Grattis på dödsdagen Lenin!

Kö utanför det provisoriska mausoleet 1925

Kära läsare! Det var länge sedan jag nu jag hade tillfälle att skriva om denna bloggs sökordsmagnet nr 1. Ja, Lenin leder fortfarande sökordstoppen med hästlängder, men pÃ¥ sista tiden har det knaprats in pÃ¥ honom. Men nu är det nog dags för lite Leninrevival igen. SÃ¥ här Ã¥rs är det nämligen ett tema som Ã¥terkommer till diskussion, med anledning av Lenins dödсdag idag den 24 januari är den stora frÃ¥gan: ”Är det dags att begrava mumien?”

På söndagskvällens Vremja (Nyhetsprogrammet i Pervyj kanal) börjar nyhetsläsaren ungefär så (minus det där om sökordsmagneter då). Parlamentsledamöter från Enade Ryssland har gjort utspel om att det är dags att flytta Lenins kropp från Röda Torget. Uppläsaren tittar allvarligt in i kameran och säger att mot detta kommer de vanliga invändningarna om att en begravning av Lenin skulle dela landet. Möjligt, säger han, men inte i två lika stora delar. Det är allt färre som sluter upp bakom mumien på Röda torget, Lenins kropp har förlorat all mening för dagens ryssar, och att förr eller senare så kommer vi bli tvungna att begrava honom. Jag väcks ur min halvdvala, nyheterna har sällan min odelade uppmärksamhet, men det kommer inget inslag. Efter sitt lilla tal byter programledaren ämne och börjar prata om Irakkriget. Det första alltså. Jag undrar så smått om jag inbillat mig alltihop.

Det har jag inte, inslaget utan inslag finns med på pervyj kanals hemsida. Jag lyssnar igen. Och nog är det en entydig argumentation för att begrava Lenin, och visst säger han på slutet По-моему, среди них большинство не захочет нести с собой в 21 век груз людоедских символов. (Ung. Jag tror att bland dem [politikerna] så vill majoriteten inte bära med sig en last av människoätande symboler i det 21 århundradet.) Att det tydligt tas ställning i ryssländska nyhetssändningar är förvisso inte alls så uppseendeväckande som om det skulle göras i svenska. Dels är Vremja något av en kremlmegafon, och dels är den journalistiska traditionen annorlunda.

Till och med DN plockar upp temat med en kort artikel. Nja, vi får nog vänta att tag till på Lenins begravning. Men utspelen tycks rätt strategisk placerade, det måste jag medge.

 

Revolutionsdagen i nya kläder

Det var 93-årsdagen av oktoberrevolutionen igår. Jag firade detta historiska datum med att leta efter spår av vinterkriget på Karelska näset, vilket för all del inte hade något som helst med saken att göra. (Återkommer om detta.) Revolutionsdagen är inte längre en allmän helgdag, den är ersatt av folkets enighetsdag 4 november.  (Det är typ ingen som vet vad den heter, varför den firas, eller tycker den är viktig. Men det är ju trevligt att vara ledig.) Men när jag trött efter att ha gått upp långt innan gryning och tillbringat en hel dag med att gräva efter rostiga saker kollade på nyheterna på kvällen och såg det här inslaget vaknade liksom alla forskarinstinkterna på samma gång.

Kvällens huvudnyhet var om en parad (eller vad man ska kalla det, på ryska är det inte en parad) på Röda torget till minne av den parad som hölls den 7 november 1941, då tyskarna stod precis utanför Moskva och det sägs i alla fall att trupperna marscherade rakt från Röda torget till fronten. Inslaget innehöll intervjuer med de kadetter som länge övat inför detta framträdade, med skolungdomar som framförde den vanliga visan om att det är viktigt att minnas kriget och att de högaktar veteraner, med Moskvas nya borgmästare som höll tal och lade blommor till den eviga lågan, och så några veteraner. Det vill säga, rysk standardrapportering om det stora fosterländska kriget.

Det var alltså inte det som fick mig att typ stirra ögonen ur mig, utan det faktum att anledningen till varför det hölls en parad just 7 november 1941 inte nämndes över huvudet taget. Revolutionen var helt bortsopad och den 7 november omskrivet till krigsminne, vilket verkar vara det idiom man kan använda för att uttrycka typ allt i Ryssland numera. Det enda sovjetiska som man kan plocka fram och minnas med stolthet.

Revolutionen nämnes till slut när det allra sist i reportaget klipptes in nÃ¥gra bilder pÃ¥ kommunisternas evenemang och reportern sade typ ”och idag firade vissa ett annat datum.”

Jag ser förresten att Sean’s Russia blog hunnit före mig med att skriva om just detta.

Folkräkning

Jo, folkräkningen i Ryssland är redan över för den här gången. Nu dröjer det väl en sisådär 10 år till nästa gång. Men jag kan inte riktigt släppa tanken på den. Det är en fascinerande grej, folkräkningar. Eftersom jag inte tillhör den statistiska sortens samhällsvetare så har jag en ytterst vag uppfattning om hur det går till, rent praktiskt.

Ja alltså, jag har ju läst att det har engagerats över en halv miljon räknare som jobbar de två veckor det hela pågår. De flesta av dem studenter. Jag antar att de jobbar utifrån något slags register. De får 5500 rubel för besväret (drygt tusen spänn). Det gäller att tåla diverse otrevligheter – och ha tålamod. M berättade att killen som kom hit till lägenheten för att ställa frågor fick tag på dem först på sjunde försöket!

Det är en hel del som inte vill svara på deras frågor, eller som hittar på diverse mer eller mindre fantasifulla svar. I folkräkningen från 2002 finns t.ex. nationaliteter som hobbitar och jedis uppgivna. Men det handlar inte bara om någon allmän princip om integritet, många är oroade för vad uppgifterna ska användas till. Det gäller t.ex. de som uppehåller sig ett ställe utan propiska (registrering).

Men om folkräknarna möts av stängda dörrar, svordommar och ilskna hundar sÃ¥ kan de i alla fall glädja sig med att det inte var bättre förr. En artikel i Ogonjok berättar att av de ansvariga för folkräkningen 1937 överlevde bara Michail Kurman, och det efter 18 Ã¥r i läger… De fann nämligen alldeles för fÃ¥ invÃ¥nare i Sovjetunionen. Enligt prognoser baserade pÃ¥ den förra räkningen 1926 ”borde” sovjetunionen ha 180 miljoner invÃ¥nare, men sÃ¥ mÃ¥nga gick inte att hitta. Mellan 1926 och 1937 hade ju kollektiviseringen skett och med den golodomor – den stora svältkatastrofen. Vilket naturligtvis haft enorm negativ inverkan pÃ¥ befolkningstillväxten, men officiellt sÃ¥ hade ju detta inte hänt. Siffrorna skulle hemligstämplas, blÃ¥sas upp och jag vet inte vad. Missnöjd är väl nÃ¥got av en underdrift för att beskriva den store ledarens reaktion, och de inblandade i folkräkningen sköts eller skickades till gulag. (Vilket väl inte direkt bättrade pÃ¥ befolkningsstatestiken.)

Ur mitt perspektiv är det också intressant att notera följande: anledningen till att det fortfarande inte finns någon säker siffra för de sovjetiska förlusterna i andra världskriget är inte bara att det är svårt att räkna antalet döda i kriget, utan också att man på grund av den ökända folkräkningen 1937 inte vet hur många som bodde i Sovjetunionen innan kriget.

Hör Amanda prata om folkräkningen och en misstolkad Putinvideo i brunchrapporten. Och så fort det går kommer det en länk till hennes inlägg om det hela också.

Lindrig huliganism: Aftonbladets dikt överträffar verkligheten

Fegisar och förrädare

Jag har de senaste dagarna fördjupat mig i tvÃ¥ av Stalins krigstida order: nr. 270 frÃ¥n 16.08.1941 och nr. 227 frÃ¥n 28.07.1942 (mer känd som Ni sjagu nazad! eller Inte ett steg tillbaka!). Anledning till detta är jag försöker fÃ¥ klarhet i en för mig viktig detalj – hur betraktades saknade i strid? Den brittiska historikern Catherine Merridale hävdar i Ivan’s War med hänvisning till order nr 270 att saknade i strid betraktades som desertörer. Det lÃ¥ter i mina öron sÃ¥ ofattbart grymt, till och med ur ett stalinistiskt perspektiv, att jag ville ha nÃ¥got mer belägg för detta innan jag gjorde pÃ¥stÃ¥endet till mitt och bestämde mig för att konsultera källtexten.

Det är nämligen fascinerande enkelt gjort, en sökning pÃ¥ ”order no. 270” fÃ¥r som första träff den engelska wikipediaartikeln där det finns en länk till orginaltexten (pÃ¥ ryska) pÃ¥ wikisource. (Där finns även order nr. 227, till och med i engelsk översättning!) I ordern kunde jag dock inte hitta nÃ¥got om saknade i strid, och tog till ett knep som inte är lika allmänt tillgängligt som google: jag frÃ¥gade en militärhistoriskt överintresserad kompis. (Sedan min involvering i Ingrija finns det ett antal sÃ¥dana pÃ¥ behändigt mailavstÃ¥nd.) Det dröjer inte mÃ¥nga timmar förrän jag fÃ¥r svar: Nej det var inte riktigt sÃ¥. De räknades inte som desertörer eftersom det var möjligt bÃ¥de att de dödats, eller tagits till fÃ¥nga. Men de som togs till fÃ¥nga räknades som fosterlandsförrädare. Och efter kriget betalades det inte ut pensioner till familjerna för de som saknas i strid.

Var det fler länder där som det betraktades som ett brott att bli tillfÃ¥ngatagen frÃ¥gar jag vidare? ”Nej, sÃ¥ var det bara i Ryssland pÃ¥ grund av den stora mängden soldater som gav sig frivilligt. Det trodde att de hos tyskarna skulle bli matade med piroger.” Svaret fÃ¥r mig att tänka pÃ¥ den artikel om ryska historieläroböcker som jag skrev om igÃ¥r. I denna menar Lena Jonson att det pÃ¥gÃ¥r ett arbete för att ”läroböckerna ska ge ett enhetligt och statsorienterat perspektiv pÃ¥ landets utveckling.” Det statsorienterade perspektivet innebär i princip att ändamÃ¥len helgar medlen, det förnekas inte att det begicks grymheter men dessa framställs som nödvändiga.

Att vara saknad i strid var alltsÃ¥ inte i sig brottsligt, men sÃ¥ länge det inte fanns en kropp kunde det inte uteslutas att de tagits till fÃ¥nga. För den som saknats i strid fanns det ingen möjlighet att rentvÃ¥ sig frÃ¥n misstankar om att vara en fosterlandsförrädare, och i Stalins Sovjetunionen kunde nog misstankar vara illa nog. Jag gÃ¥r tillbaka till Merridale och kollar vad hon egentligen säger och ser att hon skriver ”the order came to mean” – att det blev den praktiska konsekvensen, inte att det uttryckligen stod sÃ¥.

Dessa tvÃ¥ order är fascinerande läsning. Nr. 270 är uppbyggd kring motsatsparet trusnost’ och muzjestvo – feghet och mod (manlighet). ”Fegisar och desertörer mÃ¥ste förintas” sägs det bland annat. Det framställs som att det inom armén främst finns moraliska brister som mÃ¥ste Ã¥tgärdas. Den som tagits till fÃ¥nga (eller ger sig till fÃ¥nga som är en mer bokstavlig översättning) är en fosterlandsförrädare, detta och andra uttryck för feghet ska bestraffas. HÃ¥rt. Ordern slÃ¥r ocksÃ¥ fast att dessa feghetsbrott inte är nÃ¥got som bara den som begÃ¥r dem kan straffas för, utan även dennes familj. Den här typen av kollektiv bestraffning är otroligt främmande för nÃ¥gon som vuxit upp i en västerländsk rättsstat där varje individ ansvarar för sina egna handlingar. I Sovjetunionen var det däremot bekant, att ha en familjemedlem som rensats ut den stora terrorn pÃ¥ 1930-talet var t.ex. en stor belastning som allvarligt hindrade möjligheterna att ta sig fram i sovjetsystemet.  Nytt för order nr. 270 var dock att det nu även fanns ett hot om fängelsestraff.

Den moraliska aspekten är än tydligare i order nr. 227. Den börjar med att slÃ¥ fast att det sovjetiska territoriet inte är tomhet, det är människor: vÃ¥ra fäder, mödrar, fruar, bröder, barn. Det är bröd och matvaror, det är metall och bränsle. Detta fÃ¥r inte överges. Inte ett steg tillbaka! Varje position mÃ¥ste försvaras till sista blodsdroppen. Det frÃ¥gas retoriskt. ”Vad är det som fattas oss? Det som fattas är tillräcklig ordning och disciplin.” Den som retirerar utan att detta är sanktionerat av högsta ledningen ska räknas som landsförrädare.”Panikmakare och fegisar mÃ¥ste skjutas pÃ¥ stället.” En högre, oifrÃ¥gasättbar moral Ã¥kallas, och fosterlandet, Rodina, framställs som nÃ¥got heligt. Det ska bildas straffbataljoner för särskilt farliga uppdrag för att ge den som visat feghet eller ostÃ¥ndaktighet möjlighet att med sitt blod sona sina synder mot fosterlandet. Plötsligt dyker det i texten som ju tycks tala med fosterlandets röst upp ett ”jag tycker”, jag hajar till när fosterlandet blir personen Josef Vissarionovitj.
Betoningen på moralisk otillräcklighet kan naturligtvis ses som ett sätt försöka skymma de mer materiella och påtagliga bristerna inom röda armén. Att fokusera på varje soldats själsliga kvaliteter tar också bort uppmärksamheten från arméns ledning. Men det moraliska perspektivet är också intressant mot bakgrund av att sovjetstaten medveten gick in för att skapa nya människor. En högre, bättre varelse än den förrevolutionära. Och det är denna högre stående varelse som slogs till sista blodsdroppen som fortfarande är den som hyllas varje 9 maj.

Du sköna nya film

Snurrig man med filmkamera

Vid vagnhallen Majorna i Göteborg finns ett hus med en fasadmålning på barn som hoppar rep och texten Bostads AB Nutiden 1929. Jag brukade stå och titta fascinerad på den där fasaden, slagen av att 1929 en gång i tiden var just nutiden, och att de där barnen som väl var i min farfars ålder representerande framtiden. 1920-talet var i stora delar av världen ett hoppfullt decennium, kriget var över och nu skulle en ny värld byggas. (Att det blev depression och krig av det hela gör det på något vis ännu mer rörande.)

Allra tydligast slås man av hoppfullheten och framåtandan i det sovjetiska 1920-talet. Nu skulle de bygga socialismen, och saker och ting hade inte seriöst börjat gå åt helvete än. Visst fanns idén om den ljusnande framtiden med långt längre i den sovjetiska propagandan, men på 1920-talet hade den ännu inte börjat klinga så tomt som den kom att göra senare.

Det är denna hoppfullhet som slÃ¥r mig när jag, genom kursen jag för tillfället gÃ¥r, för första gÃ¥ngen bekantar mig med Dziga Vertov,  en Sovjetisk filmskapare, som ställde sina talanger – och sitt namn – i revolutionens tjänst. Han var född som Denis Abelevitj Kaufman men tog sig ett revolutionärt artistnamn. Dziga är ukrainska för snurra (leksaken) och Vertov kommer av det ryska vertet’ som ocksÃ¥ det har med rotation att göra.

Filmiskt var han ocksÃ¥ revolutionerande: ”filmhistorien börjar och slutar med Vertov” som vÃ¥r föreläsare, kanske lite tillspetsat, uttryckte det hela. Tillsammans med gruppen kinoglaz (glaz betyder öga) grundlade han pÃ¥ tidigt 20-tal principen att filmen skulle överrumpla livet, fÃ¥nga det som det är. Vertov var en av de första som använde sig av dolda kameror. DÃ¥tidens filmutrustning var stor och högljudd, sÃ¥ för att kunna filma med dold kamera var de tvugna att distrahera de filmade med nÃ¥got ännu större och högljuddare.  De kunde ocksÃ¥ lÃ¥tsas filma nÃ¥got annat, och filmade sedan folkets reaktion när de tittade pÃ¥ filminspelningen.

Vertov motsatte sig en narrativ struktur. Han menade att filmen inte skulle efterlikna litteraturen, eftersom fiktion  var ett opium för folket. Istället var hans filmskapande fragmentariskt, han filmade scener ur vardagslivet och byggde upp en bank, ett arkiv, med bilder från livet i Sovjetunionen.Den som blev ansvarig för att ge hans klipp någonslags ordning och struktur, att sammanfoga dem till en film, var Vertovs fru – Elizaveta Svilova.

Filmen Sjestaja tjast’ mira (En sjättedel av världen, den del av jordens yta Sovjetunionen upptog) frÃ¥n 1926 var en beställning av Gostorg – den statliga utrikeshandeln. De hade tänkt sig en enkel reklamfilm – men det var inte vad Vertov hade tänkt sig . Istället gjorde han en film som skulle visa sovjetmedborgarna vad de hade. En sjättedel av världen tillhörde dem! Filmen fokuserar till stor del pÃ¥ det exotiska – Sibirien och Centralasien, snö, renar, kostymer och ritualer. Man han vill visa det universella – alla sovjetmedborgarna arbetar! De är inbegripna i produktion. Vertovs arbetsssätt gör att det inte finns nÃ¥gon kanonisk version, det finns massor av varianter. Vertov sprängde alla budgetar, och kunde inte förstÃ¥ finansiärernas frustration över att det inte blev nÃ¥gon film. Han hade ju gjort massor av filmer! Och hans filmade arkiv skulle kunna användas för att göra ännu fler.

Film i statens tjänst är naturligtvis inte oproblematisk, särskilt inte när staten är den sovjetiska diktaturen. Vertov har till och med liknat filmskapandet vid GPU (säkerhetstjänsten 1922–34), även om han skildrar dem mer naivt: upptäckare, undersökare, bringare av klarhet. Den här kopplingen kastar dock naturligtvis sin skugga över den tidiga sovjetiska filmen.

Efter att han fÃ¥tt sparken för sin brist pÃ¥ ekonomisk disciplin under arbetet med En sjättedel av världen lämnade Vertov Moskva för Charkov. Där producerade han vad som idag betraktas som hans främsta verk: Mannen med filmkameran och Entusiasm – Donbass’ symfoni, en tidig ljudfilm:

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=UWuxjCHX5Ig&hl=sv_SE&fs=1&]

Döden i Ryssland

Piskarevskojekyrkogården i S:t Petersburg där en halv miljon av offren för belägringen 1941–1944 är begravda.

Man fÃ¥r lite konstiga blickar när nÃ¥gon frÃ¥gar vad den tjocka boken man hÃ¥ller pÃ¥ och läser handlar om, och svaret är ”döden i Ryssland”. Det finns nu fÃ¥ länder som haft sÃ¥ mycket död som Ryssland under det senaste seklet, och allt detta lidande täcks in i Catherine Merridales intressanta Night of Stone: Death and Memory in Twentieth-Century Russia. Eller ja, ska vi vara petiga sÃ¥ är det faktiskt Sovjetunionen det till största delen handlar om, och en stor del av all denna död skedde i vad som idag är andra självständiga stater. Inte minst Ukraina, varifrÃ¥n Merridale har en stor del av sin empiri.

Night of Stone är en historieskrivning som riktar in sig på de mörkare sidorna av Sovjetunionens historia, och hur detta hanteras idag. Ryssland har faktiskt haft så mycket död, att trots att man förlorade minst dubbelt så många i första världskriget som Storbritannien gjorde, är detta, tvärtemot den brittiska krigskulten, ett krig som knappt någon minns. Det finns faktiskt inte ett endaste monument till första världskriget i Ryssland! För miljoner döda i det kriget till trots, så skulle revolution, inbördeskrig och svält helt överskugga det. Sedan fortsatte det med mer svält, terror och utrensningar innan det var dags för 1900-talets största katastrof: andra världskriget där minst 25 miljoner sovjetmedborgare förlorade livet. Och sedan var det svält igen. De har, kort sagt, inte haft det lätt. Därför är det intressant att Merridale, till sin egen förvåning, konstaterar att trauma är nästan helt frånvarande i dagens Ryssland.

Boken bygger pÃ¥ Merridales egna intervjuer med veteraner och offer för utrensningen. I framförallt sista kapitlet delar hon med sig av hur hon pÃ¥verkats av mötet med dem. Ett kapitel handlar om (gamla) ryska föreställningar om döden, och det handlar ocksÃ¥ om man i det sena Sovjetunionen och efterföljarstater försökt handskas med all denna död i det förflutna. Inte minst tar organisationen Memorial upp en del utrymme. Delvis är det dock en ganska traditionell historieskrivning, och det är den delen som är minst intressant. Inte för att Merridale gör det dÃ¥ligt, men för att det har gjorts förut. Den stora terrorn skildras t.ex. mer ingÃ¥ende i den nyare The Whisperers av Orlando Figes (som nu ocksÃ¥ finns i svensk översättning med titeln De som viskade). Om andra världskriget har Merridales själv senare skrivet en bok, Ivan’s War. Den är pÃ¥ gÃ¥ng i svensk översättning och ges ut under namnet Ivans krig av Historiska media.

Jag hade velat ha mer av Merridales samtida material och mer om föreställningar om döden. Men det speglar kanske mest mina intressen. Night of Stone är en mycket läsvärd bok, som dessvärre är lite svår att få tag på.

Dagens boktips

Såg när jag strosade runt i bokhandeln förut idag att Orlando Figes the Whisperers har blivit översatt till svenska. Historiska media har gett ut den under titeln De som viskade. En förvisso maffig tegelsten till bok, men riktigt intressant om stalintidens terror. Figes har arbetat på boken tillsammans med människorättsorganisationen memorial. Här kan den som vill läsa vad jag skrev om The Whisperers efter att jag läst den förra sommaren.

Uppdate: Vetenskapsradion Historia hade 5/11 en intervju med Orlando Figes om boken och projektet. Lyssna på det här.

Från träsken vid Sinjavinohöjderna

I går ägde en av höstens tre begravningar som sökförbandet Ingrija från St Petersburg är inblandade i rum. Ingrija är ett av många sökförband i Ryssland, sammanslutningar av frivilliga som tagit på sig uppgiften att leta reda på och begrava de soldater som är saknade i strid sedan andra världskriget och som ligger kvar där de dog under åren 1941-45. Ingrija är knutet till statsuniversitetet i St Petersburg och dess medlemmar är studenter eller före detta studenter där. Tre gånger om året genomför de så kallade minnesvakter då de i två veckor slår läger i anslutning till något slagfällt och letar efter fallna soldater. Sensommaren/hösten 2009 gräver de i träskmarkerna runt Sinjavinohöjderna.

Det ska till ett platt landskap för att 49 meter över havet ska räknas som en höjd tänker jag när jag traskar i det hällande regnet från busshållplatsen mot minnesmärke där en av sökförbandets medlemmar ska möta mig. Från den här höjden sköt tyskarna mot livets väg över Ladoga sägs det. Jag hinner fundera en stund på det när jag efter en timmes gångmarsch når monumentet, jag hinner också bli orolig att det inte ska komma någon innan Grisja dyker upp. Han berättar att vi har ungefär dubbelt så långt kvar att gå som jag redan gått, jag försöker låta bli att visa att jag tycker det verkar ofantligt jobbigt.

Skogsvägen är mer vattenpölar än väg. Medan vi gÃ¥r ger Grisja mig en kort lektion i krigsförloppet pÃ¥ den plats där vi befinner oss. FrÃ¥n Nevas östra strand och ungefär 16 km in i landet höll tyskarna en ”flaskhals” upp mot Ladoga som innebar att Leningrad var helt avskuret frÃ¥n landförbindelser med resten av sovjetunionen. Under drygt tvÃ¥ Ã¥r, frÃ¥n september 1941 till oktober 1943 sÃ¥ pÃ¥gick strider i det här omrÃ¥det dÃ¥ röda armén försökte bryta igenom de tyska linjerna (och sedan försvara genombrytningen). Lägret ligger vid en försvarspunkt som kallas Rosjtja kruglaja. När vi passerar minnesmärket har vi gÃ¥tt genom hela den tyska zonen och är nu över pÃ¥ det som var sovjetisk mark. Jag har pÃ¥ vägen passerat nÃ¥gra minnesmärken över byar som utplÃ¥nades under kriget och som aldrig byggts upp igen. Vid minnesmärkena ligger det fullt med rostiga föremÃ¥l, hjälmar, granatsplitter, vapendelar…. Det är svampplockare som tar med och lägger dem där säger Grisja, det finns mycket svamp i skogen. Och mycket rost.

Tillsammans 7 kopek från 1939 och 1940.

När vi närmar oss ringer Grisja kommendören för att höra var de är och får reda på att de gräver alldeles i närheten av lägret och att de just hittat en medaljong. Medaljongen är en liten svart cylinder, i denna låg en pappersremsa med identifikationsuppgifter. Det innebär att en upphittat medaljong byder goda möjligheter att ta reda på vem soldaten var. Medaljong för mina tankar till något man bär runt halsen, men det får jag senare veta är alldeles fel. Det fanns ingen kedja eller hänge i medaljongen utan soldaterna hade den oftast i byx- eller bröstfickorna. Om de alls hade den – det var det långt i från alla som hade. Att hitta en medaljong är därför en festlig tilldragelse. Vovka, upphittaren, får därför senare under dagen motta medaljongupphittarens fastställda belöning: 5 burkar skusjtjonka (kondenserad mjölk).

Medaljongen är sökförbandens främsta hjälpmedel för att försöka identifiera de soldater de hittar. Att identifiera är nämligen en av deras viktigaste uppgifter. Att vara saknad i strid var i Sovjetunionen ett öde värre än döden, med fantastisk stalinistisk logik  var det nämligen jämställt med att desertera och de anhöriga kunde straffas; hindras från utbildning eller i värsta fall skickas till Sibirien. Även om faran för sådant sedan länge är över för de anhöriga är upprättelsen förmodligen enorm om en anhörig kan överföras från kategorin landsförrädare till krigshjälte. Och anhöriga kommer resande från hela det som en gång var Sovjetunionen för att delta i begravningarna.

”FörstÃ¥r du nu varför det kallas ett smutsigt arbete?” säger Maksim med ett snett leende när han ägnat större delen av eftermiddagen i att försöka lära mig sökandets ädla konst. Jag är täckt av lera frÃ¥n topp till tÃ¥ och har händer som det skulle ta en vecka att fÃ¥ helt rena. Arbetsredskapen är i huvudsak fyra: metalldetektor, spett/värja, spade och handskar. För till stor del handlar sökandet om att sitta och gräva i marken med sina bara (handskbeklädda) händer. Metalldetektorn använder man för att soldaterna oftast hade nÃ¥got av metall pÃ¥ sig, ammunition, bältesspännen och inte minst gevär. FÃ¥r man utslag pÃ¥ metalldetektorn tar man fram det värjliknande spettet och börjar känna i marken tills man kommer emot metall. DÃ¥ är det dags att ta fram spaden, eller händerna om träffen är nära ytan, och börja gräva. Med spaden är det läge att vara försiktig, det kan finnas sÃ¥dant kvar i marken som kan detonera om man har otur, och med spaden blir trycket mycket större än med värjan.

Det som gett utslag på detektorn är nästan alltid ett grantsplitter. (Oskolok är ett ord som numera är fast förankrat i mitt ryska ordförråd.) Men inte alltid. Nästa förmiddag så sitter jag plötsligt med ett ben i handen. När vi efter en stunds grävande kommer fram till en käke med tänder blir det väl verkligt. Det här är faktiskt en människa. Benen är nära ytan, han har i drygt 65 år legat kvar där han föll. Det är en sovjetisk soldat, det sluter vi oss till med hjälp av  ammunitionen och de kopekmynt han hade i fickan. På just den här soldaten finns inget som kan användas för att identifiera honom. Ingen medaljong, inga tillhörigheter med namn.

Just denna soldat kommer att begravas på måndag 21 september vid minnesmärket på Sinjavinohöjderna tillsammans med de andra soldaterna som Ingrija hittat under minnesvakten. Begravningen sker med militära hedersbetygelser, och de stupade soldaterna får ett erkännande för sin uppoffring för moderlandet. Några av dem kommer kunna identifieras och få sina namn vid graven, men de flesta kommer fortsätta vara okända döda, saknade i strid om än numera nedsänkta i vigd jord.

Krigsstarten 70 år senare

Det är väldigt mycket om andra världskriget just nu på olika håll i samband med att det i dagarna var 70 år sedan det inleddes. Även om det skulle dröja nästan två år innan Sovjetunionen drogs in i kriget, har den sovjetiska historieskrivning varit på tapeten de senaste dagarna, då Putin häromdagen publicerade ett brev i en polsk dagstidning där han tar avstånd från Molotov-Ribbentroppakten. (Se t.ex. DN:s artikel om detta.) Jag har dessvärre inte haft tid att riktigt fördjupa mig i detta brev, men vid en snabb genomläsning ger det inte intryck av att vara den sensation som det framställs som, jag har tidigare hört Putin omnämna denna icke-angreppspakt i liknande ordalag. Det sensationella är kanske i så fall den form som detta sker i.

Under 2000-talet har Ryssland allt mer kommit att införlivas i det internationella högtidlighållandet av andra världskriget. I samband med 60-års jubileet av krigets slut 2005 gav den ryska tidskriften Neprikosnovennij Zapas ut ett temanummer om krigsminnet, i detta publicerades bland annat artikeln State visits av Andreas Langenohl som handlar om just statsbesök i samband med årsdagar av viktiga händelser under kriget. Tidigare var det helt otänkbart att Sovjetunionen/Ryssland skulle delta i den typen av sammanhang. Den här inkorporeringen av Ryssland i en internationell minneskanon är dock inte helt oproblematiskt, ända sedan krigsslutet har man haft sin egen version av krigsminnet och sina egna traditioner för högtidlighållande. Lagenohl har följande slutsats:

Russia, conversely, sees it necessary to assert itself within the framework of international remembrance ceremonies. The straightforward incorporation of Russia into the existing international commemorative context is rejected on the normative basis of the traditional commemoration of the Great Patriotic War, since incorporation would amount to the symbolic relegation of the Soviet Union’s and Russia’s service to history. […]  Now, the Great Victory must be defended against practically the entire world – with the exception, as irony would have it, of Germany, which does not represent a central reference point in post-Soviet commemoration culture.

Detta gör att den typ av gemensamt högtidlighållande av offren för nazismen och kommunismen, som bla efterlystes i DN häromdagen är fullständigt omöjligt. Det var faktiskt det kommunsistiska Sovjetunionen som spelade en stor roll i att besegra nazismen. Ryssland kommer med näbbar och klor fortsätta att kämpa emot en beskrivning av händelseförloppet som man tycker nedvärderar deras roll i detta, och det är kanske inte så konstigt.

Putin börjar sitt brev till polackerna med att lyfta fram den enorma katastrofen. Andra världskriget var förödande, och ett av de länder som drabbades allra hårdast var Sovjetunionen. Siffran Putin nämner i sin text är 27 miljoner dödade sovjetmedborgare, och även om den här typen av siffror är notoriskt osäkra är det förmodligen ingen överdrift. Putin, och många med honom, brukar framhålla att Sovjetunionen räddade världen från fascismen. Inte heller det är väl egentligen någon överdrift, men priset blev fruktansvärt högt. Och människorna i Sovjetunionen och det forma östblocket fortsatte att betala i många många år efter kriget. (Jag själv däremot, tillhör de verkliga vinnarna.)

Sedan krigets slut har Sovjetunion och sedan Ryssland ägnat snart 65 år på att fila på sin version av kriget som slår fast det sovjetiska folkets hjältedåd (vissa andra aspekter, som t.ex. kommunispartiets roll, har dock varit förhandlingsbart). Det är fullt möjligt att behålla huvuddragen i denna även med ett avståndstagande från landets ledning. Att man utsattes för grymheter även av den egna regimen kan sägas stärka folkets hjältedåd. Därför diskuteras och ifrågasätts då och då den dåvarande regimen, även om det inte är något dominerande tema. Det som däremot är mycket frånvarande, är en diskussion om sådant som verkligen kan hota hjälteberättelsen, t.ex. röda arméns framfart på väg mot Berlin. De enorma förlusterna gör att kriget rörde varje familj i det som en gång var Sovjetunionen, nästan alla har någon släkting som dog i kriget. Krigsminnet inte bara är en nationell utan också personlig angelägenhet för väldigt många människor. Det är ingen som vill höra att farfar kanske inte var en hjälte trots allt.

Ivan’s war

imagesJag har tillslut fått läst Ivan’s war: The Red Army 1939-45 av Catherine Merridale. En av de mest omtalade böckerna om östfronten på senare år (den är från 2005) av en professor i historia som skriver lika mycket för världen utanför akademin som den snävt innomvetenskapliga. Om boken kan kallas tung får det skyllas dess tematik snarare än stilistik. Det är ganska deprimerande läsning, för priset för segern över fascismen var skrämmande högt. Och en stor del av grymheterna kan skyllas på det sovjetiska regimen. Merridale skulle nog ansluta sig till de som anser att kriget vanns trots, inte tack vare, Stalin.

Titelns Ivan är inte någon särskild person, det är den vanlige sovjetiske soldaten. Namnet användes av tyskarna på ungefär samma sätt som den tyska soldaten kallades Fritz av sovjeterna. Det  Merridale vill göra är att beskriva den vanlige soldatens krig. Jag har sett boken omnämnas som en ”historisk etnografi” men även om hon har korta avsnitt om folklore, vidskepelse och sånger skulle jag ändå kalla det en ganska konventionell kronologiskt uppbyggd historieskrivning. Det kan vara värt att notera den osovjetiska datummäkningen: 1939-45 och inte 1941-45. Merridale diskuterar alltså även vinterkriget.

Merridales beskrivning av i vilket skick röda armén var vid krigsutbrottet, oorganiserade, otränade och dåligt utrustade, får en att undra hur de lyckades vinna kriget. En del av svaret får man kanske när Merridale konstaterar att de sovjetiska förlusterna hela vägen fram till Berlin, trots att organisation, träning och utrustning blev bättre under krigets gång, var större än tyskarnas, i genomsnitt tre gånger så höga. Pyrrhusseger känns som en underdrift. Som Merridale påpekar är det faktum att uppskattningarna av hur många sovjetmedborgare som fick sätta livet till under kriget varierar med flera miljoner i sig ett bra mått på hur grymma och blodiga de åren var.

Boken bygger i stor del på arkivmaterial och utdrag ur soldaters brev och dagböcker. Hon har också gjort 200 (!) intervjuer med veteraner i f.d. Sovjetunionen. Det är fascinerande vilken liten roll detta otroligt rika material har i boken. Merridale upprepar flera gånger att filmer och böcker präglat veteranernas minnen i så stor utsträckning att det är svårt att skilja fakta från fiktion i deras vittnesmål. Historiker är alltid skeptiska mot ögonvittnesskildringar, i alla fall om de ges många år efteråt. Och Merridales ”notes on sources” i bokens slut är i mångt och mycket en upprapning av källkritikens grunder. Källkritiken innehåller mycket sunt, men samtidigt blir jag lite provocerad av hur Merridale framställer veteranerna som nästan hjärntvättade. Hon hade kunnat utnyttja intervjuerna så mycket bättre. Inspiration skulle hon kunna hitta hos Alistair Thomson som i Anzac Memories: Living with the legend, en bok om australiensiska soldaters minnen av första världskriget, uppehåller sig vid hur minnen konstrueras och förmedlas. Jag hoppas att Merridale någon gång utnyttjar det rika material hon samlat in på ett liknande sätt.

Ivan’s war är ingen hjältesaga, men samtidigt som Merridale är angelägen om att försöka spräcka sovjetiska (och andra) myter om kriget så har hon uppenbart en stor sympati för sin Ivan och boken är i högsta grad en läsvärd  och skrämmande skildring av Sovjetunionen under andra världskriget.