Försvinner Peter med Jurij?

Att Moskvas mäktiga borgmästare Jurij Luzjkov fick sparken häromveckan har säkert inte undgått någon. Jag noterade dock med stort intresse att Fria tidningen i senaste numret har en artikel på ett av mina favoritämnen: Luzjkovs monumentala utsmyckningar av Moskva. (Jag har tidigare skrivit utförligare om det här.)

Artikeln, med den lite missvisande titeln Slutbråkat om kontroversiell staty menar att den gigantiska statyn av Peter I vid Moskvafloden kan komma att försvinna nu när mannen som beställt den är borta. Jag tycker mig ha hört detta i nyhetsflödet tidigare men inte riktigt stannat upp och tagit in det. Tydligen har den tillfällige borgmästaren Resin sagt att han vill ha bort statyn, men jag antar att det i slutändan beror på vem som utnämns permanent till posten.

Den 96-meter höga statyn av Peter är inte den enda monumentala förändringen av Moskvas stadslandskap, ofta signerade Zurab Tsereteli, som tillkommit under Luzjkovs tid. Men den är kanske den allra fulaste och absurdaste, inte minst eftersom Peter I avskydde Moskva. ”Kanske kommer statyn nu flyttas till St Petersburg” stÃ¥r det i artikeln. Visst, det är mer logiskt men Hu! tänker jag och misstänker att det i sÃ¥ fall lär vara lÃ¥ngt i frÃ¥n slutbrÃ¥kat…

Fegisar och förrädare

Jag har de senaste dagarna fördjupat mig i tvÃ¥ av Stalins krigstida order: nr. 270 frÃ¥n 16.08.1941 och nr. 227 frÃ¥n 28.07.1942 (mer känd som Ni sjagu nazad! eller Inte ett steg tillbaka!). Anledning till detta är jag försöker fÃ¥ klarhet i en för mig viktig detalj – hur betraktades saknade i strid? Den brittiska historikern Catherine Merridale hävdar i Ivan’s War med hänvisning till order nr 270 att saknade i strid betraktades som desertörer. Det lÃ¥ter i mina öron sÃ¥ ofattbart grymt, till och med ur ett stalinistiskt perspektiv, att jag ville ha nÃ¥got mer belägg för detta innan jag gjorde pÃ¥stÃ¥endet till mitt och bestämde mig för att konsultera källtexten.

Det är nämligen fascinerande enkelt gjort, en sökning pÃ¥ ”order no. 270” fÃ¥r som första träff den engelska wikipediaartikeln där det finns en länk till orginaltexten (pÃ¥ ryska) pÃ¥ wikisource. (Där finns även order nr. 227, till och med i engelsk översättning!) I ordern kunde jag dock inte hitta nÃ¥got om saknade i strid, och tog till ett knep som inte är lika allmänt tillgängligt som google: jag frÃ¥gade en militärhistoriskt överintresserad kompis. (Sedan min involvering i Ingrija finns det ett antal sÃ¥dana pÃ¥ behändigt mailavstÃ¥nd.) Det dröjer inte mÃ¥nga timmar förrän jag fÃ¥r svar: Nej det var inte riktigt sÃ¥. De räknades inte som desertörer eftersom det var möjligt bÃ¥de att de dödats, eller tagits till fÃ¥nga. Men de som togs till fÃ¥nga räknades som fosterlandsförrädare. Och efter kriget betalades det inte ut pensioner till familjerna för de som saknas i strid.

Var det fler länder där som det betraktades som ett brott att bli tillfÃ¥ngatagen frÃ¥gar jag vidare? ”Nej, sÃ¥ var det bara i Ryssland pÃ¥ grund av den stora mängden soldater som gav sig frivilligt. Det trodde att de hos tyskarna skulle bli matade med piroger.” Svaret fÃ¥r mig att tänka pÃ¥ den artikel om ryska historieläroböcker som jag skrev om igÃ¥r. I denna menar Lena Jonson att det pÃ¥gÃ¥r ett arbete för att ”läroböckerna ska ge ett enhetligt och statsorienterat perspektiv pÃ¥ landets utveckling.” Det statsorienterade perspektivet innebär i princip att ändamÃ¥len helgar medlen, det förnekas inte att det begicks grymheter men dessa framställs som nödvändiga.

Att vara saknad i strid var alltsÃ¥ inte i sig brottsligt, men sÃ¥ länge det inte fanns en kropp kunde det inte uteslutas att de tagits till fÃ¥nga. För den som saknats i strid fanns det ingen möjlighet att rentvÃ¥ sig frÃ¥n misstankar om att vara en fosterlandsförrädare, och i Stalins Sovjetunionen kunde nog misstankar vara illa nog. Jag gÃ¥r tillbaka till Merridale och kollar vad hon egentligen säger och ser att hon skriver ”the order came to mean” – att det blev den praktiska konsekvensen, inte att det uttryckligen stod sÃ¥.

Dessa tvÃ¥ order är fascinerande läsning. Nr. 270 är uppbyggd kring motsatsparet trusnost’ och muzjestvo – feghet och mod (manlighet). ”Fegisar och desertörer mÃ¥ste förintas” sägs det bland annat. Det framställs som att det inom armén främst finns moraliska brister som mÃ¥ste Ã¥tgärdas. Den som tagits till fÃ¥nga (eller ger sig till fÃ¥nga som är en mer bokstavlig översättning) är en fosterlandsförrädare, detta och andra uttryck för feghet ska bestraffas. HÃ¥rt. Ordern slÃ¥r ocksÃ¥ fast att dessa feghetsbrott inte är nÃ¥got som bara den som begÃ¥r dem kan straffas för, utan även dennes familj. Den här typen av kollektiv bestraffning är otroligt främmande för nÃ¥gon som vuxit upp i en västerländsk rättsstat där varje individ ansvarar för sina egna handlingar. I Sovjetunionen var det däremot bekant, att ha en familjemedlem som rensats ut den stora terrorn pÃ¥ 1930-talet var t.ex. en stor belastning som allvarligt hindrade möjligheterna att ta sig fram i sovjetsystemet.  Nytt för order nr. 270 var dock att det nu även fanns ett hot om fängelsestraff.

Den moraliska aspekten är än tydligare i order nr. 227. Den börjar med att slÃ¥ fast att det sovjetiska territoriet inte är tomhet, det är människor: vÃ¥ra fäder, mödrar, fruar, bröder, barn. Det är bröd och matvaror, det är metall och bränsle. Detta fÃ¥r inte överges. Inte ett steg tillbaka! Varje position mÃ¥ste försvaras till sista blodsdroppen. Det frÃ¥gas retoriskt. ”Vad är det som fattas oss? Det som fattas är tillräcklig ordning och disciplin.” Den som retirerar utan att detta är sanktionerat av högsta ledningen ska räknas som landsförrädare.”Panikmakare och fegisar mÃ¥ste skjutas pÃ¥ stället.” En högre, oifrÃ¥gasättbar moral Ã¥kallas, och fosterlandet, Rodina, framställs som nÃ¥got heligt. Det ska bildas straffbataljoner för särskilt farliga uppdrag för att ge den som visat feghet eller ostÃ¥ndaktighet möjlighet att med sitt blod sona sina synder mot fosterlandet. Plötsligt dyker det i texten som ju tycks tala med fosterlandets röst upp ett ”jag tycker”, jag hajar till när fosterlandet blir personen Josef Vissarionovitj.
Betoningen på moralisk otillräcklighet kan naturligtvis ses som ett sätt försöka skymma de mer materiella och påtagliga bristerna inom röda armén. Att fokusera på varje soldats själsliga kvaliteter tar också bort uppmärksamheten från arméns ledning. Men det moraliska perspektivet är också intressant mot bakgrund av att sovjetstaten medveten gick in för att skapa nya människor. En högre, bättre varelse än den förrevolutionära. Och det är denna högre stående varelse som slogs till sista blodsdroppen som fortfarande är den som hyllas varje 9 maj.

Historia och ideologisk fostran

I Historisk tidskrift 2:2010 finns tvÃ¥ artiklar som min handledare försett mig med, och som jag tycker gÃ¥r in i varandra. (De finns tyvärr inte elektroniskt.) Lena Jonson har en kort artikel om historieundervisning som patriotisk fostran i Ryssland. I denna diskuteras läroböcker i historia som vill bibringa, med en läroboksredaktörs ord, äldre skolelever ett ’statligt synsätt pÃ¥ landets utveckling’.  Hon citerar en tv-intervju där president Medvedev sagt att det är viktigt att ”endast en tolkning av viktiga händelser – ’absolut uppenbara saker’ – presenteras i historieundervisningen i skolorna.” Och en av de uppgifter som den av honom utsedda kommissionen mot falsifiering av historien tillskada för Ryssland tagit i tu med är att granska läroböcker. Eftersom det enligt Jonson finns ett hundratal lärobokstitlar i Ryssland idag av högst skiftande kvalitet kan naturligtvis en granskning vara pÃ¥ sin plats, men det ”som bekymrar den ryska ledningen är att läroböckernas perspektiv inte överensstämmer med dagens officiella ryska syn.” Jonson framhÃ¥ller dock ocksÃ¥ att det förekommer ett antal mer kritiskt granskande historieprojekt i Ryssland. Det sägs ofta att det var nÃ¥got av ett heltidsprojekt att vara uppdaterad med historieskrivningen under Sovjettiden. Det som gällde i gÃ¥r gällde inte idag, och Jonson menar att de här statliga direktiven oundvikligen begränsar läroböckernas hÃ¥llbarhet.

I samma nummer finns även en artikel av Jan Selling om Forum för levande historia och hur det ursprungliga syftet pÃ¥verkats av det utökade uppdraget att även skildra kommunismens brott. Selling har gÃ¥tt igenom hur fyra stora svenska dagstidningar mellan 1998 och 2008 rapporterat om projektet Levande historia. Selling menar att det under Ã¥ren skett stora förskjutningar av debatten. ”Till att börja med övervägde artiklar som behandlade Sveriges agerande under Nazitiden, respektive Sveriges samtida antisemitism, rasism och nynazism.” Det vill säga att projektet framställdes som ett sätt att ta i tu med mörka fläckar i Sveriges historia och samtid. NÃ¥gra Ã¥r senare kom artiklarna att behandla abstrakta värdebegrepp som ”demokrati” och ”tolerans”. I samband med regeringsskiftet 2006 var medieintresset Ã¥ter stort, men debatten kom dÃ¥ i stort sett enbart att handla om kommunism. Det är naturligtvis ingen tillfällighet att detta utökade uppdrag kom med den borgerliga regeringen, frÃ¥gan om ökat fokus pÃ¥ kommunismens brott har hela tiden drivits av högerpartierna, och man kan se samma logik bakom Beatrice Asks uttalande pÃ¥ valkvällen häromveckan när hon ville likställa vänsterpartiet med sverigedemokraterna.

Centralt i debatten är singularitetstesen, att Förintelsen är en unik, ojämförlig händelse. Mot detta kan ställas en tanke om att Förintelsen kan vara en utgångspunkt i diskussion om totalitära system vilket är den som ligger bakom det utökade uppdraget.

En invändning mot Levande historia är att det gett uttryck för den sittande regeringens ideologiska överväganden.  Uppgörelsen med historien bör menar de som företräder detta perspektiv ske genom genom andra kanaler, som oberoende forskare och medier. Detta är ett synsätt som präglade t.ex. det Upprop mot statlig kampanjhistoria som undertecknades av över 400 forskare inom humaniora och samhällsvetenskap. I detta sägs bland annat att

FÃ¥ ifrÃ¥gasätter behovet av att i skolans värld studera och diskutera erfarenheterna av förtryck under kommunistiska regimer liksom under andra regimer med stora mänskliga offer och lidande pÃ¥ sin meritlista. Men fÃ¥ är ocksÃ¥ de som kan nonchalera de starka ideologiska aspekterna av regeringsstyrda kampanjer inom skolans historieundervisning. […] En sittande regering fÃ¥r inte använda skolans historieundervisning som sitt ideologiska vapen, vare sig genom enfrÃ¥gekampanjer eller pÃ¥ annat sätt. Risken är överhängande att historiska exempel pÃ¥ ondska – som alla tycks kunna enas kring – används för att snäva in gränserna för vad som anses gott och demokratiskt i dagens samhälle.

Selling menar att denna liberala diskurs mötts av motdiskurser frÃ¥n höger som anklagar liknande resonemang att försvara kommunismen och menar att tankar om förintelsens singularitet i värsta fall är att betrakta som en apologi för stalinismen. Sellings slutsats är att regeringsskriftet satt tydliga spÃ¥r och att det har skett en förskjutning i den dominerande synen pÃ¥ Förintelsen frÃ¥n ’singularitetstesen’ till ’totalitarismtesen’, samt ett politiskt skifte frÃ¥n antirasism till antitotalitarism (ofta utläst som antikommunism).

Jag tycker detta är två mycket intressanta debatter som går in i varandra. Sverige är ett öppnare och mer demokratiskt samhälle än Ryssland, det ifrågasätter jag inte på något sätt, men det finns så tydliga likheter mellan diskussionerna där regeringen ser historieundervisningen som ett viktigt verktyg för att bibringa det uppväxande släktet nödvändiga värderingar – låt vara att vilka dessa är skiljer sig åt mellan våra länder.

Det här ligger också och snurrar i bakhuvudet när jag fördjupar mig i en för mig central detalj om hur sovjetmakten såg på saknade i strid och konfronteras med stalinismens grymheter. Jag återkommer om det.

När försvaret blir kulturhistoria

Det kanske är mitt nyvunna intresse för militärhistoria som spökar, men jag blev djupt imponerad av flygvapenmuseet i Linköping när jag besökte det igår. Det var det bästa museum jag varit besökt på bra länge! Mitt tålamod med museer har blivit allt kortare med åren, men där var det högst motvilligt som jag efter drygt två timmars rundvisning gick med på att det var dags att gå över till äta-delen på programmet. (Och med tanke på hur högt prioriterat mat är i min värld så säger det inte lite!) Jag hade med glädje stannat ett par timmar till, hade ju knappt hunnit börja titta på flygplanen!

Flygvapenmuseet har genomgått stora förändringar och är i sin nuvarande form ganska nyöppnat. Målet för omgörningen har varit att förvandla museet till ett kulturhistoriskt museum och rubriken för vår sammankomst var ”När försvaret blir kulturhistoria – vad blir det då?” Kontrasten med det senaste militärhistoriska museum jag besökte, artillerimuseet i S:t Petersburg, kunde inte vara större. Man behövde sannerligen inte vara militärhistoriskt överintresserad för att uppskatta utställningarna, det kanske till och med underlättar om man inte är det. Vi fick höra att en del flygplansnördar varit såpass upprörda över museets omgörning att museichefen blivit mordhotad!

Mest fascinerande var naturligtvis utställningen av DC-3:an som försvann över Östersjön 1952 och bärgades från 124 meters djup 2004. Jag spanade på vrakdelar och uppfiskade föremål och kunde konstatera både en viss likhet med det jag själv grä¤vt fram ur ryska mossar, och att bevarandeförhållandena på Östersjöns botten tycks varit mycket goda, särskilt för läder. Historien om DC-3:an som försvann under en spaningsflygning där man bevakade en sovjetisk flottövning innehåller fortfarande en del olösta gåtor och är i sig tillräckligt spännande för att bära upp en utställning, och det blir inte sämre av att utställningen var otroligt snyggt gjord. (Eftersom utställningsproducenterna är utbildade hos oss blev vi naturligtvis omåttligt stolta.) I den här historien finns också hela kalla krigslogiken finns koncentrerad, det är rätt långt från dagens Sverige där man till och med avskaffat värnplikten. DC-3:an ger också en intressant belysning av de rysk-svenska relationerna, och de enorma skillnaderna våra länder emellan. Man inser hur fredlig den svenska 1900-tals historien varit när ett endaste nedskjutet flygplan kunnat få sådana mytiska proportioner.

Rostiga trofeer

Mosin

Vi gräver upp bÃ¥de det ena och det andra ur mossen. Samlingen av gevär vid lägret blir allt större. Jag försöker lära mig att känna igen och se skillnad pÃ¥ alla sorterna, men det är sÃ¥n där kunskap som egentligen inte intresserar mig ett dugg och alla namn och detaljer gÃ¥r in genom ena örat och ut genom det andra. Fast jag är ändÃ¥ naturligtvis omÃ¥ttligt nöjd när jag lyckats gräva fram mitt första gevär ur mossen. Det är ett Mosin – standardbeväpningen för de sovjetiska soldaterna.  Det kallas även för ”trea” och är en tsartida konstruktion, mosingevären började tillverkas 1891. Enkla, robusta grejer som röda armén använde in pÃ¥ 1960-talet.

Men jag ser mig som en fredlig person, och tycker därför att man kan hitta roligare saker än gevär. Med stor förtjusning betraktar jag den tÃ¥ng som Sasja gräver fram och som han försäkrar mig ännu är användbar. ”SÃ¥nna här framgrävda verktyg är jättebra” säger han ”de blir bara bättre med tiden, det är kolstÃ¥l och det härdas i mossen. Men de blir lite sprödare.” Sättet att fÃ¥ det att fungera verkar vara att banka pÃ¥ det ordentligt med en hammare. Och jag tittar oroligt pÃ¥ och tänker pÃ¥ det där med att de skulle bli sprödare med tiden, men Sasja vet tydligen vad han gör, för efter en stunds bankande gÃ¥r det utmärkt att använda tÃ¥ngen ”den behöver bara smörjas lite”.

Veckans fynd får nog ändå betraktas vara något helt annat. En dag hittar Glasja en soldat, lite olägligt när vi precis håller på att packa ihop för att gå hem till lägret och äta middag. Maten får naturligtvis vänta, och vi riktar alla våra ansträngningar dit för att få fram soldaten så fort som möjligt. Det är en sovjetisk soldat, han har nästan fullständig utrustning men dessvärre ingen medaljong. Med viss förvåning noteras att han har en enorm tysk kniv i bältet. Välbevarad. Kan det verkligen vara från 1941? Hade de redan haft kontakt med tyskarna då? Dima, som  skev sin magisteruppsats om striderna på Sinjavinohöjderna är lite konfunderad men entusiastisk och det utbryter en intensiv diskussion. Jag hänger inte riktigt med, och tänker för vilken gång i ordningen att jag måste läsa på.

SÃ¥ hittar Glasja en metallburk. ”Rakkräm” säger Sasja och börjar banka den hÃ¥rt mot spaden (banka är grejen!), plötsligt flyger locket av och ut ramlar vadd och en klocka vars glas gÃ¥r i kras mot spaden. Det utsläpps ett kollektivt ”oj” och ”Ã¥h” och alla glömmer bort att gräva en stund när vi fascinerat betraktar klockan. Den har nÃ¥gonstans inskription pÃ¥ baksidan, gissningsvis pÃ¥ tyska med snirkliga svÃ¥rlästa bokstäver. Vi lyckas inte utröna om det är tillverkarens eller innehavarens, och bestämmer oss för att överlÃ¥ta tolkningen till förbandets ”extramamma” – filolog med goda tyskkunskaper. SÃ¥ samlar vi ihop vÃ¥r sovjetiske soldat i en pÃ¥se och gÃ¥r tillbaka till lägret. Vi kommer aldrig fÃ¥ veta vem han var, när han dog, varifrÃ¥n han kom. Och det enda som kan sägas om honom var att han hade tvÃ¥ tyska troféer pÃ¥ sig när han dog. Jag undrar om det var sÃ¥ han ville bli ihÃ¥gkommen.

Historia och politik

Historikern Peter Aronsson,  professor på Tema kultur och samhälle vid Linköpings universitet, skriver på temats blogg om ett nytt EU-direktiv:

Senast den 28 november i år ska alla EU-länder ha anpassat sin lagstiftning mot rasism och främlingsfientlighet: “Publicly condoning, denying or grossly trivializing crimes of genocide, crimes against humanity and war crimes” ska kunna straffas med fängelse upp till tre år.

Han kommenterar direktivet såhär:

Själv tror jag att detta initiativ från EU:s sida kommer av att unionen både förstår sig som ett rationellt ordnat kontrakt kring fritt utbyte av människor, varor och tjänster – och som en skuldbemängd ödesgemenskap bottnande i att ett världskrig aldrig får hända igen. Att försöka lagreglera detta leder dock till konstigheter.

Peter Aronsson befinner sig just nu pÃ¥ det internationella historikermötet i Amsterdam, där man bland annat diskuterar förhÃ¥llandet mellan historia och politik. Det är i mÃ¥nga länder som det finns statlig inblandning i historien av olika grad, och särskilt historieundervisning brukar vara en het potatis. I Sverige har vi ju Centrum för Levande Historia som ju faktiskt är just ett exempel pÃ¥ statsstyrning av historien. Och det är väl ganska talande att när vi fick en borgerlig regering sÃ¥ skulle de även syssla med kommunismens brott… Den kritik som en stor del av Sveriges historiker riktade mot detta hade förtjänat att tas pÃ¥ större allvar än att som kulturministern vifta bort det med att en av undertecknarna – Ã…sa Linderborg (som disputerade i historia i Uppsala 2001 om just politik och historieskrivning) – är kommunist. (Och eftersom detta är en infekterad frÃ¥ga känner jag mig tvingad att pÃ¥peka att jag personligen 1. inte är kommunist och 2. anser att det skedde brott mot mänskligheten pÃ¥ sovjettiden.)

Exemplen är mÃ¥nga, och det som ligger närmast mig är naturligtvis Ryssland. Till exempel diskuterades ju Medvedevs historiekommission rätt intensivt förra vÃ¥ren, Ryssländska federations presidents kommission för att motverka försök till historiеförfalskning till skada av Rysslands intressen som det blir i min klumpiga översättning av den klumpiga ryska titeln (bara den kan ju fÃ¥ en tro att man är back in the USSR…. ) Men nu har det varit rätt tyst pÃ¥ den här fronten ett bra tag, och jag mÃ¥ste erkänna att jag inte riktigt vet vad denna beramade kommission sysslat med i det knappa 1,5 Ã¥r som den funnits. Peter Aronsson nämner ocksÃ¥ ett ryskt lagförslag som ska kunna ge 5 mÃ¥naders fängelse för den som förnekar att Ryssland befriade Östeuropa under andra världskriget. Det vet jag heller inget om. SÃ¥ jag fÃ¥r väl helt enkelt läsa pÃ¥ och Ã¥terkomma.

Historia och politik är ett knivigt ämne. För hur man ser pÃ¥ det förflutna hänger sÃ¥ tätt samman med hur man ser pÃ¥ samtiden. Som min gamle favorit Claude Lévi-Strauss konstaterade innebär all historieskrivning med nödvändighet ett urval, det har hänt ett oändligt antal händelser i det förflutna, och det är när vi väljer ut och lyfter fram ett antal av dessa som vi skriver historia. Det är oundvikligt, en total historia skulle innebära kaos.  Det är inte bara i relation till Sovjetunionen som det gamla sovjetiska skämtet ”inget är sÃ¥ föränderligt som det förflutna” har relevans…

DÃ¥ och nu

Jag fortsätter med att vidarebefodra tips pÃ¥ bilder som jag fÃ¥tt skickade till mig. Den här gÃ¥ngen är det Sergej Larenkovs bilder där han projicerar bilder frÃ¥n andra världskriget pÃ¥ nytagna bilder frÃ¥n samma plats och alltsÃ¥ lÃ¥ter nu och dÃ¥tid smälta samman. Det blir ett effektfullt sätt att illustrera en plats förflutna. Jag har fÃ¥tt dem skickade till mig frÃ¥n lite olika hÃ¥ll och har suttit och funderat pÃ¥ om jag skulle försöka skriva nÃ¥got lite smartare och utförligare om det hela, men inser att det kommer jag inte göra…

Bilden till vänster föreställer soldater framför kirovfabriken och är från en serie om belägringen av Leningrad som han gjorde till 65-årsjubileet av dess upphävande förra året. På http://sergey-larenkov.livejournal.com/ finns många, många fler bilder. Alla har förresten inte krigstema.

Den tysk-ryska vänskapen

Under vÃ¥rt besök hos Obelisk plockar deras kommendör fram  sin digitalkamera och bläddrar fram bilder pÃ¥ en välbevarad tysk soldat de hittat. Han var tvÃ¥ meter lÃ¥ng, guldtänder och en fin klocka. ”Vanlig mening!” säger kommendören och flipprar mellan fotona ”Sen la vi honom här i pÃ¥sen och slängde” avslutar han och visar sista bilden pÃ¥ en typ konsumkasse där man kan se lite ben sticka upp. ”Vad gör ni med tyskarna?” frÃ¥gar han S. ”Lämnar över” svarar han lite paff och jag ser förmodligen helt förfärad ut medan Obelisks kommendör fortsätter prata om att de av princip inte tar hand om nÃ¥gra tyskar.

Sovjetiska ben utan påse

PÃ¥ kvällen när vi är tillbaka i vÃ¥rt läger Ã¥terberättar S episoden och när han avslutat med ”och sÃ¥ slängde de dem” blir det en kort sekunds tystnad innan det bryter ut ett bullrande gapskratt kring bordet och kommendören utbrister ”pravilno!” (helt rätt!).  Men dylik jargong, det är ocksÃ¥ en hel del snack om ”fascister” hit och dit, är ganska lÃ¥ngt ifrÃ¥n det faktiskt agerandet. Visserligen stoppar även Ingrija upphittade tyskar i typ konsumkassar – precis som de sovjetiska soldaterna – men de slängs inte utan lämnas över till den tyska organisation som ansvarar för krigsgravar.

Under en rekognoseringstur i vad som bäst kan beskrivas som en ”djungel”, snÃ¥rigt och svÃ¥rtillgängligt, hade S och jag nÃ¥gra dagar tidigare hittat benen frÃ¥n en tysk soldat som lÃ¥g pÃ¥ ytan, delvis framgrävda men inte omhändertagna. Eftersom det redan var sent pÃ¥ kvällen och vi hade sällskap av en miljard extra aggressiva mygg tog inte vi heller hand om dem. Men efterÃ¥t tjatar M pÃ¥ S att visa var det är nÃ¥gonstans: ”Jag stÃ¥r inte ut med att mänskliga kvarlevor ligger sÃ¥där pÃ¥ ytan” framhärdar han.

Det är även tyskar som är orsaken till att vi befinner oss just pÃ¥ Rosjtja Kruglaja, som inte minst pÃ¥ grund av den enorma myggtillgÃ¥ngen inte är det lämpligaste stället för en sommarvakt. Men Ingrija har lovat att hÃ¥lla en guidning av slagfälten för en grupp tyska ungdomar frÃ¥n Volksbund Deutsche Kriegsgräberfürsorge. Dagen för deras besök visar sig vara en stekhet, och det är trötta, svettiga och rödbrända tyskar som uppenbarar sig i vÃ¥rt läger. Och törstiga, tillräckligt törstiga för att trots lite misstänksamma blickar dricka den ljumma kisel (en tjock, krämliknande bärdryck) som förutom (sÃ¥klart!) te är det vi har att bjuda pÃ¥ i dryckesväg. Innan tyskarna ger sig av delar deras ledare, som visar sig vara exilryss, ut nyckelband med sloganen ”Arbeit für den Frieden” och pins med ryska och tyska flaggan som ska pÃ¥minna om den mellanfolkliga vänskapen.

Efter minnesvakten kommer S och jag att prata om vÃ¥rt besök hos Obelisk. Han meddelar att han inte tror pÃ¥ att de faktiskt kastar tyskarna. ”Äsch, det var bara som han sa. De lämnar över dem precis som alla andra.” Förmodligen ville han testa oss tror S, med berättelsen om guldtänderna och den fina klockan. Skulle vi höra oss för närmre om var de hade kastat honom? Det är nämligen sÃ¥ att för de ”svarta”, de som gräver utan tillstÃ¥nd, utgör tyskarna den främsta lockelsen. Troféfaktorn hos tyskarna är klart högre, som jämfört med de sovjetiska soldaterna hade de mer och finare saker. Fast tillägger S, den poiskovik som inte vill hitta tyskar finns inte: ”du sÃ¥g ju hur nöjd kommendören, den största ryska patriot jag känner, var när han hittade en tysk i vÃ¥ras”. SÃ¥ berättar han en episod frÃ¥n förra sommarens minnesvakt. Han hade hittat en sovjetisk soldat och tre tyskar. De var i princip hela (ett fullständigt skelett är tungt!) och han kunde inte bära hem allihop själv utan lämnade kvar tyskarna tills vidare. Men när han kommer tillbaka för att hämta benen är de borta. Det visar sig att det är smÃ¥killarna i Obelisk som släpat hem tyskarna. ”Och vad jag vet sÃ¥ begravde de dem ordentligt” avslutar han.

Framtidens fabriker?

I går kväll besökte jag projektet ТКАЧИ som ligger i en nedlagd fabrik i de södra utkanterna av St Petersburgs centrum. ТКАЧИ har underrubriken kreativnoe prostranstvo som i Sverige säkerligen hade översatts till creative space. Projektet ligger i ett gammalt bommulsspinneri och jag var där för att lyssna på föredraget Framtidens fabriker. Vi fick först höra om internationella  konstcentrum i gamla industrilokaler som Spinnerei i Leipzig, Kunst-Werke i Berlin eller Tate modern i London. Sedan begav vi oss till Ryssland och kulturprojekt i före detta fabriker i Moskva, St Petersburg, Perm och Jekaterinburg. Godisfabriken Röd oktober i Moskva var landets första postindustriella konsthärbärge, men här kan man fundera på vad som egentligen är post: choklad under namnet Röd oktober finns fortfarande till salu överallt, medan utställningsprojektet verkar vara nedlagt.

I S:t Petersburg är det mest framgÃ¥ngsrika projektet förmodligen Этажи som är inrymt pÃ¥ 5 vÃ¥ningar i ett fd bageri (pÃ¥ ryska chlebozavod – bokstavligen brödfabrik – vilket ger en lite mer industriell känsla…) pÃ¥ Ligovskij prospekt, ett stenkast frÃ¥n min första ryska värdinna. Fast när jag bodde där hade inte Этажи öppnat. Där finns utställningslokaler, kafé, vinbar och aktiviteter som kuratorskola, och  konsthantverksmarknader. Till sist fick vi höra om den plats vi befann oss pÃ¥. ТКАЧИ är ett nytt projekt, just nu pÃ¥gÃ¥r en videoutställning men det är meningen att lokalerna ska fyllas med allt möjligt.

Den slitna lokalen är fylld av unga, välklädda och trendiga människor. Alla fryser, för den nedlagda fabriken har ingen uppvärmning och det är en ovanligt kylig junikväll. ”Jag antar att mÃ¥nga av er har varit där” säger föredragshÃ¥llaren om Tate modern. ”Har du?” viskar kompisen bredvid och ser imponerad ut när jag nickar. För mÃ¥nga av mina ryska bekanta är en resa till London nÃ¥got man bara kan drömma om. Men publiken hade passat in pÃ¥ vilket som helst av de ställen hon pratar om. Postindustrialismen är en internationell estetik: Loft wine bar högst upp i projektet Этажи hade likaväl kunnat ligga i Stockholm, Berlin eller New York. (Om det inte vore för den fina utsikten över de petersburgska hustaken förstÃ¥s.)

Krasnaja znamja. Monumentet framför fabriken berättar att här bildades 1923 Petrograds första pionjäravdelning.

Men vad passar väl bättre i en gammal fabrik än ett konstverk om fabriksarbetare? Så för att fortsätta industriarvstemat begav jag mig idag till fd trikåfabriken Krasnoe Znamja – röda fanan – för att se videoinstallationen La Fabrique av Tania Mouraud. Jag är tvungen att gå runt kvarteret två gånger innan jag hittar ingången till utställningslokalen. Den enorma installationen, som ändå bara upptar en liten del av lokalen, visar arbetare i Indiens textilindustri som utför monotona arbetsuppgifter under öronbedövande oväsen. Om Norrköpingsbekanta Sound machine (också det ett verk av fransk konstnär på temat textilindustri) hade varit på den här volymen den helt klart gjort ett annat intryck. Det är mycket effektivt, och jag börjar tro lite på konsten som politisk kommentar ändå. Men jag är helt ensam på utställningen, och jag har en misstanke om att ett några år gammalt franskt konstverk i en fallfärdig rysk fabrik inte har så stor genomslagskraft.

Snart smäller det!

Vi börjar närmas oss den stora 65-årsdagen. Den av Nazitysklands fullständiga kapitulation alltså. I slutet av nyhetsprogrammet Vremja på kanal 1 räknars det varje dag ner under vinjetten Vremja pobedy (ung. segertiden) som berättar om de viktigaste händelserna varje dag under krigets slutfas. I dag var det 1399 dagen av kriget. Stormningen av Berlin inleddes denna dag, som dessutom råkar vara Hitlers födelsedag. (Här vet alla av någon anledning när det är Hitlers födelsedag. Jag vet inte om det är ett utslag av kalenderbiteri eller om det beror på deras galna nynazister som brukar fira denna dag.) För varje ny händelse återupprepar berättaren dagens datum innan vi kommer till finalen: “20 april 1945. Till vår seger återstod 19 dagar”. Lokaltidningen fontanka.ru har en liknande serie, men med fokus på Leningrad där man var i full färd att förbereda sig för livet efter kriget – och för Lenins födelsedag 22 april. Fontanka.ru tycker förresten att det är 18 dagar kvar till segern och inte 19. Välj själv vem du vill hålla med.

Veteraner börjar fylla nyhetssändningar och tidningar. Hyllorna på den stora bokhandeln Dom Knigi dignar av vykort med segerdagsmotiv. Varenda museum med krigsanknytning har skolklass efter skolklass på besök. Staden börjar så smått dekoreras med affischer som gör reklar för jubileumskonserter och banér med motiv som knyter an till 1945. I går såg jag den tjusiga jubileumsmålade bussen som kan ses härintill. Och så var det paradrepetition på Palatstorget, soldaterna gick i välordnade fyrkanter med raka benlyft. Paraden 9 maj ska bli något alldeles extra är det utlovat, även om den såklart inte kommer vara lika maffig som den i Moskva. Till den i Moskva har det dessutom bjudits in utländska deltagare får jag höra. Och Vremja pobedy berättar inte bara om Östfronten. Det känns som Ryssland tagit ytterligare kliv mot den internationalisering av krigsminnet som Andreas Langenohl skrivit om.

Kort sagt: uppladdningen pågår för fullt! T-minus 19 (eller 18) dagar!