Aleksijevitj!

”Kom igen, Aleksijevtij, Aleksijevitj” tänker jag framför datorn när Sara Danius öppnar dörren för att möta pressuppbÃ¥det. När hon säger ”den vitryska” sÃ¥ inser jag att den här gÃ¥ngen sÃ¥ infrias mina förhoppningar. Jag hör inte ens motiveringen. ”Min favoritförfattare har just fÃ¥tt nobelpriset!” nästan skriker jag till en kollega som inte ont anande sticker in huvudet i ett helt annat ärende.

Jag kan inte komma på någon annan bok som gjort sådant intryck på mig som Kriget har inget kvinnligt ansikte. Först var det kvinnornas berättelser, senare blev jag minst lika fascinerad av samtalen med censorn.

”Vi har ingen nytta av er lilla historia – vad vi behöver är den stora historien. Segerns historia” som det heter i Kajsa Öberg-Lindstens svenska översättning (sid 39). I samtalen med censorn finns sÃ¥ mÃ¥nga tankar om vad historia är, gör och betyder att jag skulle kunna läsa dem tusen gÃ¥ngen om.

Aleksijevitjs prosa är bedrägligt enkel, men böckerna tar ändå en evighet att läsa. Texten är så koncentrerad och meningsfylld att jag måste göra avbrott var och varannan sida. Mina ryska utgåvor är fullklottrade med anteckningar och markeringar. Och jag som egentligen inte tycker om att skriva i böcker.

Kriget har inget kvinnligt ansikte är den enda bok jag någonsin har blivit lockad att akademiskt skriva om. När jag läste ryska på Stockholms universitet en gång för länge sedan ville jag skriva uppsats om den. Läraren för kursen var dock inte allt för positiv till idén. Aleksijevitj var inte riktig litteratur. Det blev aldrig någon uppsats, mest av andra skäl, men läraren i fråga kommer nog få svårare att avvisa nya generationer av Aleksijevitjentusiaster, för riktigare litteratur än en nobelpristagare finns väl knappast.

Samtal om sovjetlängtan

I brist pÃ¥ skrivna inlägg kan jag meddela att jag ska göra ett muntligt framträdande pÃ¥ Arbetets museum imorgon kväll (start kl 18, fri entré) som side-kick till journalisten Kalle Kniivilä som ska prata under rubriken Längtan till Sovjet. ”Samtalspartner” kallar de min roll, och förhoppningsvis ska jag utifrÃ¥n mina kunskaper om Ryssland ha nÃ¥got klokt att säga.

Kalle, som har en ambitiös blogg om (mestadels) Ryssland, har gett ut två böcker på kort tid om utvecklingen i Ryssland och Ukraina.

Mer information om arrangemanget finns på Arbetets museums hemsida.

Anteckningar från en annan värld

I våras ombads jag recensera Sigrid Rausings Anteckningar från en Kolchos åt tidskriften Respons. Jag vågar nog utnämna den till 2014 års läsupplevelse. (Det ska väl erkännas att det är en utmärkelse i inte så hård konkurrens, eftersom antalet böcker jag lyckades läsa ut 2014 kan räknas på ena handens fingrar.)

Boken (med den engelska orginaltiteln Everything is Wonderful) skildrar det fältarbete som Rausing gjorde som doktorand i socialantropologi. Under ett år i början på 1990-talet levde hon på en nyligen avvecklad kolchos i västra Estland. Jag skulle vilja kalla den en fältarbetsmemoar, ett exempel på den ganska rika fältarbetsreflekterande litteratur som vuxit upp i socialantropologins utkanter. Det är en skildring av vad ett fältarbete gör med forskaren, och den överväldigande upplevelse fältarbetet kan vara, där små ögonblick som kanske inte är relevanta för avhandlingens tematik ändå etsar sig fast.

Hennes forskning handlade om minne och det förflutna, och 20 år senare minns hon nu tillbaka. De här dubbla lagren av minne gjorde att jag tyckte att boken skulle passa att använda på en kurs om just minne som jag håller i på Linköpings universitet. Det gjorde också att jag fick testat det påstående jag avslutade recensionen med, att boken kunde läsas med behållning även av den som aldrig gjort ett antropologiskt fältarbete.

Att döma av studenternas reaktioner när vi diskuterade boken häromdagen, så hade jag rätt. De var fascinerade av hennes skildring av en värld som är både så nära och så fjärran. Och flera hade fastnat för samma passage som jag lyfte fram i ett längre citat i min recension:

När jag satt där i bastun tänkte jag pÃ¥ vad jag hade lärt mig, och olika former av kunskap – konkret kunskap, som att mjölka en ko, eller hur man färgar ägg med lökskal, empirisk kunskap som lukten av björklöv i bastun, kryddig och stark. Jag tänkte pÃ¥ innebörden bakom orden om fattigdom: vedspisar, smala järnsängar, gamla kläder, sÃ¥r runt barnens munnar, plÃ¥thinkar med vatten… Orden har sÃ¥ stor innebörd om man har sett och levt med verkligheten de beskriver, och de är sÃ¥ tomma om man inte har gjort det. Och nu, tjugo Ã¥r senare, börjar innebörden rinna ut ur orden. Jag hÃ¥ller pÃ¥ att glömma. (s 173)

Anteckningar från en kolchos finns på ett bibliotek nära dig. Läs den.

Respons publicerar sin recensioner på nätet med ett halvårs fördröjning. Jag får återkomma med en länk till den texten när den finns tillgänglig.