Förberedelser för ett stundande jubileum

Det tar inte många steg efter passkontroll och bagageutlämning innan jag ser det första tecknet på det stundande jubileet. Ett uppklistrat anslag innan tullen informerar veteranerna om vilka segerjubileumsaktiviteter de kan åka gratis till, och hur man bäst tar sig dit. Jag har tagit semester för att se hur Ryssland firar 70-årsjubileet av segern och är fortfarande lätt illamående efter en skumpig landning, men lättad över att det inte var några problem med visumet trots att han i Stockholm tittade så misstänksamt på det. Mannen (för ovanlighetens skull) i passkontrollen här ställde visserligen en del frågor, men jag undrar om han inte bara försökte småprata.

När jag kommer ut ur terminalbyggnaden ser jag nästa segerdagsaffisch, bussen som stannar på hållplatsen är också dekorerad. På vägen in till Moskovskaja metron ser jag ett antal affischer och banderoller till, störst naturligtvis vid det stora segermonumentet som är på vägen. Även en mindre intresserad besökare än jag borde ha märkt att det är något på gång vid det här laget.

På palatstorget hänger en stor banderoll och det byggs läktare framför vinterpalatset. Alla reklamtavlor har segerdagsaffischer. Men det hänger inte (ännu?) några dekorationer över Nevskij prospekt. Det är kort sagt som vanligt inför segerdagen, eller i alla fall som inför 65-årsjubileet 2010. Fast till skillnad från 2010 har väldigt många länder, däribland Sverige, tackat nej till inbjudan att fira att i Moskva. Mot den bakgrunden känns jubileets logotyp, en vit duva, uppseendeväckande. Även om jag ofta önskat mig mer betoning på fred än seger, känns den i nuvarande läge nästan ironisk.

Ryska posten

Jag fick ett tjockt brev frÃ¥n Belgien igÃ¥r. Jag stod där och klämde misstroget pÃ¥ det. Jo, adressen stämmer, det var onekligen adresserat till mig. Men frÃ¥n Belgien? Jag känner ingen i Belgien. Det stod en avsändare utskriven – ett för mig helt okänt namn. Till skillnad frÃ¥n det ännu ouppklarade mysteriet med de franska vykorten, fick dock allt snabbt sin förklaring. Brevet var egentligen inte alls frÃ¥n Belgien utan frÃ¥n mina goda vänner M och D i St Petersburg. Det innehöll en haklapp till E med texten ”Jag älskar mamma, pappa och [hockeylaget] SKA”, en konstkalender som vi ombads att inte visa E ”sÃ¥ att han inte blir rädd”, och ett delvis oläsligt brev. (D:s handstil är till och med värre än min.)

I efterhand är jag förvånad över att jag ens behövde öppna brevet innan jag förstod att det var från Ryssland. Inte bara för att D bad om min adress i förra veckan, utan det onekligen ryskklingande namnet på den för mig okände avsändaren borde varit ledtråd nog. Det här är knappast den första försändelse jag får från Ryssland med märkliga avsändare och på konstiga omvägar. Den ryska posten är nämligen hopplöst opålitlig.

AlltsÃ¥ utnyttjar den som behöver skicka nÃ¥got diverse kurirtjänster, eller helst nÃ¥gon man känner som ska Ã¥ka utomlands och kan lägga pÃ¥ brevet där. Som vÃ¥r belgiske avsändare. Under min första vistelse i St Petersburg brukade jag utnyttja en ”expresservice” pÃ¥ ett av stans finare hotell som helt enkelt gick ut pÃ¥ att man köpte finska frimärken av dem (för nÃ¥got högre pris än de kostat i Finland) och de skickade en person en gÃ¥ng om dagen över gränsen till Finland och postade breven där.

Att inte kunna tillhandahålla en så grundläggande infrastruktur som pålitlig postbefordran måste ses som ett rejält misslyckande för en stadsbildning. Det är nu inte bara bortkomna brev och paket som gör att ryska posten är långt ifrån min favoritinstitution, själva postkontoren är nämligen köandets och surhetens högborg. Tyvärr måste man bege sig dit ibland, till exempel för att registrera sitt visum. Till detta behöver man en ryss skriven i staden som registrerar dig som gäst, alla relevanta dokument, några hundra rubel och massor av tålamod. Blanketterna ska fyllas i flera exemplar och man får inte göra ändringar. Minsta skrivfel och du måste börja om.

En gÃ¥ng skulle S hjälpa mig med registreringen. Han stod och diskuterade med den bastanta och sura postdamen vid kassan, medan G (som engagerats som skjuts och guide till det postkontor pÃ¥ Vasilijön med minst kö) och jag stod och pratade i andra ändan av lokalen. Han sa nÃ¥got roligt vilket fick postdamen att lyfta pÃ¥ huvudet och strängt förmana oss: ”PÃ¥ posten skrattar man inte.”

SÃ¥ sant. SÃ¥ sant.

Vad man verkligen behöver

2013-01-27 18.53.49

I går var det den 27 januari, dagen då Leningrad slutligen befriades från den tyska belägringen 1944. Den som har släktingar som överlevde belägringen bör besöka dem denna dag, och jag har lovat att följa med mina vänner M och D till D:s farmor Baba Olja (som jag tidigare berättat om). De ska hämta mig vid metron med det passande namnet Prospekt veteranov, och jag räknar kallt med att det ska kunna gå att köpa en bukett blommor till Baba Olja där. Antagandet stämde, minst sagt. Det brukar alltid finnas blomsteraffärer vid metrostationerna, och medan jag väntar på mina vänner hinner jag räkna till 11 (!) blomsteraffärer runt metron. Flera av dem dygnetruntöppna. (Vilket dock inte metron är.) Öppettiderna är överlag generösa här i S:t Petersburg, de flesta affärerna är öppna till kl 22 på kvällen, och det finns tre sorters varor som du ofta kan köpa även på natten: mat, böcker och blommor.

Publicerat i SPB

Följandets följder

Jag trodde att jag lärt mig nu, men tiden för kulturell inkompetens är tydligen  ännu inte över. I Ryssland översköljs du av erbjudanden att bli följd och mött vart du än ska. Jag har lärt mig att det är lönlöst att framhärda i att jag faktiskt kan ta bussen själv in till stan om någon bestämmer sig för att komma och möta mig på flygplatsen. Och visst, det har ju sin charm med en egen välkomstkommitté. Jag har också lärt mig att sluta insistera på att jag kan bära mina väskor själv om det finns en man i närheten. Men jag hade nog inte riktigt insett vidden av det här med att följa någon.

Häromdagen utspelade sig följande lilla drama. Rollfigurer: Min kompis A, hans gravida fru, jag och min resväska. A hade varit och mött mig på flygplatsen (jag hade sagt att det inte behövs men sedan väluppfostrat inte protesterat vidare), vi hade åkt direkt till universitetet och nu några timmar senare var vi på väg därifrån. A tog min resväska och satte fart mot stationen Sportivnaja. A och hans fru bor i St Petersburgs södra utkanter, jag skulle till de norra och att ta metron på Sportivnaja skulle innebära en massa onödigt åkande för mig. Klockan var dessutom strax efter 18 vilket innebär rusningstid och proppfullt i metron. Om jag istället svänger av halvvägs från universitet till Sportivnaja kan jag dock gå till metron Gorkovskaja som är på rätt linje. Det är visserligen längre att gå dit, men resan blir betydligt kortare.

SÃ¥ när vi kommer till avtaget ber jag att fÃ¥ min resväska och säger att jag gÃ¥r till Gorkovskaja. A protesterar, han tycker det är lÃ¥ngt till Gorkovskaja. Jag framhärdar, de behöver naturligtvis inte gÃ¥ till Gorkovskaja – vi ska ju Ã¥t olika hÃ¥ll! Jag säger farväl, försöker utbyta nÃ¥gra artighetsfraser och tar sedan min väska och gÃ¥r.  Kvar stÃ¥r tvÃ¥ ryssar och tittar frÃ¥gande pÃ¥ mig. Resan hem gÃ¥r smidigt, men lite senare pÃ¥ kvällen kommer ett meddelande frÃ¥n A ”Varför övergav du oss bara sÃ¥där?”. Jag försöker pÃ¥ nytt förklara mina, som jag ser det, högst rationella skäl. (Vi skulle Ã¥t olika hÃ¥ll och tog bÃ¥da närmsta vägen hem.) Han är inte övertygad. Jag ger mig, ber om ursäkt, säger att svenskar är konstiga och lovar att inte göra om det.

Jag vet ju sedan tidigare att ryssar gärna tar en omväg för att ha sällskap lite längre även om de ska Ã¥t olika hÃ¥ll, men jag vet ocksÃ¥ att det faktiskt brukar vara ok att ta närmsta vägen hem. Varför var det inte det den här gÃ¥ngen? Svaret ligger nog i resväskan. Jag hade precis kommit, han hade mött mig pÃ¥ flygplatsen och ”mötaransvaret” sträckte sig nog till att Ã¥tminstone se till att jag kom pÃ¥ metron ordentligt. Han hade säkert följt mig till den metro jag ville om det inte var för att det hamnade i konflikt med ett annat ansvar: det för den gravida frun som han naturligtvis inte ville dra ut pÃ¥ nÃ¥gra extrautflykter.

Berättelsens sensmoral: håll ankomstdatum hemligt om du inte vill riskera att förarga plikttrogna ryska gentlemen.

Datjans överflöd

Vyritsa

I dag har en milstolpe passerats, jag har just skalat det sista äpplet. Förra helgen var jag utbjuden till en väns datja, jag har varit där flera gånger förut. Det är alltid trevligt, man får äta fantastiskt god mat och känner sig aldrig så ren som efter ett besök i deras banja (bastu). Datjan är ett charmigt grönt litet hus i byn Vyritsa söder om S:t Petersburg som hennes morfar en gång byggde, i trädgården har de blommor, med ryska mått mätt småskaliga trädgårdsland och några äppelträd.

Min kompis mamma såg till att jag inte vågade återvända till stan utan hela bilen full med äpplen (och lingon och det som ryssarna kallar svarta rönnbär). Samtidigt var min värdinna K i sin datja och hade med en enorm last äpplen. Tillbaka i lägenheten stod vi i nästan desperation och tittade på balkongen som nu var till bristningsgränsen fylld med äpplen. Sedan dess har det varit äppelkaka, äppeldricka, torkde äpplen och flera sorters sylt. K har gått igenom hela sitt socila nätverk. Finns det månne någon som inte har en datja och som är i behov av äpplen?

Om man åker ut med vägarna i Leningradlänet är det överallt folk som säljer äpplen, äpplen, äpplen. Jag vet inte om det är ett bra äppleår i år, eller om det helt enkelt bara är skördetid. ”Alla” har en datja, ”alla” odlar saker, och ”alla” har en babusjka som tar hand om datjan och är mycket angelägen om att inte något endaste ätbart går till spillo.

Medan jag skalade och skar upp de sista äpplena lyssnade jag på en intervju med Melissa Caldwell som skrivit ”Dacha Idylls: Living organically in Russia’s countryside”. Någon gång när jag har tid ska jag läsa boken och hoppas att jag kan fördjupa mina insikter om dessa datjor som ligger så nära ryssarnas hjärta.

Ingrija i kulturradion!

För någon månad sedan fick jag ett mail från Gunnar Bolin på kulturradion som skulle på reportageresa till St Petersburg för att bland annat göra program om synen på det förflutna i Ryssland, och han undrade om jag hade några kontaktuppgifter till forskare som sysslar med detta. Jag gav honom bland annat telefonnumret till Jevgenij Vasiljevitj som är ledare för Ingrija och sedan har jag inte hört ett ljud.

Med sÃ¥ idag berättade en kollega att hon hört ett program i kulturradion om St Petersburg där det bland annat var nÃ¥got som lät väldigt likt det jag höll pÃ¥ med. Och mycket riktigt, i lördags sände kosmo ett program om kulturstaden St Petersburg. Och visst är det en intervju med Jevgenij Vasiljevitj Ilin (betoningen är förresten pÃ¥ andra stavelsen av efternamnet, inte pÃ¥ första…), det inslaget är ca 30 minuter in i programmet. Men lyssna för all del frÃ¥n början för även i övrigt finns det en del intressant, tex om skeppsvarvet Nya Holland som ska bli kulturcentrum, om byggnadsprojekt och arkitektur generellt i staden, och ett litet inslag frÃ¥n Zenits match mot Benfica i championsleague-Ã¥ttondelen (de vann med 3-2 i femton minusgrader, vi väntar med spänning pÃ¥ returen).

http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=3980&grupp=13018&artikel=4981765

Publicerat i SPB

Är rysk sushi som svensk pizza?

Skrmavbild_2012-02-02_kl

Rysk mat är ju ett fascinerande kapitel, och förutom traditionella läckerheter som dill och kål så har ryssarna på senare år tagit en del nymodigheter till sina hjärtan. Som sushi. Du kan inte gå långt i St Petersburg utan att stöta på en sushi-bar. Ofta håller maten som serveras god kvalité, men det är kanske inte något för ortodoxa sushi-kännare. Nej, istället har sushin utvecklats till något mycket ryskt. Vad sägs till exempel om ungsbakade rullar med ostsås?

Jag kommer aldrig glömma några engelska gästers hysteriska fnitter över en svensk pizzameny. Ägg, bernaisesås, en hel kebab?! Rätt långt från en klassisk napolitansk margarita som vi säger så. Lite så känner jag mig när jag bläddrar i menyn på kedjan Tokyo City vars inrättning på Prospekt Statjek mina vänner M&D tar med oss till innan återresan till Sverige. Det har blivit en tradition, inte minst för att denna kedja på vardagarna har ett erbjudande om att för varje rätt man beställer får man en likadan till gratis.

Illustrationen på den ostbakade sushin kommer från deras meny, och hela kedjans ganska typiska utbud av mer eller mindre traditionella sushirullar kan beskådas här. Och jo då, om någon undrar så går det utmärkt att smyga in lite dill även i sushi.

Mer än jag visste själv…

8abfae651bd3b890ae9eef29eba49b87.mp4 Watch on Posterous

I går morse skymtade min kompanjon Elin och jag förbi på rysk tv. Det var på lokalkanalen TV 100, där siffran hundra syftar på antalet tittare som någon lite elakt skämtade. Nåväl, det är ju alltid fascinerande att förekomma i nyhetsrapporteringen, och ännu mer fascinerande är att de här journalisterna tycks ha övernaturliga krafter: de kan nämligen berätta vad vi tycker utan att ha pratat med oss!

För den som inte förstår ryska kommer här en liten redogörelse:

Allting är filmat på minnesmärket på Sinjavinohöjderna, tv-teamet var inte med på själva skidturen. De börjar med att berätta att sökförbandet Ingrija har genomfört sin traditionella skidtur längs Volchovfronten, och att det tog många timmar eftersom de stannade vid tolv minnesmärken på vägen för att lägga ner blommor och diskutera handlingsplan för framtiden.

Sedan intervjuas Jevgenij Ilin, som presenteras som föreståndare för centret för studier av krigshistoria, och säger att de till sommaren ska jobba vid minnesmärkena, måla, städa upp så att de är mer eller mindre i ordning.

Sen skymtar alltså vi förbi, speakern säger att i turen deltog även två svenskor och en engelska, och att de utländska gästerna förvånades över tillståndet för minnesmärken i Ryssland inte minst eftersom den tyska kyrkogåren i Sologubovka [klipp dit] är så fin och prydlig (!!!) med stenar som ordentligt listar de stupade.

Klipp tillbaka till Jevgenij Ilin, som säger att alla deras utländska gäster har blivit närmst chockade (men han säger inte över vad) och sedan klipper de till Katerina Bass som citerar devisen ”Kriget är inte över förrän den sista soldaten är begraven” och  säger att hon tycker att det Ingrija gör är mycket viktigt. Speakern pratar lite om henne, att hon är författare och intresserad av alla namn och fotografier pÃ¥ minnesmärkena, samt det ryska fältköket som vi sedan ocksÃ¥ fÃ¥r se pÃ¥ bild.

Vi får se lite bilder från middagsrasten och utsikten från Sinjavinohöjderna där speakern också pratar om att de valt Volchovfronten för sin tur eftersom den är mindre känd än Leningradfronten men var viktigare för att staden inte skulle falla i tyskarnas händer.

Sedan intervjuas Aleksandr Novoksjonov, en av Ingrijas medlemmar, som berättar att hans mors morbror är saknad i strid här och att han fått i uppdrag av släktingarna att försöka hitta honom.

Tillsist har vi en slutkläm i form av ett moraliserande omdöme som är ganska typiskt för rysk journalistik. Utlänningarna förvÃ¥nades över de mÃ¥nga minnesmärkena, de stora territoriet och den hÃ¥rda ryska vintern säger speakern. Men sÃ¥ riktar hon sig till de allierades barn [dvs oss, tydligen räknas svenskarna till denna kategori…], och säger att om deras farfäder tidigare hade kommit till Sovjetunionens undsättning och inte väntat till 1944 sÃ¥ hade de inte behövt förvÃ¥nas sÃ¥ mycket och vi hade kunnat sörja mindre.

Publicerat i SPB

På skidor längs Volchofronten

Utmed_spren

Det är tidig lördagsmorgon, precis i gryningen. Vi har anlänt stationen Apraksin och går längs järnvägsspåren för att komma ut på vägen till Tortolovo. Det är -20 grader och framför oss har vi sedan 16 kilometer på skidor utmed Volchovfronten där några av de hårdaste striderna om Leningrad stod 1941-43.

Publicerat i SPB

Hallon och huskurer

20110728194452Ibland undrar jag om det finns något folk som tar en förkylning på sådant allvar som ryssarna. Det är i alla fall ingen brist på omsorg och medömkan om det är så illa att du råkat bli sjuk. När jag först yppar något om att jag blivit förkyld hämtar M genast den stora korgen med husapoteket och börjar räcka över diverse preparat och goda råd. Jag har med tiden fått ett lite mer avslappnat förhållande till ryska läkemedel, men jag minns när jag första gången blev sjuk här. Då fick jag också diverse mystiska preparat som jag nogsamt kollade upp på internet. Det ena visade sig innehålla ko-blod och det andra en verksam substans som är totalförbjuden i Sverige pga farliga biverkningar. Förskräckt gömde jag tabletterna men låtsades att jag tog dem för att inte förnärma mina värdar. Av detta lärde jag mig ett: googla inte ingredienser.

Nåväl när vi betat oss igenom medicinkorgen kommer vi fram till det viktigaste: har du någon hallonsylt? I Ryssland behöver nämligen inte medicin smaka eld och sura galoscher, det bästa botemedlet mot förkylning (allt?) är alltså hallon. Och M inser bekymrat att de inte har någon hallonsylt. Det kanske går lika bra med lingon föreslår hon? De har lingonsylt, men lingon är ju inte hallon. Omsorgerna slutar dock inte med mina värdar: innan dagen är slut har jag artigt avböjt två erbjudanden från bekanta att frakta hemkokt hallonsylt över hela stan till mig. En av dem var så oroat angelägen så jag kände mig tvungen att försäkra att jag redan hade en stor burk hallonsylt. Lögn naturligtvis, men det jag minst av allt ville just då var att någon skulle komma på besök så att jag måste försöka vara trevlig på ryska. Dessutom har jag lite svårt att tro på hallonets magiska egenskaper. Hallonsylt är inte medicin, det är sylt. För att alla skulle lugna sig lite köpte jag dock ett paket hallonte i butiken på hörnet.

Vart jag än gÃ¥tt den senaste veckan har varje hostning utlöst en ström av goda rÃ¥d och den bekymrade frÃ¥gan ”det drar väl inte pÃ¥ dig?”. Det farligaste som finns i Ryssland, ja kanske i hela världen, är nämligen drag. Och förkyld blir du om du blivit kall, sÃ¥ enkelt är det och sen kan läkarvetenskapen prata bäst de vill om virus. Om du har blivit nedkyld finns det dock en räddning: det är att snabbt dricka lite vodka. Men om du inte gör det pÃ¥ en gÃ¥ng är det meningslöst, och har du redan blivit sjuk sÃ¥ kan du glömma vodkan. DÃ¥ är det hallon som gäller. Min rysklärare berättade om hur det i hennes barndomshem fanns tvÃ¥ läkemedel: antibiotika och hallonsylt. Och trots att hon var allergisk mot jordgubbar lät hennes mamma henne bara smaka av den goda hallonsylten om hon var sjuk.

Fast några av huskurerna innehöll faktiskt inte hallon, jag blev t.ex. enträget rekommenderad följande mot hostan: att dricka varm mjölk med soda och smör. Där har vi något som lär smaka eld och sura galoscher! Jag kan dock tacksamt konstatera att hostan gått tillbaka utan att jag behövde ta till denna häxbryggd. I övrigt har dock förkylningen gjort comeback, men jag tror nog att det står en burk av mammas hallonsylt och väntar på mig i kylskåpet i Norrköping!