Igor Rasterjajev och krigsminnet

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=WhbBqNt80sc&w=480&h=390]

Om jag inte redan hade varit helt såld på Igor Rasterjajev, så skulle jag blivit det nu. Den här sången sammanfattar ju min avhandling! Och den är så fin, och så sorglig, att jag blir alldeles tårögd. Varför ska jag sitta och skriva i ett och ett halvt år till när Igor uttrycker det så bra på 4 minuter och 25 sekunder? Stort tack till Amanda för tipset!

Georgievskaja lentotjka heter sÃ¥ngen och i denna Ã¥ker Igor pendeltÃ¥get mot Apraksin (precis som vi gjorde för en vecka sedan när vi skulle Ã¥ka skidor längs Volchovfronten) och betraktar en flicka som bär det organgesvarta S:t Georgijbandet som blivit sÃ¥ populärt de senaste Ã¥ren som en symbol för den stora segern i andra världskriget, samtidigt som han ser ut genom fönstret och betraktar markerna där alla de fallna soldaterna ligger kvar ”tre pÃ¥ varje kvadratmeter”. ”SÃ¥ mycket dumheter vi fÃ¥r höra om segern” sjunger han, ”men jag minns utan band” och sÃ¥ ger han nÃ¥gra av de fallna soldaterna namn. Och jag tänker pÃ¥ Ljosja, vars skedskaft vi hittade i vÃ¥ras, och pÃ¥ skogarna och mossarna. PÃ¥ granatgroparna och skyttegravarna, pÃ¥ patronerna och granatsplittret. PÃ¥ bältena, stövlarna och gevären. Och pÃ¥ benen, käkarna och tänderna. Och sÃ¥ lyssnar jag pÃ¥ Igor en gÃ¥ng till.

Före detta hjältar

”Ser du skylten där?” säger S och pekar Ã¥t sidan. Vi stÃ¥r i huvudbyggnaden pÃ¥ S:t Petersburgs statsuniversistet och väntar utanför veteranföreningens lokaler. Nyckeln är pÃ¥ väg. Vi hÃ¥ller pÃ¥ och förbereder en utställning som Ingrija ska öppna 27 januari, den dag dÃ¥ Leningrad befriades frÃ¥n belägringen 1944. S har precis visat mig det berömda galleriet, en lÃ¥ng korridor som enligt honom förekommer sÃ¥ fort man ska porträttera en akademisk miljö pÃ¥ rysk film, och nu är det dags för nästa sevärdhet. Utanför veteranföreningen hänger ett antal minnesplaketter om universitetets studenter, lärare och forskare som dog under kriget, och det är en av dem han pekar pÃ¥.

”Ja, vad är det med den?” undrar jag. Det tycks mig vara en ganska standardartad hyllning till fallna hjältar. ”Ser du att de har skrapat bort Zjdanovs namn?”. Jag tittar en gÃ¥ng till, och ser att mycket riktigt är det en rad mitt pÃ¥ skylten som är utstruken. ”Bubnovs” invänder nÃ¥gon, S accepterar korrigeringen. (Fast om wikipedia inte ljuger sÃ¥ rensades Bubnov ut före kriget, sÃ¥ rimligtvis bör inte hans namn finnas pÃ¥ nÃ¥gra minnesplaketter…) NÃ¥, Zjdanov eller Bubnov. Det kan kanske kvitta. Men det som idag heter S:t Petersburgs statsuniversitet har varit namngivet efter bÃ¥da dessa män och pÃ¥ den grÃ¥ utsmetade ytan pÃ¥ skylten har den delen av universitetets namn en gÃ¥ng stÃ¥tt.

Som James Wertsch noterar, så är det inte unikt för den sovjetiska historieskrivningen att den version som gällde igår inte längre gäller idag. Däremot var kanske svängningarna häftigare än på många andra håll, och det fanns ett ovanligt kraftfullt förnekande av att några ändringar hade ägt rum.

One of the hallmarks of collective memory is that despite its claims to the contrary, it changes over time. While this is true to some extent in any context, the Soviet case was unique in the vehemence with which the state denied that such changes had occurred and in the consequences of publicly raising the possibility that they had. The result was a kind of bizarre fantasy world in which the participants knew that official history had changed, knew that others knew this, and knew that other knew that they knew this, and yet everyone pretended in the public sphere that nothing of the sort had occurred. (James Wertsch, Voices of Collective Remembering s. 76–77)

Bilden där Trotskij bortredigerats är världsberömd, och den bortskrapade Zjdanov (eller möjligtvis Bubnov) är ett mer lokalt, småskaligt, och oskickligt försök till historiekorrigering. Men just enkelheten i det hela, man bryr sig inte ens om att skaffa en ny skylt, är talande. Vem vet vad universitetet kommer att heta i morgon? Inget är ju som bekant så föränderligt som det förflutna. Det som är viktigt, hyllningen av de fallna hjältarna, finns ju kvar ändå. Den består oavsett vilken partifunktionär universitetet för tillfället är namngivet efter, och oavsett om staden heter Leningrad eller S:t Petersburg.

Skylten hedrar de studenter, doktorander, arbetare, professorer och föreläsare som gav sina liv i den belägrade staden eller på fronten 1941–1945

På skidor längs Volchovfronten

I gÃ¥r var det dags för en av Ingrijas Ã¥rliga höjdpunkter: Lyzjnyj pochod! Skidturen längs ett avsnitt av Volchovfronten som hÃ¥lls i anslutning till 27 januari, det datum dÃ¥ belägringen slutligen upphävdes 1944. Turen gÃ¥r frÃ¥n pendeltÃ¥gsstationen Apraksin till minnesplatsen pÃ¥ Sinjavinohöjderna.  De Ingrijamedlemmar som inte följer med bör ha en bra ursäkt. Att man inte kan Ã¥ka skidor duger inte, eller att man inte har nÃ¥gra – det finns alltid nÃ¥gon man kan lÃ¥na av. Och G som Ã¥kt pÃ¥ danstävling istället lär fÃ¥ sina fiskar varma… Följaktligen är det mer än en ingrits som pÃ¥ ovana ben stapplat sig igenom de 15 kilometerna genom Ã¥ren.  Turen riktar sig främst till studenter pÃ¥ statsuniversitetet, men är öppen för alla som vill. Därför bestämmer sig mina kompisar M, D och A att det är ett utmärkt tillfälle att bekanta sig med de trakter och människor som jag umgÃ¥tts mycket med det senaste Ã¥ret.

Just Tortolovo där den ”egentliga” turen börjar är dock ny mark för mig. Förbandets kommendör Jevgenij Vasiljevitj, tillika docent i historia och föreläsare pÃ¥ statsuniversitetet, tar till orda och hälsar alla välkomna. Av Tortolovo finns just inget kvar, förutom ett minnesmärke. En gÃ¥ng fanns det 33 gÃ¥rdar i byn, men allt förstördes under kriget. EfterÃ¥t Ã¥tervände ingen. Det finns främst tvÃ¥ skäl till detta: för det första var det minerat, och för det andra var det en sÃ¥ stor mängd mänskliga kvarlevor överallt. Slagfälten längs Volchovfronten som vi ska färdas över sÃ¥g nÃ¥gra av hela andra världskrigets blodigaste strider. Lokalbefolkningen ”evakuerades” av tyskarna till koncentrationsläger, det fanns ett sÃ¥dant t.ex. i närbelägna Mga, eller sköts. NÃ¥gra hundra meter längre bort finns ett litet kors, det är till minne av tre bröder som sköts av tyskarna 1941. Den yngste var född 1938. Förmodligen gissar Jevgenij Vasiljevitj var skälet att minstingen grät pÃ¥ nätterna och störde tyskarna när de skulle sova.

Vägen frÃ¥n Tortolovo till Sinjavionohöjderna är kantad av minnesmärken. Stora och smÃ¥. Vid alla större stannar vi. Jevgenij Vasiljevitj berättar nÃ¥got, och sÃ¥ skjuts det salut (smällare) och läggs ned (plast)blommor. Och sÃ¥ ropar alla uraa! Ibland tycks det mig som att vi knappt rör oss framÃ¥t, sÃ¥ tätt stÃ¥r minnesmärkena. ”Nu är det vinter sÃ¥ det syns inte eftersom snön är djup” säger Jevgenij Vasiljevitj ”men det som tycks er vara gropar och raviner och smÃ¥ kullar är inte naturliga formationer, det är skyttegravar och granatdetonationer.” Krigets spÃ¥r är väl synliga i landskapet.

Det gÃ¥r lÃ¥ngsamt framÃ¥t i djup snö, ibland stÃ¥r vi mest i kö pÃ¥ ett lÃ¥ngt led. Och den som gÃ¥r längst fram jobbar sig rejält svettig. Men tillslut kommer vi fram till Sinjavinohöjderna där de som utsetts att sitta ”v tylu” har elden igÃ¥ng och serverar rykande het soppa. Turen avslutas pÃ¥ minnesplatsen. Där blÃ¥ser det som alltid, vindarna tar fart frÃ¥n nordpolen (nästan…) och kommer farande ner över Ladoga, snön yr och att försöka höra nÃ¥got av Jevgenij Vasiljevitjs sista föreläsning är sÃ¥ gÃ¥tt som omöjligt. Men det läggs nÃ¥gra sista blommor, det skjuts en sista salut och hurras en sista gÃ¥ng. Sen packar vi in skidorna och oss själva den väntande bussen och far tillbaka mot stan, och frÃ¥n bussens bakersta rader stäms det upp i den ena krigssÃ¥ngen efter den andra.

Det rullar på

Det går några dagar, visst pratas det fortfarande om flygplatsbomberna på nyheterna. I alla fall på riksnyheterna, lokalt togs huvudutrymmet snabbt över av ett inrasat tak på en stormarknad i norra S:t Petersburg. Det tycks mig vara lite mindre folk än vanligt i metron, men inte en enda människa som jag träffat de senaste dagarna diskuterar bomberna. Så man återgår till att tänka på annat. På sitt jobb, den ryska grammatiken eller vad man ska äta till middag. Man skakar på huvudet över bergochdalbanetemperaturväxlingarna (och är nöjd över att ha konstruerat ett ord med över 30 bokstäver) och glädjs över att det går att köpa gott och blandat, under namnet hyvää makumaasta, på Stockmans nya lyxmataffär. Och så återgår man så smått till att fundera på hur det förflutna speglas i samtiden.

Publicerat i SPB | Märkt

Nutiden kommer i kapp

Ibland kommer nutiden ikapp en när man sitter och funderar på förhållandet till det förflutna. Plötsligt sprängs det åter bomber i Moskva och vad som ska hända med Lenin känns inte längre så intressant. Och jag kan inte låta bli att undra om DN som avslutar sin rapport med att rabbla aktiekurser har sina prioriteringar på rätt ställe… Det blir nog en kväll framför nyhetssändningarna det här, men det är långt från en lägenhet på Prospekt Statjek till Domodedovoflygplatsen.

Några timmar senare är tv:n tillfälligt avstängd, men på något annat än bomber är det svårt att tänka. Dels är det klart man blir lite skärrad, avståndet till Moskva är visserligen betryggande men i den proppfulla tunnelbanevagnen in till centrum imorgon bitti lär det blir svårt att hålla tankarna borta från bomber. Trots att sannolikheten för sådana antagligen är mindre än på länge.

Till och med allas vår persident har lagt satiren åt sidan och postar regelbunda informationsbullentiner på sitt twitterkonto. Överhuvudtaget var väldigt mycket av den första nyhetsförmedlingen twitterbaserad. Nyhetsuppläsarna citerade meddelanden och visade upplagda mobilkamerafilmer. Tråden #domodedovo var smått omöjlig att följa i den takt det rasade in nya meddelanden.

Bomberna är inte bara skrämmande för den konkreta död och förödelse de orsakade. För de symboliserar allt som du inte vill ha med Ryssland. När allt man skulle önska är ett lite öppnare samhälle är bomber den perfekta ursäkten för hårdare tag, för slutenhet. Och bomber lär inte göra något för att minska främlingsfientligheten, även om det fortfarande är oklart vem som ligger bakom dagens dåd går det rykten om unga män med arabiskt utseende och, naturligtvis, om Kaukasien. Och när man skulle önska att en kris fick människor att visa sina bästa sidor kommer rapporter om taxichaufförer som kräver tusentals kronor för att köra in till Moskva.

Publicerat i SPB | Märkt

Vuxna män gör saker tillsammans

”Ska du följa med pÃ¥ rekonstruktionen pÃ¥ söndag?” frÃ¥gar K, en av mina Ingrija-kamrater. Rekonstruktionen sker till minne av befriandet av Leningrad frÃ¥n belägringens 27 januari 1944. Men pÃ¥ en söndag, eftersom det är en dag som lämpar sig för folknöjen. Hon ska dit med nÃ¥gra kompisar och har plats över i bilen. Spektaklet ska äga rum utanför Nikolskoje, inte särskilt lÃ¥ngt frÃ¥n stan men utan bil är det svÃ¥rt att ta sig dit.

Av nÃ¥gon anledning är det kallt just pÃ¥ söndagarna här, ännu en vecka av slaskande följs av en söndag med temperaturer ned mot -20. Jag inser när jag stÃ¥r och väntar utanför metro ”prosvet” att jag glömt lägga tillbaka mina varma sulor i stövlarna. Och när K (pÃ¥ ryskt vis ca en timme efter avtalad mötestid) lyckats samla ihop styrkorna inser jag att det där med ”en plats över” inte riktigt stämmer. Vi är sex stycken som ska tränga in oss i hennes lilla mazda! Mazdan är ny, hon har bara haft den i nÃ¥gra mÃ¥nader. Körkortet lika sÃ¥, och jag har en stark misstanke om att hon köpt det snarare än klarat proven (det tycks vara regel snarare än undantag). Efter ett antal nära ögat incidenter pÃ¥ vägen är det nÃ¥gra lättade passagerare som sträcker ut sina ihopknycklade lemmar när vi kommer fram till Nikolskoje.

Där är det fullt med bilar parkerade längs vägen. Vi fÃ¥r gÃ¥ en rätt bra bit och kommer fram precis när speakern börjar guida Ã¥skÃ¥darna genom händelseförloppet och de första skotten smäller. ”Vi” är förutom K och undertecknad 3 av hennes kompisar som jag tidigare inte träffat, samt en annan ingrijamedlem. Den sistnämnda muttrar om cirkusapor och ”det är bara folk som inte gjort lumpen som hÃ¥ller pÃ¥ med sÃ¥nt här”, men som första klassens krigsnörd ser han ocksÃ¥ till att förse oss med alla detaljer om hur det verkligen var.

Rekonstruktionen äger rum just i Nikolskoje, inte för att det hände något avgörande slag just där utan för att det är en plats som lämpar sig bra att leka slag på. Det finns resterna av ett tyskt fort, och en återuppbyggd träblindage vars tak tjänstgör som pressläktare, och varifrån speakern kommentarer händelseförloppet. Det är tusentals åskådare, fullt med sjasjlykstånd (grillspett) och försäljare av diverse krigsrelatarade förmål. Ja, och så ett stort antal vuxna män (ok, en och annan kvinna) som leker krig. I tidstypiska uniformer och med lös ammunition som smäller ordentligt spelar de upp hur röda armén intar ett tyskt fort.

Vi börjar med att gÃ¥ bort och se hur ryssarna kryper fram ur skogen, och följer sedan med de attackerande styrkorna mot fortet. Ã…skÃ¥darleden är redan täta, och det är svÃ¥rt att se. Men det gÃ¥r inte sÃ¥ snabbt för de anfallande där de pulsar och krälar fram i den djupa snön. Ã…skÃ¥darna hejar pÃ¥ de sina med att skrika ”Uraaa!” (Hurra!)

Ja, ni kan nog gissa hur det gick. De sovjetiska soldaterna vann den här gÃ¥ngen ocksÃ¥, mina tÃ¥r förvandlades lÃ¥ngsamt till isbitar och speakern försökte förgäves hÃ¥lla Ã¥skÃ¥darna borta frÃ¥n slagfältet när det hela var över. ”Nu ska vi leta efter tomhylsor” meddelade sällskapet och sÃ¥ pulsade vi ut i snön. (Varför de som hittat ca en halv miljon autentiska tomhylsor vill leta efter rekonstruerade förblir en gÃ¥ta.) ”NÃ¥gra tyska hittar vi nog inte. De som spelar tyskar brukar inte skjuta sÃ¥ mycket, de tyska patronerna är sÃ¥ dyra.” Men nÃ¥gon minut senare fÃ¥r jag triumferande en tysk tomhylsa överräckt till mig. Ledaren för sökförbandet St Georgij pekas plötsligt ut. Den lilla tjocka mannen som jag sett nÃ¥gra gÃ¥nger förut i samband med begravningar och liknande gör ett obehagligt intryck i ss-uniform. Sen ska det köpas te och sjasjlyki innan vi trycker in oss i bilen och far tillbaka till stan där jag tar första bästa tillfälle att kliva av. PÃ¥ metron pustar jag ut och tänker att det varit smällar, krigsnördar, kalla fötter och trafikfaror sÃ¥ att det räcker för mer än en dag…

 

Lokalstationen TV 100 har ett inslag om rekonstruktionen.

From his heart

Det är inte utan att jag tycker lite synd om Vitalij Mutko, Rysslands idrottsminister. Hans tacktal när Ryssland tilldelades fotbolls-VM 2018 har blivit en youtube-hit, i alla fall i hans hemland, och inte för att han sa nÃ¥got exeptionellt bra eller tjusigt. Nej, talet sprids som en löpeld bland hans fnissande landsmän eftersom det levererades med en tyngre rysk brytning än hos den grövsta hollywoodskurk. ”Let me speak from my heart” inledde han, eller from chiz chart (from his heart – фром хиз харт) som klippet snabbt namngavs. Nog för att maktens män ska tÃ¥la att hÃ¥nas, men att  just hÃ¥nas för sina sprÃ¥kkunskaper är nÃ¥got av en öm punkt för mig efter ett halvÃ¥r i en familj där den 18-Ã¥riga dottern skrattade rÃ¥tt Ã¥t alla misstag som jag gjorde pÃ¥ min stapplande ryska. Att överhuvudtaget vÃ¥ga öppna munnen och tala detta ärans och hjältarnas sprÃ¥k (eller jag menar naturligtvis nÃ¥got annat än ärans och hjältarnas sprÃ¥k) har varit en mÃ¥ngÃ¥rig kamp. SÃ¥ därför tänker en liten del av mig ”Go, Vitalik!” medan resten skadeglatt fnissar vidare.

När St Petersburg times idag kommer tillbaka efter ett lååångt juluppehÃ¥ll (alltsÃ¥ tidningsfria dagar har man ju hört talas om, men här gapar kioskerna fortfarande rätt tomma nästan tre veckor efter nyÃ¥r!) har de en artikel om ryska tjänstemäns bristande engelskakunskaper och exemplifierar naturligtvis just med Mutko. Att dessa behöver bli bättre, inte bara hos tjänstemän, skriver jag gärna upp pÃ¥. Jag skulle gissa att majoriteten av de som hÃ¥nar Mutkos framträdande inte skulle ha kunnat gjort det sÃ¥ mycket bättre själva. Samtidigt som jag mÃ¥ste fÃ¥ dra fram min gamla käpphäst att ”sprÃ¥k” inte nödvändigtvis mÃ¥ste betyda ”engelska”, och att det där med att använda sig av tolk inte behöver vara sÃ¥ dumt alltid. Men det vore inte sÃ¥ dumt om ökade sprÃ¥kkunskaper kunde bidra till att öppna dörren till världen utanför Rysslands gränser lite.

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=Nx5k7jKGQyU&fs=1&hl=sv_SE]

Och inte tycker jag mer synd om Mutko än att lägga in ett klipp här…

Minnet ljuder

När jag stretar fram i modden på Ligovskij prospekt, det töar igen efter att ha varit -20 häromdagen, blir jag plötsligt varse ett taktfast tickande i det allmänna vägbullret. Det tar mig några sekunder innan jag inser att det är metronomen som ljuder, och ytterligare till några innan jag inser varför.

Metronomen? tänker kanske nu oförstÃ¥ende läsare. Det har sagts mycket om hur viktig radion var i det belägrade Leningrad. Där bland annat ”belägringspoeten” Olga Bergholz (eller hur man nu bäst ska transkribera Берггольц) var en av de uppskattade rösterna. Radio sände dock lÃ¥ngt ifrÃ¥n dygnet runt, och i perioder var det inga sändningar alls, och när det inte var nÃ¥got program sÃ¥ lät istället metronomen över etern. FrÃ¥n början var den tänkt som ett varningssystem för flyganfall. I vanliga fall slog metronomen knappt en gÃ¥ng per sekund, 50-55 gÃ¥nger i minuten, men om fientligt flyg närmade sig sÃ¥ ökade frekvensen till 150-160 slag per minut. De tyska flyganfallen upphörde i början pÃ¥ 1942, men metronomen fortsatte att ljuda över radion.

Dess slag har kallats för ”stadens hjärtslag” och överlevande berättar att metronomen fick dem, isolerade i mörka kalla lägenheter, att känna tillhörighet och gemenskap med andra i lika kalla mörka lägenheter. Att den fick Leningrad att framstÃ¥ som en levande organism som de var en del av. Därför har metronomen kommit att bli en symbol för belägringen och för kampen för överlevnad och motstÃ¥ndet mot Nazityskland. Den hörs ofta slÃ¥ pÃ¥ utställningar om livet i den belägrade staden och vid datum som markerar viktiga händelser under belägringen ljuder Ã¥ter Leningrads hjärtslag över staden. Som idag.

Den 18 januari 1943 bröt de sovjetiska styrkorna igenom en del av den tyska belägringen och läget blev lite lättare i Leningrad, även om det tog ytterligare ett år innan belägringen helt kunde hävas. Genombrytningen skedde längs Ladogas södra strand. De sovjetiska styrkorna återerövrade fästningen Sjlisselburg (eller Nöteborg som den hette då den en gång i tiden var svensk) vid Nevas utlopp och lite längre söderut kunde Leningrad- och Volchovfronterna förenas i de för mig numera välbekanta trakterna av arbetsbosättning nr 1 och 5 på Sinjavinohöjdernas sankmarker. En landkorridor på en knapp mil kunde öppnas mellan Leningrad och resten av Sovjetunionen.

Men det är bara ibland man kan urskilja metronomens slag när man traskar fram på stadens gator idag. Bland allt annat som har förändrats så har dagens S:t Petersburg ett helt annat, betydligt bullrigare, ljudlandskap än belägringens Leningrad.