Snart, snart är det över

Det börjar närma sig jul, det har väl inte undgått någon. Det har faktiskt inte ens undgått mig, trots att jag var och varannan dag glömmer bort att öppna luckorna i min adventskalender och trots att en kollega kände sig nödgad att bättra på mitt knapphändiga julpyntade genom att ge mig en julduk häromdagen. Och nej, jag har inte skickat några julkort i år heller.

Men det är något fullständigt absorberande med terminsslut, särskilt när man handleder ett dussin uppsatser. De ska ju bli färdiga. Nu. Så jag sitter och läser och läser, kladdar oläsliga kommentarer med blyertspenna och försöker sedan förmedla dessa i begriplig form till de stackars studenterna. Och så inser jag att jag börjar bli gammal på allvar. Det handlar inte främst om att jag har fått sk. terminalglasögon, utan jag har börjat förfasa mig över dagens ungdom.

Skälen till detta är i huvudsak två:

1. Det är den uppriktigt förvÃ¥nade uppsynen som möter en när man föreslÃ¥r att studenterna kanske skulle ta en tur till biblioteket. ”Biblioteket?” Jag höll pÃ¥ att svara: ”Du vet, ni gÃ¥r pÃ¥ universitetet. Det förväntas att ni ska läsa böcker. SÃ¥dana kan man hitta pÃ¥ biblioteket.” En vilja att komma undan med minsta möjliga ansträngning har jag ännu om inte sympati sÃ¥ ändÃ¥ viss förstÃ¥else för, men när jag en gÃ¥ng (för länge sedan) började pÃ¥ universitetet var biblioteket en självklar referenspunkt. Det var sÃ¥ jag var uppväxt med att hitta information. Icke nu längre. Kan jag inte fÃ¥ fram det med en googling, sÃ¥ finns det inte. Mina studenter kan jag kanske ursäkta med att de gÃ¥r första terminen, men jag har kollegor som berättar om sistaÃ¥rsstudenter som inte vet var universitetsbiblioteket ligger! Vän av ordning vill plocka fram papper och penna och författa en upprörd skrivelse till lämplig instans.

2. Och pÃ¥ tal om skrivelser sÃ¥ kan de ju inte skriva, dagens ungdom! Det är bristfälliga styckeindelningar, (Man gör inte nytt stycke bara genom en radbrytning!) det är en irriterande överanvändning av deras (Kära studenter, har ni hört talas om former som sin/sitt/sina?), och kanske är det dags att starta en aktionsgrupp till tankestreckets försvar? Det finns nämligen bara bindestreck i mina studenters alster. Sist men inte minst sÃ¥ har vi ju dom. Observera att jag nu pratar om ”dom andra” (dvs dagens ungdom), dom som inte kan skilja pÃ¥ de och dem. FÃ¥r jag se en enda konstruktion till i stil med ”Dem har inte sett sin far pÃ¥ flera Ã¥r” sÃ¥ kommer jag skriva under ett upprop om mer grammatikundervisning i skolan.

Men oftast så gillar man ju dem ändå, de kära studenterna. Så stolt som bara den inser jag att mina studenter har skrivit en mycket bättre c-uppsats än de flesta andra. När jag pratar med de andra lärarna inser jag att mina förstaårsstudenter har kommit ganska långt. Och skulle det komma någon gammal stofil och våga kritisera dagens ungdom, då kommer jag genast att rycka ut till deras försvar!

Ps. Ja, jag tyckte att grammatik var det tråkigaste och meningslösaste som fanns när jag gick i skolan. Nej, jag lärde mig inte att ta ut satsdelar förrän jag började läsa ryska. Ja, min rysklärare har tittat chockerat på mig när jag har gjort hiskeliga sammanblandningar av subjekt och objekt.

Gummiskit

Jag fortsätter med lite konsumentupplysning: Håll er långt borta från Tretorns gummistövlar! Jag fick ett par Tretorn drever i slutet på mars, ett par höga rejäla saker som jag hoppades skulle hålla mig varm och torr om fötterna ett bra tag framöver. De var inte billiga. Redan i början på september kunde jag dock känna Svartåns kalla vatten sippra in genom stövlarnas tåparti. Båda stövlarna hade spruckit på precis samma ställe, och detta efter mindre än ett halvårs användning! (Och jag är långt i från den enda med erfarenhet av snabbsprickande tretornstövlar.)

Jag borde naturligtvis reklamera dem, men att släpa tunga trasiga gummistövlar frÃ¥n Ryssland kändes inte särskilt lockande, sÃ¥ istället har jag gjort ett lagningsförsök. Jag köpte en tub kövulfix pÃ¥ den lokala skomakarens rekomendation (känns ju alltid fint att använda produkter med varningstexten ”viss cancerrisk kann (sic) inte uteslutas efter ofta upprepad exonering”) och för att göra det ordentligt slog jag till pÃ¥ en flaska rubber conditioner i friluftsbutiken. SÃ¥ när jag nu Ã¥terförenats med mina kvarlämnade gummistövlar har jag ägnat mig Ã¥t seriös persedelvÃ¥rd. Tog hjälp av ett rehabgummiband för att täta läckan, snyggt blev det inte men förhoppningsvis fyller det sitt syfte. Det skvallras nämligen om att det kan vara grävning pÃ¥ gÃ¥ng i veckan.

Och nästa gÃ¥ng blir det ryska gummistövlar. De ska enligt uppgift ocksÃ¥ vara rätt värdelösa, men inköpspriset är bra mycket lägre…

Alltför använda ord

Jonas Thentes blogg hos DN är dryg på ett fantastiskt underhållande sätt. Hans anti-floskel inlägg häromdagen kan också tolkas som ett tyngre inlägg i yttrandefrihetsdebatten:

”I tid och otid – framför allt det senare – möter jag folk som har fÃ¥tt för sig att jag värnar om det fria ordet. Inget kunde vara felaktigare. Min viktigaste uppgift som redaktör är att censurera olämpligheter.” (Läs hela, det korta, inlägget här)

Yttrandefrihet är gissningsvis en av vår tids mer missbrukade begrepp. För det första har även yttrandefriheten gränser, något som diskuterats friskt på siståne. Och även om man inte går till olagligheter finns det inget skäl att föra fram provcerande dumheter bara för att. Dessutom: Att säga att det inte ska vara straffbart att säga sin mening, innebär inte att det finns en skyldighet för tredje part att föra fram denna mening. Den viktigaste uppgiften för alla som håller på med publicering av något slag är att sortera och göra ett urval, eller med andra ord cencurera olämpligheter. Och om DN:s läsare kan slippa lite floskler är vi tacksamma att Jonas gör sitt jobb.

Länge leve Lenins tunnelbana!

Här kommer en försmak pÃ¥ den typ av ”vän av ordning” insändare jag ska skriva när jag blir pensionär…

Jag lärde mig hantera proppfulla offentliga transportmedel i S:t Petersburg, därför blir jag nästan varje dag upprörd över hur det hanteras här i Stockholm. Visserligen är den stockholmska varianten av transportmedel betydligt mindre överfull än den peterburgska men ändå, ibland är det rätt tjockt med folk här med. Strategin för hur man hanterar trängsel i Petersburg är mycket enkel: man samarbetar. Är bussen eller spårvagnen så packad med folk att konduktören (som finns på all kollektivtrafik utom tunnelbanan) inte kan komma fram, då skickar man helt sonika sin tiorubelsedel vidare till någon som står närmre som skickar vidare mot konduktören och sen färdas biljetten tillbaka samma väg.

När man ska gå av står man med största sannolikhet inklämd någonstans alldeles för långt från dörren. Då börjar man i god tid (annars får man skäll) artigt fråga den person som står närmast på vägen mot den hägrande öppningen vy vychodite? (ska ni gå av? underförstått på nästa hållplats) och om personen i fråga inte ska det, makar han eller hon sig lite åt sidan så man kommer förbi. Sen upprepar man proseduren tills man är framme vid målet. (om personen framför svarar ja är det bara att hoppas att denna har flyktvägen klar och ta rygg). Resultatet? När man fordonet stannar står de personer som ska kliva av längst fram och kan lugnt och belavat stiga ut och sen kan nya passagerare enkelt stiga på. Lätt som en plätt.

I Stockholm sitter folk bara slött kvar pÃ¥ sina platser, oavsett hur lÃ¥ngt ifrÃ¥n utgÃ¥ngen dessa är. När tÃ¥get sen stannar utbryter kaos. Upp störtar människor som likt pilspetsar försöker klyva människomassan framför dem. Detta tar en stund, under tiden hinner de otÃ¥liga nya passagerarna börja välla in pÃ¥ tÃ¥get. DÃ¥ uppstÃ¥r nÃ¥got som pÃ¥minner om fenomentet vid Skagerns spets – vÃ¥grörelserna möts, kolliderar och nÃ¥de den som rÃ¥kar stÃ¥ i vägen!

Nämnde jag att tunnelbanan i S:t Petersburg har bättre utformade tåg, snyggare stationer och bättre turtäthet?

Ordning och reda!

Det är med viss förskräckelse som jag noterar att den kanske mest bestÃ¥ende effekten av mitt studentkÃ¥rsengagemang blev en förkärlek för – eller kanske snarare besatthet av – strukturerade möten. Under förhandlingarna pÃ¥ Amnestys Ã¥rsmöte i helgen kom jag titt som tätt pÃ¥ mig själv med att sitta och muttra fram mellan sammanpressade tänder saker som ”man tar beslut i ordningsfrÃ¥gan innan man gÃ¥r vidare med sakfrÃ¥gan”, ”du mÃ¥ste ställa mot avslag!” eller ”nomineringsstopp var ju igÃ¥r klockan 21!”. Korridorsmyglet och grupperingstjafset som präglar SFS-fum kan man gott vara utan, men jag har under helgen tänkt mÃ¥nga nostalgiska tankar om den proffsiga mötesledningen.