Cathy Freeman Park

Det är mer än en smula märkligt att det tog mig tre besök och över ett halvårs sammanlagd vistelse i Sydney innan jag lyckades ta mig till Sydney Olympic Park. Jag menar, inte bara följde jag Sydney OS klistrad framför en väldigt liten tv som inlånats speciellt för detta ändamål (jag tror att den tv:n är det bästa tecknet på hur långt tid sedan 2000 faktiskt är) utan hade det inte varit för Cathy Freemans olympiska guld hade jag kanske aldrig ens tagit mig till Australien. Då hade jag nog aldrig börjat intressera mig för ursprungsfolk och försoningsprocesser.

Cathy Freeman har fÃ¥tt en liten park uppkallad efter sig vid olympiastadion. Där finns en stor gräsmatta, en lekplats och den olympiska elden. Elden har dock bytt element till vatten som i intervaller regnar ner och studsar mot marken. (Vattnet var för all del en viktig del av denna skapelse även under spelen.) Det är inte sÃ¥ mycket en fontän som en lekplats, det är fullt av barn som skrikande av glädje springer genom det vattenfall som bildas. E är skrämd av intensiteten i vattnet och barnens lek, men när vattenfallet upphör och elden töms vÃ¥gar han sig fram. Han springer med förtjusning i det duggregn vattenfallet omvandlas till och ”ramlar” hela tiden ner pÃ¥ de fortfarande vÃ¥ta stenplattorna. Det är varmt igen. Inte pÃ¥ 30 Ã¥r har sÃ¥ stora mängder regn följts av sÃ¥ mycket värme tydligen. Prognosen säger att värmeböljan ska kulminera med 40 grader och Ã¥ska imorgon. (Vi tröstar oss med att det efter imorgon förmodligen kommer dröja ett bra tag innan vi fÃ¥r nästa tillfälle att klaga pÃ¥ att det är för varmt.)

Det är naturligtvis omöjligt att säga om Cathy Freemans seger hade någon större påverkan på den australiensiska försoningsprocessen. En offentlig ursäkt från premiärministern å statens vägnar har det i alla fall blivit sedan dess. För min egen del har det blivit två c-uppsatser* och fyra Australienresor. Det är lärorikt, det där sportintresset.

cauldron

*Den ena uppsatsen blev också en artikel till socialantropologistudenternas årsbok i Oslo. När jag nu tittar igenom den slår det mig också hur mycket av det som finns i den har haft betydelse för sådant jag arbetat med långt senare. (Denna tio år gamla text om Cathy Freeman finns här: Dahlin årboka 2005)

Bandymiljadärer

Jag ramlade över ett inlägg på P4 Skaraborg som basunerade ut att en rysk miljardär vill satsa på bandyklubben Villa och sades vara beredd att satsa miljoner på klubben i dess jakt på sitt första SM guld. Om han bara fick på Läckö slott några veckor varje sommar.

Jag läste med förtjusning om ”miljadärsdoldisen” Sergej Andropov. Sen kom jag pÃ¥ vilken dag det är idag.

NÃ¥väl, oavsett hur det är med just den här mannen sÃ¥ har ju flera ”smÃ¥oligarker” (om man fÃ¥r använda ett sÃ¥ etymologiskt motsägelsefullt uttryck) pumpat in pengar i rysk bandy. Har du inte rÃ¥d med Chelsea kan du kanske satsa pÃ¥ det lokala bandylaget.

I bandy möts Ryssland och Sverige i (gissningsvis) nio VM-finaler av tio, men riktigt vilken status sporten har i Ryssland är jag osäker pÃ¥. Bandy heter i alla fall ”hockey med boll”  pÃ¥ ryska, men en gÃ¥ng hade jag diskussion med en kompis som hävdade att det inte finns nÃ¥gon sÃ¥dan sport. Det finns bara hockey med puck framhöll han bestämt. När jag försökte beskriva hur sporten gick till blev han än mer övertygad om att jag hade fÃ¥tt det hela om bakfoten. Han är dock monumentalt ointresserad av sport, sÃ¥ jag förhörde mig för säkerhets skull med en annan kompis. Hon kunde bekräfta att jag hade helt rätt. Det finns en sÃ¥dan sport, den heter ”hockey med boll”, men ”den är inte sÃ¥ populär i Ryssland”.

När jag i planläggningen av potentiella framtida forskningsprojekt kollat upp diverse halvstora halvperifiera orter tyckts det dock ofta finnas ett bandylag angivet som ortens stolthet. Med lite tur i forskningsansökningslotteriet får jag kanske möjlighet att fördjupa mig i ämnet framöver.

 

Världens gladaste ukrainare

Om det är någon som behöver bli på lite gott humör såhär en julifredag föreslår jag en titt på SvT:s intervju med Bohdan Bondarenko efter att han slagit nytt ukrainskt rekord med 2.41 (otroligt imponerande hopp) och sedan varit nära att klara världsrekordhöjden 2.46 på friidrottsgalan i Lausanne i går kväll. Den glädjen, som tolken inte riktigt klarar av att förmedla, borde gå genom alla språkbarriärer. (Dessutom pratar han ju sådär charmigt på h som ukrainare gör.)

Vidtas verkliga åtgärder?

Ryssland vidtar åtgärder mot rasism rapporterar DN idag efter att de ryska supportrarna skämt ut sig efter matchen mot Tjeckien i fredags. Låt oss hoppas att det stämmer, men rasismen bland ryska fotbollsupportrar är inget nytt problem, och tidigare har fotbollsförbundet vara rätt flata i den frågan. Jag har skrivit om det tidigare, och många minns kanske de av Spartak Moskvasupportrar ledda upploppen i december 2010. Även mitt favoritlag Zenit har problem med högerextrema klickar bland supportrarna.

Desto mer glädjande är naturligtvis hur Zenitspelarna och hela Rysslands lag skötte sig på plan. Hoppas det fortsätter så, och att Sverige kan göra något liknande ikväll.

 

Mer på temat

The Guardian: Moscow riots expose racism at the heart of Russian football

Fria tidningen: Utländska spelare lämnar Ryssland på grund av rasistiska trakasserier

 

Ett nästan sovjetiskt toppmöte

När jag öppnar bilderna som L skickat med det entusiastiska utropet "Kolla vi finns med på Zentis hemsida!" håller jag på att ramla av stolen av skratt, och eftersom skrattet blandar sig med rosliga hostningar ger jag förmodligen ifrån mig ett fasaväckande läte. I alla fall tittar min tillfälliga norska kontorskamrat förskrämt på mig. På bilderna har L gjort röda ringar kring något suddigt i bakgrunden. Det skulle skulle kunna vara jag i min fula zenitmössa, det skulle också kunna vara någon helt annan.

Bilderna är från Champions Leaguematchen mot Shakhtar Donetsk i tisdagskväll som Zenit vann med 1:0. Mössan inhandlades samma dag eftersom jag insåg att tre timmar på Petrovskijstadion en novemberkväll kräver mössa, rimligtvis en zenitmössa. Och urvalet av mössor i Zentibutiken var inte alltför imponerande.

Eftersom det inte gÃ¥tt nÃ¥got vidare för mina svenska lag i Ã¥r, är det tur att det finns fotbollströst pÃ¥ andra sidan Östersjön! För som den sportfÃ¥ne jag är sÃ¥ har min kärlek till St Petersburg naturligtvis även kommit att omfatta stadens stolthet Zenit. Och det är verkligen en bonus att ha fÃ¥tt ett sÃ¥ bra lag som Zenit att hÃ¥lla pÃ¥. Sedan jag första gÃ¥ngen dök upp i staden har de hunnit vinna ligan tvÃ¥ gÃ¥nger och UEFA cupen. Eventuella beskyllningar om att vara medgÃ¥ngssupporter fÃ¥r jag väl ta med ro… Men bara en sÃ¥n sak som att kunna fÃ¥ gÃ¥ pÃ¥ sitt livs första Champions Leaguematch! Jag har sett fram emot det hela hösten.

För motstÃ¥ndet stod alltsÃ¥ Shakhtar Donetsk, ett storlag frÃ¥n östra Ukraina som jag efter viss transkriberingsvÃ¥nda bestämt mig för att skriva just sÃ¥. Det är ju trots allt sÃ¥ de presenteras i alla fotbollssammanhang, även om jag skulle vilja skriva Sjachtior. (PÃ¥ klubbens officiella hemsida stÃ¥r det ФК Шахтер FC Shakhtar med stora bokstäver pÃ¥ var sin sida om emblemet – pÃ¥ vilket klubbnamnet skrivs Шахтар… Man kan sÃ¥ledes rättfärdiga mÃ¥nga varianter.)   

Oavsett hur det transkriberas betyder det i alla fall gruvarbetare, och klubbemblemet med sina korslagda verktyg är smått fantastiskt. Donetsk ligger i den gruvtäta Donbassregionen, och enligt den sovjetiska traditionen skulle ju sport utövas av amatörer. Av glada arbetare som höll sig friska och sunda på sin fritid. Idrottsföreningar tillhörde därför typiskt en fabrik eller annan arbetsplats, som järnvägsarbetarnas Lokomotiv, eller fackföreningarnas landsomfattande idrottsförening Spartak. Zenit har enligt den officiella versionen sitt ursprung i Leningradskij metallitjeskij zavod, som bland annat tillverkar ångturbiner. (Det finns även några alternativa ursprungsmyter). I praktiken kom det dock att utvecklas en egen variant av sovjetiska proffs, mest kända är kanske de i arméns CSKA (TsSKA vilket betyder arméns centrala idrottsklubb).

Nåväl, sina sovjetiska förflutna och klubbemblem till trots så är i dag både Zenit och Shakhtar väl integrerade i den globala fotbollskapitalismen, och det är lag i vilka det puttas in försvarliga mängder pengar. Huvudsponsor för Zenit är Gazprom, det statliga gasmonopolet, och där, mina vänner, finns det resurser. Jag har naturligtvis ingen aning om hur avtalen där ser ut, men kan bara konstatera att coach Spalletti och nio utländska spelare samt ett antal ryssländska landslagsmän i truppen inte kostar gratis. En ny stadion är på gång också.

Shakhtar har en minst lika internationell uppställning med rumänsk huvudtränare och ett stort antal sydamerikanska spelare i truppen, samt en stormrik välgörare i Pinat Achmetov. Achmetov är sedan 1996 klubbens president och Ukrainas rikaste man. Han har även finansierat Janukovitjs valkampanj och leder ett företag med rätt intetsägande namn: System Capital Management, men det är väl ingen vågad gissning att det är i gruvindustrin han tjänat sina pengar. Det har i alla fall funnits tillräckligt av den varan för att kunna bygga en toppmodern stadion, den väldiga Donbass-arena som rymmer 50 000 åskådare  och stod färdig 2009. Där ska några av matcherna i sommarens fotbolls-EM spelas.

PÃ¥ den arenan möttes lagen för tvÃ¥ veckor sedan i en drabbning som slutade 2:2. Det var en av de mest underhÃ¥llande fotbollsmatcher jag nÃ¥gonsin sett, som likaväl kunde slutat typ 7:4 till Zenit om det inte vore för storspelande mÃ¥lvakter, och dÃ¥ inte minst Rybka i ShakhtarmÃ¥let. (I tillägg till att vara en fantastisk mÃ¥lvakt har han ett fantastiskt festligt namn – rybka betyder liten fisk pÃ¥ ryska.) Returen pÃ¥ Petrovskijstadion var tyvärr inte lika underhÃ¥llande. Andra halvan av första halvlek var dock riktigt bra, med massiv Zenitpress som tillslut gav utdelning i 1:0 pÃ¥ hörna pÃ¥ tilläggstid. Resultatet stod sig matchen ut, och kombinationen av sjunkande spelkvalitet  och temperatur samt begynnande regn gjorde att jag fick anledning att Ã¥ter begrunda klokheten i övergÃ¥ngen till "europeisk säsong" i Ryssland. NÃ¥got ljushuvud har nämligen kommit pÃ¥ att det ska gÃ¥s över till "europeisk modell" med vintersäsong. Vi tar det en gÃ¥ng till: de har alltsÃ¥ tänkt ut att fotboll nu ska spelas pÃ¥ vintern. I Ryssland.

I år blir det alltså ingen ryssländsk mästare i fotboll, säsongen fortsätter till i vår. Zenit leder just nu ligan och med segern över Shakhtar har de ett bra läge för avancemang i Champions League. Nästa match blir toppmötet i grupp G mot överraskningen APOEL Nicosia. Om jag bara kan komma på något sett att se Zenits matcher i Sverige, kan jag alltså se fram emot en intressant fotbollsvinter.

Mina tidigare texter om Zenit: http://blickmotost.wordpress.com/?s=Zenit
Intressant betraktelse om Zenit, Brann och lokal identitet av Martin Paulsen:  http://martinsinblogg.wordpress.com/2007/11/12/zenit-champion/

Ps. InsÃ¥g efter matchen att jag har nÃ¥got gemensamt med president Medvedev: En förkärlek för att lägga upp dÃ¥liga stadionbilder pÃ¥ sociala nätverk… Kolla in hans här.

På tal om löpning

När vi kör genom Vansbro frågar jag lillasyster om vi inte ska ta och göra klassikern. Det är sommar 2010, och simningen är bara någon vecka bort, och vi är på väg till fjällen för en veckas semester. Det är menat som ett skämt, men lillasyster blir entusiastisk och jag kan inte riktigt ta tillbaka. Vi enas om att 2012 är ett lämpligt år för genomförande, vi har trots allt viss självinsikt om vår bristande träningsbakgrund.

Elva månader senare håller jag fortfarande på med delmål ett: lära mig att springa. Och trots att GPSen säger att jag ikväll tog mig igenom 8,56 km i Vrinneviskogen, vilket är det längsta jag sprungit sedan typ någonsin, så är det en bra bit till Lidingöloppets tre mil.

Att försöka gå från en passiv sportentusiast till aktiv idrottsutövare innebär också en fundamental förändring av sin självbild. Även om jag alltid gått och cyklat mycket och redan för flera år sedan insåg att regelbundna besök på gymmet minskar ryggbesvären drastiskt så är det liksom det, jag går om jag ska någonstans, jag tränar för att inte få ont. Inte för att jag vill. Inte för att jag ser mig själv som en person som är intresserad av träning. Men jag inser att om jag ska kunna genomföra en klassiker så måste träningen bli en mer integrerad del av min person, det måste bli ett intresse, en hobby. Så nu har jag skickat in medlemsansökan till IK Tjalve med ett kryss i rutan aktiv medlem och ser med viss fasa framför mig hur jag ska volontera på motionslopp och småprata med hurtiga personer i tränginsoverall.

Nåväl. Lillasyster gör sitt bästa för att heja på. I julklapp fick jag tillexempel en halvårsprenumeration på tidningen Runners World. En fascinerande bekantskap. Full av hurtiga utrop om hur härligt och roligt det är att springa vilket får mig att känna att det här är ju inte människorna som jag vill ingå i en ”vi-gemenskap” med. Allra mest fascinerad är jag av det faktum att tidningen utkommer varje månad. Jag menar, hur mycket kan man egentligen säga om löpning? Hur många maratonlopp kan man beskriva, hur många skotest kan man göra och hur många gånger kan man ge ungefär samma träningstips? (Och sen hittar jag en artikel om långdistanslöpning i Ryssland och tänker att den här tidningen, den är nog inte så tokig ändå.)

I ett anfall av entusiasm köpte jag också ett eget textbaserat peppningsförsök på Arlanda redan i höstas. Haruki Murakamis memoar ”What I talk about when I talk about running”. Min vana trogen lät jag sedan under en lång tid bli att läsa boken, men nu har jag äntligen tagit mig igenom denna tunna lilla sak. Murakami är en av mina favoritförfattare, det är något med hans korthuggna sakliga berättande av de mest bisarra historier som tilltalar mig. Så må de handla om får som styr världen eller ultramaratonlopp. Nog för att jag har en bra bit kvar till hans nivå, med 26 avslutade maraton och identiteten löpare fast förankrad som nästan en lika stor del som identiteten författare. Men det som är intressant är hur har beskriver dessa båda som sammankopplade ”Most of What I Know About Writing Fiction I Learned by Running Every Day” som ett kapitel heter. Han beskriver löpningen som något som balanserar det stillasittande skrivandet, något som ger den nödvändiga uthålligheten, kraften och tåligheten för att kunna färdigställa en bok, där har vi plötsligt något som jag kan identifiera mig med och tro på. Jag ska ju också skriva en bok, en helt annan sorts bok visserligen, men ändå. Det som krävs för att bli en författare är talang, fokus och uthållighet säger han.

Fortunatly, these two disciplines – focus and endurance – are different from talent, since they can be aquired and sharpened through training. You’ll naturally learn both concentration and endurance when you  sit down at your desk and train yourself to focus on one point. This is a lot like the training of muscles I wrote of a moment ago. You havet o continually transmit the object of your focus to your entire body, and make sure it thoroughly assimilates the information necessary for you to write every single day and concentrate on the work at hand. And gradually you’ll expand the limits of what you’re able to do. Almost imperceptibly you’ll make the bar rise. This involves the same process as jogging every day to strengthen you muscles and develop a runner’s physique. Add a stimulus and keep it up. And repeat. Patience is a must in this process, but I guarantee the results will come. (s. 79)

Jag brukar berömma mig om att vara envis. Så det ska nog kunna bli en avhandling. Och en klassiker, eller åtminstone något litet maratonlopp såsmåningom.

Ett spel med brutal elegans

20110329272_1

Om nÃ¥gon pratar om ”football” (eller med den australiensiska förkärleken för diminutiv ”footy”) här, sÃ¥ menar de förmodligen inte det jag menar. De menar förmodligen rugby. Rugby league för att vara mer exakt, vilket skiljer sig frÃ¥n det som du förmodligen tänker pÃ¥ när du hör rugby. Den globalt sett mer spridda varianten kallas rugby union. Rugby league är egentligen bara populärt i Australien (England och Nya Zealand har ocksÃ¥ hyfsade landslag), för att vara mer exakt pÃ¥ östkusten och för att vara ännu mer exakt i Sydney. Men här är det Ã¥ andra sidan typ hur stort som helst. (I resten av Australien menar man dock förmodligen aussie rules om man säger ”footy”, men det är en helt annan historia.)

James, en av vÃ¥ra värdar pÃ¥ University of Western Sydney, bestämde att vÃ¥r ringa kunskap om rugby league var en stor brist i vÃ¥r allmänbildning som genast mÃ¥ste avhjälpas. AlltsÃ¥ blev vi igÃ¥r medtagna till West Ryde Hotel där hans flickvän, som jobbar där, reserverat ett bord strategisk placerat framför storbildsskärmen. (Ett hotel är förresten oftast en pub, och om nÃ¥got heter pub sÃ¥ är det förmodligen ett hotell. Det är uppochnervända världen här.) West Ryde Hotel är en klassisk aussiepub med heltäckningsmatta, lysrörsbelysning, luftkonditionering pÃ¥ högtryck och pookies (poker machines), kort sagt den perfekta inramningen för ”footy”. VI skulle se North Queensland Cowboys mot Melbourne Storm, ett lämpligt val eftersom James inte hyser nÃ¥gra känslor för nÃ¥got av dessa lag och därför kunde ägna sig Ã¥t att förklara spelet för oss, hade det däremot varit favoritlaget Sydney Roosters sÃ¥ hade han inte kunnat slita blicken en sekund frÃ¥n skärmen. (Han har däremot redan inlett arbetet med att fÃ¥ Sydney Roosters till Linköpings universitets officiella rugby league lag. Vi bekräftade att den lokala konkurrensen är svag…)

För den som undrar sÃ¥ har vi alltsÃ¥ grunderna i rugby league till vänster pÃ¥ bilden, och skillnaden pÃ¥ spelarnas egenskaper i league och union till höger… Det är ett snabbt spel med 13 spelare i varje lag (6 stora och biffiga och 7 smÃ¥ och snabba) och tillskillnad frÃ¥n rugby union  (som har 15 spelare i varje lag) bildades det inte stora högar pÃ¥ planen. ”Det har en viss brutal elegans” konstaterade min kollega Martin när han sÃ¥g de biffiga männen puckla pÃ¥ varandra. Lektionerna fortsätter pÃ¥ lördag dÃ¥ vi ska se en division 2 match pÃ¥ North Sydney Oval.

 

Fotboll och rasism

Jag noterar med att Fria tidningen fortsätter sin Rysslandsbevakning. Senaste numret har en artikel om rasism inom rysk fotboll, vilket för all del inte är något att glädja sig åt. Särskilt som det inte direkt är bara inom fotbollen den florerar.

Med mitt tillräckligt slavisktlika utseende sÃ¥ har jag själv aldrig utsatts för nÃ¥got, men det är nog inte sÃ¥ kul att vara afrikansk utbytesstudent. Det höga förekomsten av rasistiskt vÃ¥ld i Ryssland är riktigt obehaglig, liksom tendenserna att släta över och kalla det ”huliganism”. Jag inbillar mig dock att det blivit lite bättre de senaste Ã¥ren, men kanske är det bara jag som inte längre hänger med. Jag kan för mitt liv inte begripa hur ryska nazister tänker. Jag menar, de kan knappast vara omedvetna om vad som hände 1941–44… Varje gÃ¥ng jag ser nÃ¥n snubbe med hakkorstatueringar i Petersburg (tack och lov inte sÃ¥ ofta) sÃ¥ vill jag halvt gÃ¥ fram och frÃ¥ga, fast den andra halvan som är större vill springa och gömma sig.

Just fotbollslaget Zenits supportrar som nämns i artikeln är ökända. Jag har aldrig varit pÃ¥ nÃ¥gon zenitmatch, till stor del eftersom det aldrig är nÃ¥gon som vill följa med. ”Det är farligt” säger de, och jag vet inte om det är sant (mina ryska vänner har ibland lite märkliga uppfattningar om vad som är farligt) men det har i alla fall gjort att jag inte har nÃ¥gon större lust att gÃ¥ dit själv.

Det är lÃ¥ngt i frÃ¥n rÃ¥tt och brutalt vÃ¥ld, men vänner och bekanta kan ändÃ¥ ibland släppa ur sig plumpa rasistiska uttalanden. (Jag blir lika paff varje gÃ¥ng och vet aldrig vad jag ska svara.) Vi snackar högutbildade intelligenta människor. SÃ¥ det där med bananerna och andra apanspelningar som nämns i artikeln har jag inga problem att tänka mig. Man ser förresten dÃ¥ och dÃ¥ svarta människor som gör reklam för solarier, gÃ¥r runt med plakat där det stÃ¥r ”jag skaffade brännan här” eller liknande.

Man fÃ¥r väl säga som Solomon Okoronkwo frÃ¥n FC Saturn: ”Jag orkar inte med all den här skiten längre.” Fast jag är ju rätt sorts utlänning, jag har mitt fina vita skinn och kan göra som ryska fotbollsförbundet och bara strunta i saken. Bli lite lagom upprörd nästa gÃ¥ng nÃ¥gon kläcker en rasistisk kommentar och sÃ¥ är det inte mer med det.

En australiensisk sommarinstitution

Måsen verkade nöjd, så den håller förmodligen på Pakistan.

Söndagen 3 januari 2010 är ett historiskt datum. En dag dÃ¥ vi ägnade oss Ã¥t en äkta australisk sommarinstitution, det var dagen för min första närkontakt med live-cricket. Platsen var Sydney Cricket Ground, där Australien dagen till ära uppvisade sin sämsta öppningsdag av en testmatch pÃ¥ 10 Ã¥r: 127 all out. MotstÃ¥ndarlaget Pakistan stod däremot för ”superb bowling”. Nu efter dag tvÃ¥, har Pakistan 9/331 och alltsÃ¥ en ledning pÃ¥ 204 runs. Jag misstänker att dessa siffror inte säger större delen av min läsekrets särskilt mycket. Jag är dock ganska nöjd med att de tillslut i nÃ¥gon utsträckning ha deschiffrerat mysteriet cricketresultat, och kommer benytta mig av minsta anledning att fÃ¥ demonstera mina nyvunna kunskaper.

Cricket är inte bara lÃ¥ngsamt, det är ocksÃ¥ svÃ¥rbegripligt. Groucho Marx lär halvvägs in i en cricketmatch frÃ¥gat när den skulle börja. För att undvika sÃ¥dana grodor ägnades tÃ¥gresan frÃ¥n Melbourne Ã¥t boken ”How to catch a cricket match”. I denna kan man läsa följande defintion av cricket, myntad av en god vän till författaren:

‘Oh, I know all about cricket,’ he says. ‘You wear white clothes or pyjamas and first you’re ”in” and then you’re ”out”. Like Waiting for Godot, it takes a long time, nothing happens, and there’s usually rather a good tea.’

Cricket är en fantastiskt otidsenlig sport. En testmatch kan hÃ¥lla pÃ¥ i fem dagar och när de väl har spelat i fem dagar sÃ¥ slutar det ganska ofta oavgjort. Testserien Australien-Pakistan som pÃ¥gÃ¥r just nu gÃ¥r över 5 matcher, det innebär potentiellt 25 dagars spel  ibland är en match över pÃ¥ fyra dagar) för att fÃ¥ fram en vinnare. Man mÃ¥ste älska det. Det blir ännu bättre av att sporten dessutom har positionen ”silly mid-on” (det lÃ¥ter ju en aning festligare än back eller mittfältare), kastet ”googly”, att en slagman kan fÃ¥ i hop ett ”century” om det gÃ¥r bra, eller bli en ”golden duck” om det gÃ¥r riktigt dÃ¥ligt. GÃ¥rdagen sÃ¥g en chokerande sÃ¥dan gyllene anka: australiens kapten Ponting, av vissa ansedd den bästa slagmannen i cricketvärlden just nu, Ã¥kte ut pÃ¥ sitt första slag. Killen som Ã¥kte ut innan hade dessutom blivit en vanlig anka (han gjorde ett antal slag, men fick inte ihop nÃ¥gra runs). De australiska flaggorna slokade betänkligt i duggregnet. (Matchen var 3 timmar försenad pÃ¥ grund av ett ytterst lätt regn, och det här är alltsÃ¥ en sport som är uppfunnen i England…)

Just långsamheten gör det hela,  kanske något förvånande, till en utmärkt åskarsport. Men behöver nämligen inte vara fullständigt koncentrerad på det som försegår på planen hela tidan. Och skulle man råka missa något, så var det säkerligen inte matchavgörande. Det är definitivt inte lika illa som råka blunda när matchens enda mål kommer om man går på fotboll.

Skidmästerskap

För mig är det alltid lite frustrerande att jobba under stora mästerskap. Idag försökte jag damernas storslalom på svt:s webdireksändning samtidigt som jag läste en artikel och en forskningsansökan. Min simultankapacitet är som jag tidigare bekänt inte den högsta, så det var med begränsad framgång. Men jag har i alla fall äntligen fått se Anja göra en hyfsad insats, och kan muttra över att jag kommer att missa andra åket eftersom jag ska på möte. Ja, ja, det lär väl ändå inte bli guld.

Anja är en av mina stora idoler. Det har hon inte alltid varit, jag har svÃ¥rt för underbarn och Anja var ju ett typiskt sÃ¥dant med första världscupssegern vid 17 osv. She’s grown on me. Särskilt i samband med svÃ¥righeterna de senaste Ã¥ren. Allra mest imponerande är naturligtvis insatsen i Ã…re för tvÃ¥ Ã¥r sedan, uträknad innan slutade det med tre guld, ett silver och ett brons. Hade man hennes vilja, envishet och mentala styrka skulle man komma lÃ¥ngt.

De senaste mästerskapen är förknippade med olika perioder i mitt liv. Åre – arbetslös i den lilla hopplösa lägenheten på Kungsholmen. (Hade i alla fall gott om tid att kolla på utförsåkning.) VM:et innan följde jag från S:t Petersburg. Loggade spänt in på det lilla internetcaféet på Ligovskij prospekt och läste allt om Anjas framfart.

OS i Turin är förknippat med Oslo där jag kryssade fram mellan datorerna pÃ¥ Blindern för att kolla Anjas resultat. Det lilla studetrummet pÃ¥ sjukhusomrÃ¥det där jag sÃ¥g alla klipp pÃ¥ svt:s hemsida om kvällarna. Största minnet frÃ¥n Turin rör dock inte Anja. Efter första OS helgen hade Sverige ett antal fjärdeplatser, Norge hade däremt redan flera medaljer och jag sÃ¥g framför mig tvÃ¥ veckor av trÃ¥kningar av mina kollegor. Jag kommer in med bussen frÃ¥n Göteborg till Oslo pÃ¥ mÃ¥ndagförmiddagen och är uppe pÃ¥ jobbet lagom till seminfinaler och finaler i sprintstaffetterna. Sätter mig med kollegorna i seminarierummet som utrustats med tv. Stämningen är glad och förväntansfull. En knapp timme senare har Sverige tagit guld i bÃ¥de dam- och herrstaffetten. Det är blir alldeles tyst. ”Ja, jag är nöjd i alla fall!” säger jag och lovar tyst mig själv att aldrig mer tala illa om sprintskidÃ¥kning.