Det finns alltid ett annat Ryssland

Det ska erkännas att jag varit långsam på sistone, med det mesta. Som att läsa bloggar jag annars brukar följa. Men i högen av olästa inlägg som jag gick igenom häromdagen dolde sig bland annat den här pärlan, en text av Anna-Lena Laurén (Moskvakorrespondent för Huvudstadsbladet som även brukar anlitas av svenska medier) från mitten av maj:

http://moskva.blogg.hbl.fi/2014/05/13/i-skuggan-av-kristi-fralsare-kyrka/

Hennes betraktelser är alltid läsvärda, men den här tyckte jag särskilt mycket om. För det finns alltid ett annat Ryssland.

Privatisering och dödlighet

Jag prenumererar på ett antal maillistor och nyhetsbrev som rör forskning om Ryssland och Östra Europa, samhällsvetenskaplig och humanistisk forskning vill säga men för ett litet tag sedan noterade jag med viss förvåning ett mail om en studie som just publicerats i ansedda medicintidskriften the Lancet.

Studien, som väl bäst kan kallas tvärvetenskaplig, har undersökt den stora ökningen i dödlighet som följde med privatiseringen och den ekonomiska chockterapin efter kommunismens fall i Öst- och Centraleuropa. Dödstalen gick upp med 13 % och de politiska omvälvningarna hade alltså ett högt pris i människoliv. Den dramatiska ökningen i arbetslöshet är enligt studien den faktor som bär störst skuld till dödstalen, den hade en dubbel effekt då arbetsgivaren ofta var ansvarig för hälsovård och social välfärd och människor inte bara blev av med arbetet utan även med det sociala skyddsnätet.

Studien har undersökt 25 länder och det finns stora skillnader mellan dem. I tillägg till skillnader i arbetslöshet och alkoholkonsumtion har studien också kunnat isolera vissa aspekter av de ekonomiska reformerna som hastigheten i privatiseringen som dödligare än andra som kan förklara varför vissa länder klarade sig bättre än andra. I vad som tycks vara ett intressant eko av Durkheims sekelgamla självmordsstudie, fann de t.ex. att i de länder där mer än 45 % av befolkningen var med i någon social organisation som kyrka eller fackförening var dödligheten lägre. (Så var det ju sociologer inblandade också.)

Studien finns utförligare presenterad på Oxford universitets hemsida: Death surge linked with mass privatisation och den som har tillgång till the Lancet kan läsa artikeln här: Mass privatisation and the post-communist mortality crisis: a cross-national analysis

 

 

Rent ryskt?

Det är inte utan att jag måste läsa om några gånger innan jag faktiskt är övertygad om att jag har förstått saken rätt. Ryssland ska inte längre växla mellan sommartid och vintertid. Visst knotas det en del även här vid tidpunkterna för omställningarna, och många är de som med lång näsa insett att de dagen efter befinner sig på rätt plats – men vid fel tid. För att avhjälpa detta visar nu president Medvedev handlingskraft och bestämmer att i Ryssland ska det inte längre vara några förkortade nätter, förvirrade söndagar och missade aktiviteter till följd av det här eländet.

Det finns det ju en del länder som låter bli, eller delstater i länder – Western Australia har t.ex. till skillnad från resten av landet inte sommartid. Låt vara att exemplen numera är ganska få – men Ryssland vill naturligtvis vara unikt. Därför är det inte sommartiden som ska avskaffas. Det är vintertiden. Den som även kallas normaltid.

I mars 2011 ställer Ryssland alltså fram klockan 1 timme. Sen stannar man där. Det är inte 1 april i dag va?

 

Igor Rasterjajev och krigsminnet

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=WhbBqNt80sc&w=480&h=390]

Om jag inte redan hade varit helt såld på Igor Rasterjajev, så skulle jag blivit det nu. Den här sången sammanfattar ju min avhandling! Och den är så fin, och så sorglig, att jag blir alldeles tårögd. Varför ska jag sitta och skriva i ett och ett halvt år till när Igor uttrycker det så bra på 4 minuter och 25 sekunder? Stort tack till Amanda för tipset!

Georgievskaja lentotjka heter sÃ¥ngen och i denna Ã¥ker Igor pendeltÃ¥get mot Apraksin (precis som vi gjorde för en vecka sedan när vi skulle Ã¥ka skidor längs Volchovfronten) och betraktar en flicka som bär det organgesvarta S:t Georgijbandet som blivit sÃ¥ populärt de senaste Ã¥ren som en symbol för den stora segern i andra världskriget, samtidigt som han ser ut genom fönstret och betraktar markerna där alla de fallna soldaterna ligger kvar ”tre pÃ¥ varje kvadratmeter”. ”SÃ¥ mycket dumheter vi fÃ¥r höra om segern” sjunger han, ”men jag minns utan band” och sÃ¥ ger han nÃ¥gra av de fallna soldaterna namn. Och jag tänker pÃ¥ Ljosja, vars skedskaft vi hittade i vÃ¥ras, och pÃ¥ skogarna och mossarna. PÃ¥ granatgroparna och skyttegravarna, pÃ¥ patronerna och granatsplittret. PÃ¥ bältena, stövlarna och gevären. Och pÃ¥ benen, käkarna och tänderna. Och sÃ¥ lyssnar jag pÃ¥ Igor en gÃ¥ng till.

Före detta hjältar

”Ser du skylten där?” säger S och pekar Ã¥t sidan. Vi stÃ¥r i huvudbyggnaden pÃ¥ S:t Petersburgs statsuniversistet och väntar utanför veteranföreningens lokaler. Nyckeln är pÃ¥ väg. Vi hÃ¥ller pÃ¥ och förbereder en utställning som Ingrija ska öppna 27 januari, den dag dÃ¥ Leningrad befriades frÃ¥n belägringen 1944. S har precis visat mig det berömda galleriet, en lÃ¥ng korridor som enligt honom förekommer sÃ¥ fort man ska porträttera en akademisk miljö pÃ¥ rysk film, och nu är det dags för nästa sevärdhet. Utanför veteranföreningen hänger ett antal minnesplaketter om universitetets studenter, lärare och forskare som dog under kriget, och det är en av dem han pekar pÃ¥.

”Ja, vad är det med den?” undrar jag. Det tycks mig vara en ganska standardartad hyllning till fallna hjältar. ”Ser du att de har skrapat bort Zjdanovs namn?”. Jag tittar en gÃ¥ng till, och ser att mycket riktigt är det en rad mitt pÃ¥ skylten som är utstruken. ”Bubnovs” invänder nÃ¥gon, S accepterar korrigeringen. (Fast om wikipedia inte ljuger sÃ¥ rensades Bubnov ut före kriget, sÃ¥ rimligtvis bör inte hans namn finnas pÃ¥ nÃ¥gra minnesplaketter…) NÃ¥, Zjdanov eller Bubnov. Det kan kanske kvitta. Men det som idag heter S:t Petersburgs statsuniversitet har varit namngivet efter bÃ¥da dessa män och pÃ¥ den grÃ¥ utsmetade ytan pÃ¥ skylten har den delen av universitetets namn en gÃ¥ng stÃ¥tt.

Som James Wertsch noterar, så är det inte unikt för den sovjetiska historieskrivningen att den version som gällde igår inte längre gäller idag. Däremot var kanske svängningarna häftigare än på många andra håll, och det fanns ett ovanligt kraftfullt förnekande av att några ändringar hade ägt rum.

One of the hallmarks of collective memory is that despite its claims to the contrary, it changes over time. While this is true to some extent in any context, the Soviet case was unique in the vehemence with which the state denied that such changes had occurred and in the consequences of publicly raising the possibility that they had. The result was a kind of bizarre fantasy world in which the participants knew that official history had changed, knew that others knew this, and knew that other knew that they knew this, and yet everyone pretended in the public sphere that nothing of the sort had occurred. (James Wertsch, Voices of Collective Remembering s. 76–77)

Bilden där Trotskij bortredigerats är världsberömd, och den bortskrapade Zjdanov (eller möjligtvis Bubnov) är ett mer lokalt, småskaligt, och oskickligt försök till historiekorrigering. Men just enkelheten i det hela, man bryr sig inte ens om att skaffa en ny skylt, är talande. Vem vet vad universitetet kommer att heta i morgon? Inget är ju som bekant så föränderligt som det förflutna. Det som är viktigt, hyllningen av de fallna hjältarna, finns ju kvar ändå. Den består oavsett vilken partifunktionär universitetet för tillfället är namngivet efter, och oavsett om staden heter Leningrad eller S:t Petersburg.

Skylten hedrar de studenter, doktorander, arbetare, professorer och föreläsare som gav sina liv i den belägrade staden eller på fronten 1941–1945

Grattis på dödsdagen Lenin!

Kö utanför det provisoriska mausoleet 1925

Kära läsare! Det var länge sedan jag nu jag hade tillfälle att skriva om denna bloggs sökordsmagnet nr 1. Ja, Lenin leder fortfarande sökordstoppen med hästlängder, men pÃ¥ sista tiden har det knaprats in pÃ¥ honom. Men nu är det nog dags för lite Leninrevival igen. SÃ¥ här Ã¥rs är det nämligen ett tema som Ã¥terkommer till diskussion, med anledning av Lenins dödсdag idag den 24 januari är den stora frÃ¥gan: ”Är det dags att begrava mumien?”

På söndagskvällens Vremja (Nyhetsprogrammet i Pervyj kanal) börjar nyhetsläsaren ungefär så (minus det där om sökordsmagneter då). Parlamentsledamöter från Enade Ryssland har gjort utspel om att det är dags att flytta Lenins kropp från Röda Torget. Uppläsaren tittar allvarligt in i kameran och säger att mot detta kommer de vanliga invändningarna om att en begravning av Lenin skulle dela landet. Möjligt, säger han, men inte i två lika stora delar. Det är allt färre som sluter upp bakom mumien på Röda torget, Lenins kropp har förlorat all mening för dagens ryssar, och att förr eller senare så kommer vi bli tvungna att begrava honom. Jag väcks ur min halvdvala, nyheterna har sällan min odelade uppmärksamhet, men det kommer inget inslag. Efter sitt lilla tal byter programledaren ämne och börjar prata om Irakkriget. Det första alltså. Jag undrar så smått om jag inbillat mig alltihop.

Det har jag inte, inslaget utan inslag finns med på pervyj kanals hemsida. Jag lyssnar igen. Och nog är det en entydig argumentation för att begrava Lenin, och visst säger han på slutet По-моему, среди них большинство не захочет нести с собой в 21 век груз людоедских символов. (Ung. Jag tror att bland dem [politikerna] så vill majoriteten inte bära med sig en last av människoätande symboler i det 21 århundradet.) Att det tydligt tas ställning i ryssländska nyhetssändningar är förvisso inte alls så uppseendeväckande som om det skulle göras i svenska. Dels är Vremja något av en kremlmegafon, och dels är den journalistiska traditionen annorlunda.

Till och med DN plockar upp temat med en kort artikel. Nja, vi får nog vänta att tag till på Lenins begravning. Men utspelen tycks rätt strategisk placerade, det måste jag medge.

 

Vuxna män gör saker tillsammans

”Ska du följa med pÃ¥ rekonstruktionen pÃ¥ söndag?” frÃ¥gar K, en av mina Ingrija-kamrater. Rekonstruktionen sker till minne av befriandet av Leningrad frÃ¥n belägringens 27 januari 1944. Men pÃ¥ en söndag, eftersom det är en dag som lämpar sig för folknöjen. Hon ska dit med nÃ¥gra kompisar och har plats över i bilen. Spektaklet ska äga rum utanför Nikolskoje, inte särskilt lÃ¥ngt frÃ¥n stan men utan bil är det svÃ¥rt att ta sig dit.

Av nÃ¥gon anledning är det kallt just pÃ¥ söndagarna här, ännu en vecka av slaskande följs av en söndag med temperaturer ned mot -20. Jag inser när jag stÃ¥r och väntar utanför metro ”prosvet” att jag glömt lägga tillbaka mina varma sulor i stövlarna. Och när K (pÃ¥ ryskt vis ca en timme efter avtalad mötestid) lyckats samla ihop styrkorna inser jag att det där med ”en plats över” inte riktigt stämmer. Vi är sex stycken som ska tränga in oss i hennes lilla mazda! Mazdan är ny, hon har bara haft den i nÃ¥gra mÃ¥nader. Körkortet lika sÃ¥, och jag har en stark misstanke om att hon köpt det snarare än klarat proven (det tycks vara regel snarare än undantag). Efter ett antal nära ögat incidenter pÃ¥ vägen är det nÃ¥gra lättade passagerare som sträcker ut sina ihopknycklade lemmar när vi kommer fram till Nikolskoje.

Där är det fullt med bilar parkerade längs vägen. Vi fÃ¥r gÃ¥ en rätt bra bit och kommer fram precis när speakern börjar guida Ã¥skÃ¥darna genom händelseförloppet och de första skotten smäller. ”Vi” är förutom K och undertecknad 3 av hennes kompisar som jag tidigare inte träffat, samt en annan ingrijamedlem. Den sistnämnda muttrar om cirkusapor och ”det är bara folk som inte gjort lumpen som hÃ¥ller pÃ¥ med sÃ¥nt här”, men som första klassens krigsnörd ser han ocksÃ¥ till att förse oss med alla detaljer om hur det verkligen var.

Rekonstruktionen äger rum just i Nikolskoje, inte för att det hände något avgörande slag just där utan för att det är en plats som lämpar sig bra att leka slag på. Det finns resterna av ett tyskt fort, och en återuppbyggd träblindage vars tak tjänstgör som pressläktare, och varifrån speakern kommentarer händelseförloppet. Det är tusentals åskådare, fullt med sjasjlykstånd (grillspett) och försäljare av diverse krigsrelatarade förmål. Ja, och så ett stort antal vuxna män (ok, en och annan kvinna) som leker krig. I tidstypiska uniformer och med lös ammunition som smäller ordentligt spelar de upp hur röda armén intar ett tyskt fort.

Vi börjar med att gÃ¥ bort och se hur ryssarna kryper fram ur skogen, och följer sedan med de attackerande styrkorna mot fortet. Ã…skÃ¥darleden är redan täta, och det är svÃ¥rt att se. Men det gÃ¥r inte sÃ¥ snabbt för de anfallande där de pulsar och krälar fram i den djupa snön. Ã…skÃ¥darna hejar pÃ¥ de sina med att skrika ”Uraaa!” (Hurra!)

Ja, ni kan nog gissa hur det gick. De sovjetiska soldaterna vann den här gÃ¥ngen ocksÃ¥, mina tÃ¥r förvandlades lÃ¥ngsamt till isbitar och speakern försökte förgäves hÃ¥lla Ã¥skÃ¥darna borta frÃ¥n slagfältet när det hela var över. ”Nu ska vi leta efter tomhylsor” meddelade sällskapet och sÃ¥ pulsade vi ut i snön. (Varför de som hittat ca en halv miljon autentiska tomhylsor vill leta efter rekonstruerade förblir en gÃ¥ta.) ”NÃ¥gra tyska hittar vi nog inte. De som spelar tyskar brukar inte skjuta sÃ¥ mycket, de tyska patronerna är sÃ¥ dyra.” Men nÃ¥gon minut senare fÃ¥r jag triumferande en tysk tomhylsa överräckt till mig. Ledaren för sökförbandet St Georgij pekas plötsligt ut. Den lilla tjocka mannen som jag sett nÃ¥gra gÃ¥nger förut i samband med begravningar och liknande gör ett obehagligt intryck i ss-uniform. Sen ska det köpas te och sjasjlyki innan vi trycker in oss i bilen och far tillbaka till stan där jag tar första bästa tillfälle att kliva av. PÃ¥ metron pustar jag ut och tänker att det varit smällar, krigsnördar, kalla fötter och trafikfaror sÃ¥ att det räcker för mer än en dag…

 

Lokalstationen TV 100 har ett inslag om rekonstruktionen.

From his heart

Det är inte utan att jag tycker lite synd om Vitalij Mutko, Rysslands idrottsminister. Hans tacktal när Ryssland tilldelades fotbolls-VM 2018 har blivit en youtube-hit, i alla fall i hans hemland, och inte för att han sa nÃ¥got exeptionellt bra eller tjusigt. Nej, talet sprids som en löpeld bland hans fnissande landsmän eftersom det levererades med en tyngre rysk brytning än hos den grövsta hollywoodskurk. ”Let me speak from my heart” inledde han, eller from chiz chart (from his heart – фром хиз харт) som klippet snabbt namngavs. Nog för att maktens män ska tÃ¥la att hÃ¥nas, men att  just hÃ¥nas för sina sprÃ¥kkunskaper är nÃ¥got av en öm punkt för mig efter ett halvÃ¥r i en familj där den 18-Ã¥riga dottern skrattade rÃ¥tt Ã¥t alla misstag som jag gjorde pÃ¥ min stapplande ryska. Att överhuvudtaget vÃ¥ga öppna munnen och tala detta ärans och hjältarnas sprÃ¥k (eller jag menar naturligtvis nÃ¥got annat än ärans och hjältarnas sprÃ¥k) har varit en mÃ¥ngÃ¥rig kamp. SÃ¥ därför tänker en liten del av mig ”Go, Vitalik!” medan resten skadeglatt fnissar vidare.

När St Petersburg times idag kommer tillbaka efter ett lååångt juluppehÃ¥ll (alltsÃ¥ tidningsfria dagar har man ju hört talas om, men här gapar kioskerna fortfarande rätt tomma nästan tre veckor efter nyÃ¥r!) har de en artikel om ryska tjänstemäns bristande engelskakunskaper och exemplifierar naturligtvis just med Mutko. Att dessa behöver bli bättre, inte bara hos tjänstemän, skriver jag gärna upp pÃ¥. Jag skulle gissa att majoriteten av de som hÃ¥nar Mutkos framträdande inte skulle ha kunnat gjort det sÃ¥ mycket bättre själva. Samtidigt som jag mÃ¥ste fÃ¥ dra fram min gamla käpphäst att ”sprÃ¥k” inte nödvändigtvis mÃ¥ste betyda ”engelska”, och att det där med att använda sig av tolk inte behöver vara sÃ¥ dumt alltid. Men det vore inte sÃ¥ dumt om ökade sprÃ¥kkunskaper kunde bidra till att öppna dörren till världen utanför Rysslands gränser lite.

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=Nx5k7jKGQyU&fs=1&hl=sv_SE]

Och inte tycker jag mer synd om Mutko än att lägga in ett klipp här…

Minnet ljuder

När jag stretar fram i modden på Ligovskij prospekt, det töar igen efter att ha varit -20 häromdagen, blir jag plötsligt varse ett taktfast tickande i det allmänna vägbullret. Det tar mig några sekunder innan jag inser att det är metronomen som ljuder, och ytterligare till några innan jag inser varför.

Metronomen? tänker kanske nu oförstÃ¥ende läsare. Det har sagts mycket om hur viktig radion var i det belägrade Leningrad. Där bland annat ”belägringspoeten” Olga Bergholz (eller hur man nu bäst ska transkribera Берггольц) var en av de uppskattade rösterna. Radio sände dock lÃ¥ngt ifrÃ¥n dygnet runt, och i perioder var det inga sändningar alls, och när det inte var nÃ¥got program sÃ¥ lät istället metronomen över etern. FrÃ¥n början var den tänkt som ett varningssystem för flyganfall. I vanliga fall slog metronomen knappt en gÃ¥ng per sekund, 50-55 gÃ¥nger i minuten, men om fientligt flyg närmade sig sÃ¥ ökade frekvensen till 150-160 slag per minut. De tyska flyganfallen upphörde i början pÃ¥ 1942, men metronomen fortsatte att ljuda över radion.

Dess slag har kallats för ”stadens hjärtslag” och överlevande berättar att metronomen fick dem, isolerade i mörka kalla lägenheter, att känna tillhörighet och gemenskap med andra i lika kalla mörka lägenheter. Att den fick Leningrad att framstÃ¥ som en levande organism som de var en del av. Därför har metronomen kommit att bli en symbol för belägringen och för kampen för överlevnad och motstÃ¥ndet mot Nazityskland. Den hörs ofta slÃ¥ pÃ¥ utställningar om livet i den belägrade staden och vid datum som markerar viktiga händelser under belägringen ljuder Ã¥ter Leningrads hjärtslag över staden. Som idag.

Den 18 januari 1943 bröt de sovjetiska styrkorna igenom en del av den tyska belägringen och läget blev lite lättare i Leningrad, även om det tog ytterligare ett år innan belägringen helt kunde hävas. Genombrytningen skedde längs Ladogas södra strand. De sovjetiska styrkorna återerövrade fästningen Sjlisselburg (eller Nöteborg som den hette då den en gång i tiden var svensk) vid Nevas utlopp och lite längre söderut kunde Leningrad- och Volchovfronterna förenas i de för mig numera välbekanta trakterna av arbetsbosättning nr 1 och 5 på Sinjavinohöjdernas sankmarker. En landkorridor på en knapp mil kunde öppnas mellan Leningrad och resten av Sovjetunionen.

Men det är bara ibland man kan urskilja metronomens slag när man traskar fram på stadens gator idag. Bland allt annat som har förändrats så har dagens S:t Petersburg ett helt annat, betydligt bullrigare, ljudlandskap än belägringens Leningrad.

Jo, här är det jul – igen

Den ortodoxa kyrkan har av någon anledning aldrig lämnat den julianska kalendern (enligt vilken oktoberrevolutionen ägde rum i oktober) för den annars numera utbredda gregorianska (enligt vilken nämnda händelse skedde 7 november). Så nu är det jul igen – den ortodoxa världen firar juldagen idag. (Och idag är det alltså po julianskomu 25 december.)

Men det finns i Ryssland ytterligare en betydelse av ”igen”. Under Sovjettiden dÃ¥ man gick in för att omforma högtidskalendern avskaffades nämligen julen och man promoterade istället nyÃ¥r som den stora midvinter/familjehögtiden. Men även om det fortfarande är nyÃ¥r som är den stora grejen sÃ¥ har julen gjort post-sovjetisk comeback. ”Det är en ny, pÃ¥hittad, högtid” säger en av mina bekanta. Jag protesterar, tilldragelsen som firas är ändÃ¥ 2000 Ã¥r gammal. ”Jamen när jag var liten fanns den inte. DÃ¥ var det minsann ingen som firade nÃ¥gon rysk jul.” framhärdar han. Uppväxt under den ateistiska sovjetstatens sista decennium sÃ¥ har kristna högtider inte sÃ¥ mycket till innebörd för honom. ”Men mamma har börjat fira” lägger han till, sÃ¥ nÃ¥got slags julfirande skulle det nog ändÃ¥ bli.

Jul heter på ryska Rozjdestvo Christovo Kristus födelse (eller bara rozjdestvo) och det är en uttalat kyrklig högtid. De stora julmässorna hålls under natten mot den 7 januari. Den från återuppbyggda Kristi frälsares kyrka i Moskva sänds direkt i tv. Därifrån visar sedan nyhetsprogrammen hur presidenten med fru deltar i gudstjänsten. (Och  hur Putin deltar i en gudstjänst i mer lantlig miljö.) Även sent på juldagens eftermiddag är det dock kö för att komma in i Kazankatedralen på Nevskij prospekt trots att ingen regelrätt gudstjänst pågår. Jag rätar in mig i ledet och behåller precis som kvinnorna framför mig min mössa på när jag kommer in i kyrkan, männen tar dock av sig sina mössor och så klafsar vi alla igenom den smältvattenssjö som bildats vid ingången in i den rökelseluktade guldprydda härligheten. Alla ikon/ljus/souvenirförsäljningsställen tycks öppna, och som alltid fladdrar en förflugen tanke om månglarna i templet förbi i huvudet. Var och varannan person tycks ha en knippe gula vaxljus i handen och kön ringlar lång till ikonostasen. Jag ställer mig och lyssnar på prästerna som sjunger böner och känner hur snön på mina kläder börjar smälta och droppar ner på golvet.

Men Ryssland vore inte Ryssland om inte en högtid ocksÃ¥ firades med narodnyje guljanije, dvs att folk – gamla som unga – helt enkelt flanerar omkring pÃ¥ stan. PÃ¥ Palatstorget är en stor scen uppställd där den speciella ryska talangen för kitsch blommar ut för fullt. Jag klarar en halvtimme innan jag lämnar de dansande barnen Ã¥t sitt öde och banar mig fram genom folkmassorna framför vinterpalatset och pÃ¥ Nevskij prospekt. Det är narodnyje guljanie veckan lÃ¥ng förresten. Ett par dagar till kommer det hÃ¥llas ljusshower pÃ¥ Palatstorget, det stÃ¥r en julmarknad i AlexanderträdgÃ¥rden och i hela staden blinkar en häpnadsväckande mängd ljusdekorationer. Det görs en del satiriska anmärkningar om Matvienkos prioriteringar i stadsbudgeten och jag kan inte lÃ¥ta bli att undra om det inte finns en baktanke om att ”bara vi sätter upp tillräckligt mycket som blinkar sÃ¥ glömmer folk allt annat”. (Fast i hemlighet sÃ¥ tycker jag att dekorationerna pÃ¥ Nevskij prospekt är ganska fina, men säg det inte till nÃ¥gon.)

Narodnyje guljanije på Palatstorget