Mer än du behöver?

Jag har sorterat våra böcker. Det tog mer än ett år efter flytten innan jag kom så långt, och ärligt talat var de inte ordentligt sorterade i förra lägenheten heller. Det var ett väldigt tjat från flyttgubbarna om dessa böcker, vad man skulle med så många till?

Jag tycker inte att vi har så väldigt mycket böcker. Mina föräldrar har fler till exempel. Men de är tillräckligt många för att jag skulle dra mig för att sortera dem i över ett år, och när jag väl satte igång med sorterandet drog det ut på ganska många dagar.

Samtidigt som jag höll pÃ¥ med boksamlingen läste jag en artikel om ”minimalism”, här använt som beteckning för att leva med sÃ¥ lite prylar som möjligt. I artikeln vittnar de intervjuade om hur befriande det är att inte ha sÃ¥ mÃ¥nga prylar, och hur mycket tid man fÃ¥r över när man frigjort sig frÃ¥n materialismen. De hänvisar till en resa de gjorde i Asien, som fick dem att inse hur lite saker människor där hade.

Jag antar att det är det som provocerar mig, för jag blir både lite inspirerad och provocerad av dylika texter. Det är något helt annat att inte ha så mycket saker för att man är fattig och inte har så mycket, än att inte ha så mycket saker för att man har bestämt sig för att inte ha så mycket saker, gör sig av med sitt överflöd och bloggar om det. (Det finns alltid en blogg inblandad.)

En person som intervjuades i texten hade bestämt sig för att inte ha mer än 100 saker, vilket fått mig att fundera på vad som egentligen är en sak. Är ett par strumpor en sak eller två? En rulle med plastpåsar? Räknas matvaror in? Varje bestick? Man kommer upp i 100 snabbt.

Jag läste det där när jag var mitt uppe i böckernas högst påtagliga och tidskrävande materialitet. Jag tänker oftast inte på böcker som saker (jag har långt fler än 100). Jag är nog inte ensam om det. Böcker är böcker, och så länge de står i hyllan så bara är de. En fd kollega anmärkte en gång att män som talar nedlåtande om shopping gärna tillbringar timmar i bokhandlar och skivaffärer.

Så vad ska man med så mycket böcker till? Som flyttgubbarna anmärkte lär jag nog inte läsa dem alla igen. Men jag har ändå svårt att tro att vägen till lyckan är att kasta ut boksamlingen.

När vodkan klafsar i kängorna

Mina kära Lundhagskängor som jag har haft sedan tidernas begynnelse, eller i alla fall sedan typ 1995, har inte riktigt varit sig själva sedan mitt första besök hos Ingrija i träsket på Sinjavinohöjderna några väldigt regniga septemberdagar 2009. De for faktiskt så illa, att jag trodde att det aldrig skulle vara möjligt att använda dem igen. Men när jag så var i färd med att slänga dem för ett tag sedan tog mitt något sentimentala förhållande till vissa av mina ägodelar över och jag kunde helt inte förmå mig till detta.

Istället bestämde jag mig för att ryska skador kanske bäst botas pÃ¥ ryskt sätt, tog med dem tillbaka (nästan) till brottsplatsen och beslöt mig att för att testa tricket ”läderuppmjukning medelst vodka”. Sagt och gjort, jag begav mig till närbutiken och köpte den billagste vodkan jag kunde hitta. Det visade sig vara Belomorkanal för 98 rubel. (Drygt 20 kronor.) Passande tänkte jag, inte bara för den snygga etiketten utan för att jag misstänker att stackarna som grävde vitahavskanalen ocksÃ¥ hade skavsÃ¥r. SÃ¥, jag blötte ner mina tjockaste strumpor med vodka – katten Nora som kom för att se vad jag höll pÃ¥ med ryggade förskräckt tillbaka när hon kände lukten – och traskade omkring med kängorna. IgÃ¥r inomhus, i dag utomhus. (Kan rapportera att ull värmer även om den är vÃ¥t av vodka.)

I tillägg till vodkatricket har jag dessutom extraherat ännu en rysk krigslist som härstammar frÃ¥n flottan: Innan du putsar kängorna med skokräm sÃ¥ smörjer du in dem med detskij krem – ”barnkräm” dvs oparfymerad salva som man kan vÃ¥rda känslig barnahud med. Det verkar ha gjort susen! Nu Ã¥terstÃ¥r bara att hedra den mellanfolkliga vänskapen och avsluta med lite holländsk skokräm och amerikanskt gummibalsam.

Impad!

Jag fick ett sms igÃ¥r frÃ¥n polisen: ”Ditt Pass finns att hämta pÃ¥ Bergsgatan 48, Stockholm.” (Varför de stavat pass med P är högst oklart). Jag trodde knappt mina ögon, tvÃ¥ dagar efter att jag varit och sökt nytt pass var det färdigt! Och jag som var impad redan när de sa att det skulle ta fem dagar när jag var och sökte. ”Det tar väl minst en mÃ¥nad?” sa mina ryska bekanta när jag berättade att jag mÃ¥ste skaffa nytt pass när jag kommer tillbaka till Sverige. ”Nä, i Sverige gÃ¥r det snabbare” svarade jag, och gissade pÃ¥ 10 dagar. Men jag hade inte kunnat föreställa mig att det skulle vara klart pÃ¥ tvÃ¥ dagar. Efter att ha stÃ¥ngats med den ryska byrÃ¥kratin i nÃ¥gra mÃ¥nader känns mötet med den svenska som science fiction. I klassen medborgarservice vet jag i alla fall vilket land som vinner med hästlängder. Det leder just nu även stort i väderklassen: i dag 33 grader i St Petersburg och de mer centrala delarna av Ryssland ska vi ju bara inte tala om… Tänk att man kan njuta sÃ¥ av 18 grader och växlande molnighet!

Rysk profylax

Häromdagen dök den här lappen upp bredvid ytterdörren. Den berättar att pÃ¥ grund av ”profylaktiskt renovering” sÃ¥ kommer varmvattnet vara avstängt frÃ¥n kl 10.00 21/6 till 5/7. Dvs tvÃ¥ veckor utan varmvatten. ”Förr brukade det vara tvÃ¥ mÃ¥nader” sa mamma L och tyckte nog att det trots allt skedde framsteg, och hos hennes syster i förorten Kuptjino är vattnet avstängt en hel mÃ¥nad. Detta är inget speciellt för Petersburg utan är ett allryskt fenomen: över hela landet stängs varmvattnet av nÃ¥gra veckor varje sommar för förebyggande Ã¥tgärder. Alla jag talar med hyser stora tvivel om att nÃ¥got överhuvudtaget görs, men till den varmvattenlösa tillvaron är det bara att anpassa sig. Tidningen Ogonjok publicerade för nÃ¥got nummer sedan en undersökning om hur folk tvättar sig under profylaxen: den största andelen, 45%, tar till gamla hederliga metoder och värmer vatten pÃ¥ spisen, 20% gÃ¥r in för seriös problemlösning och skaffar egen varmvattenberedare (däribland familjen jag bor hos – hurra!), 6% använder vattenavstängningen till att stärka släkt- och familjeband och beger sig hem till nÃ¥gon annan för att tvätta sig – och passar pÃ¥ att umgÃ¥s, 3% gör ett besök pÃ¥ en offentlig banja (bastu) och slutligen sÃ¥ tar 9% helt enkelt en kall dusch.

Toffelhjältar II

Ju förr desto bättre sägs det ju. Jag har därför i god tid innan disputationen börjat skissa pÃ¥ ett s.k. postdoc-projekt. Ett bra sÃ¥dant ska tydligen inte baseras pÃ¥ avhandlingen, men bör ha en röd trÃ¥d till sÃ¥dant du gjort tidigare. Jag kan därför stolt presentera arbetstiteln ”Innetofflornas semiotik” (eller Semiotika tapotjek för vi är naturligtvis kvar i Ryssland). Jag är medveten om att det kanske lÃ¥ter lite tamt i jämförelse med ”förrän den sista soldaten är begraven” men jag försäkrar er om att detta är en problemställning som dagligen berör miljontals människor. (Trogna läsare har ju sett innetofflor dyka upp lite här och var tidigare.) Jag har sÃ¥ledes redan ett visst empiriskt material och kan formulera nÃ¥gra hypoteser och preliminära tolkningar.

Tápotjki är en central del av varje ryskt ordförråd. Jag skulle ranka det på ungefär plats 5 över viktiga ryska ord att lära sig. (Efter da, njet, spasibo och mozjno). Att traska runt i strumplästen är fullständigt otänkbart. Min första ryska värdinna gav mig ett par innetofflor i present på kvinnodagen 8 mars.  Då hade jag gått barfota i över en månad, och till på köpet avböjt de erbjudna lånetofflorna! Hon tyckte det såg förfärligt ut. Åtgärdstofflorna var gjorda av blå imitationssammet med broderat blomstermönster och fluffigt uss längs kanten.

Gäster mÃ¥ste absolut erbjudas tofflor. ”Se sÃ¥ flickor, jag har gästtofflor till alla” säger T.G. när vi kommer för att höra henne berätta om belägringen och plockar fram det ena paret tofflor i olika storlekar och utföranden efter det andra tills hon hittat tofflor som till belÃ¥tenhet passar oss alla tre. Mina nuvarande värdar upptäckte med viss förfäran att de bara hade ett par mycket varma skinntofflor Ã¥t mig när jag kom. (Det gäller alltsÃ¥ att ha minst tvÃ¥ par: för sommar- och vinterbruk.) Än värre var det dock att jag ibland glömde ta pÃ¥ mig nämnda tofflor: ”Du kan fÃ¥ stickor i fötterna!”

Tofflorna är inte bara viktiga hemma. Varje ryss med självaktning har ett par plast/gummitofflor som man kan ta med till gymmet eller badhuset. M & D tittade uppgivet på mig när jag gång på gång glömde att ta med tofflorna och trippade mellan vattenpölarna i simhallens foajé. Vid bassängkanten stod sedan tofflorna prydligt uppradade och väntade på att dess ägare skulle ta sig upp ur vattnet.

Ett par lägertofflor. Den tidigare namnmärkningen är ersatt av på högtofflan "levyj" (vänster) och på vänstertofflan "pravyj" (höger).

Detta sagt, sÃ¥ borde jag ha varit förberedd. Men det var istället med stor förvÃ¥ning som jag noterade att medlemmarna i sökförbandet Ingrija allihop hade med sig innetofflor ut i skogen! Tofflorna var av den typ som även kan medtas till badhus, fast en aning smutsigare än genomsnittet, och användes under fritiden i lägret. Efter en dags sökarbete var det första som stod pÃ¥ agendan att byta stövlar eller kängor mot tofflor, kanske byta blöta kläder mot nÃ¥got torrt och sedan tvätta händerna. Jag insÃ¥g att det bara var att anpassa sig, och skaffade ett par blÃ¥ plasttofflor. De visade sig vara av exakt samma typ som A:s, vilket hon med förtjusning noterade och försökte övertala sina kamrater att hon hade exklusiva svenska tofflor innan jag lyckades förstöra allt genom att avslöja att jag köpt mina av en gatuförsäljare pÃ¥ Sennaja plosjtjad för 100 rubel…

Men jag lovade ju några preliminära tolkningar: tofflor är inte bara objekt med en praktisk innebörd, något som kan hålla dina fötter rena, torra och fria från stickor. Tofflorna hjälper till att skilja kultur från natur, främmande från bekant och borta från hemma. De är objekt med en transformativ kraft, med hjälp av dem tar du rummet i besittning och förvandlar det till ditt. Att leta fram tofflor till gästerna är en viktigt ritual som genom vilken du kan känna dig välkommen och som hemma.

Jo, och sÃ¥ finns det ju potential för internationella jämförelser ocksÃ¥! Hur mÃ¥nga av frÃ¥gorna pÃ¥ Magdalena Ribbings etikettspalt handlar inte om inneskor?! Om ohyfsade gäster som tar med sig inneskor med klack som förstör parkettgolv, eller är ännu drulligare och gÃ¥r barfota till kostymen, eller oh hemska tanke, pÃ¥ amerikanskt manér gÃ¥r in med ytterskorna pÃ¥? Jag kan vidare tänka mig ett samarbete med min kollega som samlar in material till en studie om uddastrumpor, och vi ska inte glömma tvärvetenskapen: en medicintidskrift publicerade för nÃ¥gra Ã¥r sedan en revolutionerande studie om teskedar som försvinner frÃ¥n personalrummet…

Förbättrad punktlighet?

SJ borde inse att när hela Stockholm C stÃ¥r stilla pÃ¥ grund av ”elfel” och tÃ¥gen försenas timvis, sÃ¥ drar de ett löjets skimmer över sig själva när de pÃ¥ informationsskylten pÃ¥ spÃ¥ret, även en dryg timme efter ordinarie avgÃ¥ngstid, fortsätter att rulla följande text: ”SJ förbättrar punktligheten och stänger dörrarna 30 sek. innan tÃ¥gets avgÃ¥ngstid.” Det känns som de silar mygg och sväljer kameler.

Life in plastic – it’s fantastic?

Det var med växande fasa som jag för nÃ¥gon vecka sedan läste den lÃ¥nga artikeln om plast i första numret av tidskriften Filter. Ni har kanske sett det, det är svart med en gul badanka pÃ¥ omslaget. (Jo, det kom ut redan i vÃ¥ras men jag är inte sÃ¥ snabb.) Ankan som ser ack sÃ¥ oskyldig ut presenteras som din värsta fiende. Reportaget börjar med en berättelse om en seglare som i Stilla havets subtropiska virvel stöter pÃ¥ vad som bäst kan beskrivas som en flytande soptipp – hundratals kilometer med plastskräp som guppar pÃ¥ havsytan. Man kommer att tänka pÃ¥ det gamla barnprogramet, ”ingeting försvinner, allt finns kvar”. Reportaget forstsätter i samma stil: delar av havet innehÃ¥ller 6 gÃ¥nger mer platfragment än plankton, det är sköldpaddor som formas till timglas när de fastnar i plast och inte minst djur som dör av plastkonsumtion. (När jag hälsade pÃ¥ en kompis i Dehli för nÃ¥gra Ã¥r sedan satt det uppe affischer pÃ¥ hennes studenthem med fina dikter om vilken skada plastpÃ¥sarna gjorde, särskilt för kossorna som Ã¥t dem: ”Say NO to platic bags” var budskapet.) I reportaget varnar forskaren Frederick vom Saal för det som gett stora rubriker här i höst: nappflaskor som avger gifter. Själv är han sÃ¥ skrämd av sina forskningsresultat att han undviker all mat som förvarats i plast.

Jag sköjer ur mina flaskor och lämnar dem snällt i plaståtervinningen, men vad händer sen? Återvinning av plast är klurigt: eftersom plast smälter vid låga temperaturer är det inte möjligt att hetta upp den så mycket att man får bort smuts och andra rester. För att få en ny förpackning av en gammal krävs att man tillsätter ett nytt lager plast. Blir mina flaskor fleece? Kanske en potentiell guldgruva för framtidens arkeologer i så fall. I dag är ju fynd av textilier en raritet, men av sådana är gjorda i plastmaterial lär det väl finnas massor kvar.

Jag är mottaglig för den här sorters texter, och även om jag inte har gÃ¥tt sÃ¥ lÃ¥ngt som till plastbojkott sÃ¥ har jag börjat fundera över plastens plats i mitt liv. Den är förfärande stor. Försök gÃ¥ in i en mataffär och handla middagsmaten utan att fÃ¥ med dig en plastförpackning. Eller ens fÃ¥ med dig mer än nÃ¥gon enstaka ingrediens som inte är förpackad i plast. (Även de grönsaker som säljs i lösvikt förväntas du själv stoppa i en plastpÃ¥se.) Hur skulle man fÃ¥ med sig matlÃ¥dan till jobbet utan en burk i plast? Vad skulle man förvara schampot i? Vad är datorn till stor del gjord av? Bunken jag rör i hop degen i, pennan jag antecknar med, fickorna jag stoppar mina papper i, den illgröna ikea-pläden, strumpbyxorna… plast, plast, plast. Även om man inte är domedagslagd, sÃ¥ blir det en massa plast pÃ¥ en dag.

Sound machine * 2

Ã…terkomsten till Norrköping har visat sig vara en ljudlig upplevelse. Min arbetsplats är belägen i en tidigare textilfabrik pÃ¥ en ö i en kraftverksdamm, och pÃ¥ en av broarna som leder fram till denna pÃ¥gÃ¥r just nu installationen Sound machine av Esther Shalev-Gerz som Ã¥terskapar ljudet frÃ¥n textilmaskinerna. (Hos Norrköpings konstmuseum kan man läsa mer om utställningen och ladda ner ljudet…)

Inte nog med detta: på andra sidan huset har vi en alldeles riktig och okonstnärlig sound machine. Det pågår något slags reparationsarbete på dammens vattenfall och jag förstår inte riktigt vad de gör, men det låter alldeles enormt mycket.

Vår tids största skämt?

Jag jobbar hemma idag, eller är det läge att beskriva det som ”jobbar hemma”? Det är inte ens sport pÃ¥ tv, men det närmsta jag kommit jobb idag är att slänga in tvÃ¥ maskiner med tvätt, och hängt den ena. Jo, jag har ju läst dagens hittills enda mail ocksÃ¥. Den bristande effektiviteten mÃ¥ kanske vara förlÃ¥ten när det snart är pÃ¥sk, om det inte var för att jag har en ansökan om internationaliseringsmedel som mÃ¥ste in idag. Men när jag tillslut lyckats förmÃ¥ mig att ladda hem dokumentet har det helt plötsligt blivit i ett gotisktinspirerat typsnitt. (Konvertering pc–mac är ett kapitel för sig.) Det är visserligen lätt Ã¥tgärdat, men jag tar det som ett tecken pÃ¥ att jag ska ta i tu med disken först…

Det ständiga problemet

Det byggs nytt alldeles bredvid mitt hus. Det borras, och sÃ¥gas och körs med maskiner och brötas och lÃ¥ter alldeles förfärligt. De har hÃ¥llit pÃ¥ sÃ¥ här en dryg mÃ¥nad nu och det lär väl fortsätta ett tag till. Det är naturligtvis bra att det byggs. Hyreslägenheter är det till pÃ¥ köpet. ”Men mÃ¥ste de bygga just här” finns det en liten egoistisk röst inuti mig som säger. För mig innebär byggandet bara oljud. Och jag lär inte fÃ¥ flytta in i de nybyggda lägenheterna när mitt andrahandskontrakt gÃ¥r ut.

När Stockholms bostadsmarknad gör mig desperat, brukar jag trösta mig med att det är värre på annat håll. (Nu tänker jag inte på folk som bor i skjul i kåkstäder, utan de som har det lagom mycket värre.)

”Lägenheter”, brukade min värdinna i S:t Petersburg säga, ”det är det ständiga problemet.” Hon hade bott i den centralt belägna lägenheten i hela sitt liv. När kommunismen föll hade hon fÃ¥tt äganderätten till den. Lägenheten var stor med ryska mÃ¥tt mätt. Det var därför hon tog in utländska studenter. Men de Ã¥ttio kvadraten bestod bara av tvÃ¥ rum och kök och en oproportionerligt stor korridorer. Och hon var bekymrad för framtiden. Hur skulle det bli om dottern skaffade familj? Hon ville inte som sÃ¥ mÃ¥nga ryska äldre bo inneboende hos sina barn.

Enda sättet för dottern att fÃ¥ en egen lägenhet var att den nuvarande sÃ¥ldes och att de skaffade tvÃ¥ mindre i förorten. Förortens smÃ¥, trÃ¥nga och dÃ¥ligt byggda lägenheter var dock föga lockande. ”Kan hon inte hyra en lägenhet” undrade jag naivt. Nej, nÃ¥got utbud av hyreslägenheter fanns egentligen inte. De som fanns var mest inriktade pÃ¥ utlänningar och hysteriskt dyra. LÃ¥na pengar för att köpa dÃ¥? Nu sÃ¥g hon ännu mer frÃ¥gande ut. Jag försökte förklara hur det gÃ¥r till i Sverige när folk köper lägenheter. Men nej, sÃ¥ kan man inte göra i Ryssland sa hon.

Och jag prisade i tysthet den svenska hyresrätten. Som gjorde det lätt att flytta hemifrån. Och när det mellan detta inläggs början och slut trillar in ett visningserbjudande från Stockholms stads bostadsförmedlingen prisar jag den ännu mer. Även om Stockholms bostadsmarknad ibland känns hopplös, så sitter jag inne med så oändligt många fler valmöjligheter.