Köp bakelser istället!

I ryggsäcken hem från S:t Petersburg har jag fem paket susjki. Det är i mesta laget, även för en fantast som jag. Susjki är ett slags ringformade skorpor och alla vet att jag älskar dem, och att de inte finns i Sverige. I Ryssland bör man alltid ha något ”till teet”, och susjki är inte bara bland det godaste och också det mest vardagliga och banala man smaska på när man dricker te. Det är förmodligen bakverkets enkelhet som gör att mina vänner och bekanta tycker att min förtjusning i det är ganska lustig, och eftersom ett paket inte kostar många kronor är det ju en utmärkt skämtsam present. I Ingrijas läger, där tedrickandet ofta sker på behörigt avstånd från tilltuggets placering, brukar jag ta en rejäl näve och trä dem på fingrarna. Det är tydligen omåttligt festligt. Häromveckan hann jag knappt komma dit innan någon satte en påse susjki i händerna på mig.

En gång besökte Danja och jag ett bageri i Novaja Ladoga. Det var i november, på den nyinstiftade helgen Folkets enhetsdag. Masja skulle av någon anledning jobba istället för att följa med. Vi åkte först till Staraja Ladoga. Vikingastaden där min kollega Marit varit på utgrävningar. Danja köpte en plansch till mig som jag fortfarande har på kontoret. Jag lärde mig ord som kurgan (gravhög) och senokos (höskörd). På vägen hem köpte vi rökt sik, för det ska man göra när man är i de här trakterna. Men det verkligt minnesvärda var alltså bageriet i närbelägna Novaja Ladoga. Vädret var novembrigt, fuktigt och kallt. Danja hade med en stor termos te. Men vi hade inte med oss något till. Bageriet kom till vår räddning. Och efter att ha smakat deras utsökta susjki var jag tvungen att springa tillbaka och köpa på mig ett lager. Det är ju inte var dag man har vägarna förbi Novaja Ladoga. Jag tog i så pass rejält att damen i kassan undrade ”Fröken, vad ska ni med så mycket susjki till? Köp lite bakelser istälet!”

En riktig håla?

När jag var på konferens i Umeå i höstas kom vi av någon anledning att tala om hålor (fast när samtalet hölls var konferensen på utflykt till Skellefteå). Det kan ha varit så att den i Umeå verksamme amerikanen frågade varifrån jag kom, min uppväxtort Mullsjö brukar jag nämligen beskriva som just en håla. En annan av forskarna från SLU upplyste mig då om Svenskt hålindex, som skogvaktarstudenterna brukade hålla på med. De reser tydligen mycket till diverse skogsnära småorter. Detta fångade naturligtvis mitt intresse, men det var det också väldigt mycket annat där på konferensen som gjorde, så hålorna hamnade lite i bakgrunden. Men efter drygt tre veckor i Mullsjö kom jag, inte helt osökt kanske, att tänka på hålindexet igen.

20150723_11knives-out_IT

Mullsjön. Foto David Torell www.vanpeltfoto.com

Institutionen för Rikshålsindexering verkar föra en något tynande tillvaro, hemsidan fungerar inte, och hur det står till med det insamlade materialet är oklart. Dock går det att få tag kriterierna för hur hålor ska bedömas. Jag har använt mig av 2004 års utgåva som finns tillgänlig i pdf-form (4 sidor).

Svenskt hålindex utgår från följande definition av en håla:

En håla är en ort som kännetecknas av tätortsmiljö med allt vad det innebär av insyn, brist på natur och ont om svängrum. Samtidigt saknar orten det som hör till stadens fördelar såsom allsidigt närings-, affärs- och kulturliv samt stor kontaktyta med andra människor.

Hålindexet bygger på ett poängsystem. Mullsjö uppfyller med lätthet alla 6 grundkriterierna och får 10 grundpoäng.

  • Det ska finnas minst en affär (helst en trist Konsumbutik).
  • Det ska finnas minst en lÃ¥gstadieskola.
  • Det ska finnas minst en bensinstation / tappställe.
  • Det ska finnas minst en korvmack / kiosk / pizzeria där ungdomen hänger.
  • Det ska finnas minst en kyrka/kyrksal – gärna frikyrkliga.
  • Det ska finnas minst ett typiskt hyreshus helst av typ grÃ¥rappad länga, lagom underhÃ¥llet.

Mullsjö får också tilläggspoäng för följande försvårande omständighet:

+1 ges till orter med utpräglad frikyrklighet eller där ett politiskt parti dominerar.

Att kalla frikyrkligheten i Mullsjö utpräglad är nästan att ta till i underkant.

Men Mullsjö uppfyller också kraven för några förmildrande omständigheter:

  1. -1 om orten har högstadieskola.
  2. -1 om orten är centralort i sin kommun.
  3. -1 om orten har systembolag – utlämningsställe godtas ej.
  4. -1 om orten har en befolkning över 5 000 pers.

Som i allt klassifikationsarbete har jag stött på några gränsdragningsproblem. Vad det gäller de förmildrande omständigheterna tvekar jag på två punkter. Poängavdrag ges om orten har reguljär persontågstrafik, vilket Mullsjö har, men det ska också finnas ett riktigt stationshus. Och den byggnad som finns där tågen stannar får väl i ärlighetens namn snarare beskrivas som en gångbro än ett riktigt stationshus. Poängavdrag ges också om orten ligger naturskönt. Det är förvisso ganska fint runt Mullsjö, men det är ju ungefär sådär fint mest överallt och jag vet inte om jag tycker det är tillräckligt spektakulärt för att motivera poängavdrag.

Jag är också tveksam kring några försvårande omständigheter. Hålindexet ger automatiskt ett pluspoäng till alla orter i Småland. Mullsjö tillhör Jönköpings län men ligger faktiskt inte i Småland utan Västergötland. Pluspoäng ges också för utpräglad hålstämning. Jag hade utan tvekan gett den här extrapoängen som tonåring, men jag känner mig osäker på hur stämningen är i Mullsjö nu för tiden.

Eftersom mina tveksamheter är två av varje, så jag bestämmer mig för att låta udda vara jämnt och inte ta med någon av de här plus- och minuspoängen. Om vi summerar Mullsjös poäng får vi 10+1-4=7.

HÃ¥lindexet beskriver slutpoängen sÃ¥här: Orter med slutpoäng mellan 1 och 5 är mÃ¥ttliga hÃ¥lor, de med poäng mellan 6 – 10 är riktiga hÃ¥lor och de med poäng över 10 är svÃ¥ra hÃ¥lor. 13 – 17-poängare är rent utsagt förfärliga hÃ¥lor.

SÃ¥ kan jag alltsÃ¥ anse det bekräftat – Mullsjö är en riktig hÃ¥la!

Nytt år, nya ambitioner

Så har det blivit 2015, och för det här året har jag om inte ett löfte så en föresats. Jag ska börja skriva här igen. Minst en gång i veckan. Det kommer inte bara att bli Ryssland, för det är tyvärr alldeles för lite Ryssland i mitt liv just nu, utan mestadels kommer det nog att handla om tillvaron som diversearbetare i den östgötska kulturforskningsbranschen. Tillsvidare, men den tillvaron varar förhoppningsvis inte för evigt.

Det finns alltid ett annat Ryssland

Det ska erkännas att jag varit långsam på sistone, med det mesta. Som att läsa bloggar jag annars brukar följa. Men i högen av olästa inlägg som jag gick igenom häromdagen dolde sig bland annat den här pärlan, en text av Anna-Lena Laurén (Moskvakorrespondent för Huvudstadsbladet som även brukar anlitas av svenska medier) från mitten av maj:

http://moskva.blogg.hbl.fi/2014/05/13/i-skuggan-av-kristi-fralsare-kyrka/

Hennes betraktelser är alltid läsvärda, men den här tyckte jag särskilt mycket om. För det finns alltid ett annat Ryssland.

För freden

En sommarkväll i Gajtolovo* för några år sedan bestämmer sig M för att visa sin åttaårige son som är med i skogen över helgen vad det är vi håller på med egentligen. Han går bort till ”hittegodset” och plockar fram soldaten han och jag grävde fram på förmiddagen. Han visar benen. Så säger han att det här är benen från en soldat som dog för dig, och för mig och så tittar han på mig och säger ja kanske inte för Johanna… vi skrattar lite och M försöker förklara konceptet medborgare i annat land. Den vanligtvis spralliga sonen är stilla och allvarlig, han är trött efter två dagar av lite sömn, lite mat och nya intryck. M fortsätter med att berätta för sonen om sin ded som dog i kriget. Han som är begraven i Mauluksa någon mil härifrån. Säger att han dog för dig och för mig, för att jag skulle kunna födas. För att du skulle kunna födas.

När lyssnar på M kan jag inte låta bli att fundera vem som egentligen tjänade på hans farfars uppoffringar under kriget och vem som står i tacksamhetsskuld till vem.  Visserligen hade säkerligen både han och vår nyligen upphittade namnlöse sina familjer och landsmän i tankarna snarare än medborgare i andra länder, och på så sätt har M alldeles rätt. Men med tanke på hur historien utvecklat sig sedan dess, tillhör jag dem som mer entydigt tjänat på de sovjetiska soldaternas offer. Mina far- och morföräldrar föddes 1918–1921, det är årtal som ofta upprepar sig på gravstenarna på krigsminnesmärkena. Jag är så oändligt tacksam att de inte behövde gå igenom det som deras generationskamrater i Leningrad gjorde.

Sedan 2005 har den 9 maj varit en speciell dag för mig, och det finns nog ingen dag på året som jag längtar mer till Ryssland. Även om dagen för mig huvudsakligen varit ett studieobjekt, har den blivit mer än så. Så också ett år som detta då jag betraktar högtiden lite mer på avstånd och det inte finns så mycket feststämning runt omkring att ryckas med av.

Så idag tänker jag lite extra på dem. På M och hans son, på Baba Olja naturligtvis, på alla medaljbehängda veteraner som får röda nejlikor av festglada främlingar, och inte minst på alla de namnlösa soldater som ligger kvar på slagfälten.

Minnesmärket i Ligovo

*För den som vill ha bakgrunden till Gajtolovo (som ligger några mil öster om St Petersburg) och kvarlevor finns den under fliken saknade soldater.

Nya tider

Nä, det har inte skrivits så mycket här på sistone. Det vill säga de sista åren. Kanske skulle jag bara ge upp och inse att bloggandets tid är förbi, fast ändå hoppas jag på något sätt. Att tiden, lusten och inspirationen ska komma tillbaka någon gång.

En förklaring till den glesa inläggstakten det senaste året är att det har varit dåligt med resor till Ryssland. Bara två små turer under hela 2013. Och livet som diversearbetare i den östgötska universitetsbranschen har inte bjudit på så mycket spännande att dela med sig av. I synnerhet inte när det kombineras med ohälsa, och en av alla otrevliga aspekter på att må dåligt är att man inte orkar bry sig om något annat än sig själv.

Och så händer det saker som gör att livet inte längre är sig likt. Plötsligt finns det ett spädbarn att ta hänsyn till, och det, vill jag lova, är också ett recept på att inte orka bry sig om något utanför sig själv eller det allra närmaste. Tillvaron är märklig: på ett sätt händer ingenting samtidigt som dagarna bara rusar i väg och det som hände i går kan snabbt kännas som flera månader sig.

Och när jag är mitt uppe i det är Ryssland i mediefokus hela tiden tycks det. Nyhetsförmedlingen flimrar förbi och jag försöker ta in utvecklingen via bektanta ukrainakännares uppdateringar och delningar och muttrar över att Putin ger alla russofober vatten på sina kvarnar.

 

Historia och ideologisk fostran

I Historisk tidskrift 2:2010 finns tvÃ¥ artiklar som min handledare försett mig med, och som jag tycker gÃ¥r in i varandra. (De finns tyvärr inte elektroniskt.) Lena Jonson har en kort artikel om historieundervisning som patriotisk fostran i Ryssland. I denna diskuteras läroböcker i historia som vill bibringa, med en läroboksredaktörs ord, äldre skolelever ett ‘statligt synsätt pÃ¥ landets utveckling’.  Hon citerar en tv-intervju där president Medvedev sagt att det är viktigt att ”endast en tolkning av viktiga händelser – ‘absolut uppenbara saker’ – presenteras i historieundervisningen i skolorna.” Och en av de uppgifter som den av honom utsedda kommissionen mot falsifiering av historien tillskada för Ryssland tagit i tu med är att granska läroböcker. Eftersom det enligt Jonson finns ett hundratal lärobokstitlar i Ryssland idag av högst skiftande kvalitet kan naturligtvis en granskning vara pÃ¥ sin plats, men det ”som bekymrar den ryska ledningen är att läroböckernas perspektiv inte överensstämmer med dagens officiella ryska syn.” Jonson framhÃ¥ller dock ocksÃ¥ att det förekommer ett antal mer kritiskt granskande historieprojekt i Ryssland. Det sägs ofta att det var nÃ¥got av ett heltidsprojekt att vara uppdaterad med historieskrivningen under Sovjettiden. Det som gällde i gÃ¥r gällde inte idag, och Jonson menar att de här statliga direktiven oundvikligen begränsar läroböckernas hÃ¥llbarhet.

I samma nummer finns även en artikel av Jan Selling om Forum för levande historia och hur det ursprungliga syftet pÃ¥verkats av det utökade uppdraget att även skildra kommunismens brott. Selling har gÃ¥tt igenom hur fyra stora svenska dagstidningar mellan 1998 och 2008 rapporterat om projektet Levande historia. Selling menar att det under Ã¥ren skett stora förskjutningar av debatten. ”Till att börja med övervägde artiklar som behandlade Sveriges agerande under Nazitiden, respektive Sveriges samtida antisemitism, rasism och nynazism.” Det vill säga att projektet framställdes som ett sätt att ta i tu med mörka fläckar i Sveriges historia och samtid. NÃ¥gra Ã¥r senare kom artiklarna att behandla abstrakta värdebegrepp som ”demokrati” och ”tolerans”. I samband med regeringsskiftet 2006 var medieintresset Ã¥ter stort, men debatten kom dÃ¥ i stort sett enbart att handla om kommunism. Det är naturligtvis ingen tillfällighet att detta utökade uppdrag kom med den borgerliga regeringen, frÃ¥gan om ökat fokus pÃ¥ kommunismens brott har hela tiden drivits av högerpartierna, och man kan se samma logik bakom Beatrice Asks uttalande pÃ¥ valkvällen häromveckan när hon ville likställa vänsterpartiet med sverigedemokraterna.

Centralt i debatten är singularitetstesen, att Förintelsen är en unik, ojämförlig händelse. Mot detta kan ställas en tanke om att Förintelsen kan vara en utgångspunkt i diskussion om totalitära system vilket är den som ligger bakom det utökade uppdraget.

En invändning mot Levande historia är att det gett uttryck för den sittande regeringens ideologiska överväganden.  Uppgörelsen med historien bör menar de som företräder detta perspektiv ske genom genom andra kanaler, som oberoende forskare och medier. Detta är ett synsätt som präglade t.ex. det Upprop mot statlig kampanjhistoria som undertecknades av över 400 forskare inom humaniora och samhällsvetenskap. I detta sägs bland annat att

FÃ¥ ifrÃ¥gasätter behovet av att i skolans värld studera och diskutera erfarenheterna av förtryck under kommunistiska regimer liksom under andra regimer med stora mänskliga offer och lidande pÃ¥ sin meritlista. Men fÃ¥ är ocksÃ¥ de som kan nonchalera de starka ideologiska aspekterna av regeringsstyrda kampanjer inom skolans historieundervisning. […] En sittande regering fÃ¥r inte använda skolans historieundervisning som sitt ideologiska vapen, vare sig genom enfrÃ¥gekampanjer eller pÃ¥ annat sätt. Risken är överhängande att historiska exempel pÃ¥ ondska – som alla tycks kunna enas kring – används för att snäva in gränserna för vad som anses gott och demokratiskt i dagens samhälle.

Selling menar att denna liberala diskurs mötts av motdiskurser frÃ¥n höger som anklagar liknande resonemang att försvara kommunismen och menar att tankar om förintelsens singularitet i värsta fall är att betrakta som en apologi för stalinismen. Sellings slutsats är att regeringsskriftet satt tydliga spÃ¥r och att det har skett en förskjutning i den dominerande synen pÃ¥ Förintelsen frÃ¥n ‘singularitetstesen’ till ‘totalitarismtesen’, samt ett politiskt skifte frÃ¥n antirasism till antitotalitarism (ofta utläst som antikommunism).

Jag tycker detta är två mycket intressanta debatter som går in i varandra. Sverige är ett öppnare och mer demokratiskt samhälle än Ryssland, det ifrågasätter jag inte på något sätt, men det finns så tydliga likheter mellan diskussionerna där regeringen ser historieundervisningen som ett viktigt verktyg för att bibringa det uppväxande släktet nödvändiga värderingar – låt vara att vilka dessa är skiljer sig åt mellan våra länder.

Det här ligger också och snurrar i bakhuvudet när jag fördjupar mig i en för mig central detalj om hur sovjetmakten såg på saknade i strid och konfronteras med stalinismens grymheter. Jag återkommer om det.

Historia och politik

Historikern Peter Aronsson,  professor på Tema kultur och samhälle vid Linköpings universitet, skriver på temats blogg om ett nytt EU-direktiv:

Senast den 28 november i år ska alla EU-länder ha anpassat sin lagstiftning mot rasism och främlingsfientlighet: “Publicly condoning, denying or grossly trivializing crimes of genocide, crimes against humanity and war crimes” ska kunna straffas med fängelse upp till tre år.

Han kommenterar direktivet såhär:

Själv tror jag att detta initiativ från EU:s sida kommer av att unionen både förstår sig som ett rationellt ordnat kontrakt kring fritt utbyte av människor, varor och tjänster – och som en skuldbemängd ödesgemenskap bottnande i att ett världskrig aldrig får hända igen. Att försöka lagreglera detta leder dock till konstigheter.

Peter Aronsson befinner sig just nu pÃ¥ det internationella historikermötet i Amsterdam, där man bland annat diskuterar förhÃ¥llandet mellan historia och politik. Det är i mÃ¥nga länder som det finns statlig inblandning i historien av olika grad, och särskilt historieundervisning brukar vara en het potatis. I Sverige har vi ju Centrum för Levande Historia som ju faktiskt är just ett exempel pÃ¥ statsstyrning av historien. Och det är väl ganska talande att när vi fick en borgerlig regering sÃ¥ skulle de även syssla med kommunismens brott… Den kritik som en stor del av Sveriges historiker riktade mot detta hade förtjänat att tas pÃ¥ större allvar än att som kulturministern vifta bort det med att en av undertecknarna – Ã…sa Linderborg (som disputerade i historia i Uppsala 2001 om just politik och historieskrivning) – är kommunist. (Och eftersom detta är en infekterad frÃ¥ga känner jag mig tvingad att pÃ¥peka att jag personligen 1. inte är kommunist och 2. anser att det skedde brott mot mänskligheten pÃ¥ sovjettiden.)

Exemplen är mÃ¥nga, och det som ligger närmast mig är naturligtvis Ryssland. Till exempel diskuterades ju Medvedevs historiekommission rätt intensivt förra vÃ¥ren, Ryssländska federations presidents kommission för att motverka försök till historiеförfalskning till skada av Rysslands intressen som det blir i min klumpiga översättning av den klumpiga ryska titeln (bara den kan ju fÃ¥ en tro att man är back in the USSR…. ) Men nu har det varit rätt tyst pÃ¥ den här fronten ett bra tag, och jag mÃ¥ste erkänna att jag inte riktigt vet vad denna beramade kommission sysslat med i det knappa 1,5 Ã¥r som den funnits. Peter Aronsson nämner ocksÃ¥ ett ryskt lagförslag som ska kunna ge 5 mÃ¥naders fängelse för den som förnekar att Ryssland befriade Östeuropa under andra världskriget. Det vet jag heller inget om. SÃ¥ jag fÃ¥r väl helt enkelt läsa pÃ¥ och Ã¥terkomma.

Historia och politik är ett knivigt ämne. För hur man ser pÃ¥ det förflutna hänger sÃ¥ tätt samman med hur man ser pÃ¥ samtiden. Som min gamle favorit Claude Lévi-Strauss konstaterade innebär all historieskrivning med nödvändighet ett urval, det har hänt ett oändligt antal händelser i det förflutna, och det är när vi väljer ut och lyfter fram ett antal av dessa som vi skriver historia. Det är oundvikligt, en total historia skulle innebära kaos.  Det är inte bara i relation till Sovjetunionen som det gamla sovjetiska skämtet ”inget är sÃ¥ föränderligt som det förflutna” har relevans…

DÃ¥ och nu

Jag fortsätter med att vidarebefodra tips pÃ¥ bilder som jag fÃ¥tt skickade till mig. Den här gÃ¥ngen är det Sergej Larenkovs bilder där han projicerar bilder frÃ¥n andra världskriget pÃ¥ nytagna bilder frÃ¥n samma plats och alltsÃ¥ lÃ¥ter nu och dÃ¥tid smälta samman. Det blir ett effektfullt sätt att illustrera en plats förflutna. Jag har fÃ¥tt dem skickade till mig frÃ¥n lite olika hÃ¥ll och har suttit och funderat pÃ¥ om jag skulle försöka skriva nÃ¥got lite smartare och utförligare om det hela, men inser att det kommer jag inte göra…

Bilden till vänster föreställer soldater framför kirovfabriken och är från en serie om belägringen av Leningrad som han gjorde till 65-årsjubileet av dess upphävande förra året. På http://sergey-larenkov.livejournal.com/ finns många, många fler bilder. Alla har förresten inte krigstema.

Terminsstart

Jag är pÃ¥ kontoret och smygjobbar lite sÃ¥ här pÃ¥ lördagseftermiddagen. Har ju precis kommit tillbaka frÃ¥n fyra mÃ¥naders bortavaro och jag är väldigt förtjust i mitt kontor. Jag inser att det är lite knäppt, men man tillbringar ju en ganska stor del av sitt liv pÃ¥ jobbet sÃ¥ det är väl bäst att försöka trivas… Gick genom ett väldigt lugnt och stilla Norrköping, där solen plötsligt kom fram och det kändes högsommar och jag övervägde om jag kanske skulle gÃ¥ och äta en glass istället. Det var knappt nÃ¥gra människor ute, men när jag närmade mig campusomrÃ¥det var gatan helt plötsligt avstängd och det bara kryllade av människor, en hel del i overall, som mÃ¥lade, sprejade, drack öl och lyssnade pÃ¥ Ebba Grön. Det var kÃ¥r och sektionsmärkerna som fixades till och jag insÃ¥g att det är ju snart terminsstart, och säkert nollning och jag vet inte vad. Det här Linköpingsstudentikosa som även humanister och samhällsvetare annamar med hull och hÃ¥r har jag fortfarande inte riktigt begripit mig pÃ¥. För att inte tala om göteborgs, jag menar teknologhumorn som faktiskt är bra mycket värre än vad den var i Göteborg. Och sÃ¥ inser jag att det är 12 Ã¥r sedan jag började pÃ¥ universitetet och att jag ännu inte lyckats ta mig därifrÃ¥n…