morfar satt klistrad framför tv:n, mormor fnattade mellan tv och kök. Kusin och moster anlände, och hälsades med ”Anja kom tvÃ¥a!”. Efter lunch trakterades släkten med 350 bilder frÃ¥n Gambia. SÃ¥ var det dags för den till mig utlovade tÃ¥rtan, och uppvaktning med innehÃ¥llsrikt kuvert.

Precis som vanligt pÃ¥ väg hem frÃ¥n mormor och morfar var man fullständigt övermätt och tankar som ”jag ska aldrig mer äta nÃ¥got sött i hela mitt liv” präglade seneftermiddagen. Precis som andra sÃ¥dana utfästelser är det förmodligen snabbt glömt…