Längtan till Sovjetunionen

Som jag tidigare skrivit, medverkade jag häromdagen på seminariet “Längan efter Sovjet” där Kalle Kniivilä var huvudperson. Så mycket längtan kom seminariet kanske inte att handla om, mer allmänt om politik och utveckling. Men det är längtan som jag tänkt en del på både före och efter seminariet. Som förberedelse för seminariet läste jag hans helt nya “Krim tillhör oss: Imperiets återkomst” om annekteringen av Krim för ett år sedan. En av bokens drivande teser är att just en längtan efter Sovjetunionen varit viktig för dem som stödjer annekteringen. Både hos dem på Krim som ville bli en del av Ryssland, och i Ryssland. Annekteringen är ett steg mot att återupprätta imperiet och en värld som många minns som lite tryggare och lite bättre.

Slutet av boken intervjuar Kniivilä en ung journalist som lämnat Krim för Kiev, och som berättar att hans föräldrar stödjer annekteringen. Han säger att föräldrarna känner nostalgi för Sovjetunionen, och att de hoppas att Putin kan ge dem tillbaka det Sovjetunionen som de minns frÃ¥n sin ungdom. PÃ¥ frÃ¥gan om vad det är föräldrarna längtar efter svarar han väldigt fint: ”Ska man se pÃ¥ det filosofiskt sÃ¥ är det nog sin ungdom de vill ha tillbaka.”Han tillägger sen att det är mÃ¥nga som inte vet sÃ¥ mycket om Ryssland (fast här undantar han föräldrarna), och tror att allt är bättre där.

Nostalgi – bokstavligt längtan efter att Ã¥tervända hem – känns som ett ord som är ovanligt passande att använda här. Den rysk-amerikanska litteraturvetaren Svetlana Boym har gjort en uppdelning mellan ‘restorative’ och ‘reflective’ nostalgia. Den förstnämnda betonar ‘nostos’ delen, Ã¥tervändandet hem. Den försöker Ã¥terskapa hemmet, och förväxlar i det arbetet ofta det verkliga hemmet med ett inbillat och idealiserat. Den här typen av nostalgi, som inte ser sig själv som nostalgi utan sanning eller tradition, har potentialen att vara en destruktiv politisk kraft. Den reflexiva nostalgin är däremot  mer ironisk och lekfull, den betonar ‘algia’ längtan och inser att objektet för längtan är ouppnÃ¥eligt.

Resonemanget finns i hennes bok The Future of Nostalgia som kom redan 2001, men bitvis känns hennes resonemang profetiskt över vad som nu händer i Ryssland. Som när hon skriver om att försöka ersätta ”longing with belonging” eller om att löftet att Ã¥teruppbygga ideal hemmet utgör kärnan i mÃ¥nga kraftfulla politiska ideologier som lockar oss att ersätta kritiskt tänkande med känslomässiga band. Eller än mer när hon skriver att den här förväxligen av det verkliga och föreställda hemmet som nostalgin tenderar att göra i extremfallet riskerar att skapar ’fantomhemländer’, för vilka människor är beredda att dö eller dödas.

 

 

Samtal om sovjetlängtan

I brist pÃ¥ skrivna inlägg kan jag meddela att jag ska göra ett muntligt framträdande pÃ¥ Arbetets museum imorgon kväll (start kl 18, fri entré) som side-kick till journalisten Kalle Kniivilä som ska prata under rubriken Längtan till Sovjet. ”Samtalspartner” kallar de min roll, och förhoppningsvis ska jag utifrÃ¥n mina kunskaper om Ryssland ha nÃ¥got klokt att säga.

Kalle, som har en ambitiös blogg om (mestadels) Ryssland, har gett ut två böcker på kort tid om utvecklingen i Ryssland och Ukraina.

Mer information om arrangemanget finns på Arbetets museums hemsida.

Ryska posten

Jag fick ett tjockt brev frÃ¥n Belgien igÃ¥r. Jag stod där och klämde misstroget pÃ¥ det. Jo, adressen stämmer, det var onekligen adresserat till mig. Men frÃ¥n Belgien? Jag känner ingen i Belgien. Det stod en avsändare utskriven – ett för mig helt okänt namn. Till skillnad frÃ¥n det ännu ouppklarade mysteriet med de franska vykorten, fick dock allt snabbt sin förklaring. Brevet var egentligen inte alls frÃ¥n Belgien utan frÃ¥n mina goda vänner M och D i St Petersburg. Det innehöll en haklapp till E med texten ”Jag älskar mamma, pappa och [hockeylaget] SKA”, en konstkalender som vi ombads att inte visa E ”sÃ¥ att han inte blir rädd”, och ett delvis oläsligt brev. (D:s handstil är till och med värre än min.)

I efterhand är jag förvånad över att jag ens behövde öppna brevet innan jag förstod att det var från Ryssland. Inte bara för att D bad om min adress i förra veckan, utan det onekligen ryskklingande namnet på den för mig okände avsändaren borde varit ledtråd nog. Det här är knappast den första försändelse jag får från Ryssland med märkliga avsändare och på konstiga omvägar. Den ryska posten är nämligen hopplöst opålitlig.

AlltsÃ¥ utnyttjar den som behöver skicka nÃ¥got diverse kurirtjänster, eller helst nÃ¥gon man känner som ska Ã¥ka utomlands och kan lägga pÃ¥ brevet där. Som vÃ¥r belgiske avsändare. Under min första vistelse i St Petersburg brukade jag utnyttja en ”expresservice” pÃ¥ ett av stans finare hotell som helt enkelt gick ut pÃ¥ att man köpte finska frimärken av dem (för nÃ¥got högre pris än de kostat i Finland) och de skickade en person en gÃ¥ng om dagen över gränsen till Finland och postade breven där.

Att inte kunna tillhandahålla en så grundläggande infrastruktur som pålitlig postbefordran måste ses som ett rejält misslyckande för en stadsbildning. Det är nu inte bara bortkomna brev och paket som gör att ryska posten är långt ifrån min favoritinstitution, själva postkontoren är nämligen köandets och surhetens högborg. Tyvärr måste man bege sig dit ibland, till exempel för att registrera sitt visum. Till detta behöver man en ryss skriven i staden som registrerar dig som gäst, alla relevanta dokument, några hundra rubel och massor av tålamod. Blanketterna ska fyllas i flera exemplar och man får inte göra ändringar. Minsta skrivfel och du måste börja om.

En gÃ¥ng skulle S hjälpa mig med registreringen. Han stod och diskuterade med den bastanta och sura postdamen vid kassan, medan G (som engagerats som skjuts och guide till det postkontor pÃ¥ Vasilijön med minst kö) och jag stod och pratade i andra ändan av lokalen. Han sa nÃ¥got roligt vilket fick postdamen att lyfta pÃ¥ huvudet och strängt förmana oss: ”PÃ¥ posten skrattar man inte.”

SÃ¥ sant. SÃ¥ sant.

Mer än du behöver?

Jag har sorterat våra böcker. Det tog mer än ett år efter flytten innan jag kom så långt, och ärligt talat var de inte ordentligt sorterade i förra lägenheten heller. Det var ett väldigt tjat från flyttgubbarna om dessa böcker, vad man skulle med så många till?

Jag tycker inte att vi har så väldigt mycket böcker. Mina föräldrar har fler till exempel. Men de är tillräckligt många för att jag skulle dra mig för att sortera dem i över ett år, och när jag väl satte igång med sorterandet drog det ut på ganska många dagar.

Samtidigt som jag höll pÃ¥ med boksamlingen läste jag en artikel om ”minimalism”, här använt som beteckning för att leva med sÃ¥ lite prylar som möjligt. I artikeln vittnar de intervjuade om hur befriande det är att inte ha sÃ¥ mÃ¥nga prylar, och hur mycket tid man fÃ¥r över när man frigjort sig frÃ¥n materialismen. De hänvisar till en resa de gjorde i Asien, som fick dem att inse hur lite saker människor där hade.

Jag antar att det är det som provocerar mig, för jag blir både lite inspirerad och provocerad av dylika texter. Det är något helt annat att inte ha så mycket saker för att man är fattig och inte har så mycket, än att inte ha så mycket saker för att man har bestämt sig för att inte ha så mycket saker, gör sig av med sitt överflöd och bloggar om det. (Det finns alltid en blogg inblandad.)

En person som intervjuades i texten hade bestämt sig för att inte ha mer än 100 saker, vilket fått mig att fundera på vad som egentligen är en sak. Är ett par strumpor en sak eller två? En rulle med plastpåsar? Räknas matvaror in? Varje bestick? Man kommer upp i 100 snabbt.

Jag läste det där när jag var mitt uppe i böckernas högst påtagliga och tidskrävande materialitet. Jag tänker oftast inte på böcker som saker (jag har långt fler än 100). Jag är nog inte ensam om det. Böcker är böcker, och så länge de står i hyllan så bara är de. En fd kollega anmärkte en gång att män som talar nedlåtande om shopping gärna tillbringar timmar i bokhandlar och skivaffärer.

Så vad ska man med så mycket böcker till? Som flyttgubbarna anmärkte lär jag nog inte läsa dem alla igen. Men jag har ändå svårt att tro att vägen till lyckan är att kasta ut boksamlingen.

Anteckningar från en annan värld

I våras ombads jag recensera Sigrid Rausings Anteckningar från en Kolchos åt tidskriften Respons. Jag vågar nog utnämna den till 2014 års läsupplevelse. (Det ska väl erkännas att det är en utmärkelse i inte så hård konkurrens, eftersom antalet böcker jag lyckades läsa ut 2014 kan räknas på ena handens fingrar.)

Boken (med den engelska orginaltiteln Everything is Wonderful) skildrar det fältarbete som Rausing gjorde som doktorand i socialantropologi. Under ett år i början på 1990-talet levde hon på en nyligen avvecklad kolchos i västra Estland. Jag skulle vilja kalla den en fältarbetsmemoar, ett exempel på den ganska rika fältarbetsreflekterande litteratur som vuxit upp i socialantropologins utkanter. Det är en skildring av vad ett fältarbete gör med forskaren, och den överväldigande upplevelse fältarbetet kan vara, där små ögonblick som kanske inte är relevanta för avhandlingens tematik ändå etsar sig fast.

Hennes forskning handlade om minne och det förflutna, och 20 år senare minns hon nu tillbaka. De här dubbla lagren av minne gjorde att jag tyckte att boken skulle passa att använda på en kurs om just minne som jag håller i på Linköpings universitet. Det gjorde också att jag fick testat det påstående jag avslutade recensionen med, att boken kunde läsas med behållning även av den som aldrig gjort ett antropologiskt fältarbete.

Att döma av studenternas reaktioner när vi diskuterade boken häromdagen, så hade jag rätt. De var fascinerade av hennes skildring av en värld som är både så nära och så fjärran. Och flera hade fastnat för samma passage som jag lyfte fram i ett längre citat i min recension:

När jag satt där i bastun tänkte jag pÃ¥ vad jag hade lärt mig, och olika former av kunskap – konkret kunskap, som att mjölka en ko, eller hur man färgar ägg med lökskal, empirisk kunskap som lukten av björklöv i bastun, kryddig och stark. Jag tänkte pÃ¥ innebörden bakom orden om fattigdom: vedspisar, smala järnsängar, gamla kläder, sÃ¥r runt barnens munnar, plÃ¥thinkar med vatten… Orden har sÃ¥ stor innebörd om man har sett och levt med verkligheten de beskriver, och de är sÃ¥ tomma om man inte har gjort det. Och nu, tjugo Ã¥r senare, börjar innebörden rinna ut ur orden. Jag hÃ¥ller pÃ¥ att glömma. (s 173)

Anteckningar från en kolchos finns på ett bibliotek nära dig. Läs den.

Respons publicerar sin recensioner på nätet med ett halvårs fördröjning. Jag får återkomma med en länk till den texten när den finns tillgänglig.

Nytt år, nya ambitioner

Så har det blivit 2015, och för det här året har jag om inte ett löfte så en föresats. Jag ska börja skriva här igen. Minst en gång i veckan. Det kommer inte bara att bli Ryssland, för det är tyvärr alldeles för lite Ryssland i mitt liv just nu, utan mestadels kommer det nog att handla om tillvaron som diversearbetare i den östgötska kulturforskningsbranschen. Tillsvidare, men den tillvaron varar förhoppningsvis inte för evigt.

Det finns alltid ett annat Ryssland

Det ska erkännas att jag varit långsam på sistone, med det mesta. Som att läsa bloggar jag annars brukar följa. Men i högen av olästa inlägg som jag gick igenom häromdagen dolde sig bland annat den här pärlan, en text av Anna-Lena Laurén (Moskvakorrespondent för Huvudstadsbladet som även brukar anlitas av svenska medier) från mitten av maj:

http://moskva.blogg.hbl.fi/2014/05/13/i-skuggan-av-kristi-fralsare-kyrka/

Hennes betraktelser är alltid läsvärda, men den här tyckte jag särskilt mycket om. För det finns alltid ett annat Ryssland.

Guldkorn ur den sovjetiska historieskrivningen

This rewriting of history sometimes took comical forms. Following the removal of Lavrenti Beria, head of the first Soviet state security organization, all subscribers to the Soviet encyclopedia were sent information instructing them on how to cut out and dispose of the section about him and to replace it with the next entry on the Bering Strait.

Andrieu, Kora ”An unfinished Business: Transitional Justice and Democratization in Post-Soviet Russia” The international Journal of Transitional Justice, Vol. 5 2011

Det trodde jag aldrig!

En liten notis i gårdagens DN fick mig att allvarligt börja tvivla på min förmåga att säga något om samhällsutvecklingen i Ryssland. För den första juni trädde nämligen rökförbud i kraft på landets barer och restauranger. Även om dylik lagstiftning införts i land efter land i Västeuropa trodde jag inte att det skulle komma till Ryssland, bolmandets sista (?) bastion. Hur ska det nu gå för ställen som klassiska Majak där man knappt kan se till grannbordet genom den täta rökdimman? Men med risk för att ta fel igen kan jag inte låta bli att betrakta det som ett bevis på att Ryssland, trots allt, håller på att närma sig västvärlden.

rökförbud

St Petersburg times – Nationwide smoking ban comes into effect
Grafik (på ryska) från tidningen Kommersant över rökförbudet, med straffsatser och internationella jämförelser.

Klassiker i stryktålig utgåva

I höstas skrev jag i tidskriften Respons under vinjetten klassikern om Claude Levi-Strauss Det vilda tänkandet. Det är en personlig favorit och även om jag inte köper Levi-Strauss resonemang rakt av så är det inspirerande och utmanande läsning, bra att tänka med så att säga.

Det vilda tänkandet är en bok om klassificering och den­­­ ­centrala tesen är att det är nÃ¥got vi människor har gemensamt. Det vilda tänkandet ska inte förstÃ¥s som ”’vildarnas tänkande’ eller tänkandet hos en primitiv eller arkaisk mänsklighet, utan tänkandet i vilt tillstÃ¥nd, skilt frÃ¥n det kultiverade eller domesticerade tänkandet som har tämjts för att ge avkastning.” UtgÃ¥ngspunkten för boken är att ”varje klassificering är överlägsen kaos”. Klassificeringen har ett egenvärde, hur den än är sÃ¥ är den bättre än avsaknad av klassificering. Grupperingen av ting och varelser är en början till en ordning i universum och kravet pÃ¥ ordning ligger till grund för allt tänkande, bÃ¥de det ”primitiva” och ”vÃ¥rt”.

I texten beklagade jag mig också över den dåliga kvalitén på mitt ex av boken (Arkiv förlags svenska utgåva från 1984) som nu övergått till ett slags lösbladssystem, och framförde en önskan om att klassiker skulle ges ut i mer stryktåliga utgåvor.

När jag var på besök på jobbet idag (jag är föräldraledig så det var ett tag sen sist) fanns det ett paket från Arkiv förlag och väntade på mig. I detta fanns ett ex av den alldeles färska återutgivningen av Det vilda tänkandet! Åtföljt av följande meddelande:

vilda tänkandet

Ett stiligt svar, måste jag säga.

Artikeln i Respons: Historien är mer lik myten än vi inser
Tidigare pÃ¥ bloggen: Grattis CLS! ”I’m not very fond of humans”