Träningsjackor och folksagor

Ivan och Eldfågeln

Ivan och Eldfågeln

Har ni sett de ryska olympiska överdragskläderna? Den vita joggingdressen med ett ett rött mönster på jackan? (Och inverterat med vitt mönster på röd t-shirt). Det har ju funnits tillfälle att studera den, inte minst idag då bland annat suveräna Jelena Isinbajeva och Andrej Silnov stått på prispallen.

”Vad är det för blomma de har pÃ¥ kläderna?” undrade mamma häromdagen. Jag tittade lite närmre och kom till slut fram till att det inte var en blomma utan en fÃ¥gel. Och att den där fÃ¥geln ser lite bekant ut. Nu har jag konsulterat först min ryska sagobok och sedan internet och beslutat att det inte är vilken fÃ¥gel som helst – det är sagoväsendet EldfÃ¥geln (Жар-птица). EldfÃ¥geln är en stor fÃ¥gel som majestätiskt glöder i rött och gult. Dess fjädrar slutar inte glöda ifall de tappas, och de ger sÃ¥ mycket ljus att de kan lysa upp ett helt rum. I avbildningar liknar EldfÃ¥geln ofta en pÃ¥fÃ¥gel.

Eldfågeln förekommer inte minst i sagan om Ivan Tsarevitj och den grå vargen. Ivan är tsarens yngste son (därav namnet), och precis som det ska vara i sagorna listar han ut det som hans arroganta äldre bröder missar. Han ger sig ut på jakt efter Eldfågeln som ätit upp pappa tsarens gyllene äpplen (vilka naturligtvis är magiska och ger ungdom, skönhet och ödödlighet), och belöningen som väntar den som återvänder med en fångad eldfågel är storslagen.

Eldfågeln – vänd huvudet åt andra hållet så är det nästan på pricken illustrationen på träningsjackan!

Eldfågeln – vänd huvudet åt andra hållet så är det nästan på pricken illustrationen på träningsjackan!

Eldfågeln är i sagorna alltså föremål för ett besvärligt sökande, som ofta börjar med att man finner en fjäder, och i jakten på fågeln går den sökande genom svåra prövningar. Eldfågeln är ett dubbelt väsen som visserligen kan ge både lycka och välgång men också stora bekymmer. Parallellen till de Olympiska spelen är lätt att dra. De glänsande medaljerna är målet som utövarna måste klara stora utmaningar för att kunna nå, för att orka ge sig ut på den jakten måste man nog ha fått någon försmak – den upphittade fjädern. Precis som Ivan Tsarevitj ska hitta fågeln åt pappa tsaren ska idrottaren bärga medaljen inte bara åt sig själv utan också för sitt land. Den som vinner får lycka och hyllningar, men vi har ju alla också hört att medaljen har en baksida.

I krig och fotboll…

Som kanske har framgÃ¥tt tidigare är jag en hopplös sportfÃ¥ne. (Eftersom jag är kvinna och akademiker brukar det väcka viss förvÃ¥ning.) Jag kan gärna se alla matcher i fotbolls VM och planerar semestern efter OS. Sport är naturligtvis skenbart meningslöst, men som engelske skribenten Simon Barnes lär ha sagt: ”Sport you see, has the power to seize the imagination of individuals, of classes, of nations, or races, of the world. And nothing so powerful can be wholly trivial”.

Det är inte bara i Moskva och Stockholm folk blir som tokiga när landets fotbollslag presterar, och det var nog aldrig sÃ¥ roligt att vara svensk i Oslo som under OS i Turin 2006. Kopplingen mellan sport och nationalism är välkänd, den oroar vissa, ses med överseende av de flesta och kan ibland vara ganska rörande. Som när när 400-meteslöparen Cathry Freeman blev symbolen för försoningsprocessen i Australien under OS i Sydney och det kändes som en sportprestation var viktig pÃ¥ riktigt: ”No she didn’t cure cancer, absolutely she didn’t alleviate world hunger all on her own. But have a look around you as the nation wildly celebrates her Olympic victory. That, in itself, is no mean feat and proof positive that we have come a long, long way from the darker days of our past” som en australisk journalist uttryckte det.

Detta sagt, sÃ¥ har jag svÃ¥rt att ta sport pÃ¥ det blodiga allvar som sÃ¥ mÃ¥nga verkar göra – och jag glädjer mig över att jag nu slipper höra Patrik Ekvalls gravallvarliga inlägg frÃ¥n den svenska bänken. Mest fascinerande, och irriterande, är folk som envisas med att tro att sport är krig. Dagen efter Rysslands seger mot Sverige i förra veckan verkar Komsomolskaja pravda har gÃ¥tt i skola hos den englska pressen (som brukar anspela pÃ¥ andra världskriget varje gÃ¥ng England ska spela fotboll mot Tyskland) med en rubrik som talar om hur de skapade ett nytt Poltava för svenskarna, och ingressen avslutas med: ”Slaget vid Poltava 1709, seger! Österrike 2008 2-0!” Jag vÃ¥gar inte ens tänka pÃ¥ rubrikerna om det skulle bli sÃ¥ att Tyskland och Ryssland möts i finalen…

Men även i Sverige görs liknande liknelser, och Niklas Ekdal (ok, han är ledarskribent sÃ¥ jag ska inte belasta sportjournalisterna för detta) tar i söndagens DN även med förlusten av Finland: ”SÃ¥ missade Sverige sin revansch pÃ¥ Ryssland, 300 Ã¥r efter slaget vid Poltava och 200 Ã¥r efter kriget där Finland gick förlorat. Välsignat vare Zlatan den stores heliga knä, men i onsdags var han lika hjälplös som Karl XII.” Ska man skratta eller grÃ¥ta? Eller bara stillsamt försöka pÃ¥peka att om det var segrar i fotboll som gav revanch för förluster i krig sÃ¥ borde den vara utkrävd för länge sedan: Sverige hade ju aldrig tidigre förlorat mot Ryssland (post-sovjet). Fotboll är inte krig, det är inte ens likt. Fast det är klart – om krig vore lite mer som fotboll vore världen förmodligen ett trevligare ställe.

Vissa matcher är bättre än andra

Det fÃ¥r inte plats mycket mer än lägenhetsrenovering och fotbolls-EM i mitt huvud just nu, och det är roligare med fotboll. (Fast Spanien – Italien som pÃ¥gÃ¥r just nu verkar bekräfta min uppfattning att Italien och rolig fotboll är tvÃ¥ storheter som sällan förenas.) Och roligast hittills är Rysslands framfart, det var en imponerande uppvisning mot Holland igÃ¥r. Fotboll när det är som bäst. Arsjavin, Pavljutjenko, Zjirkov & co: jag är fullständigt charmad!  Jag verkar inte vara ensam: ”Europa har fÃ¥tt ett nytt lag att älska” avslutar DN sitt referat av gÃ¥rdagens match. Jag tror fortfarande inte att det kommer hÃ¥lla hela vägen, men jag tar hemskt gärna fel. 

Gracious in defeat?

Jag läser av och till Komsomolskaja pravda, det är en av Rysslands största tidningar och en riktig blaska full av skriverier om ryska kändisar som jag inte orkar bry mig om, men dÃ¥ och dÃ¥ har den rätt sÃ¥ schyssta reportage. Och dÃ¥ och dÃ¥ fÃ¥r den mig att inse hur olika de svenska och ryska medielandskapen är. Vad tror ni Expressens rubriker hade varit dagen efter Sverige förlorat sin öppningsmatch i EM med 4-1? ”Fiasko!”, ”Katastrofmatchen!” eller ”AvgÃ¥ Lagerbäck!” kanske? Komsomolskaja pravda toppar däremot med ungefär ”Den spanska tjuren ställde till bekymmer för den ryska björnen”. (Minst sagt. VÃ¥gar man hoppas pÃ¥ lite bättre koncentration i försvarsspelet mot Grekland?)

Fotbollsfeber i St Petersburg

Inte nog med att St Petersburgs stolthet Zenit vann ryska ligan för första gÃ¥ngen sedan 1984 (dÃ¥ det ju var en annan liga om vi ska vara petiga), nu har de dessutom gÃ¥tt till final i UEFA-cupen! Det lär inte varit nÃ¥gon hejd pÃ¥ firandet i Petersburg i gÃ¥r kväll efter 4-0 mot Bayern München pÃ¥ petrovskijstadion i gÃ¥r. En kompis rapporterar: ”Jag trodde vi hade stadion rakt under vÃ¥rt fönster! Hela natten hörde jag folk som ropade zenit tjempion och fansens fotbollssÃ¥nger. Jag är inget stort fotbollsfan, men känner mig stolt.”

Den 14 maj spelar de blå-vit-ljusblå (en smula osmidigt smeknamn måste jag säga) final i Manchester mot Glasgow Rangers. En vecka senare väntas sisådär 50 000 engelska fotbollsfans till Moskva för att se Chelsea och Manchester United göra upp om Champions league-titeln. Och det bör kanske inte förvåna någon att fotbollen blir politik. Suporterkaos väntas inför finalen rapporterar DN när flyg och hotellrum i Moskva är på upphällningen, dessutom komplicerar visumkravet det hela. DN framhåller att grollet mellan Ryssland och Storbrittanien sätter käppar i hjulet för förhandlingar om visumlättnader för fans som vill se matchen.

Kan man få komma med en stilla önskan om att EU och Ryssland försöker lägga undan lite prestige och förhandlar fram ömsesidigt smidigare visumregler – inte bara inför fotbollsfinalerna.

Fotbollshöst

Det verkar ha varit en bra fotbollshöst för andrastäder. I både Sverige (IFK Göteborg), Norge (Brann) och nu Ryssland (Zenit) har lag från rikets andra stad lyckats vinna mästerskapet i fotboll efter vad som upplevs som lång väntan (11, 44 respektive 23 år). Läs Metas betraktelse om Brann och Zenit. Han beskriver hur medborgarna i både Bergen och S:t Petersburg upplever sig som annorlunda än resten av landets befolkning, något som är sant även för göteborgare. Och huvudstadsbo som jag blivit framhåller jag ändå att det är något visst med landets andra stad. Jag var oväntat nöjd med IFK:s seger (och Branns, eftersom Fredrik som jag delade kontor med i Oslo lyckades indoktrinera mig), men var också lite glad över att inte längre bo i Göteborg där nog fort all fotbollsyra hade stått mig upp i halsen.

Sen kan jag inte låta bli att fundera över vad det betyder att det enda jag sett i svenska medier om ryska ligan är den blid DN har idag (pappersvarianten) där några Zenit-supportrar försöker riva motståndarlagets målbur. Men fotbollsvåld var väl helgens tema.