”I am not very fond of humans”

I lördags, när jag satt på ett plan mot Asien eller drällde runt på flygplatsen i Malaysia, eller kanske när jag redan var på nästa plan till Sydney, dog Claude Lévi-Strauss. Han hade åldern inne, i slutet på november skulle han fyllt 101 år (jag skrev lite om hans 100-årsdag här). Jag hoppas det har kommit in åtminstone någon liten notis om detta på tidningarnas kultursidor, för det är en av 1900-talets verkliga intellektuella giganter det handlar om. Jag är dock för närvarande extremt ouppdaterad på kultursidor, och fick nyheten via en mailinglista som jag prenumererar på. I denna dödsruna  kunde man bland annat läsa följande:

Though bound to Paris, Lévi-Strauss preferred to live in Burgundy. ”I
like trees, I like plants, I like animals,” he explained. ”But I am
not very fond of humans.”

Det känns passande på något sätt för den kanske enda antropolog som gjort karriär utan fältarbete.

Det grälla sjuttiotalet – gränslöst?

affischKatten betraktar fascinerad den färgexplosion som plötsligt dök upp på väggen, och som denna bild inte riktig gör rättvisa. Jag fick oväntat tre sovjetiska affischer av en kollega igår. Eller ja, egentligen är det en enda stor affisch i tre delar.  Den härrör från hans svärmor och är en souvenir från en resa hon gjorde till Leningrad 1981. De två yttre delarna är blekta på ett annat sätt än den i mitten som meddelar att besluten från XXVI partikongeressen håller på att uppfyllas så jag tror att de varit uppsatta utan denna.

Färgsättningen och stilen känns otroligt bekant frÃ¥n min barndom, det är inte direkt svÃ¥rt att datera affischen (och dÃ¥ menar jag inte bara att det stÃ¥r ”tryckt 1980” pÃ¥ den) och jag kan inte lÃ¥ta bli att förvÃ¥nas över hur mode och trender uppenbarligen tog sig över de stängda gränserna, inte bara till subkulturer utan ända in till kommunistpartiets propagandamakare.

Dokumentera mera

Jag kände mig warpad några år tillbaka igår när jag satt på fakultetens forskarutbildningsdag som handlade om kvalitetssäkring i forskarutbildningen. Som studentaktiv på Göteborgs universitet under detta millenniums tidiga år var det en väldig massa snack om kvalitetssäkring eftersom högskoleverket precis hade fått regeringens uppdrag at börja utvärdera Sveriges universitet och högskolor. Vet inte om mitt nuvande universitet ligger sisådär sju år efter, eller är det bara så att samma frågor tenderar att diskuteras om och om igen. Men frågan har fått förnyad aktualitet då det kommer signaler om att nuvarande regering vill damma av den gamla tanken att pengar för högre utbildning ska fördelas efter kvalitet.

Ett steg har regeringen redan tagit: I den forskningsproposition som kom idag ligger förslaget att forskningsmedel ska fördelas till lärosätena i konkurrens och efter kvalitetet. Fakultetens dekan framhöll igÃ¥r att vad som är god kvalitet är social konvention och att han har svÃ¥rt att tänka sig objektiva kriterier för detta. Regeringen gör det dock lite lättare för sig i proppen och bestämmer att god kvalitet mäts i 1) hur mycket externa medel man fÃ¥r in, och 2) hur mÃ¥nga citeringar och publiceringar som finns pÃ¥ ”rätt” ställen. (Se t.ex. dagens DN) ”Ã…t den som har ska vara givet” enkelt uttryckt. TvÃ¥ lättmätta kriterier, men vad säger de egentligen?

GÃ¥rdagens tillställning hade till viss del karaktären av pep talk. ”Synliggörande” var ledordet, det vi gör är bra vi mÃ¥ste bara visa det. Den akademiska forskningens traditionella kvalitetssäkringsinstrument – disputationen och seminariet framhölls som viktiga instrument. Och det var en väldig massa snack om den individuella studieplanen. Fast hur man ska bryta ner detta till kriterier för resursfördelning har jag svÃ¥rt att se.

Hela kvalitessäkringsgrejen tycks bygga pÃ¥ nÃ¥gon slags vildvittrelogik – syns inte finns inte. Kan man inte se vad har gjorts, sÃ¥ har inget gjorts. NÃ¥gon framhöll att det tycks rÃ¥da ett slags ”dokumentationsraseri”,  i anställningsnämnderna ser man hur de sökandes CV:n växer och växer. Kan det inte finnas värde även i sÃ¥dant som inte dokumenteras? Risken blir att man lägger sÃ¥ mycket tid pÃ¥ att dokumentera det man gör att man inte hinner göra det. Men finns det ingen dokumentation sÃ¥ kan man inte mäta, och kan man inte mätas sÃ¥ kanske man inte fÃ¥r nÃ¥gra pengar framöver. SÃ¥ slutfrÃ¥gan blev: Vad är rationellt, relevant och framförallt nödvändigt att göra pÃ¥ omrÃ¥det?

Moderlandet glömmer inte sina hjältar

Utsikt från soldatens fot

Utsikt från soldatens fot

Berlinresans monumentala höjdpunkt var utan tvekan Sowjetisches Ehrenmal Treptower Park. Gigantiskt räcker inte riktigt till för att beskriva det. Det ligger en bit ut i det gamla Östberlin, man tar S-bahn till Treptow. Väl där får man irra en knapp kilometer i parken innan man stöter på en portal i sten. Inskriptionen, på ryska och tyska, visar att du kommit rätt: ”Era stora hjältedåd är odödliga. Er ära ska leva genom sekler. Moderlandet kommer alltid bevara ert minne.”

Själva monumentet kommer man fram i nittio graders vinkel till. Först stöter man på statyn av moderlandet. Sedan ser man två gigantiska röda marmorgrejer som påminner om stiliserade sovjetiska flaggor med inristade budskap och hammaren och skäran som tycks bilda en port, på var sin sida sitter en skulptur av en knäböjande soldat med sänkt huvud. Marmorn togs från Hitlers Reichskanzlei. Vid marmorn står en grupp och får en guidning, gissningsvis hör de ihop med den turistbuss som stod parkerad vid ingången.

Turistgruppen spanar ut över något som påminner om gigantiskt barockträdgård, uppbyggd kring fem eldstäder som är inramade av lagerkransar i metall och lagerkransmönster i marken. På varje sida om detta står vita block som för tanken till sarkofager med reliefmotiv från kriget och på kanten av varje är gyllene stalincitat inristade. På ryska till vänster från ingångshåller, tyska till höger. (Varje stenblock finns alltså i två uppsättningar.) Jag läser storögd och fascinerad alla Stalins visdomsord men kan inte minnas ett enda.

Centralpunkten i monumentet är kanske något förvånande inte moderlandet utan en gigantisk staty av en soldat med ett barn på armen och ett svärd som slår sönder en svastika. Statyn lär vara inspirerad av berättelser om sovjetiska soldater som räddade tyska barn under slaget om Berlin. Man kan klättra upp för sockeln som soldaten står på och kika in i rummet under, där ligger några enstaka blommor men jag kan inte se den dedikation till den okända soldaten som jag nog hade förväntat mig.

På väg ut stannar vi till vid en informationsskylt som tyvärr bara är på tyska och därför ger mig en ganska översiktlig bild av monumentetes historia. Det går i alla fall att utläsa att monumentet, som invigdes 1949, nyligen renoverats och verkar ha varit ganska förfallet innan dess. Nu är det dock i toppskick. Det förvånar mig en smula att stalincitaten fått vara kvar. Det är alltså rest väldigt snart efter krigsslutet, även om det är några år yngre än det sovjetiska monumentet i Tiergarten som restes redan 1946. Bilder där visar hur det nyresta monumentet tronar över resterna av det stridshärjade Berlin. Det var alltså högre prioritet att bygga monument än att bygga upp staden. Segrarens historia skulle stå inskriven över de besegrade.

När vi går står nästa buss vid ingången, den här gången är det ryska ungdomar som gissningsvis kommit för att betyga de fallna sin respekt. Moderlandet glömmer inte sina hjältar.

Lidandets hierarki

Denkmal für die ermordeten Juden Europas

Denkmal für die ermordeten Juden Europas

Temat för jobbets resa till Berlin var Vergangenheitsbewältigung: försöken att göra upp med det förflutna. (Bara tyska kan konstruera ett begrepp med 25 bokstäver…) Det var sÃ¥ länge sedan jag var där att det nästan fÃ¥r betraktas som mitt första besök i Berlin, och för en monumentknarkare som mig bjuder staden pÃ¥ mycket smaskens. En av höjdpunkterna var Denkmal für die ermordeten Juden Europas. Berömt och hajpat levde det upp till mina höga förväntningar.

Monumentet till Europas mördade judar invigdes i samband med 60-årsjubileet av andra världskrigets slut 2005. Det består av 2711 betongblock av olika höjd som är placerade i ett rutmönster på ett område stort som nästan 3 fotbollsplaner ett stenkast från Brandenburger Tor. Enligt arkitekten Peter Eisenman ska blocken skapa en obehaglig och förvirrande atmosfär och skulpturen som helhet representera ett ordnat system som förlorat kontakten men mänskligt förnuft. Det låter ungefär som beskrivningen av konsten i tunnelbanan – fast här funkar det mycket bättre. Just att det inte använder någon tydlig symbolism gör monumentet kraftfullare. (Jag övergav min önskan om att det skulle varit mindre raka led och mer labyrint när jag insåg hur obehaglig svårt det hade kunnat bli att hitta ut.)

Något så stort, dyrt och symbolladdat har naturligtvis utsatts för kritik. Inte bara har det tyckts att det är för stort, dyrt och fult, konstruktörerna lyckades dessutom skriva kontrakt med företaget som tillverkade Zyklon B till gaskamrarna. Inte så bra. Men även vem som åminns med monumentet har kritiserats. Denna diskussion kan man fördjupa sig i bland annat Jan Sellings avhandling Ur det förflutnas skuggor: Historiediskurs och nationalism i Tyskland 1990-2000 som jag läste som uppladdning för resan. Den handlar om mediedebatter om synen på det förflutna och skillnaden mellan öst-och västtyskt förhållande till nazitiden, Vergangenheitsbewältigung och några så kallade minnesorter som varit föremål för kontroverser.

Denkmal für die ermordeten Juden Europas är just ett monument över Europas mördade judar och inte över förintelsen i allmänhet. Selling framhÃ¥ller att monumentet delvis är ett svar pÃ¥ Neue Wache, Tysklands nationella minnesort nÃ¥gon kilometer bort, som tillägnades ”offer för krig och vÃ¥ldsherravälde” och kritiserats för att inte göra skillnad pÃ¥ offer och bödlar. FrÃ¥n judiskt hÃ¥ll framhölls att även om inte alla Wermacht-soldater var övertygade nazister hjälpte deras insatser vid fronten ändÃ¥ till att hÃ¥lla gaskamrarna igÃ¥ng. För att godta Neue Wache lovades de judiska organisationerna ett eget monument.

Denkmal für die ermordeten Juden Europas utesluter alltså andra offer för Förintelsen, som romer och homosexuella. Detta ledde föga förvånande till protester från dessa grupper och kyliga relationer mellan företrädare för främst judar och romer. Sedan något år finns på andra sidan gatan från stenfältet ett monument över de homosexeulla som mördades under förintelsen, och jag har hört rykten om att ett romskt monument är under konstruktion.

Det här pÃ¥minner om den amerikansk/rysk/judiska historikern Nina Tumarkins resonemang om det sovjetiska förhÃ¥llandet till Förintelsen. Delvis kan det sovjetiska nedtonandet, ja kanske till och med förnekandet, av Förintelsen skyllas pÃ¥ antisemitism men framförallt menar hon att det hänger samman med ”the psychological economy of suffering” och ”the pecking order of martyred nationalities” – en vilja att vara högst i vad som kan kallas lidandets hierarki. Att erkänna och föra fram Förintelsen, skulle innebära att man frÃ¥ntog det sovjtiska folket sin status som ’supervictim, par excellance’ pÃ¥ vilken man baserade mycket legitimitet.

SÃ¥ när jag traskar omkring bland betongblocken kan jag inte lÃ¥ta bli att förundras över hur viktigt det verkar vara att kunna säga ”Vi (vÃ¥rt folk) hade det värst!” och önska att ett sÃ¥ kraftfullt, rent och symbolbefriat monument skulle kunna fÃ¥ vara lite öppnare och mer inkluderande. (Men jag ska inte ge mig in i monumentbranchen, det verkar omöjligt att göra rätt.)

Det blir bättre sen

Jag har tillbringat några dagar med att åka runt med mina kollegor i kära gamla Västergötland. Vi åkte dit för att se hur man försöker slå mynt av medeltida tempelriddaren Arn Magnusson, utsedd till årets skaraborgare 2007. Många hann nog tröttna på honom redan under bussresan dit då vi fick se den första filmen, det säkerligen vackra fotot kom inte riktigt till sin rätt på de små monitorerna långt borta och dialogen framträdde plågsamt tydligt.

Det blir bättre sen

Omsider lycklig – det blir bättre sen alltså.

Förutom guider i medeltidsdräkter, upplevelsecentrum uppbyggda av kulisserna frÃ¥n filmen och ”Arnluncher” som alla innehöll potatis (han var ju före sin tid pÃ¥ mÃ¥nga sätt har jag förstÃ¥tt) blev det rätt mÃ¥nga kyrkor. Platserna som man valt ut som besöksmÃ¥l ”I Arns fotspÃ¥r” är i stor utsträckning just kyrkor. Det har väl en ganska enkel förklaring: de medeltida byggnader som finns kvar är just kyrkorna som även om de är tillbyggda och ändrade under Ã¥ren är de samma fysiska platserna. Det ger dock en viss slagsida och jag vet inte om det var just kyrkorna som fängslade Guillous läsare. (Jag som inte orkade igenom första boken har i och för sig svÃ¥rt att förstÃ¥ riktigt vad det var som fängslade nÃ¥gon, fast jag gillar Ã¥ andra sidan medeltida kyrkor.) MÃ¥nga kyrkor betyder ocksÃ¥ mÃ¥nga kyrkogÃ¥rdar, och där kan man hitta gravstenar med upplyftande budskap. Denna stÃ¥r vid ingÃ¥gnen till kyrkan i Husaby.

Arv och miljö

Det märks ibland att mitt nuvarande universitet har sitt ursprung i en teknisk högskola. Dels får man stå ut med ett förfärligt ordvitsande (det är så man undrar om man är kvar i Göteborg). I huset där jag nu befinner mig kan man hitta både Curiedoren och Diskuteket, det sistnämnda måste jag bekänna tillhör min egen institution. Stämningen i fikarummet ska enligt uppgift blivit rätt tryckt när prefekten meddelade resultatet av namnomröstningn.

Inte minst märks anorna nu vid terminsstart då hela campusområdet är fullständigt nedlusat av overaller, nollbrickor och nollningströjor. Och precis som med ordvitsandet är det inte bara teknologerna, nej då det har spridit sig in i vartenda hörn. På ämnesmötet tidigare idag kunde jag lätt förfärad notera att den ena studentrepresentanten bar overall. Jag som är alldeles för selvhøjtidelig (som det heter i landet i väster) för att ta på mig något sådant känner i dessa tider en stor tacksamhet över att jag läste vid ett lärosäte där man kunde strunta i overaller och allt sånt – för det var inte ens ett alternativ.

Ã…terkomsten

Så var man åter på kontoret. Äntligen! Eller ja, åter och åter. Det är faktiskt första gången jag är på just det här kontoret, min avdelning har precis flyttat in. Jag har hunnit packa upp mina fyra lådor med mestadels böcker och sätta upp samma små lappar på anslagstavlan och insett att den gigantiska glasväggen mot korridoren gör att jag känner mig lite väl exponerad.

Jag sitter lite längre ner i korridoren än vad jag hade trott, men genom fönstret har jag ändÃ¥ hyfsad utsikt över ingÃ¥ngen till ICA-butiken och inte minst kaféets uteserving. Jo, det finns naturligtvis mer än ett kafé men just detta är mycket strategiskt placerat i campusomrÃ¥det – och är därför mina studenters favorithäng. SÃ¥ jag föreställer mig att jag ska göra mig populär med kommentarer som ”SÃ¥g att du satt länge pÃ¥ uteserveringen i gÃ¥r, borde inte du vara hemma och skriva pÃ¥ din uppsats?”

Tacka och ta emot

Ett visst institut har beviljat mig pengar för en forskningsvistelse i S:t Petersburg nästa vÃ¥r. Jag är naturligtvis väldigt tacksam för detta, och när institutet i frÃ¥ga inbjöd till en informationsträff kände jag att det nog hörde till god ton att gÃ¥ dit. Efter att direktören hälsat välkommen och berättat om institutet tog kvinnan som verkade vara ansvarig för kvällens program till orda, med en allvarlig min snörpte hon lite pÃ¥ munnen och sa högtidligt ”ja, det är ett ansvar att resa ut och representera Sverige.”

SÃ¥ fick vi lära oss vilken bild av Sverige som vi förväntas förmedla i världen och en lÃ¥ng föreläsning om ”kulturskillnader” där vi förväntades räkna upp ”core values” (”Bara positivt!”) om Sverige och länderna som folk skulle Ã¥ka till. Föga förvÃ¥nande blev det en trötsam rabbling av stereotyper och plattityder som ”När man ska kommunicera med folk frÃ¥n andra kulturer gäller det att ha ett öppet sinne”, vilket fick antropologen i mig att känna sig lite plÃ¥gad, och resten av mig en smula omyndigförklarad, men fÃ¥r man pengar för att Ã¥ka till Ryssland är det ju bara att le och se glad ut.

(Sammankomsten avslutades förresten med en buffé där det var kött i varendra rätt – det är inte bilden av Sverige som det vegetarianvänliga landet vi ska sprida i alla fall… )

Värt att bevara?

Skolspåret i Hjällbo

Skolspåret i Hjällbo

Under mitt besök i Göteborg nyligen fick jag förutom allt det bekanta (och den märkliga känslan av inte bara kunna ta vagnen hem) också uppleva en del av stan som jag under mina 8 år som Göteborgare aldrig besökt: Hjällbo. Byggt som en del av miljonprogrammet 1965 var det en orgie i betong.

Den relativt nyblivna Hjällbobo som var orsaken till mitt besök där, berättade med skräck i rösten att det varit nära att omrÃ¥det K-märkts. ”Tack och lov blev det inte sÃ¥” sa han och berättade hur det varit kompakt motstÃ¥nd och aktivism mot förslaget. När vi satt där pÃ¥ hans balkong och regnet vräkte ned över ett jämngrÃ¥tt Hjällbo var det ändÃ¥ möjligt att föreställa sig hur snyggt det nog sÃ¥g ut pÃ¥ arkitektskissen. Fast reslutatet 43 Ã¥r senare var väl inte lika imponerande.

Min kompis motstÃ¥nd mot en K-märkning grundar sig pÃ¥ en rädsla att det inte ska kunna gÃ¥ att ”göra nÃ¥got Ã¥t” omrÃ¥det. (PÃ¥ Riksantikvaieämbetets hemsida kan man förresten läsa att det egentligen inte finns nÃ¥got som heter k-märkning, det är ett allmänt begrepp för flera olika klassningar.) Fast det beror kanske pÃ¥ vad man menar med att göra nÃ¥got Ã¥t – möjligheterna till uppfräschning lär väl inte försvinna. (Gatan där han bor har förresten redan fÃ¥tt byggnadsvÃ¥rdsbidrag frÃ¥n Länstyrelsen.)Tanken att det finns arkitektoniska världen i miljonprogramsomrÃ¥den är inte ny, t.ex. kan man ta sig en titt pÃ¥ Välkommen till förorten, en sida om miljonprogrammets arkitektur varifrÃ¥n jag lÃ¥nat illustrationen. (Det märks att hemsidan är nästan tio är gammal, och dessutom pÃ¥stÃ¥r den felaktigt att Angered är en egen kommun, men trots det är det värt att kolla in.)

FrÃ¥gan om vad som är värt att bevara är inte helt enkel. Jag minns en av de första gÃ¥nger jag varit i Göteborg pÃ¥ egen hand (när jag var typ 15 eller sÃ¥) och kom hem och pratade om hur fint det var i Haga. ”Pf, i Haga?” sa farfar. För honom var Haga smuts, trängsel och fattigdom. När hans bror och svägerska kunde flytta därifrÃ¥n till en nybyggd lägenhet i Högsbo var det ett stort lyft. Det är hans generations rivningar som vi skakar pÃ¥ huvudet Ã¥t idag.

Om man tänker att det som är värt att bevara är det som säger något om sin tid, så kan jag förstå varför man vill K-märka miljonprogramområden. Uppfattningar av vad som är vackert varierar med både tid och person vilket gör det till ett knepigt kriterium.Men att något är tidstypiskt behöver ju inte betyda att det är en bra idé, och varför bevara något som ingen vill ha?

(För en mer akademisk behandling om motsvarande problematik i Tyskland, som går det under det smidiga namnet denkmalpflegediskussion, kan man kan läsa Cornelius Holtorfs antologikapitel här.)