Igor Rasterjajev och krigsminnet

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=WhbBqNt80sc&w=480&h=390]

Om jag inte redan hade varit helt såld på Igor Rasterjajev, så skulle jag blivit det nu. Den här sången sammanfattar ju min avhandling! Och den är så fin, och så sorglig, att jag blir alldeles tårögd. Varför ska jag sitta och skriva i ett och ett halvt år till när Igor uttrycker det så bra på 4 minuter och 25 sekunder? Stort tack till Amanda för tipset!

Georgievskaja lentotjka heter sÃ¥ngen och i denna Ã¥ker Igor pendeltÃ¥get mot Apraksin (precis som vi gjorde för en vecka sedan när vi skulle Ã¥ka skidor längs Volchovfronten) och betraktar en flicka som bär det organgesvarta S:t Georgijbandet som blivit sÃ¥ populärt de senaste Ã¥ren som en symbol för den stora segern i andra världskriget, samtidigt som han ser ut genom fönstret och betraktar markerna där alla de fallna soldaterna ligger kvar ”tre pÃ¥ varje kvadratmeter”. ”SÃ¥ mycket dumheter vi fÃ¥r höra om segern” sjunger han, ”men jag minns utan band” och sÃ¥ ger han nÃ¥gra av de fallna soldaterna namn. Och jag tänker pÃ¥ Ljosja, vars skedskaft vi hittade i vÃ¥ras, och pÃ¥ skogarna och mossarna. PÃ¥ granatgroparna och skyttegravarna, pÃ¥ patronerna och granatsplittret. PÃ¥ bältena, stövlarna och gevären. Och pÃ¥ benen, käkarna och tänderna. Och sÃ¥ lyssnar jag pÃ¥ Igor en gÃ¥ng till.

Före detta hjältar

”Ser du skylten där?” säger S och pekar Ã¥t sidan. Vi stÃ¥r i huvudbyggnaden pÃ¥ S:t Petersburgs statsuniversistet och väntar utanför veteranföreningens lokaler. Nyckeln är pÃ¥ väg. Vi hÃ¥ller pÃ¥ och förbereder en utställning som Ingrija ska öppna 27 januari, den dag dÃ¥ Leningrad befriades frÃ¥n belägringen 1944. S har precis visat mig det berömda galleriet, en lÃ¥ng korridor som enligt honom förekommer sÃ¥ fort man ska porträttera en akademisk miljö pÃ¥ rysk film, och nu är det dags för nästa sevärdhet. Utanför veteranföreningen hänger ett antal minnesplaketter om universitetets studenter, lärare och forskare som dog under kriget, och det är en av dem han pekar pÃ¥.

”Ja, vad är det med den?” undrar jag. Det tycks mig vara en ganska standardartad hyllning till fallna hjältar. ”Ser du att de har skrapat bort Zjdanovs namn?”. Jag tittar en gÃ¥ng till, och ser att mycket riktigt är det en rad mitt pÃ¥ skylten som är utstruken. ”Bubnovs” invänder nÃ¥gon, S accepterar korrigeringen. (Fast om wikipedia inte ljuger sÃ¥ rensades Bubnov ut före kriget, sÃ¥ rimligtvis bör inte hans namn finnas pÃ¥ nÃ¥gra minnesplaketter…) NÃ¥, Zjdanov eller Bubnov. Det kan kanske kvitta. Men det som idag heter S:t Petersburgs statsuniversitet har varit namngivet efter bÃ¥da dessa män och pÃ¥ den grÃ¥ utsmetade ytan pÃ¥ skylten har den delen av universitetets namn en gÃ¥ng stÃ¥tt.

Som James Wertsch noterar, så är det inte unikt för den sovjetiska historieskrivningen att den version som gällde igår inte längre gäller idag. Däremot var kanske svängningarna häftigare än på många andra håll, och det fanns ett ovanligt kraftfullt förnekande av att några ändringar hade ägt rum.

One of the hallmarks of collective memory is that despite its claims to the contrary, it changes over time. While this is true to some extent in any context, the Soviet case was unique in the vehemence with which the state denied that such changes had occurred and in the consequences of publicly raising the possibility that they had. The result was a kind of bizarre fantasy world in which the participants knew that official history had changed, knew that others knew this, and knew that other knew that they knew this, and yet everyone pretended in the public sphere that nothing of the sort had occurred. (James Wertsch, Voices of Collective Remembering s. 76–77)

Bilden där Trotskij bortredigerats är världsberömd, och den bortskrapade Zjdanov (eller möjligtvis Bubnov) är ett mer lokalt, småskaligt, och oskickligt försök till historiekorrigering. Men just enkelheten i det hela, man bryr sig inte ens om att skaffa en ny skylt, är talande. Vem vet vad universitetet kommer att heta i morgon? Inget är ju som bekant så föränderligt som det förflutna. Det som är viktigt, hyllningen av de fallna hjältarna, finns ju kvar ändå. Den består oavsett vilken partifunktionär universitetet för tillfället är namngivet efter, och oavsett om staden heter Leningrad eller S:t Petersburg.

Skylten hedrar de studenter, doktorander, arbetare, professorer och föreläsare som gav sina liv i den belägrade staden eller på fronten 1941–1945

På skidor längs Volchovfronten

I gÃ¥r var det dags för en av Ingrijas Ã¥rliga höjdpunkter: Lyzjnyj pochod! Skidturen längs ett avsnitt av Volchovfronten som hÃ¥lls i anslutning till 27 januari, det datum dÃ¥ belägringen slutligen upphävdes 1944. Turen gÃ¥r frÃ¥n pendeltÃ¥gsstationen Apraksin till minnesplatsen pÃ¥ Sinjavinohöjderna.  De Ingrijamedlemmar som inte följer med bör ha en bra ursäkt. Att man inte kan Ã¥ka skidor duger inte, eller att man inte har nÃ¥gra – det finns alltid nÃ¥gon man kan lÃ¥na av. Och G som Ã¥kt pÃ¥ danstävling istället lär fÃ¥ sina fiskar varma… Följaktligen är det mer än en ingrits som pÃ¥ ovana ben stapplat sig igenom de 15 kilometerna genom Ã¥ren.  Turen riktar sig främst till studenter pÃ¥ statsuniversitetet, men är öppen för alla som vill. Därför bestämmer sig mina kompisar M, D och A att det är ett utmärkt tillfälle att bekanta sig med de trakter och människor som jag umgÃ¥tts mycket med det senaste Ã¥ret.

Just Tortolovo där den ”egentliga” turen börjar är dock ny mark för mig. Förbandets kommendör Jevgenij Vasiljevitj, tillika docent i historia och föreläsare pÃ¥ statsuniversitetet, tar till orda och hälsar alla välkomna. Av Tortolovo finns just inget kvar, förutom ett minnesmärke. En gÃ¥ng fanns det 33 gÃ¥rdar i byn, men allt förstördes under kriget. EfterÃ¥t Ã¥tervände ingen. Det finns främst tvÃ¥ skäl till detta: för det första var det minerat, och för det andra var det en sÃ¥ stor mängd mänskliga kvarlevor överallt. Slagfälten längs Volchovfronten som vi ska färdas över sÃ¥g nÃ¥gra av hela andra världskrigets blodigaste strider. Lokalbefolkningen ”evakuerades” av tyskarna till koncentrationsläger, det fanns ett sÃ¥dant t.ex. i närbelägna Mga, eller sköts. NÃ¥gra hundra meter längre bort finns ett litet kors, det är till minne av tre bröder som sköts av tyskarna 1941. Den yngste var född 1938. Förmodligen gissar Jevgenij Vasiljevitj var skälet att minstingen grät pÃ¥ nätterna och störde tyskarna när de skulle sova.

Vägen frÃ¥n Tortolovo till Sinjavionohöjderna är kantad av minnesmärken. Stora och smÃ¥. Vid alla större stannar vi. Jevgenij Vasiljevitj berättar nÃ¥got, och sÃ¥ skjuts det salut (smällare) och läggs ned (plast)blommor. Och sÃ¥ ropar alla uraa! Ibland tycks det mig som att vi knappt rör oss framÃ¥t, sÃ¥ tätt stÃ¥r minnesmärkena. ”Nu är det vinter sÃ¥ det syns inte eftersom snön är djup” säger Jevgenij Vasiljevitj ”men det som tycks er vara gropar och raviner och smÃ¥ kullar är inte naturliga formationer, det är skyttegravar och granatdetonationer.” Krigets spÃ¥r är väl synliga i landskapet.

Det gÃ¥r lÃ¥ngsamt framÃ¥t i djup snö, ibland stÃ¥r vi mest i kö pÃ¥ ett lÃ¥ngt led. Och den som gÃ¥r längst fram jobbar sig rejält svettig. Men tillslut kommer vi fram till Sinjavinohöjderna där de som utsetts att sitta ”v tylu” har elden igÃ¥ng och serverar rykande het soppa. Turen avslutas pÃ¥ minnesplatsen. Där blÃ¥ser det som alltid, vindarna tar fart frÃ¥n nordpolen (nästan…) och kommer farande ner över Ladoga, snön yr och att försöka höra nÃ¥got av Jevgenij Vasiljevitjs sista föreläsning är sÃ¥ gÃ¥tt som omöjligt. Men det läggs nÃ¥gra sista blommor, det skjuts en sista salut och hurras en sista gÃ¥ng. Sen packar vi in skidorna och oss själva den väntande bussen och far tillbaka mot stan, och frÃ¥n bussens bakersta rader stäms det upp i den ena krigssÃ¥ngen efter den andra.

Grattis på dödsdagen Lenin!

Kö utanför det provisoriska mausoleet 1925

Kära läsare! Det var länge sedan jag nu jag hade tillfälle att skriva om denna bloggs sökordsmagnet nr 1. Ja, Lenin leder fortfarande sökordstoppen med hästlängder, men pÃ¥ sista tiden har det knaprats in pÃ¥ honom. Men nu är det nog dags för lite Leninrevival igen. SÃ¥ här Ã¥rs är det nämligen ett tema som Ã¥terkommer till diskussion, med anledning av Lenins dödсdag idag den 24 januari är den stora frÃ¥gan: ”Är det dags att begrava mumien?”

På söndagskvällens Vremja (Nyhetsprogrammet i Pervyj kanal) börjar nyhetsläsaren ungefär så (minus det där om sökordsmagneter då). Parlamentsledamöter från Enade Ryssland har gjort utspel om att det är dags att flytta Lenins kropp från Röda Torget. Uppläsaren tittar allvarligt in i kameran och säger att mot detta kommer de vanliga invändningarna om att en begravning av Lenin skulle dela landet. Möjligt, säger han, men inte i två lika stora delar. Det är allt färre som sluter upp bakom mumien på Röda torget, Lenins kropp har förlorat all mening för dagens ryssar, och att förr eller senare så kommer vi bli tvungna att begrava honom. Jag väcks ur min halvdvala, nyheterna har sällan min odelade uppmärksamhet, men det kommer inget inslag. Efter sitt lilla tal byter programledaren ämne och börjar prata om Irakkriget. Det första alltså. Jag undrar så smått om jag inbillat mig alltihop.

Det har jag inte, inslaget utan inslag finns med på pervyj kanals hemsida. Jag lyssnar igen. Och nog är det en entydig argumentation för att begrava Lenin, och visst säger han på slutet По-моему, среди них большинство не захочет нести с собой в 21 век груз людоедских символов. (Ung. Jag tror att bland dem [politikerna] så vill majoriteten inte bära med sig en last av människoätande symboler i det 21 århundradet.) Att det tydligt tas ställning i ryssländska nyhetssändningar är förvisso inte alls så uppseendeväckande som om det skulle göras i svenska. Dels är Vremja något av en kremlmegafon, och dels är den journalistiska traditionen annorlunda.

Till och med DN plockar upp temat med en kort artikel. Nja, vi får nog vänta att tag till på Lenins begravning. Men utspelen tycks rätt strategisk placerade, det måste jag medge.

 

Vuxna män gör saker tillsammans

”Ska du följa med pÃ¥ rekonstruktionen pÃ¥ söndag?” frÃ¥gar K, en av mina Ingrija-kamrater. Rekonstruktionen sker till minne av befriandet av Leningrad frÃ¥n belägringens 27 januari 1944. Men pÃ¥ en söndag, eftersom det är en dag som lämpar sig för folknöjen. Hon ska dit med nÃ¥gra kompisar och har plats över i bilen. Spektaklet ska äga rum utanför Nikolskoje, inte särskilt lÃ¥ngt frÃ¥n stan men utan bil är det svÃ¥rt att ta sig dit.

Av nÃ¥gon anledning är det kallt just pÃ¥ söndagarna här, ännu en vecka av slaskande följs av en söndag med temperaturer ned mot -20. Jag inser när jag stÃ¥r och väntar utanför metro ”prosvet” att jag glömt lägga tillbaka mina varma sulor i stövlarna. Och när K (pÃ¥ ryskt vis ca en timme efter avtalad mötestid) lyckats samla ihop styrkorna inser jag att det där med ”en plats över” inte riktigt stämmer. Vi är sex stycken som ska tränga in oss i hennes lilla mazda! Mazdan är ny, hon har bara haft den i nÃ¥gra mÃ¥nader. Körkortet lika sÃ¥, och jag har en stark misstanke om att hon köpt det snarare än klarat proven (det tycks vara regel snarare än undantag). Efter ett antal nära ögat incidenter pÃ¥ vägen är det nÃ¥gra lättade passagerare som sträcker ut sina ihopknycklade lemmar när vi kommer fram till Nikolskoje.

Där är det fullt med bilar parkerade längs vägen. Vi fÃ¥r gÃ¥ en rätt bra bit och kommer fram precis när speakern börjar guida Ã¥skÃ¥darna genom händelseförloppet och de första skotten smäller. ”Vi” är förutom K och undertecknad 3 av hennes kompisar som jag tidigare inte träffat, samt en annan ingrijamedlem. Den sistnämnda muttrar om cirkusapor och ”det är bara folk som inte gjort lumpen som hÃ¥ller pÃ¥ med sÃ¥nt här”, men som första klassens krigsnörd ser han ocksÃ¥ till att förse oss med alla detaljer om hur det verkligen var.

Rekonstruktionen äger rum just i Nikolskoje, inte för att det hände något avgörande slag just där utan för att det är en plats som lämpar sig bra att leka slag på. Det finns resterna av ett tyskt fort, och en återuppbyggd träblindage vars tak tjänstgör som pressläktare, och varifrån speakern kommentarer händelseförloppet. Det är tusentals åskådare, fullt med sjasjlykstånd (grillspett) och försäljare av diverse krigsrelatarade förmål. Ja, och så ett stort antal vuxna män (ok, en och annan kvinna) som leker krig. I tidstypiska uniformer och med lös ammunition som smäller ordentligt spelar de upp hur röda armén intar ett tyskt fort.

Vi börjar med att gÃ¥ bort och se hur ryssarna kryper fram ur skogen, och följer sedan med de attackerande styrkorna mot fortet. Ã…skÃ¥darleden är redan täta, och det är svÃ¥rt att se. Men det gÃ¥r inte sÃ¥ snabbt för de anfallande där de pulsar och krälar fram i den djupa snön. Ã…skÃ¥darna hejar pÃ¥ de sina med att skrika ”Uraaa!” (Hurra!)

Ja, ni kan nog gissa hur det gick. De sovjetiska soldaterna vann den här gÃ¥ngen ocksÃ¥, mina tÃ¥r förvandlades lÃ¥ngsamt till isbitar och speakern försökte förgäves hÃ¥lla Ã¥skÃ¥darna borta frÃ¥n slagfältet när det hela var över. ”Nu ska vi leta efter tomhylsor” meddelade sällskapet och sÃ¥ pulsade vi ut i snön. (Varför de som hittat ca en halv miljon autentiska tomhylsor vill leta efter rekonstruerade förblir en gÃ¥ta.) ”NÃ¥gra tyska hittar vi nog inte. De som spelar tyskar brukar inte skjuta sÃ¥ mycket, de tyska patronerna är sÃ¥ dyra.” Men nÃ¥gon minut senare fÃ¥r jag triumferande en tysk tomhylsa överräckt till mig. Ledaren för sökförbandet St Georgij pekas plötsligt ut. Den lilla tjocka mannen som jag sett nÃ¥gra gÃ¥nger förut i samband med begravningar och liknande gör ett obehagligt intryck i ss-uniform. Sen ska det köpas te och sjasjlyki innan vi trycker in oss i bilen och far tillbaka till stan där jag tar första bästa tillfälle att kliva av. PÃ¥ metron pustar jag ut och tänker att det varit smällar, krigsnördar, kalla fötter och trafikfaror sÃ¥ att det räcker för mer än en dag…

 

Lokalstationen TV 100 har ett inslag om rekonstruktionen.

Minnet ljuder

När jag stretar fram i modden på Ligovskij prospekt, det töar igen efter att ha varit -20 häromdagen, blir jag plötsligt varse ett taktfast tickande i det allmänna vägbullret. Det tar mig några sekunder innan jag inser att det är metronomen som ljuder, och ytterligare till några innan jag inser varför.

Metronomen? tänker kanske nu oförstÃ¥ende läsare. Det har sagts mycket om hur viktig radion var i det belägrade Leningrad. Där bland annat ”belägringspoeten” Olga Bergholz (eller hur man nu bäst ska transkribera Берггольц) var en av de uppskattade rösterna. Radio sände dock lÃ¥ngt ifrÃ¥n dygnet runt, och i perioder var det inga sändningar alls, och när det inte var nÃ¥got program sÃ¥ lät istället metronomen över etern. FrÃ¥n början var den tänkt som ett varningssystem för flyganfall. I vanliga fall slog metronomen knappt en gÃ¥ng per sekund, 50-55 gÃ¥nger i minuten, men om fientligt flyg närmade sig sÃ¥ ökade frekvensen till 150-160 slag per minut. De tyska flyganfallen upphörde i början pÃ¥ 1942, men metronomen fortsatte att ljuda över radion.

Dess slag har kallats för ”stadens hjärtslag” och överlevande berättar att metronomen fick dem, isolerade i mörka kalla lägenheter, att känna tillhörighet och gemenskap med andra i lika kalla mörka lägenheter. Att den fick Leningrad att framstÃ¥ som en levande organism som de var en del av. Därför har metronomen kommit att bli en symbol för belägringen och för kampen för överlevnad och motstÃ¥ndet mot Nazityskland. Den hörs ofta slÃ¥ pÃ¥ utställningar om livet i den belägrade staden och vid datum som markerar viktiga händelser under belägringen ljuder Ã¥ter Leningrads hjärtslag över staden. Som idag.

Den 18 januari 1943 bröt de sovjetiska styrkorna igenom en del av den tyska belägringen och läget blev lite lättare i Leningrad, även om det tog ytterligare ett år innan belägringen helt kunde hävas. Genombrytningen skedde längs Ladogas södra strand. De sovjetiska styrkorna återerövrade fästningen Sjlisselburg (eller Nöteborg som den hette då den en gång i tiden var svensk) vid Nevas utlopp och lite längre söderut kunde Leningrad- och Volchovfronterna förenas i de för mig numera välbekanta trakterna av arbetsbosättning nr 1 och 5 på Sinjavinohöjdernas sankmarker. En landkorridor på en knapp mil kunde öppnas mellan Leningrad och resten av Sovjetunionen.

Men det är bara ibland man kan urskilja metronomens slag när man traskar fram på stadens gator idag. Bland allt annat som har förändrats så har dagens S:t Petersburg ett helt annat, betydligt bullrigare, ljudlandskap än belägringens Leningrad.

Volkstrauertag

Två söndagar innan första advent högtidlighåller Tyskland Volkstrauertag, folkets sorgedag då man minns framförallt de som dött i krig. Det är slutet av kyrkoåret, en tid som traditionellt ägnats åt tankar på döden och evigheten. Inte så långt från alla helgons dag. Jag vet inte om det bara är en tillfällighet att det ligger nästan samtidigt som slutet av första världskriget och Remembrance Day. I år sammanföll volkstrauertag med det brittiska högtidlighållandet av Remembrance Sunday.

Det är inte bara i Tyskland det finns tyska krigsgravar, det finns t.ex. en hel del sådana i trakterna av St Petersburg. Ingrijas kommendör ringde mig i förra veckan med en förfrågan som var mer en order. ”På söndag ska vi åka med tyskarna till Sinjavinohöjderna. Det är ett viktigt datum för dem.” Av någon anledning kände han sig dock inte nödgad att lägga till den förmaning som de andra fick: ”Kom i tid. Tyskar är punktliga. De väntar inte.”

Förmaningen hade dock verkan, alla är i god tid trots den tidiga timmen. Men Natasja bredvid mig fnissar när den tyska bussen inte alls åker i väg från konsulatet 08.30 utan 08.42. Vi åker mot Sinjavinohöjderna. ”De har lagt asfalt!” utbrister jag förvånat när bussen svänger in på vägen mot minnesmärket. Det är inte mycket mer än två månader sedan jag var här senast, och då fanns det inte minsta tecken på att det skulle asfalteras. Natasja bekräftar. Det är max en månad sedan säger hon, det är för fågelfabriken. Och så kom väl minnesplatsen på köpet, för det är asfalt hela vägen dit.

På Sinjavinohöjderna är det snålblåst och duggregn. Alla fryser. Och vi tycker synd om den tyska tolken som står och skakar av köld (eller är han nervös?). Den tyske generalkonsuln håller tal, han har en usjanka (rysk pälsmössa) på huvudet och pratar om krigets meningslöshet. Bredvid mig gör sig fader Vjatjeslav med medhjälpare sig i ordning, en distinkt rökelsedoft sprider sig. Efter generalkonsuln och ett ryskt tal tar de över. De sjunger en bön, och sedan talar fader Vjatjeslav. Han anpassar sig till den tyska sorgedagen, pratar om terrorbombningarna av tyska städer och kriget som mödrars sorg.  Så läggs det blommor till minnesmärket. Jevgenij Vasilevitj delar ut nejlikorna vi har med oss, och så sprider vi ut oss för att lägga ned dem till de gravar som Ingrija varit med och grävt, till ”våra” soldater.

Så packar vi in oss i bussen och åker till den tyska kyrkogården i Sologubovka. Vilken kontrast till Sinjavinohöjderna! Så absurt västerländsk på något sätt. Stram och sparsmakad, prydlig med stora öppna ytor. Ut ur bussen, fram med paraplyerna. Nytt tal av konsuln, tolkens darrande händer. Fader Vjatjeslav står tyst bredvid dem. Nya blommor läggs ned. Så bjuds det på förtäring. Soppa och bröd. Te och kakor. Tårta. Glühwein och såklart vodka. Vi är trots allt i Ryssland och det går inte att ha en begravning (eller liknande) utan vodka. Jag känner mig tacksam för de ryska traditionella könsrollerna som gör att kvinnor kan tacka nej till vodka på förmiddagen utan att någon blir förnärmad.

Filologen Tatiana Vitalievna engagerar oss i samtal med tyske generalkonsuln och kulturattaschén, de lyssnar intresserat när kommendören berättar om Ingrijas verksamhet. Sedan inspekterar vi en blindazj som är återuppbyggd som minne. ”Alldeles för tunna pinnar” anmärker någon. Fejk och fusk. Så kollar vi in det lilla museet under kyrkan. Det är mörkt. Misja lyser med mobilen på montrarna. Avfärdar föremålen: ”Sked, gaffel, några patroner, inget särskilt”. Jag spanar intresserat på ån Mga som flyter förbi bredvid kyrkan och sen är det dags att åka hem.

Revolutionsdagen i nya kläder

Det var 93-årsdagen av oktoberrevolutionen igår. Jag firade detta historiska datum med att leta efter spår av vinterkriget på Karelska näset, vilket för all del inte hade något som helst med saken att göra. (Återkommer om detta.) Revolutionsdagen är inte längre en allmän helgdag, den är ersatt av folkets enighetsdag 4 november.  (Det är typ ingen som vet vad den heter, varför den firas, eller tycker den är viktig. Men det är ju trevligt att vara ledig.) Men när jag trött efter att ha gått upp långt innan gryning och tillbringat en hel dag med att gräva efter rostiga saker kollade på nyheterna på kvällen och såg det här inslaget vaknade liksom alla forskarinstinkterna på samma gång.

Kvällens huvudnyhet var om en parad (eller vad man ska kalla det, på ryska är det inte en parad) på Röda torget till minne av den parad som hölls den 7 november 1941, då tyskarna stod precis utanför Moskva och det sägs i alla fall att trupperna marscherade rakt från Röda torget till fronten. Inslaget innehöll intervjuer med de kadetter som länge övat inför detta framträdade, med skolungdomar som framförde den vanliga visan om att det är viktigt att minnas kriget och att de högaktar veteraner, med Moskvas nya borgmästare som höll tal och lade blommor till den eviga lågan, och så några veteraner. Det vill säga, rysk standardrapportering om det stora fosterländska kriget.

Det var alltså inte det som fick mig att typ stirra ögonen ur mig, utan det faktum att anledningen till varför det hölls en parad just 7 november 1941 inte nämndes över huvudet taget. Revolutionen var helt bortsopad och den 7 november omskrivet till krigsminne, vilket verkar vara det idiom man kan använda för att uttrycka typ allt i Ryssland numera. Det enda sovjetiska som man kan plocka fram och minnas med stolthet.

Revolutionen nämnes till slut när det allra sist i reportaget klipptes in nÃ¥gra bilder pÃ¥ kommunisternas evenemang och reportern sade typ ”och idag firade vissa ett annat datum.”

Jag ser förresten att Sean’s Russia blog hunnit före mig med att skriva om just detta.

Fästningar och torn

Det har ju pratats länge om gazproms bygge av en skyskrapa i St Petersburg. Det har varit en miljard kontroverser och protester, UNESCO har hotat att dra in världsarvsstatusen och nu i vÃ¥ras började det mumlas lite även pÃ¥ högsta nivÃ¥ om att det kanske inte är en sÃ¥ bra idé ändÃ¥. Jag orkar inte ens försöka sammanfatta debatten här, men i dag sÃ¥ var jag för första gÃ¥ngen i den del av Petersburg där Ochta Center ska byggas (efter Ã¥n Ochta, ett tillflöde till Neva), därifrÃ¥n har man fin utsikt över floden och Smolnyjkatedralen men det är ändÃ¥ rätt off. Det ligger pÃ¥ Vyborgsidan där ”inget” finns och det är lÃ¥ngt till närmsta tunnelbana.

Jag tog mig dit för att bese resterna av den svenska befästningen Nyenskans. Fästningen började byggas på 1600-talet men det ska ha funnits svenska befästningar på platsen så tidigt som på 1200-talet. Det var efter att Peter I erövrade Nyenskans 1703 som bygget av St Petersburg började.  Av fästningen finns inte mycket kvar, så man får nöja sig med ett monument och det ska finnas ett museum också någonstans.

Men, vad jag inte tidigare hade insett är att gazpromtornet faktiskt byggs ovanpå resterna av Nyenskans! Min militärhistoriskt överintresserade kamrat som var med mig på denna lilla utflykt kunde inte låta bli att skratta åt ironin i volvo-grävskoporna som avlägsnade resterna av den svenska befästningen för att ge plats åt gazproms skrytbygge. Man kan väl även se en hel del symbolik i förhållandet kulturarv och kapitalism, för den delen de svensk-ryska relationerna.

Fast det verkar ju inte gÃ¥ sÃ¥där värst mycket framÃ¥t med byggandet. Det här slaget om Neva är nog ännu lÃ¥ngt ifrÃ¥n över…

Minnesmärket över Nyenskans med Ochta center i bakgrunden.

Byggnadsplatsen sedd från andra sida Ochta. Några tält är allt som hittills rests.

DN: Gazprom får bygga kontroversiell skyskrapa

Sveriges Radio: Debatt om skyskrapa på högsta nivå

Utplåningens triumf

I en artikel i tidskriften History & Memory skriver Gregory Carleton om döden som ett lyckligt slut i ett antal (relativt) nya ryska krigsfilmer. Gemensamt för de filmer han diskuterar är att nästan alla eller i alla fall väldigt mÃ¥nga av ”de goda” i filmen kommer att dö. Men inte bara det att huvudpersonerna stryker med som förenar dem, utan att deras förgörelse framställs som det logiska, det väntade och kanske till och med det önskade slutresultatet: deras död säkerställer det rätta slutresultatet. Det kan tyckas som en paradox, enligt den hollywoodlogik vi är mest vana vid ska ju hjälten (och absolut hundar och barn) alltid klara sig.

Av de filmer han tar upp har jag bara sett Zvezda (Stjärna) frÃ¥n 2002. I filmen ger sig en grupp 1944 under kodnamnet zvezda iväg pÃ¥ ett farligt spaningsuppdrag bakom fiendens linjer. Bara genom att den nämns i det här sammanhanget gör att man kan gissa sig till att alla dör pÃ¥ slutet. Filmen bygger pÃ¥ en novell med samma namn av Emmanuil Kazakevitj frÃ¥n 1947. (Det gjordes för övrigt en filmatisering redan 1949, som dock inte kunde visas förrän under ”tövädret” efter Stalins död.) I novellen försvinner de spÃ¥rlöst efter utfört uppdrag, i den nya filmatiseringen behöver dock ingen sväva i tvivel om deras slutgiltiga undergÃ¥ng. I avslutningsscenen bränns de till döds i en lada, ackompanjerade av musik som dränker maskinelden. Versionen frÃ¥n 2002 är, skriver Carleton, pÃ¥ mÃ¥nga sätt mer sovjetisk än originalet. I tillägg till det ändrades slutet har den en tydligare uppdelning i svart och vitt, goda och onda. Det finns inga fega sovjeter eller goda tyskar här inte. I slutscenen fÃ¥r man ocksÃ¥ höra en berättarröst som klargör att deras liv är det pris som betalades för befrielsen av Polen, Tyskland och Tjeckoslovakien. I novellen har uppoffringen mer lokala konsekvenser, men i nyfilmatiseringen kopplas de till kriget som helhet (och till östeuropeisk otacksamhet över den sovjetiska krigsinsatsen).

De flesta, men inte alla, av de diskuterade filmerna handlar om andra världskriget. Inte sÃ¥ konstigt, kriget innebar ju ofattbart stora dödstal (minst 25 miljoner sovjetmedborgare, majoriteten civila). ”Symptomatically, whether offered today as utltimate triumph or unprecedented trauma, no representation of the war can escape addressing the dead as a structuring principle of rememberance.” Om det fanns mycket som aldrig nämndes under sovjettidens krigskult, sÃ¥ var döden ett tema som inte kunde undvikas. Frälsning genom uppoffring är ett temat som funnits med i den sovjetiska/ryska bilden av kriget sedan sÃ¥ngen Svisjtjennaja vojna (heligt krig) skrevs när det precis börjat 1941. Döden skulle inte vara förgäves. Logiken blir alltsÃ¥ ju större uppoffring – desto större seger.

Under den sena sovjettiden och tidiga nittiotalet ifrÃ¥gasattes den här logiken. Var döden verkligen meningsfull? Att uppoffringstemat nu kommit sÃ¥ starkt tillbaka sätter Carleton samman med den comeback som krigsminnet gjort överhuvudtaget ”If petrodollars have constituted the economic engine of Russia’s resurgence, then war stories – particularly of World War II – have been its ideological one.”

Det påpekas ofta, inte utan grund, att död och lidande har en speciell plats i Ryssland. Men offret är en central symbol på många håll i världen. Carleton påminner om det i västerlandets  mycket omskrivna/-sjugna/-filmade slaget om Thermopyle där spartanerna genom sin uppoffring räddar Europa från perserna. Antropologen Bruce Kapferer påpekar i en analys av den australiensiska myten om Anzacs (deras trupper i första världskriget) så blir offret en symbol för pånyttfödelse. I många kulturer är offret en kraftfull symbol för transformation, som i sig bär både den gamla och den nya ordningen.

Offertanken är inte unik för kristendomen, men i Jesu död pÃ¥ korset fÃ¥r den ett av sina tydligaste uttryck. Jesus offrade sig för vÃ¥r skull, och genom sitt offer kan han själv Ã¥teruppstÃ¥ frÃ¥n de döda och fÃ¥ evigt liv. Och tanken pÃ¥ offret som en väg till evigheten lever i de ryska utplÃ¥ningsnarrativen och krigskulter generellt. ”Their name liveth for evermore” som det heter i det bibelord som förekommer pÃ¥ mÃ¥nga brittiska krigsgravar.

 

Mer på temat:

Lindrig huliganism: Det är nästan alltid krig

Med blicken mot öster: Samma krig

Med blicken mot öster: Gäster från framtiden

Gregory Carleton – Victory in Death – Annihilation Narratives in Russia Today. (History & Memory Vol 22 No.1 2010)

Bruce Kapferer – Legends of people, Myths of state