Hallon och huskurer

20110728194452Ibland undrar jag om det finns något folk som tar en förkylning på sådant allvar som ryssarna. Det är i alla fall ingen brist på omsorg och medömkan om det är så illa att du råkat bli sjuk. När jag först yppar något om att jag blivit förkyld hämtar M genast den stora korgen med husapoteket och börjar räcka över diverse preparat och goda råd. Jag har med tiden fått ett lite mer avslappnat förhållande till ryska läkemedel, men jag minns när jag första gången blev sjuk här. Då fick jag också diverse mystiska preparat som jag nogsamt kollade upp på internet. Det ena visade sig innehålla ko-blod och det andra en verksam substans som är totalförbjuden i Sverige pga farliga biverkningar. Förskräckt gömde jag tabletterna men låtsades att jag tog dem för att inte förnärma mina värdar. Av detta lärde jag mig ett: googla inte ingredienser.

Nåväl när vi betat oss igenom medicinkorgen kommer vi fram till det viktigaste: har du någon hallonsylt? I Ryssland behöver nämligen inte medicin smaka eld och sura galoscher, det bästa botemedlet mot förkylning (allt?) är alltså hallon. Och M inser bekymrat att de inte har någon hallonsylt. Det kanske går lika bra med lingon föreslår hon? De har lingonsylt, men lingon är ju inte hallon. Omsorgerna slutar dock inte med mina värdar: innan dagen är slut har jag artigt avböjt två erbjudanden från bekanta att frakta hemkokt hallonsylt över hela stan till mig. En av dem var så oroat angelägen så jag kände mig tvungen att försäkra att jag redan hade en stor burk hallonsylt. Lögn naturligtvis, men det jag minst av allt ville just då var att någon skulle komma på besök så att jag måste försöka vara trevlig på ryska. Dessutom har jag lite svårt att tro på hallonets magiska egenskaper. Hallonsylt är inte medicin, det är sylt. För att alla skulle lugna sig lite köpte jag dock ett paket hallonte i butiken på hörnet.

Vart jag än gÃ¥tt den senaste veckan har varje hostning utlöst en ström av goda rÃ¥d och den bekymrade frÃ¥gan ”det drar väl inte pÃ¥ dig?”. Det farligaste som finns i Ryssland, ja kanske i hela världen, är nämligen drag. Och förkyld blir du om du blivit kall, sÃ¥ enkelt är det och sen kan läkarvetenskapen prata bäst de vill om virus. Om du har blivit nedkyld finns det dock en räddning: det är att snabbt dricka lite vodka. Men om du inte gör det pÃ¥ en gÃ¥ng är det meningslöst, och har du redan blivit sjuk sÃ¥ kan du glömma vodkan. DÃ¥ är det hallon som gäller. Min rysklärare berättade om hur det i hennes barndomshem fanns tvÃ¥ läkemedel: antibiotika och hallonsylt. Och trots att hon var allergisk mot jordgubbar lät hennes mamma henne bara smaka av den goda hallonsylten om hon var sjuk.

Fast några av huskurerna innehöll faktiskt inte hallon, jag blev t.ex. enträget rekommenderad följande mot hostan: att dricka varm mjölk med soda och smör. Där har vi något som lär smaka eld och sura galoscher! Jag kan dock tacksamt konstatera att hostan gått tillbaka utan att jag behövde ta till denna häxbryggd. I övrigt har dock förkylningen gjort comeback, men jag tror nog att det står en burk av mammas hallonsylt och väntar på mig i kylskåpet i Norrköping!

FÃ¥r det lov att vara lite tjifirjok?

Tillbaka i civilisationen på Prospekt Statjek sitter jag med frukostteet, bryggt på de lyxiga blad jag hade med mig till M och D i present. Och det känns, måste jag säga, nästan overkligt sofistikerat efter tillvaron i träsket där tjifir allt som oftast är det enda som står till buds.

Ett av de tydligaste resultaten av mitt umgänge med Ingrija är mängden slang och jargong jag lyckats lära mig. Nog för att jag ännu har mycket kvar att lära på detta område, men jag började ju nära nog från noll när jag första gången ankom Sinjavinohöjderna. På kurser i ryska lär man sig tala fint och kultiverat, men det är det ju ingen annan som gör sådär i vardagslag så i början satt jag som ett fån och fattade typ ingenting. Det första ordet jag snappade upp var nog govnó – det byter skit och har en något grövre klang på ryska än svenska. Tillbringar man dagarna kravlande runt i smuts och gyttja är det dock en omistlig del av ordförrådet.

Det tog inte heller lÃ¥ng tid innan jag förstod att det inte kefir folk hade i Ã¥tanke när det pratades om tjifír, särskilt som det gärna yttrades när nÃ¥gon tagit en klunk te som Ã¥tföljdes av en grimas och kommentarer i stil med ”det här är inte te längre, det är tjifir”. Tjifir är ett ord och en dryck med fängelsebakgrund. Det är enkelt uttryckt absurt starkt te som ger viss rusverkan och smakar apa.

Som minnesgoda läsare vet, så dricker äkta ryssar bara te, och i Ingrija tillagas det på följande sätt: En spann med vatten kokas upp över öppen eld. Detta ger vattnet en lätt touch av rök, vi kan kalla det lapsang light. Vattnet kommer dessutom allt som oftast direkt från Svartån och har därför även en mild smak av mosse. Till detta vatten tillsätter du sedan en stor mängd teblad. Efter en incident förra våren då en deltagare faktiskt blev förgiftad av stora mängder väl starkt te så har dock till och med N insett att man inte behöver hälla i ett helt paket. Sedan får detta dra tills bladen sjunkit till botten. Så långt är allt väl: starkt svart te med en lätt ton av rök och mosse.

Problemen börjar när du betänker att du nu har bryggt ca 7 liter te och att det kanske är 5-10 personer som ska dela på detta. Allt går således inte åt. Om du dessutom lägger till att det alltid är brist på vatten samt att det tar lång tid att koka upp vatten över öppen eld så finns det ju bara en naturligt lösning på problemet. Man värmer på och dricker resterna. Och voila! Tjifir.

Om teet frÃ¥n början var bryggt pÃ¥ storbladigt te är den numera närmast kolsvarta smörjan fortfarande relativt drickbar, om det däremot är sÃ¥ att nÃ¥gon tanklöst nog använt te med brutna blad… Men nöden har ingen lag och med lite grimaser slinker även det ner. Vi befinner oss ju dock i diminutivens förlovade land, och Ryssland vore ju inte Ryssland om inte även illasmakande drycker fick en kärleksfull benämning. SÃ¥ bli därför inte förvÃ¥nad om du hör nÃ¥gon frÃ¥ga om det finns lite tjifirjok.

Det vet ju alla, att fotboll är roligare än hockey

20110515630

Idag har jag äntligen fått sett Petersburgs stolthet Zenit på Petrovskijstadion! (Zenit har förresten för en svensk ologiskt nog betoningen på i och uttalas ungefär ziniiiit.) Jag lyckades dessutom pricka in ett toppmöte mot Rubin Kazan! Det har aldrig varit någon som vill följa med förut, men genom Ingrija har jag blivit bekant med ett stort Zenit-fan som även han har svårt att hitta någon som vill gå på fotboll och därför genast bokade in nästa hemmamatch när han fick höra att jag var intresserad.

Motståndet mot att gå på fotboll har två orsaker. Det är för det första dyrt. Våra biljetter, som var långt i från de dyraste, kostade 1400 rubel. Det är ca 350 kronor. Och om man betänker att 10 000 rubel är en förvisso dålig men inte helt ovanlig månadslön så säger det sig självt att långt i från alla kan kosta på sig ett besök på Petrovskijstadion. För det andra har fotboll ett rykte om sig att vara farligt. Zenit har dessvärre bland sin fanskara ökända huliganer med kopplingar till högerextrema grupper.

Någon fara var dock svår att tänka sig där vi satt på den mycket fina Petrovskijstadions soldränka läktare, trots att vi hade blivit kroppsvisiterade ca 10 ggr på vägen dit. Stadion som har anor från 1920-talet men förstördes i kriget och återuppbyggdes 1957–61 kändes närmast idyllisk, relativt småskalig (plats för ca 20 000 åskådare) och med förvånande närhet till spelet. De blå-vit-ljusblå flaggorna vajade och fansen sjöng sånger på kända melodier. Kanske hade det varit annorlunda om det varit något av Moskvalagen på besök, så även ur säkerhetssynpunkt var nog Rubin Kazan det perfekta laget.

Dessutom var det ingen dålig match, bra spel och många mål. Zenits 1-0 på hörna var riktigt läckert. Sedan kvitterar Rubin och det blir alldeles tyst på arenan förutom på bortaläktaren där de ca 20 rubinfansen blir tokiga av glädje. Jag kan inte låta bli att skratta, sektion 6 gapar som ett stort blått hål omgivet av oproportionerligt många poliser där i mitten en liten liten klick dansar vilt och viftar med sina röd-gröna halsdukar. Tillslut blir det 2-2 och Zenit missar chansen att gå upp i tabelltoppen och det är ganska besvikna fans som lämnar stadion.

När matchen är slut demonstreras den ryska förkärleken för avspärrningar. Istället för att tänka att vi har 20 000 potentiella bråkmakare på samma ställe som det skulle vara bra att få iväg, som svenska polisen nog skulle tänkt, är den ryska ryggmärgsreflexen att stänga de två närmsta metrostationerna. Vi får traska i väg till Gorkovskaja ungefär en halvtimme bort.

PÃ¥ tunnelbanan hem har jag fortfarande pÃ¥ mig den blÃ¥vita halsduken som L i ren förtjusning över det svenska intresset för FK Zenik gav mig innan matchen, och plötsligt knackar nÃ¥gon mig pÃ¥ knät där jag sitter och fiflar med telefonen. Jag ser förvÃ¥nat upp. ”Vad blev det?” undrar killen mitt emot. 2-2 svarar jag och killen nickar halvt besviket och stoppar tillbaka hörlurarna i örat.

Publicerat i SPB

Jag mötte Lassie, eller jag menar Igor

Img_9561

Ni har kanske sett hans namn skymta förbi här förut, förra Ã¥rets stora ryska youtube-sensation Igor Rasterjajev. Med ett dragspel och en sÃ¥ng om skördetröskor tog han sig rakt in i mÃ¥nga ryska (och även en del svenska…) hjärtan. NÃ¥gongÃ¥ng i augusti small det till och videoklippet inspelat i ett rustikt kök pÃ¥ landsbygden utanför Volgograd som redan hade legat uppe ganska länge har visats lÃ¥ngt över en miljon gÃ¥nger och spridits i alla tänkbara sammanhang. Rasterjajevs släkt kommer frÃ¥n byn Rakovka i Volgogradlänet och han besjunger gärna det enkla livet där, själv är han dock en 30-Ã¥rig skÃ¥despelare frÃ¥n S:t Petersburg. Naturligtvis hörs det röster om att han inte är "äkta". Genomtänkt image eller ej sÃ¥ framstÃ¥r Igor som en vanlig hygglig grabb som hävdar att han inte hade en aning om vad youtube var när hans kompis (som filmade) la upp klippet där.

Själv föll jag pladask redan för sången om skördetröskorna, det är charmigt, begåvat och väldigt väldigt ryskt. Men det var med låten Georgievskaja Lentotjka som Igor tog sig inte bara in i mitt musikbibliotek utan även in i mitt fältarbete. I sången kopplas en resa på tåget i Leningradlänet samman med det organgesvarta band som flickan som sitter mitt emot bär, och de soldater som fortfarande ligger i skogarna som flyger förbi utanför fönstret. Några av de saknade soldaterna får röster, och texten visar väldigt tydligt på spänningen mellan det officiella idealiserade krigsminnet i Ryssland – symboliserat av det organgesvarta St Georgijbandet – och den grymma verkligheten där hundratusentals soldater ligger bortglömda skogarna runt St Petersburg. Det offentliga mantrat "Ingen är glömd, inget är glömt" kan tyckas djupt ironiskt. Föga förvånande har Igor Rasterjajev blivit enormt populär i sökförbandskretsar.

Därför är det kanske inte så konstigt att någon fick idén att ordna en konsert med Igor Rasterjajev under minnesvakten på Sinjavinohöjderna. Under veckorna inför Segerdagen 9 maj ordnas den allryssländska minnesvakten och Sinjavino är ett av de områden dit sökförband från hela Ryssland kommer. Arrangör för konserten är en man med politikerambitioner som verkar ha gjort sökförbanden till sitt medel att nå detta mål. Genom att framstå som dess beskyddare hoppas han nog kunna vinna patriotiska poäng. Alla verkar känna till honom sedan tidigare, ingen verkar gilla honom. Men det är heller ingen som tackar nej när han ordnar sponsring av bröd, konserver och andra matvaror. "Han försöker köpa oss, men vi är inte till salu" skrockar ledaren för mitt förband när vi stuvar in matvarorna i tältet. Och varken jag, eller någon av de andra från Ingrija som är på plats den 3 maj tackar nej till att åka och se Igor när han spelar på Sinjavinohöjderna. Vårt, och de flesta andra förbandens, läger är i Gajtolovo, en knapp mil från minnesmärket. Sagda politikerämne ordnar med transport. 

Det är en grå, kall och fuktig majeftermiddag. Men det regnar i alla fall inte. Det är inte en enormt stor publik som har samlats där på Sinjavinohöjderna, det är det inte. Det är ju mitt på eftermiddagen och många har prioriterat sökarbetet istället. Vi sitter där på kullarna, som egentligen inte alls är kullar utan utgrävda skyttegravar. Igor gör entré med sitt dragspel, och inleder med Russkaja doroga. Han gör precis det där enkla hyggliga intrycket där han sitter rejält påpälsad med sitt dragspel och en termos med te. Han spelar alla sina låtar, de är inte så många, och avslutar naturligtvis med Georgievskaja lentotjka. Han inleder den med att berätta om när han varit ute och grävt med sina kompisar, om sin babusjka som genomlevde belägringen, och säger att sången är "100 % leningradskaja". Mottagandet är högtidigt snarare än entusiastiskt, åskådarna reser sig en efter en. Jag spelar in en högst oprofessionell film på telefonen. (Produkterna från de mer professionella tv-teamen som var där har jag tyvärr inte lyckats lokalisera.)

[youtube http://www.youtube.com/watch?v=oPX4SXF03zY]

Sedan är hans egna sånger slut, han spelar några covers, sedan på begäran några av sina egna sånger igen och sedan fryser han så mycket om fingrarna att han inte kan spela mer. Istället tar alla chansen att fotograferas tillsammans med Igor och förse sig ur den kartong med skivor som han hade med sig. Så blir han ivägledd till ett läger bredvid där han kan värma sig vid elden, får prata med några journalister och sedan signerar han skivor. Expeditionsledaren Misja som är en vän av stora gester tar en skiva, snittar upp plasten med en enorm kniv medan han tittar på mig och säger att du måste ju få en signerad. Han banar väg genom de som samlats runt Rasterjajev och ber att få presentera Igor för något mycket ovanligt – En poiskovik från Sverige! Som med sina egna händer i går grävde fram en sovjetisk soldat! Inte bara Igor utan alla i närheten vänder sig om med ögon stora som tefat och tittar på utomjordingen (som själv gärna hade gömt sig någon stans). Vi skakar hand, och tillslut är jag nöjdare än jag riktigt vill erkänna med att få en skiva tillägnad "Iogana" (svenska namn är svårt). 

I Ingrijas läger har det spelats Rasterjajev sedan minnesvaktens första dag, men efter konserten hörs han verkligen överallt. Inte en bildörr öppnas utan det strömmar dragspel ur högtalarna. Det är nästan, men bara nästan, som att en viss mättnad börjar infinna sig…

Igor Rasterjajevs hemsida där man kan ladda ner skivan

Med blicken mot öster: Igor Rasterjajev och krigsminnet

Intervju med Igor Rasterjajev i Russkij reporter (på ryska)

Lindrig huliganism: Musiksöndag med Igor Rasterjajev

Charmigt lokal-tv "hemma hos"-reportage på inspelningsplatsen av Kombajnjory (på ryska)

Kören på trappan

kören på trappan.mp4 Watch on Posterous

Bland så mycket annat, så är kriget och minnet av de upphov till en stor rysk sångskatt. Krigssångerna är vackra och vemodiga, och så här om våren så hörs de snart sagt överallt i olika tappningar. De framförs på konserter för veteraner, de spelas på radio, de sjungs runt lägereldarna. Många är skrivna långt efter att kriget tog slut. När jag vandrar runt i folk havet på kvällen den 9 maj i väntan på fyrverkerierna tycker jag mig så höra sång i bruset av människor och bilar. På trappan till flottans museum står en kör vänd mot Vasilijöns strelka och Peterpaulsfästningen på andra sidan Neva. På trottoaren nedanför samlas det folk. Trappan är avspärrad med ett gult staket, vi är trots allt i avspärrningarnas förlovade land, och en solariebränd polisdam står på vakt. Till henne kommer det hela tiden människor som ska vara med i kören. Hon släpper lite motvilligt fram dem. På trottoaren börjar det bli trångt, åskådarna sjunger med, krigssångerna är välkända och älskade. "Stå inte här, upp på trappan med er!" ropar dirigenten, en vithårig dam i storblommig kavaj. Strömmen till poliskvinnan blir allt tätare, hon ser villrådig ut. "Pet' budete?" frågar hon de som vill ansluta. (Ska ni sjunga?) "Budem, budem!" (det ska vi) försäkrar de henne och smiter förbi bakom avspärrningen. Trappan fylls på, det är snart inte mycket ledig plats kvar. Körens sånghäften börjar ta slut, men det gör inte så mycket. De flesta kan sångerna ändå, och glömmer man en del kan man alltid lalla med. Klockan närmar sig tio, dirigenten tar upp segerdagens eget ledmotiv Den' Pobedy som jämförelsevis är riktigt glad och struttig. Ett dacapo på en av verserna avbryts av babam! Klockan är tio, och segerdagssaluten skjuts från Peterpaulsfästningen. Marken skakar av kanonerna, folket jublar och hurrar och visserligen lyses inte himlen upp eftersom det ännu inte är mörkt men det är i alla fall fyrverkerier. Och borta är vemodet, och tårarna i ögonen som det sjungs om i sången och kvar är bara glädjen och hänförelsen.

Segerdagen


I Maluksa skiner solen

[slideshow]

Nej, himlen gråter inte över de fallna soldaterna i Maluksa som den gjorde över de på Sinjavinohöjderna häromdagen. Det är i stället den vackraste majdag man kan tänka sig. Solen skiner, fåglarna kvittrar och en lagom frisk vårvind rufsar runt i tallarnas kronor intill minnesmärket. Begravningarna är avslutade, några sällskap dröjer sig kvar men lugnet har i stort sätt åter sänkt sig över platsen. I den nyligen grävda och övertäckta gropen intill har kvarlevorna av ca 300 soldater från andra världskriget fördelade på 38 träkistor överdragna med rött tyg sänkts ner. Kistorna stod nyss på vardera sidor av den centrala stjärnan på minnesmärket. Vid den stod soldater i givakt, och på en pall skyddad från solen av ett paraply satt en gammal man vid kistorna. Hans blick var fäst på en av dem, den som innehöll kvarlevorna av hans far – en av de få som man har lyckats identifiera. I handen håller han en tavla på vilken faderns dödsmedaljong är fastsatt, och även om jag inte kan se hans ansikte som är dolt bakom paraplyet så kan jag se hur händerna skakar. Han är gissningsvis i åttioårsåldern, gammal nog för att minnas både sin far och kriget.

I Maluksa skulle vi egentligen skulle begravt de soldater som hittats till höger om ”Dödens väg” under minnesvakten i Gajtolovo, men expeditionsledaren bestämde att alla ”vÃ¥ra” soldater skulle till Sinjavinohöjderna. Det är andra sökförband som har arbetat här. Hade jag kollat tidtabellen för hemvägen och inte bara till Maluksa sÃ¥ hade jag förmodligen inte Ã¥kt, det gÃ¥r nämligen inte ett enda tÃ¥g mellan 11.36 och 17.07. Men efter att ha köpt iste och susjki i den lokala affären Aljona som var välsorterad bara vad gällde vodka är jag ganska nöjd med att tillbringa nÃ¥gra extra timmar bland tallarna i solen. Minnesmärket i Maluksa är mindre och mer välordnat än det det lite röriga och hullerombulleraktiga pÃ¥ Sinjavinohöjderna. Det samma kan sägas om ceremonin, enklare men nästan mer formell. Ledare för expeditionen här är en bastant medelÃ¥lders kvinna frÃ¥n Novosibirsk som barskt kommenderar sina sökförbandsmedlemmar kring gravsättningen.

Det är nästan meditativt att se pÃ¥ när sökförbandet frÃ¥n Novosibirsk skottar igen graven. Trots att de jobbar frenetiskt och trots att de hela tiden byter av varandra tar det bortÃ¥t en timme att fylla igen gropen. Under den tiden har övriga kunnat förfriska sig med ”soldatgröt” (bovete med konserverat kött) och te, i fall de lyckades hitta nÃ¥gon mugg vill säga. För mat fanns det gott om, men nÃ¥got att äta eller dricka den ur var det sämre med. När graven är färdig läggs det ner blommor och ljus pÃ¥ den. Den gamla mannen som fÃ¥tt sin fars medaljong har även med sig sin son, de fyller en pÃ¥se med jord frÃ¥n graven. De har rest lÃ¥ngt för att vara med om sin fars och farfars begravning, nästan 70 Ã¥r efter att han dog. Vem vet om de fÃ¥r möjlighet att komma tillbaka?

När det hela är över gÃ¥r jag mot stationen, ur en trädgÃ¥rd hör jag hur spruckna gammelröster sjunger ”Katjusja” och ser hur de urgamla tanterna med blommiga sjaletter som satt pÃ¥ bänkarna pÃ¥ första raden under begravningen och berättade för varandra att de var med om hela kriget sitter runt ett bord uppdukat för sin egen minnesstund.

Nej, inte gråter himlen över några stupade soldater, lika lite som den gjorde det på Sinjavinohöjderna trots att regnet då öste ner. För även om det låter vackert för oss som står bredvid graven med nedböjt huvud, så är nog himlen fullständigt likgiltig till kvarlevorna där i kistorna. Den bryr sig lika lite som träden vars rötter med största säkerhet genomborrat några av de här framgrävda benen. Inte spelar det björken någon roll var ifrån den får sin näring. Och som en kamrat anmärker inför begravningarna på Sinjavinohöjderna att är det något som är sorgligt idag så är det alla de som ligger kvar där i skogen, på mossen, på fältet. Ännu inte begravda, förmodligen för evigt utan namn.

Långfredagen är förresten vanlig arbetsdag här

Nej, hur mycket jag än tycker om den här staden kan inte ens jag låtsas att den särskilt vacker så här om våren då snön bara nästan har smält. Det är grått och smutsigt och ser ganska eländigt ut. Men när fåglarna sjunger nästan overkligt intensivt, och solen skiner som bara en vårsol kan, och mörkret inte lägger sig förrän framåt tio om kvällarna så kan man inte låta bli att gnola lite på Bulat Okudzjavas Dezjurnyj po aprelju och tänka att, vår, det är något alldeles extra ändå. Och imorgon bär det av till skogs!

Förövrigt kan jag meddela att det inte bara är lÃ¥ngfredag i dag, det är även Lenins födelsedag! Jag vill lyfta fram detta eftersom det varit lite dÃ¥ligt med Leninsökningar pÃ¥ sistone, och när han inte leder sökordsligan i överlägsen stil blir jag alldeles desorienterad. För att fira har jag druckit te och ätit susjki (typ skorpor), vilket tydligen var sÃ¥ han föredrog att högtidlighÃ¥lla sin bemärkelsedag. För att ni nu inte ska fÃ¥ felaktigt intryck av mitt förhÃ¥llande till Vladimir Ilitj, sÃ¥ vill jag ocksÃ¥ nämna att Molotov, mest känd för att ha fÃ¥tt en särskild sorts cocktail och en pakt med Ribbentrop uppkallad efter sig, när nÃ¥gon beklagade att Lenins bortgÃ¥ng lett till Stalins välde med svält, utrensningar och andra otrevligheter lär ha sagt ungefär ”Stalin var en lammunge jämfört med Lenin”.

[youtube http://www.youtube.com/watch?v=bejaxHq-D-k&w=480&h=390]

Publicerat i SPB