Antinazism eller patriotism?

Det är högsäsong för andra världskrigssymbolen S:t Georgsband. Inte nog med att vi närmar oss segerdagen då stora delar av Ryssland pryds i orangesvarta ränder, utan som många säkert lagt märke till har banden under våren använts flitigt av proryska krafter i Ukraina. Det är naturligtvis en liten detalj i det som just nu händer i Ukraina, men en detalj jag inte kan låta bli att fundera över  eftersom jag fascinerats av de där banden och den framgång de haft sedan de lanserades inför 60-årsjubileet av andra världskrigets slut 2005. (Jag tycker faktiskt banden är såpass intressanta att de fick fyra sidor i min avhandling).

Hur ska man tolka bandbärandet i Ukraina? Vad är det de minns och är stolta över? (Den officiella sloganen för banden är ”jag minns – jag är stolt”) Kriget drabbade naturligtvis inte bara Ryssland hÃ¥rt, utan alla delar av västra Sovjetunionen (inte minst Krim), sÃ¥ i den meningen kan bandet sägas ha samma innebörd här. Men i den aktuella konflikten misstänker jag att betydelsen har glidit en del. Har S:t Gerogsbandet förvandlats till en allmän symbol för Ryssland? Eller är det andra världskriget och segern över nazismen som är bandets starkaste innebörd, sÃ¥ att det bärs som protest mot vad som uppfattas som högerextrema krafter i Kiev? Eller kan det tänkas symbolisera nÃ¥gon slags post-sovjetisk enighet – en lojalitet mot den unionen som stod segrande efter kriget? georgsband

Om banden och vad de står för har jag skrivit tidigare: Krut och eld. På temat bör man inte heller missa Igor Rasterjajevs sång Georgievskaja lentotjka. (För den till äventyrs specialintresserade är det sid 68-71 i avhandlingen som handlar om banden, den finns tillgänglig i fulltext här.)

Du sköna nya film

Snurrig man med filmkamera

Vid vagnhallen Majorna i Göteborg finns ett hus med en fasadmålning på barn som hoppar rep och texten Bostads AB Nutiden 1929. Jag brukade stå och titta fascinerad på den där fasaden, slagen av att 1929 en gång i tiden var just nutiden, och att de där barnen som väl var i min farfars ålder representerande framtiden. 1920-talet var i stora delar av världen ett hoppfullt decennium, kriget var över och nu skulle en ny värld byggas. (Att det blev depression och krig av det hela gör det på något vis ännu mer rörande.)

Allra tydligast slås man av hoppfullheten och framåtandan i det sovjetiska 1920-talet. Nu skulle de bygga socialismen, och saker och ting hade inte seriöst börjat gå åt helvete än. Visst fanns idén om den ljusnande framtiden med långt längre i den sovjetiska propagandan, men på 1920-talet hade den ännu inte börjat klinga så tomt som den kom att göra senare.

Det är denna hoppfullhet som slÃ¥r mig när jag, genom kursen jag för tillfället gÃ¥r, för första gÃ¥ngen bekantar mig med Dziga Vertov,  en Sovjetisk filmskapare, som ställde sina talanger – och sitt namn – i revolutionens tjänst. Han var född som Denis Abelevitj Kaufman men tog sig ett revolutionärt artistnamn. Dziga är ukrainska för snurra (leksaken) och Vertov kommer av det ryska vertet’ som ocksÃ¥ det har med rotation att göra.

Filmiskt var han ocksÃ¥ revolutionerande: ”filmhistorien börjar och slutar med Vertov” som vÃ¥r föreläsare, kanske lite tillspetsat, uttryckte det hela. Tillsammans med gruppen kinoglaz (glaz betyder öga) grundlade han pÃ¥ tidigt 20-tal principen att filmen skulle överrumpla livet, fÃ¥nga det som det är. Vertov var en av de första som använde sig av dolda kameror. DÃ¥tidens filmutrustning var stor och högljudd, sÃ¥ för att kunna filma med dold kamera var de tvugna att distrahera de filmade med nÃ¥got ännu större och högljuddare.  De kunde ocksÃ¥ lÃ¥tsas filma nÃ¥got annat, och filmade sedan folkets reaktion när de tittade pÃ¥ filminspelningen.

Vertov motsatte sig en narrativ struktur. Han menade att filmen inte skulle efterlikna litteraturen, eftersom fiktion  var ett opium för folket. Istället var hans filmskapande fragmentariskt, han filmade scener ur vardagslivet och byggde upp en bank, ett arkiv, med bilder från livet i Sovjetunionen.Den som blev ansvarig för att ge hans klipp någonslags ordning och struktur, att sammanfoga dem till en film, var Vertovs fru – Elizaveta Svilova.

Filmen Sjestaja tjast’ mira (En sjättedel av världen, den del av jordens yta Sovjetunionen upptog) frÃ¥n 1926 var en beställning av Gostorg – den statliga utrikeshandeln. De hade tänkt sig en enkel reklamfilm – men det var inte vad Vertov hade tänkt sig . Istället gjorde han en film som skulle visa sovjetmedborgarna vad de hade. En sjättedel av världen tillhörde dem! Filmen fokuserar till stor del pÃ¥ det exotiska – Sibirien och Centralasien, snö, renar, kostymer och ritualer. Man han vill visa det universella – alla sovjetmedborgarna arbetar! De är inbegripna i produktion. Vertovs arbetsssätt gör att det inte finns nÃ¥gon kanonisk version, det finns massor av varianter. Vertov sprängde alla budgetar, och kunde inte förstÃ¥ finansiärernas frustration över att det inte blev nÃ¥gon film. Han hade ju gjort massor av filmer! Och hans filmade arkiv skulle kunna användas för att göra ännu fler.

Film i statens tjänst är naturligtvis inte oproblematisk, särskilt inte när staten är den sovjetiska diktaturen. Vertov har till och med liknat filmskapandet vid GPU (säkerhetstjänsten 1922–34), även om han skildrar dem mer naivt: upptäckare, undersökare, bringare av klarhet. Den här kopplingen kastar dock naturligtvis sin skugga över den tidiga sovjetiska filmen.

Efter att han fÃ¥tt sparken för sin brist pÃ¥ ekonomisk disciplin under arbetet med En sjättedel av världen lämnade Vertov Moskva för Charkov. Där producerade han vad som idag betraktas som hans främsta verk: Mannen med filmkameran och Entusiasm – Donbass’ symfoni, en tidig ljudfilm:

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=UWuxjCHX5Ig&hl=sv_SE&fs=1&]

En riktig hjälte?

SÃ¥ här lite i skuggan av valet passade Ukrainas avgÃ¥ende president häromveckan pÃ¥ att i elfte timmen av sin mandatperiod att ge utmärkelsen ”Ukrainas hjälte” till Stepan Bandera.

”Ukrainas hjälte” är en uppföljare till Sovjetunionens hjälte, men Bandera hade aldrig kommit pÃ¥ frÃ¥ga för den senare utmärkelsen. Han ledde nämligen en nazianstruken anti-sovjetisk nationaliströrelse under andra världskriget. Jusjtjenko har gjort det till nÃ¥got av sitt signum att rehabilitera nationalister och kolloboratörer. Den här utmärkelsen valde han dessutom lämpligt nog att dela ut nära inpÃ¥ minnesdagen för förintelsen.

Som man t.ex. kan läsa i Washington Post är det föga förvÃ¥nande inte sÃ¥ att organisationer som Wiesenthalcentret jublar… Jag misstänker att logiken min fiendes fiende är min vän ligger bakom. Det är en logik som sällan leder till kloka beslut, vilket med all önskvärd tydlighet illustreras av det här fallet.

Bland ukrainska nationalister

Jag är ganska nyss hemkommen från Kiev, där jag var för att delta i en konferens om minnet av andra världskriget i Ukraina. Konferensen innehöll trevliga nya bekantskaper, bra presentationer och intressanta diskussioner. Men mer än en gång önskade jag att jag var ute  i det fantastiska sensommarvädret (Kiev är en mycket vacker stad, åk dit!) istället för att sitta inne i konferensrummet och lyssna på de dumheter som sades där.

Under stora delar av konferensen fick man intrycket vi inte var där för att studera ”the (re)creation of hisotrical memory” utan för att  göra det! Och att det främsta sättet att göra detta är tydligen genom att  rehabilitera nazistkolloboratörer. Man fick höra det ena häpnadsväckande uttalandet efter det andra frÃ¥n historieprofessorer och andra dignitärer. Det är för all del en process som har starkt stöd bland landets högsta ledning, t.ex. blev Sjuchevytj utnämnd till ”Ukrainas hjälte” 2007. Visst finns det mycket i den sovjetiska historien som behöver göras upp med, men att ge dess nazianstrukna motstÃ¥ndare medaljer är knappast rätt sätt att göra det.

Konferensens officiella språk var ukrainska och engelska, men att döma av hur många som använde de små översättningsapparaterna så var det språk som flest hade gemensamt ryska, vilket två gäster från Moskva framträdde på. Men ryska, ett språk som en stor del av landets befolkning har som modersmål, finns inte i det officiella Ukraina. Jag som inte behärskar ukrainska fick till stor del förlita mig på simultantolkningen, vilket gjorde det betydligt svårare att hänga med. Vid flera tillfällen undrade jag om de verkligen sagt det jag trodde mig ha hört. Dessvärre fick jag det bekräftat.

Ukraina är ett land som till stor del är delat mellan ”ryska” öst och ”ukrainska” väst, som inte haft en enkel historia och är fortfarande inne i ett intensivt identitetssökande sedan självständigheten. Delar av detta gör mig rejält upprörd, resten är mest tröttsamt. Jag ska inte specialisera mig pÃ¥ ukrainsk historia.

Poltava 300 år senare

Jag har inte riktigt uppbådat det intresse som jag kanske borde för 300 års jubileet av slaget vid Poltava häromdagen, men är tacksam över ett så passande märkesdatum som aktualiserar de svensk-ukrainska-ryska relationerna när jag ska söka pengar för mitt projekt som involverar dessa länder. (Jubileer verkar vara humanistens bästa vän.) DN har haft en ganska utförlig rapportering, och jag har tittat på bilder av Karl XII som flyger business class (i statyform) och från iscensättningen av slaget som ägde rum på själva jubileumsdagen. (De 200 som deltar i rekronstruktionen är dock långt ifrån de 45000 som deltog i det riktiga slaget.) Och idag har DN:s pappersutgåva en artikel om firandet med en karta som visar var Poltava ligger.

Ukrainas president Jusjtjenko har varit mÃ¥n om att lyfta fram pakten mellan ukrainska kosackledaren Mazepa och Karl XII och ska flera gÃ¥nger ha sagt ”Vid Poltava firar vi 300-Ã¥rsjubileet av pakten mellan Ukraina och Sverige.” Den svenska regeringen har varit mer avvaktande… En av teorierna kring ukrainas blÃ¥gula flagga är förresten att det är en koppling till Sverige (annars sägs det ofta att det är den blÃ¥ himlen över de gula sädesfälten – sÃ¥ man minns vilken sida som ska vara upp och vilken ner.)

Hur som helst, när det självständiga Ukraina ska skriva om sin historia görs kosackledaren Mazepa till en nationell hjälte som kämpade för ett självständigt Ukraina. Jag har mina misstankar om att Ukraina som stat var ett minst sagt luddigt begrepp för hetman Mazepa, nationalismen som idé är i alla fall betydligt yngre än slaget vid Poltava. Mazepa var under många år lojal med Peter I, han hade fått mycket av sin engendom i gåva från tsaren och deltog till en början på den ryska sidan i stora nordiska kriget. När han kände sig hotad av den polske kungen bad han Peter I om hjälp, tsaren nekade eftersom han ansåg att alla trupper behövdes för att bekämpa svenskarna. Detta fick Mazepa att byta sida och alliera sig med Karl XII, det var dock bara en mindre del av kosackerna som följde honom.

Kosackerna som är populära symboler i det självständiga Ukraina görs förresten ocksÃ¥ gärna till ryska nationalister. SÃ¥ t.ex. i den nya filmateriseringen av Taras Bulba (förskräckligt dÃ¥lig film för övrigt) där kosackerna bÃ¥de vid middagsbordet och gurglande av blod pÃ¥ slagfältet uttalar ”russkaja zemlja” (den ryska jorden) ett oräkneligt antal gÃ¥nger. Gogols novell ska förresten finnas i tvÃ¥ versioner: en frÃ¥n 1835 som är mer ”ukrainsk” och sedan en frÃ¥n 1842 som är mer ”ryssvänlig”. Och pÃ¥ tal om jubileer är just Gogol föremÃ¥l för ett sÃ¥dant i Ã¥r, det är 200 Ã¥r sedan hans födelse. Gogol växte upp inte lÃ¥ngt frÃ¥n just Poltava och mÃ¥nga vill göra honom till en ukrainsk författare istället för en rysk – men dÃ¥ under namnet Mykola Hohol (stavningen av efternamnet är dock pÃ¥ bÃ¥da sprÃ¥ken Гоголь, men uttalet skiljer).

Slaget i Poltava är en stor rysk seger som man kan ta fram mot svenskarna, som t.ex. efter att Ryssland besegrade Sverige i fotbolls-EM förra året. I den ryska rapporteringen står dock inte många ord om Mazepa, och det hela framställs som en rysk-svensk affär. Från S:t Petersburg rapporteras om en iscensättning av slaget och firande i parken vid Peterhof, ett av de pampiga slotten utanför staden. Petersburg är långt från Poltava men var i högsta grad inblandat i stora nordiska kriget (1700–1721) eftersom staden som hade sin tillblivelse under de åren byggdes på mark som nyligen erövrats från Sverige.

Mer på temat:

DN: Ukrainare firar Karl XII i Poltava

DN: Minnesmärke avtäckt i Poltava

DN: Ukrainska missnöje vid iscensatt poltavaslag

SR: Slaget i Poltava pågår ännu

KP.UA: Под Полтавой собрались украинцы, шведы и русские. Но не сражаться, а праздновать

Ã…rets pannkaksmiss

Det är snart dags att lämna Kiev, och jag fick reda pÃ¥ att jag gör det med sällsynt dÃ¥lig timing. I morgon är nämligen avslutningen pÃ¥ maslenitsa – fastlagsveckan. Inga semlor här, men det är Ã¥rets stora pannkakshögtid. Fick höra att hela stan skulle vara full av pannkaksstÃ¥nd och massa folk som guljajut (prommenerar är en torftig översättning). Och sÃ¥ ska jag sitta pÃ¥ trista flygplatsen och planet hem. NÃ¥ja, jag fÃ¥r väl trösta mig med att det bara är tre veckor tills jag ska till St Petersburg, och att man nog inte tar sÃ¥ hÃ¥rt pÃ¥ fastan. Och visserligen är den ukrainska maten godare än den ryska (de använder t.ex. kryddor ibland) men just vad gäller pannkakor sÃ¥ leder faktiskt ryssarna med hästlängder…

(Pannkaka heter blin, i plural bliny, pÃ¥ ryska. Som jag vill minnas mig ha pÃ¥pekat förut är det alldeles vanliga, men väldigt goda, pannkakor utan bovete eller vad det nu brukar vara för konstigheter i svenska recept pÃ¥ ”blinier”.)

Museet för stora fosterländska kriget

Jag vet inte om absurt är rätt ord, men Ukrainas nationalmuseum för stora fosterländska kriget är onekligen en upplevelse. Överväldigande. Inte bara för att det har jag vet inte hur mÃ¥nga ton ”Moderlandet” pÃ¥ taket (bara svärdet och skölden väger enligt min guidebok 12 ton). Det är nyare än man skulle kunna tro, invigt 1981 under slutet av Brezjnevtiden.  Museet är i röd sten med sovjetiska utsmyckningar och känns nästan nedtyngdt av jättestatyn. Salarna är mörka och det finns inga fönster.

vrak2Museet känns pÃ¥ sätt och vis som en relik frÃ¥n sovjettiden, men pÃ¥ samma gÃ¥ng nästan modernt och impressionistiskt. De mÃ¥ste gjort om utställningarna en del pÃ¥ sista tiden. Det har den sedvanliga hejdlösa blandningen av ryska och ukrainska, (Att nÃ¥gon skulle kunna det ena men inte det andra verkar helt okänt.) Det finns inte en skylt pÃ¥ engelska. Det finns inte en informationstavla om krigsförloppet. Kan du inte redan din krigshistoria sÃ¥ förvänta dig inte att fÃ¥ lära dig nÃ¥got. (Stora fosterländska kriget 1941-1944 är den sovjetiska benämningen pÃ¥ andra världskriget om jag inte nämnt det tidigare.) Salarna är dock märkta med saker som ”Försvaret av Kiev”, ”Under nazistisk ockupation” och liknande. Vi börjar med Molotov-Ribbentroppakten och slutar med hemkomsten frÃ¥n Berlin.

korsadnepr1Det finns en hel del rostiga krigsreliker, kläder, skor, vapen och amunition på museet. Och ungefär en miljard fotografier. Och brev. Och intyg, diplom och utmärkelser så att man blir alldeles snurrig. I mitten på varje sal finns installationer av krigsföremål. Och här och var hänger broderade dukar, och lite kors. Sovjetunionen, kristendom och folklore i en salig blandning.

Allra märkligast är nog ändå den sista salen. Där finns ett långbord dukat för begravning (?) med fastklistrade intyg i långa rader om att någon dött i kriget. Längs ena väggen hänger fotografi efter fotografi, ansiktsistasalen1ena smälter samman och jag inser att jag aldrig kommer kunna ta in hur många människor som dog och led de här åren. På andra väggen hänger broderade dukar och bilder av tanter i hucklen. Första gången jag var där började Vysotskijs krigssånger spelas, det var nästan spöklikt. Men idag var det tyst.

Sedan går man ut i ljuset; till Ärosalen som är i vit marmor, har stora fönster, mosaik i taket och namnet på de som förärats med utmärkelsen Sovjetunionens hjälte i guld.

Landmärken och växelpengar

moderlandetDet känns som jag inte gjort nÃ¥got annat än att gÃ¥ sedan jag kom hit. Mina fötter värker nÃ¥got enormt. Kiev är stort och det är lÃ¥ngt överallt och för att bättra pÃ¥ det hela har jag gÃ¥tt fel och vilse mest hela tiden. Stärkt av de tidigare dagarnas misslyckanden bestämde jag mig sÃ¥ledes för att gÃ¥ till museet för stora fosterländska kriget i förmiddags. NÃ¥gonstans efter Lesja Ukrainka-monumentet började jag undra om det här verkligen var en sÃ¥ bra idé. NÃ¥gra minuter senare insÃ¥g jag att jag inte hade behövt oroa mig. Museet för stora fosterländska kriget toppas av den drygt 100 meter höga statyn ”Moderlandet” (Rodina-Mat’). Riktmärke var ordet.

Upplyft över att det var sÃ¥ lätt att hitta dit traskade jag in pÃ¥ museet. Och möttes i biljettkassan av en sur tant som skällde pÃ¥ mig för att jag inte hade jämna pengar. Det är inte direkt första gÃ¥ngen, och gissningsvis inte heller sista. Det verkar rÃ¥da en helt fantastisk brist pÃ¥ växelpengar bÃ¥de här och i Ryssland. Jag minns min uppgivenhet i St Petersburg när man fick 1000 rubelsedlar ur bankomaten, ett mindre projekt innan man lyckats dela upp den i mindre delar som man kunde använda nÃ¥gonstans. Har ocksÃ¥ stött pÃ¥ en och annan museitant som tvÃ¥ngssÃ¥lt mig nÃ¥gra vykort för att fylla ut mina ”stora” pengar. (Lite senare idag var det förresten en 10 grivnjasedel, ungefär lika mÃ¥nga kronor, som vÃ¥llade problem.) Guideboken försöker fÃ¥ oss utlänningar att förstÃ¥:

there is a chronic shortage of cash in the country, so try to give the correct money whenever you can. Be patient too, if someone seems reluctant to give change, or even asks you for more money (to make an even sum), they’re probably genuinely out of change, rather than trying to cheat you.

Obevandrad som jag är på det här området, förstår jag inte riktigt hur denna brist uppkommit. Nåväl, på museet hade jag 103 grivnja. Inträde kostade 7, fototillstånd ytterligare 12. Tanten löste det hela med att bestämma att jag var student för det inträdet kostade 3 grivnja, och att jag inte fick ta några bilder. (Jag förvisso student men eftersom jag är typ 10 år äldre än studenter normalt är här och bara har konstiga svenska kort hade jag bett om en vuxenbiljett – den diskussion som kan följa är inte värd 4 grivnja.)

Och så var det med den saken. Det gick inte att övertala henne om något fototillstånd inte, och eftersom museet hade ungefär 10 gånger fler vakter än besökare var det inte direkt lönt att försöka smygfota. Så det blir till att återvända en annan dag. Med jämna pengar.

Lesja Ukrainka

Lesja Ukrainka

Lesja Ukrainka

Inte bara är min kunskaper i ukrainska högst bristfälliga, dessutom är min kännedom om detta lands historia inte den allra bästa. (Säg inget till de snälla professorerna som jag försöker övertyga om att jag kommer bli en utmärkt gästforskare.) Lägenheten jag hyr ligger på Bulvar Lesi Ukrainki, eftersom Les betyder skog på ryska och det instoppade k:et  (Ukrainki) brukar indikera diminutiv, så tänkte jag mig något litet, gulligt och skogsrelaterat. (De små söta ukrainska skogarna, något folkloristiskt skogsväsen, kanske till och med partisaner, jag föreställer mig att de brukar hålla till i skogen.) I förmiddags sprang jag på ett monument tillägnat detsamma: det föreställde en kvinna, hade en text på ukrainska och något som såg ut som en namnteckning: Lesja Ukrainka. Inte ens då insåg jag att det handlade om en verklig person, utan det krävdes lite goolande innan jag kunde konstatera att Lesja Ukrainka var pseudonym för Larysa Petrivna Kosatj-Kvitka (1871-1913): författare och förkämpe för det ukrainska språket. En av ukrainas mest kända författare och poeter därtill. Hon är avbildad på 200 grivnjasedeln och det lär dessutom vara från henne Julija Tymosjenko (ni vet, hon med flätorna) fått inspiration till sin välkända frisyr.

Män är soldater

blommorNär jag i mÃ¥ndags Ã¥kte med tyste Sasja in frÃ¥n flygplatsen hörde jag hur det pÃ¥ radion hela tiden upprepades ”s prazdnikom!” (ung. gratulerar med dagen), och undrade om jag hade missat att det var helgdag här ocksÃ¥ (och inte bara i Ryssland). Väl framme i stan verkade dock allt vara öppet som vanligt. PÃ¥ kvällen sÃ¥g jag en högtidlig ceremoni vid den eviga lÃ¥gan i Park Slavy skymta förbi pÃ¥ tv–nyheterna med bl.a. premiärminister JulijaTymosjenko, men min ukrainska är alldeles för dÃ¥lig för att jag skulle uppfatta vad som sades.

Så när jag åt lunch med en bekant i går var jag tvungen att fråga. Och jodå, det är en högtid som är kvar sen sovjettiden då det var Röda arméns dag och gick under namnet Moderlandets försvarare eller något sådant (vilket den nog fortfarande gör). Men till skillnad från Ryssland är det inte längre en ledig dag, det firas dock allmänt som männens dag i analogi med kvinnodagen 8 mars (som i den här delen av världen inte verkar ha tillstymmelse till politiska undertoner). Hon berättade att de hade firat på jobbet igår, alla kvinnorna hade klätt sig i gult (för att symbolisera solen och våren som nalkas) och så hade de beställt upp massor med pannkakor (det är nämligen maslenitsa fastlagsveckan denna veckan). Inför kvinnodagen är det istället männen som ska fixa något festligt åt kvinnorna, förra året hade de beställt en manlig strippa! Håhå, jaja, det kan inte vara lätt att vara feminist i den här delen av världen.

Eftersom steget i min värld är lÃ¥ngt frÃ¥n Röda armén till en allmän männens dag med gula dekorationer och pannkakor, Ã¥kte jag upp till Park Slavy för att kolla in blommorna frÃ¥n gÃ¥rdagens ceremoni. Det var jag inte ensam om, även om parken mist en hel del av sin ”hänga runt och promenera”-potential med minusgraderna. DÃ¥lig sikt var det ocksÃ¥ sÃ¥ sÃ¥ mycket av de östra förorterna kunde man inte se. Dock Dnepr, som inte verkar vara helt tillfrusen.