Luther och jag

Till universitetets märkligare ritualer hör sedvänjan att bokstavligt spika en färdig avhandling. För att underlätta processen bör du därför beställa ett antal ex med förborrade hÃ¥l frÃ¥n tryckeriet. Innan spikandet ska du boka tid hos fakultetens dekanus som förhör sig om avhandlingens innehÃ¥ll. I mitt fall pÃ¥gick (den ganska godmodiga) utfrÃ¥gningen i en halvtimme innan han skrev ”MÃ¥ spikas!” pÃ¥ mina medhavda förborrade avhandlingar.

Detta, förklarade han, var en del av traditionen för att säkerställa att avhandlingen inte innehöll hädelser mot gud, kung eller fosterland. (Huruvida han verkligen kan garantera detta är väl mer osäkert.) Vad spikningssedvänjan riktigt har för anor vågar jag inte slå fast – men referenser till Luther och de 95 teser han han ska ha spikat upp på slottskyrkan i Wittenberg 1517 är vanligt förekommande.

Oavsett ursprung är spikningen det officiella offentliggörandet av avhandlingen, vilket ska ske senast tre veckor före disputationen – som också den alltid är offentlig. För den som inte vill gå till Origo på Campus Valla eller Universitetsbiblioteket på Campus Norrköping för att bläddra i boken går det också bra att ta del av texten här: http://liu.diva-portal.org/smash/record.jsf?pid=diva2:563665

Det hör också till att man ska fira spikningen med att bjuda sin kollegor på tårta. Något som jag, med djupa rötter i den småländska fikatraditionen, har lättare att förstå mig på.

Bilderna är från spikningen i Norrköping. Foto David Torell.

Snart, snart är det över

Det börjar närma sig jul, det har väl inte undgått någon. Det har faktiskt inte ens undgått mig, trots att jag var och varannan dag glömmer bort att öppna luckorna i min adventskalender och trots att en kollega kände sig nödgad att bättra på mitt knapphändiga julpyntade genom att ge mig en julduk häromdagen. Och nej, jag har inte skickat några julkort i år heller.

Men det är något fullständigt absorberande med terminsslut, särskilt när man handleder ett dussin uppsatser. De ska ju bli färdiga. Nu. Så jag sitter och läser och läser, kladdar oläsliga kommentarer med blyertspenna och försöker sedan förmedla dessa i begriplig form till de stackars studenterna. Och så inser jag att jag börjar bli gammal på allvar. Det handlar inte främst om att jag har fått sk. terminalglasögon, utan jag har börjat förfasa mig över dagens ungdom.

Skälen till detta är i huvudsak två:

1. Det är den uppriktigt förvÃ¥nade uppsynen som möter en när man föreslÃ¥r att studenterna kanske skulle ta en tur till biblioteket. ”Biblioteket?” Jag höll pÃ¥ att svara: ”Du vet, ni gÃ¥r pÃ¥ universitetet. Det förväntas att ni ska läsa böcker. SÃ¥dana kan man hitta pÃ¥ biblioteket.” En vilja att komma undan med minsta möjliga ansträngning har jag ännu om inte sympati sÃ¥ ändÃ¥ viss förstÃ¥else för, men när jag en gÃ¥ng (för länge sedan) började pÃ¥ universitetet var biblioteket en självklar referenspunkt. Det var sÃ¥ jag var uppväxt med att hitta information. Icke nu längre. Kan jag inte fÃ¥ fram det med en googling, sÃ¥ finns det inte. Mina studenter kan jag kanske ursäkta med att de gÃ¥r första terminen, men jag har kollegor som berättar om sistaÃ¥rsstudenter som inte vet var universitetsbiblioteket ligger! Vän av ordning vill plocka fram papper och penna och författa en upprörd skrivelse till lämplig instans.

2. Och pÃ¥ tal om skrivelser sÃ¥ kan de ju inte skriva, dagens ungdom! Det är bristfälliga styckeindelningar, (Man gör inte nytt stycke bara genom en radbrytning!) det är en irriterande överanvändning av deras (Kära studenter, har ni hört talas om former som sin/sitt/sina?), och kanske är det dags att starta en aktionsgrupp till tankestreckets försvar? Det finns nämligen bara bindestreck i mina studenters alster. Sist men inte minst sÃ¥ har vi ju dom. Observera att jag nu pratar om ”dom andra” (dvs dagens ungdom), dom som inte kan skilja pÃ¥ de och dem. FÃ¥r jag se en enda konstruktion till i stil med ”Dem har inte sett sin far pÃ¥ flera Ã¥r” sÃ¥ kommer jag skriva under ett upprop om mer grammatikundervisning i skolan.

Men oftast så gillar man ju dem ändå, de kära studenterna. Så stolt som bara den inser jag att mina studenter har skrivit en mycket bättre c-uppsats än de flesta andra. När jag pratar med de andra lärarna inser jag att mina förstaårsstudenter har kommit ganska långt. Och skulle det komma någon gammal stofil och våga kritisera dagens ungdom, då kommer jag genast att rycka ut till deras försvar!

Ps. Ja, jag tyckte att grammatik var det tråkigaste och meningslösaste som fanns när jag gick i skolan. Nej, jag lärde mig inte att ta ut satsdelar förrän jag började läsa ryska. Ja, min rysklärare har tittat chockerat på mig när jag har gjort hiskeliga sammanblandningar av subjekt och objekt.

Squashmysteriet

Apelsinen var inte en present, det är bara storleksjämförelse.

En morgon sent i november låg det plötsligt en gigantisk squash i fruktkorgen på jobbet. Jag gissar att den var ifyrakilosklassen, och ingen tycktes ha någon aning om hur den hamnat där. I den gamla fruktkorgen väl märk, den nya hade ännu inte kommit och fruktbudet är därför struken från listan över misstänkta.

Squashstackaren blev liggande i lunchrummet ända till institutionens julfest i förra veckan då organisatatörerna av denna fann det lämpligt att inkludera den, fint inslagen, i ett julklappsspel. Den lyckliga person som förärades denna present var undertecknad. Väl tränad i squashätandets ädla konst ansåg jag mig naturligtvis väl lämpad att anta denna utmaning, men fick också reda på att jag inte den enda närvarande med squashodlande föräldrar.

VÃ¥r datortekniker slet nämligen Ã¥t sig squashen, höll den över huvudet och skrek: ”Vem!? VEM är det som har lämnat den här i fikarummet!?” Ingen erkände. Han berättade sedan om sina traumatiska uppväxtminnen dÃ¥ det under skördetid hemfördes den ena jättesquashen efter den andra frÃ¥n sommarstugan. Vi enades om att det närvarande exemplaret förmodligen bäst skulle klassas som medelstort.

”Hur fÃ¥r vi squashen idag?” är den ständiga frÃ¥gan i mitt föräldrahem om sensommaren. Eller ”Beware, the zuccini season is upon us again” som rubriken är till en artikel i en amerikansk trädgÃ¥rdstidning som mamma fÃ¥tt skickad till sig. I denna berättas att i författarens hemstad brukar ingen lÃ¥sa sina bilar, förutom under squashsäsongen. DÃ¥ är risken nämligen stor att nÃ¥gon generöst lämnar en liten ”gÃ¥va”.

Efter att ha lovat vÃ¥r tekniker att ”it’ll be back”, vilket fick honom att börja yra om avhuggna squashhuvuden i sängen, sÃ¥ tog jag min jättegrönsak och gick. Och medan andra kollegor tipsade om squashsoppa, hade jag redan bestämt vad för slags kaka som det skulle bjudas pÃ¥ vid terminens sista fika…

When prophecy fails

Det kan tyckas märkligt att jag blivit rekommenderad att läsa en bok om en ufo-sekt frÃ¥n 1954, men pÃ¥ ett seminarium där jag tidigare i höstas lade fram en del av mitt avhandlingsmanus, nämnde en av professorerna studien When prophecy fails av Leon Festinger mfl. Inte för att den innehÃ¥llsmässigt har nÃ¥got större samröre med vad jag sysslar med, förutom att det är en etnografisk studie, utan som ett exempel pÃ¥ ”otraditionellt” upplägg av vetenskaplig text. Studien frÃ¥n 1954 är tydligen en socialpsykologisk klassiker. Den har till och med sin egen wikipedia-artikel. Jag hade aldrig hört talas om den, men blev tillräckligt nyfiken för att läsa.

Studien handlar om undergångssekter, och vad som händer med medlemmarnas övertygelse när det visar sig att jorden visst inte alls gick under när de hade trott. Paradoxalt nog verkar det sig nämligen vara så att under vissa förutsättningar är så kan tron stärkas av den uteblivna apokalypsen.
I fokus för studien stÃ¥r en grupp som pÃ¥ ett häpnadsväckande sätt blandar ufo:n och kristendom, och som förutsäger att jorden den 21 december Ã¥ret i frÃ¥ga kommer att gÃ¥ under i en stor översvämning och de utvalda kommer att räddas av flygande tefat. Gruppen är fokuserad kring en hemmafru i ”Lake City” som börjat fÃ¥ budskap av en utomjordisk andevärld. Diverse väsen besätter hennes hand och nedtecknar meddelanden i en handstil som inte är hennes.
Det var dock, som sagt, inte ämnet utan upplägget av boken som var skälet till att jag läste den. Första kapitlet är en historisk översikt över domedagssekter. Sedan börjar en kronologisk och mycket detaljerad berättelse om denna grupps uppgång och fall. Om hur vår hemmafru börjat få sina mystiska budskap, och hur det långsamt börjar bildas en liten grupp kring henne. Hon kom till författarnas kännedom i oktober, då var det alltså drygt 2 månader fram till katastrofen. De bestämmer sig för att försöka infiltrera gruppen, anställer fyra observatörer – en man och en kvinna i varje stad där gruppen finns, vilka deltar i alla aktiviteter den här sista hektiska tiden.

Från och med kapitel två liknar bokens upplägg lite grann en roman, där vi får följa gruppens förberedelser för undergången. Det är ingen teori förrän i de allra sista kapitlen där författarna diskuterar sin hypotes giltighet. De samlar in ofantligt mycket material om sitt enda exempel under den intensiva period som studien pågick: tusentals sidor med anteckningar, observationer och transkriberingar.
I sitt metodappendix diskuterar författarna studiens giltighet, i hur stor utsträckning de själva kan tänkas ha pÃ¥verkat resultatet och andra tänkbara ”vetenskapliga” invändningar. Däremot stÃ¥r det inte ett ord om vad som skulle ha varit högst kontroversiellt idag. Studien gjordes med dolda observatörer som framställde sig som ”riktiga” medlemmar och dolde sitt studiesyfte. Gruppen visste inte om att de studerades. Det hade förmodligen varit omöjligt att fÃ¥ en etikprövning för en sÃ¥dan studie godkänd idag. ”Informerat samtycke” är det som gäller om man ska studera människor.

Förmodligen hade det inte gÃ¥tt att göra en sÃ¥dan här studie med öppet syfte. De hade med största sannolikhet inte fÃ¥tt tillgÃ¥ng till gruppen. Alla namn som förekommer i boken är pseudonymer, men eftersom gruppen blev ”national headline news” sÃ¥ gissar jag att samtida läsare relativt lätt kunde genomskÃ¥da anonymiserings försöken.

I diskussionen stÃ¥r det inte heller ett ord om hur studien pÃ¥verkade de som gjorde den. Hur pÃ¥verkades observatörerna av de märkliga upplevelser de var med om? Hur var det att stÃ¥ där pÃ¥ bakgÃ¥rden och vänta pÃ¥ det flygande tefatatet som aldrig dök upp? SÃ¥dant kunde man nog inte skriva i en vetenskaplig text 1954, inte ens i en sÃ¥ ’experimentell’ som denna.  Det är en stor skillnad mot min studie. I dagens antropologiska metodlitteratur diskuteras ofta vad det innebär att man själv är forskningsinstrumentet. Och de egna känslorna, upplevelserna och funderingarna fÃ¥r lov att ta en plats i texten. Det är dock inte helt okontroversiellt 2010 heller, och jag kände en viss oro över min ”jag-tunga” text inför seminariet. Men jag fick förvÃ¥nansvärt positiva kommentarer om detta, sÃ¥ förmodligen kommer det finnas en del kvar av mig även i den färdiga avhandlingen.

Klagokören

En kompis skickade mig den här videon. Hon jobbar på finländska institutet i S:t Petersburg, där de ska ha en tillställning med konstnärerna som står bakom. Filmen är en produkt från ett projekt där man under en workshop hösten 2008 samlade in människors klagomål på livet och sedan gjorde om dem till den här sången. Det också är de som deltog i workshopen som framför klagolåten. Videon är textad på engelska.

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=UdlpxOw86xA&fs=1&hl=sv_SE]

Den påminner mig om antropologen Nancy Ries bok Russian talk: Culture and conversation during perestroika där hon diskuterar just vikten av att klaga på sin livssituation och vilken kulturell roll dessa klagolitanior spelade under perestrojkan. Jag måste läsa om den, bäst jag beställer med en gång.

Historia och ideologisk fostran

I Historisk tidskrift 2:2010 finns tvÃ¥ artiklar som min handledare försett mig med, och som jag tycker gÃ¥r in i varandra. (De finns tyvärr inte elektroniskt.) Lena Jonson har en kort artikel om historieundervisning som patriotisk fostran i Ryssland. I denna diskuteras läroböcker i historia som vill bibringa, med en läroboksredaktörs ord, äldre skolelever ett ’statligt synsätt pÃ¥ landets utveckling’.  Hon citerar en tv-intervju där president Medvedev sagt att det är viktigt att ”endast en tolkning av viktiga händelser – ’absolut uppenbara saker’ – presenteras i historieundervisningen i skolorna.” Och en av de uppgifter som den av honom utsedda kommissionen mot falsifiering av historien tillskada för Ryssland tagit i tu med är att granska läroböcker. Eftersom det enligt Jonson finns ett hundratal lärobokstitlar i Ryssland idag av högst skiftande kvalitet kan naturligtvis en granskning vara pÃ¥ sin plats, men det ”som bekymrar den ryska ledningen är att läroböckernas perspektiv inte överensstämmer med dagens officiella ryska syn.” Jonson framhÃ¥ller dock ocksÃ¥ att det förekommer ett antal mer kritiskt granskande historieprojekt i Ryssland. Det sägs ofta att det var nÃ¥got av ett heltidsprojekt att vara uppdaterad med historieskrivningen under Sovjettiden. Det som gällde i gÃ¥r gällde inte idag, och Jonson menar att de här statliga direktiven oundvikligen begränsar läroböckernas hÃ¥llbarhet.

I samma nummer finns även en artikel av Jan Selling om Forum för levande historia och hur det ursprungliga syftet pÃ¥verkats av det utökade uppdraget att även skildra kommunismens brott. Selling har gÃ¥tt igenom hur fyra stora svenska dagstidningar mellan 1998 och 2008 rapporterat om projektet Levande historia. Selling menar att det under Ã¥ren skett stora förskjutningar av debatten. ”Till att börja med övervägde artiklar som behandlade Sveriges agerande under Nazitiden, respektive Sveriges samtida antisemitism, rasism och nynazism.” Det vill säga att projektet framställdes som ett sätt att ta i tu med mörka fläckar i Sveriges historia och samtid. NÃ¥gra Ã¥r senare kom artiklarna att behandla abstrakta värdebegrepp som ”demokrati” och ”tolerans”. I samband med regeringsskiftet 2006 var medieintresset Ã¥ter stort, men debatten kom dÃ¥ i stort sett enbart att handla om kommunism. Det är naturligtvis ingen tillfällighet att detta utökade uppdrag kom med den borgerliga regeringen, frÃ¥gan om ökat fokus pÃ¥ kommunismens brott har hela tiden drivits av högerpartierna, och man kan se samma logik bakom Beatrice Asks uttalande pÃ¥ valkvällen häromveckan när hon ville likställa vänsterpartiet med sverigedemokraterna.

Centralt i debatten är singularitetstesen, att Förintelsen är en unik, ojämförlig händelse. Mot detta kan ställas en tanke om att Förintelsen kan vara en utgångspunkt i diskussion om totalitära system vilket är den som ligger bakom det utökade uppdraget.

En invändning mot Levande historia är att det gett uttryck för den sittande regeringens ideologiska överväganden.  Uppgörelsen med historien bör menar de som företräder detta perspektiv ske genom genom andra kanaler, som oberoende forskare och medier. Detta är ett synsätt som präglade t.ex. det Upprop mot statlig kampanjhistoria som undertecknades av över 400 forskare inom humaniora och samhällsvetenskap. I detta sägs bland annat att

FÃ¥ ifrÃ¥gasätter behovet av att i skolans värld studera och diskutera erfarenheterna av förtryck under kommunistiska regimer liksom under andra regimer med stora mänskliga offer och lidande pÃ¥ sin meritlista. Men fÃ¥ är ocksÃ¥ de som kan nonchalera de starka ideologiska aspekterna av regeringsstyrda kampanjer inom skolans historieundervisning. […] En sittande regering fÃ¥r inte använda skolans historieundervisning som sitt ideologiska vapen, vare sig genom enfrÃ¥gekampanjer eller pÃ¥ annat sätt. Risken är överhängande att historiska exempel pÃ¥ ondska – som alla tycks kunna enas kring – används för att snäva in gränserna för vad som anses gott och demokratiskt i dagens samhälle.

Selling menar att denna liberala diskurs mötts av motdiskurser frÃ¥n höger som anklagar liknande resonemang att försvara kommunismen och menar att tankar om förintelsens singularitet i värsta fall är att betrakta som en apologi för stalinismen. Sellings slutsats är att regeringsskriftet satt tydliga spÃ¥r och att det har skett en förskjutning i den dominerande synen pÃ¥ Förintelsen frÃ¥n ’singularitetstesen’ till ’totalitarismtesen’, samt ett politiskt skifte frÃ¥n antirasism till antitotalitarism (ofta utläst som antikommunism).

Jag tycker detta är två mycket intressanta debatter som går in i varandra. Sverige är ett öppnare och mer demokratiskt samhälle än Ryssland, det ifrågasätter jag inte på något sätt, men det finns så tydliga likheter mellan diskussionerna där regeringen ser historieundervisningen som ett viktigt verktyg för att bibringa det uppväxande släktet nödvändiga värderingar – låt vara att vilka dessa är skiljer sig åt mellan våra länder.

Det här ligger också och snurrar i bakhuvudet när jag fördjupar mig i en för mig central detalj om hur sovjetmakten såg på saknade i strid och konfronteras med stalinismens grymheter. Jag återkommer om det.

Flott fredag

Det är fredag, det är tyst och lugnt pÃ¥ jobbet. DÃ¥ och dÃ¥ smyger nÃ¥gon förbi i korridoren, jag lyckas lura med en av mina trevliga doktorandkollegor pÃ¥ lunch, men i stort sett sitter jag i ensamhet pÃ¥ kontoret. Det är en perfekt dag att krypa upp i min fina sköna brandgula arvefÃ¥tölj och läsa ut den lagom upplyftande ”The legacy of the Siege of Leningrad”.

Eftersom jag misstänkte att det skulle vara ungefär sÃ¥ här livat pÃ¥ jobbet sÃ¥ bestämde jag att det var lov att traska iväg iklädd telnjasjka – ryssländska flottans undertröja. Min relation till detta plagg har utvecklats till nÃ¥got av en besatthet. Just den här, vintervarianten är typ det mjukaste och skönaste jag nÃ¥gonsin har haft pÃ¥ mig. Den är väldigt lik en övertröja för att vara en undertröja vill jag försvara mig med…

Telnjasjkor kommer i en uppsjö olika utföranden och med ränder i olika mörka färger. Vitt och mörkblått är flottans. Ordet telnjasjka är bildat av telo kropp, och är således något man har närmast kroppen. Men den är ju också en synlig del av flottans uniform. De är fritt tillgängliga för vem som helst att köpa i någon av de otaliga butiker med militärvaror som finns i St Petersburg (och resten av landet antar jag). De kostar nästan ingenting, och har inte så mycket till passform – det finns inget fram och bak utan det är identiska stycken som sytts samman.

Under flottans dag i somras tycktes mig hela St Petersburg vara klätt i randigt. Annars kom jag först i kontakt med telnjasjkor i Ingrija och det tog mig ett tag innan jag förstod vad det var för svartvita tröjor som alla tycktes ha. PÃ¥ Sinjavinohöjderna härom veckan tittade jag med avund pÃ¥ den tjocka blÃ¥vita telnjasjka som en av förbandets fd flottister hade pÃ¥ sig: ”Det är en rest frÃ¥n militärtjänsten” bekräftade han. Den sÃ¥g otroligt bekväm ut och jag bestämde mig för att skaffa en likadan (och en tunnare svartvit, i tillägg till det linne jag köpte i somras). NÃ¥gon gÃ¥ng fÃ¥r den kanske följa med ut pÃ¥ mossen pÃ¥ jakt efter soldater, men tills dess är den perfekt att ha pÃ¥ när man kryper upp i fÃ¥töljen under lugna fredagar pÃ¥ jobbet…

Terminsstart

Jag är pÃ¥ kontoret och smygjobbar lite sÃ¥ här pÃ¥ lördagseftermiddagen. Har ju precis kommit tillbaka frÃ¥n fyra mÃ¥naders bortavaro och jag är väldigt förtjust i mitt kontor. Jag inser att det är lite knäppt, men man tillbringar ju en ganska stor del av sitt liv pÃ¥ jobbet sÃ¥ det är väl bäst att försöka trivas… Gick genom ett väldigt lugnt och stilla Norrköping, där solen plötsligt kom fram och det kändes högsommar och jag övervägde om jag kanske skulle gÃ¥ och äta en glass istället. Det var knappt nÃ¥gra människor ute, men när jag närmade mig campusomrÃ¥det var gatan helt plötsligt avstängd och det bara kryllade av människor, en hel del i overall, som mÃ¥lade, sprejade, drack öl och lyssnade pÃ¥ Ebba Grön. Det var kÃ¥r och sektionsmärkerna som fixades till och jag insÃ¥g att det är ju snart terminsstart, och säkert nollning och jag vet inte vad. Det här Linköpingsstudentikosa som även humanister och samhällsvetare annamar med hull och hÃ¥r har jag fortfarande inte riktigt begripit mig pÃ¥. För att inte tala om göteborgs, jag menar teknologhumorn som faktiskt är bra mycket värre än vad den var i Göteborg. Och sÃ¥ inser jag att det är 12 Ã¥r sedan jag började pÃ¥ universitetet och att jag ännu inte lyckats ta mig därifrÃ¥n…

Toffelhjältar II

Ju förr desto bättre sägs det ju. Jag har därför i god tid innan disputationen börjat skissa pÃ¥ ett s.k. postdoc-projekt. Ett bra sÃ¥dant ska tydligen inte baseras pÃ¥ avhandlingen, men bör ha en röd trÃ¥d till sÃ¥dant du gjort tidigare. Jag kan därför stolt presentera arbetstiteln ”Innetofflornas semiotik” (eller Semiotika tapotjek för vi är naturligtvis kvar i Ryssland). Jag är medveten om att det kanske lÃ¥ter lite tamt i jämförelse med ”förrän den sista soldaten är begraven” men jag försäkrar er om att detta är en problemställning som dagligen berör miljontals människor. (Trogna läsare har ju sett innetofflor dyka upp lite här och var tidigare.) Jag har sÃ¥ledes redan ett visst empiriskt material och kan formulera nÃ¥gra hypoteser och preliminära tolkningar.

Tápotjki är en central del av varje ryskt ordförråd. Jag skulle ranka det på ungefär plats 5 över viktiga ryska ord att lära sig. (Efter da, njet, spasibo och mozjno). Att traska runt i strumplästen är fullständigt otänkbart. Min första ryska värdinna gav mig ett par innetofflor i present på kvinnodagen 8 mars.  Då hade jag gått barfota i över en månad, och till på köpet avböjt de erbjudna lånetofflorna! Hon tyckte det såg förfärligt ut. Åtgärdstofflorna var gjorda av blå imitationssammet med broderat blomstermönster och fluffigt uss längs kanten.

Gäster mÃ¥ste absolut erbjudas tofflor. ”Se sÃ¥ flickor, jag har gästtofflor till alla” säger T.G. när vi kommer för att höra henne berätta om belägringen och plockar fram det ena paret tofflor i olika storlekar och utföranden efter det andra tills hon hittat tofflor som till belÃ¥tenhet passar oss alla tre. Mina nuvarande värdar upptäckte med viss förfäran att de bara hade ett par mycket varma skinntofflor Ã¥t mig när jag kom. (Det gäller alltsÃ¥ att ha minst tvÃ¥ par: för sommar- och vinterbruk.) Än värre var det dock att jag ibland glömde ta pÃ¥ mig nämnda tofflor: ”Du kan fÃ¥ stickor i fötterna!”

Tofflorna är inte bara viktiga hemma. Varje ryss med självaktning har ett par plast/gummitofflor som man kan ta med till gymmet eller badhuset. M & D tittade uppgivet på mig när jag gång på gång glömde att ta med tofflorna och trippade mellan vattenpölarna i simhallens foajé. Vid bassängkanten stod sedan tofflorna prydligt uppradade och väntade på att dess ägare skulle ta sig upp ur vattnet.

Ett par lägertofflor. Den tidigare namnmärkningen är ersatt av på högtofflan "levyj" (vänster) och på vänstertofflan "pravyj" (höger).

Detta sagt, sÃ¥ borde jag ha varit förberedd. Men det var istället med stor förvÃ¥ning som jag noterade att medlemmarna i sökförbandet Ingrija allihop hade med sig innetofflor ut i skogen! Tofflorna var av den typ som även kan medtas till badhus, fast en aning smutsigare än genomsnittet, och användes under fritiden i lägret. Efter en dags sökarbete var det första som stod pÃ¥ agendan att byta stövlar eller kängor mot tofflor, kanske byta blöta kläder mot nÃ¥got torrt och sedan tvätta händerna. Jag insÃ¥g att det bara var att anpassa sig, och skaffade ett par blÃ¥ plasttofflor. De visade sig vara av exakt samma typ som A:s, vilket hon med förtjusning noterade och försökte övertala sina kamrater att hon hade exklusiva svenska tofflor innan jag lyckades förstöra allt genom att avslöja att jag köpt mina av en gatuförsäljare pÃ¥ Sennaja plosjtjad för 100 rubel…

Men jag lovade ju några preliminära tolkningar: tofflor är inte bara objekt med en praktisk innebörd, något som kan hålla dina fötter rena, torra och fria från stickor. Tofflorna hjälper till att skilja kultur från natur, främmande från bekant och borta från hemma. De är objekt med en transformativ kraft, med hjälp av dem tar du rummet i besittning och förvandlar det till ditt. Att leta fram tofflor till gästerna är en viktigt ritual som genom vilken du kan känna dig välkommen och som hemma.

Jo, och sÃ¥ finns det ju potential för internationella jämförelser ocksÃ¥! Hur mÃ¥nga av frÃ¥gorna pÃ¥ Magdalena Ribbings etikettspalt handlar inte om inneskor?! Om ohyfsade gäster som tar med sig inneskor med klack som förstör parkettgolv, eller är ännu drulligare och gÃ¥r barfota till kostymen, eller oh hemska tanke, pÃ¥ amerikanskt manér gÃ¥r in med ytterskorna pÃ¥? Jag kan vidare tänka mig ett samarbete med min kollega som samlar in material till en studie om uddastrumpor, och vi ska inte glömma tvärvetenskapen: en medicintidskrift publicerade för nÃ¥gra Ã¥r sedan en revolutionerande studie om teskedar som försvinner frÃ¥n personalrummet…

Remembrance Day

Remembrance Day vid cenotafen i Sydney

Remembrance Day i Sydney 2009

I dag har Australien högtidlighållit Remembrance Day. Den 11/11 klockan 11 (1918) var tidpunkten så vapenstilleståndet i första världskriget trädde i kraft och kanonerna tystnade på västfronten. Sedan dess har detta klockslag högtidlighållits med två tysta minuter och kallades Armistice Day. Efter andra världskriget döptes det om till Remembrance Day för att inkludera även de som stupat i detta krig och numera hedras alla som dött i väpnade konflikter. Britterna flyttade för övrigt vid något tillfälle det hela till söndagen närmast den 11 november och kallar det för Remembrance Sunday. Hur det firades i år kunde man läsa om i DN häromdagen.

Inför och under Remembrance Day säljs det ”poppies” för att samla in pengar till de som har skadats av krig (det vill säga det egna landets soldater, jag tror inte övriga offer fÃ¥r sÃ¥ stor del av de pengarna). Dessa vallmoinspirerade utsmyckningar kommer i ett antal olika utföranden och prisklasser. Jag köpte en tygblomma av en säljtrio i sjömanskläder strax innan ceremonin skulle börja. I ett anfall av dÃ¥ligt samvete över  att jag var där för att titta pÃ¥ spektaklet snarare än för att hedra de döda köpte jag en tygblomma för 5 dollar, istället för den billigaste för 2. Poppies säljer man även i Storbrittanien och säkert pÃ¥ mÃ¥nga andra ställen, förmodligen inspirerade av vallmofält pÃ¥ västfronten. I Australien har de sÃ¥lts sedan 1921. Programbladet beskriver dem sÃ¥här:

Poppies are a practical expression of assistance to those who need it. Above all, the symbolise a universal salute to those who have sacrificed their lives and allow for reflection on our history.

I Sydeny sker högtidlighÃ¥llande vid cenotafiet ( cenotafium är en tom grav) pÃ¥ Martin Place. Där hade det samlats ett stort antal människor idag pÃ¥ förmiddagen: nÃ¥gra innanför avspärrningar, övrigt löst folk stÃ¥ende utanför. Vad som var kriteriet för äran att fÃ¥ vara innanför staketet lyckades jag inte utröna. Ordningen gjorde dock att min sikt var en smula skymd. En lÃ¥ng rad företrädare, med New South Wales guvernör i spetsen följd av andra politiska representanter, utländska ambassader och skolor, lade ner kransar vi minnesmärket. Man reciterade ”the ode” där de församlade mumlade med och repeterade de tvÃ¥ sista raderna högt.

They shall grow not old, as we that are left grow old:

Age shall not weary them, nor the years condemn.

At the going down of the sun and in the morning

We will remember them.

LEST WE FORGET

SÃ¥ slog klockorna 11 och den tysta minuten inleddes. I programet var det indikerat att vi skulle ägna oss Ã¥t ”thought and reflections during silence” och det fanns ocksÃ¥ förslag pÃ¥ en bön man kunde be i enskildhet. Sedan Ã¥kte flaggorna (Storbrittaniens och Australiens) i topp. Efter detta hölls tal, sjöns en psalm, en militärkaplan ledde en bön innan det rundades av med den australiska nationalsÃ¥ngen. När jag trodde att det hela var slut sÃ¥ kom, av nÃ¥gon anledning som jag inte riktigt förstod, en stor fransk delegation med fanborg och krans och nationalsÃ¥ng och gjorde en egen uppvaktning innan guvernör Spigelman högtidligt lämnade ceremonin och vi vanliga dödliga släpptes fram till cenotafiet. Jag tittade pÃ¥ blommorna och försökte ducka journalisternas kameror, mikrofoner och anteckningsblock som plötsligt tycktes vara överallt och smet iväg till Anzac-monumentet som precis öppnats efter ett Ã¥rs renoveringsarbete.

Med tanke på den talmystik som verkar ha varit inblandad i valet av tidpunkt kan man förresten kanske tänka sig att firandet om två år blir något alldeles extra.