Aleksijevitj!

”Kom igen, Aleksijevtij, Aleksijevitj” tänker jag framför datorn när Sara Danius öppnar dörren för att möta pressuppbÃ¥det. När hon säger ”den vitryska” sÃ¥ inser jag att den här gÃ¥ngen sÃ¥ infrias mina förhoppningar. Jag hör inte ens motiveringen. ”Min favoritförfattare har just fÃ¥tt nobelpriset!” nästan skriker jag till en kollega som inte ont anande sticker in huvudet i ett helt annat ärende.

Jag kan inte komma på någon annan bok som gjort sådant intryck på mig som Kriget har inget kvinnligt ansikte. Först var det kvinnornas berättelser, senare blev jag minst lika fascinerad av samtalen med censorn.

”Vi har ingen nytta av er lilla historia – vad vi behöver är den stora historien. Segerns historia” som det heter i Kajsa Öberg-Lindstens svenska översättning (sid 39). I samtalen med censorn finns sÃ¥ mÃ¥nga tankar om vad historia är, gör och betyder att jag skulle kunna läsa dem tusen gÃ¥ngen om.

Aleksijevitjs prosa är bedrägligt enkel, men böckerna tar ändå en evighet att läsa. Texten är så koncentrerad och meningsfylld att jag måste göra avbrott var och varannan sida. Mina ryska utgåvor är fullklottrade med anteckningar och markeringar. Och jag som egentligen inte tycker om att skriva i böcker.

Kriget har inget kvinnligt ansikte är den enda bok jag någonsin har blivit lockad att akademiskt skriva om. När jag läste ryska på Stockholms universitet en gång för länge sedan ville jag skriva uppsats om den. Läraren för kursen var dock inte allt för positiv till idén. Aleksijevitj var inte riktig litteratur. Det blev aldrig någon uppsats, mest av andra skäl, men läraren i fråga kommer nog få svårare att avvisa nya generationer av Aleksijevitjentusiaster, för riktigare litteratur än en nobelpristagare finns väl knappast.

Från en 70-årsfest

”Segerdagen kommer att förändras” säger D. Klockan är ungefär halv elva på segerdagskvällen, röken från fyrverkerierna har skingrats och Lenintorget börjar tömmas på folk. Det är en liten brokig samling Ingritsy som dröjer sig kvar i parken där Lenin står och håller i sin rock. S. som fortfarande går i skolan, V. – chaufför och mer än dubbelt så gammal, kemistudenten A. i sin 40-talsuniform som människor ständigt vill bli fotade tillsammans med, N. som kommer direkt från jobbet. Och så D., kemist, universitetslärare och en gång i tiden Ingrijas första medlem.

”De veteraner jag har sett idag kan räknas på ena handens fingrar” fortsätter D. ”Vi gick runt förut och letade efter någon vi skulle kunna gratulera. Det här är sista jubileet som det alls kommer att finnas några kvar. Om fem år finns det inga veteraner. Vad kommer finnas kvar då? Bara festande, inget verkligt minne.”

”Men veteranernas barn då?” invänder någon. ”De finns ju kvar.” D. framhärdar i att det inte är samma sak. Ni håller kanske inte med mig, lägger han till, men segerdagen kommer att förändras.

Tidigare på dagen har vi alla deltagit i Bessmertnyj polk (odödliga regimentet), en parad längs S:t Petersburgs huvudgata Nevskij prospekt med krigstida porträtt. Vi har gått och stått och väntat (och väntat och väntat) och är trötta, frusna och hungriga. Det var massor, massor, massor med folk i paraden. Överallt på stan har man sett de här porträtten. Den som vill kan delta i Bessmertnyj polk, och vissa fotoaffärer har bidragit med att trycka upp gratis plakat. De flesta bär på någon släkting, men Ingrija har gjort plakat på de soldater de har hittat, identifierat och inte bara fått namn utan även bild till. Det är 21 plakat, på vissa är det bilder på två soldater. Alla tittar på porträtten, vem har du? Ja, det var han som vi hittade där och där. ”Det där ansiktet känner jag igen!” säger Vovka när han får syn på mitt plakat med Konstantin Savelevitj Napadajlov.

”Honom hittade vi på Sinjavinofältet, nära det blå lilla huset. Det måste ha varit 2008. Hans son kom hit, han var redan i 90-årsåldern. Han bodde långt härifrån, i Sibirien någonstans. Jag visade honom runt, visade var vi hittade hans pappa, var han är begraven. När jag följde honom till tåget ville han ge mig pengar, jag avböjde, men när han gick på tåget skakade vi hand och samtidigt som tågdörren stängdes såg jag att han tryckt in en 500-rubel sedel i handen på mig.”

Bessmertnyj polk genomförs på många håll i Ryssland. Och trots löftet om odödlighet i aktionens namn visar den ju tydligt på just det omvända. Även de som överlevde kriget var i högsta grad dödliga. För tio år sedan paraderade veteranerna själva längs Nevskij prospekt, i år är det andra som bär deras porträtt.

Segerdagen förändras. Kriget blir mer myt och mindre levd erfarenhet. Segerdagen har alltid delvis varit statspropaganda, men också något väldigt väldigt genuint och personligt. Krigets plågsamma verklighet har fortfarande varit påtaglig. Men när snart den sista veteranen är begraven, hur blir det då?

 

Förberedelser för ett stundande jubileum

Det tar inte många steg efter passkontroll och bagageutlämning innan jag ser det första tecknet på det stundande jubileet. Ett uppklistrat anslag innan tullen informerar veteranerna om vilka segerjubileumsaktiviteter de kan åka gratis till, och hur man bäst tar sig dit. Jag har tagit semester för att se hur Ryssland firar 70-årsjubileet av segern och är fortfarande lätt illamående efter en skumpig landning, men lättad över att det inte var några problem med visumet trots att han i Stockholm tittade så misstänksamt på det. Mannen (för ovanlighetens skull) i passkontrollen här ställde visserligen en del frågor, men jag undrar om han inte bara försökte småprata.

När jag kommer ut ur terminalbyggnaden ser jag nästa segerdagsaffisch, bussen som stannar på hållplatsen är också dekorerad. På vägen in till Moskovskaja metron ser jag ett antal affischer och banderoller till, störst naturligtvis vid det stora segermonumentet som är på vägen. Även en mindre intresserad besökare än jag borde ha märkt att det är något på gång vid det här laget.

På palatstorget hänger en stor banderoll och det byggs läktare framför vinterpalatset. Alla reklamtavlor har segerdagsaffischer. Men det hänger inte (ännu?) några dekorationer över Nevskij prospekt. Det är kort sagt som vanligt inför segerdagen, eller i alla fall som inför 65-årsjubileet 2010. Fast till skillnad från 2010 har väldigt många länder, däribland Sverige, tackat nej till inbjudan att fira att i Moskva. Mot den bakgrunden känns jubileets logotyp, en vit duva, uppseendeväckande. Även om jag ofta önskat mig mer betoning på fred än seger, känns den i nuvarande läge nästan ironisk.

Bandymiljadärer

Jag ramlade över ett inlägg på P4 Skaraborg som basunerade ut att en rysk miljardär vill satsa på bandyklubben Villa och sades vara beredd att satsa miljoner på klubben i dess jakt på sitt första SM guld. Om han bara fick på Läckö slott några veckor varje sommar.

Jag läste med förtjusning om ”miljadärsdoldisen” Sergej Andropov. Sen kom jag pÃ¥ vilken dag det är idag.

NÃ¥väl, oavsett hur det är med just den här mannen sÃ¥ har ju flera ”smÃ¥oligarker” (om man fÃ¥r använda ett sÃ¥ etymologiskt motsägelsefullt uttryck) pumpat in pengar i rysk bandy. Har du inte rÃ¥d med Chelsea kan du kanske satsa pÃ¥ det lokala bandylaget.

I bandy möts Ryssland och Sverige i (gissningsvis) nio VM-finaler av tio, men riktigt vilken status sporten har i Ryssland är jag osäker pÃ¥. Bandy heter i alla fall ”hockey med boll”  pÃ¥ ryska, men en gÃ¥ng hade jag diskussion med en kompis som hävdade att det inte finns nÃ¥gon sÃ¥dan sport. Det finns bara hockey med puck framhöll han bestämt. När jag försökte beskriva hur sporten gick till blev han än mer övertygad om att jag hade fÃ¥tt det hela om bakfoten. Han är dock monumentalt ointresserad av sport, sÃ¥ jag förhörde mig för säkerhets skull med en annan kompis. Hon kunde bekräfta att jag hade helt rätt. Det finns en sÃ¥dan sport, den heter ”hockey med boll”, men ”den är inte sÃ¥ populär i Ryssland”.

När jag i planläggningen av potentiella framtida forskningsprojekt kollat upp diverse halvstora halvperifiera orter tyckts det dock ofta finnas ett bandylag angivet som ortens stolthet. Med lite tur i forskningsansökningslotteriet får jag kanske möjlighet att fördjupa mig i ämnet framöver.

 

Samtal om sovjetlängtan

I brist pÃ¥ skrivna inlägg kan jag meddela att jag ska göra ett muntligt framträdande pÃ¥ Arbetets museum imorgon kväll (start kl 18, fri entré) som side-kick till journalisten Kalle Kniivilä som ska prata under rubriken Längtan till Sovjet. ”Samtalspartner” kallar de min roll, och förhoppningsvis ska jag utifrÃ¥n mina kunskaper om Ryssland ha nÃ¥got klokt att säga.

Kalle, som har en ambitiös blogg om (mestadels) Ryssland, har gett ut två böcker på kort tid om utvecklingen i Ryssland och Ukraina.

Mer information om arrangemanget finns på Arbetets museums hemsida.

Ryska posten

Jag fick ett tjockt brev frÃ¥n Belgien igÃ¥r. Jag stod där och klämde misstroget pÃ¥ det. Jo, adressen stämmer, det var onekligen adresserat till mig. Men frÃ¥n Belgien? Jag känner ingen i Belgien. Det stod en avsändare utskriven – ett för mig helt okänt namn. Till skillnad frÃ¥n det ännu ouppklarade mysteriet med de franska vykorten, fick dock allt snabbt sin förklaring. Brevet var egentligen inte alls frÃ¥n Belgien utan frÃ¥n mina goda vänner M och D i St Petersburg. Det innehöll en haklapp till E med texten ”Jag älskar mamma, pappa och [hockeylaget] SKA”, en konstkalender som vi ombads att inte visa E ”sÃ¥ att han inte blir rädd”, och ett delvis oläsligt brev. (D:s handstil är till och med värre än min.)

I efterhand är jag förvånad över att jag ens behövde öppna brevet innan jag förstod att det var från Ryssland. Inte bara för att D bad om min adress i förra veckan, utan det onekligen ryskklingande namnet på den för mig okände avsändaren borde varit ledtråd nog. Det här är knappast den första försändelse jag får från Ryssland med märkliga avsändare och på konstiga omvägar. Den ryska posten är nämligen hopplöst opålitlig.

AlltsÃ¥ utnyttjar den som behöver skicka nÃ¥got diverse kurirtjänster, eller helst nÃ¥gon man känner som ska Ã¥ka utomlands och kan lägga pÃ¥ brevet där. Som vÃ¥r belgiske avsändare. Under min första vistelse i St Petersburg brukade jag utnyttja en ”expresservice” pÃ¥ ett av stans finare hotell som helt enkelt gick ut pÃ¥ att man köpte finska frimärken av dem (för nÃ¥got högre pris än de kostat i Finland) och de skickade en person en gÃ¥ng om dagen över gränsen till Finland och postade breven där.

Att inte kunna tillhandahålla en så grundläggande infrastruktur som pålitlig postbefordran måste ses som ett rejält misslyckande för en stadsbildning. Det är nu inte bara bortkomna brev och paket som gör att ryska posten är långt ifrån min favoritinstitution, själva postkontoren är nämligen köandets och surhetens högborg. Tyvärr måste man bege sig dit ibland, till exempel för att registrera sitt visum. Till detta behöver man en ryss skriven i staden som registrerar dig som gäst, alla relevanta dokument, några hundra rubel och massor av tålamod. Blanketterna ska fyllas i flera exemplar och man får inte göra ändringar. Minsta skrivfel och du måste börja om.

En gÃ¥ng skulle S hjälpa mig med registreringen. Han stod och diskuterade med den bastanta och sura postdamen vid kassan, medan G (som engagerats som skjuts och guide till det postkontor pÃ¥ Vasilijön med minst kö) och jag stod och pratade i andra ändan av lokalen. Han sa nÃ¥got roligt vilket fick postdamen att lyfta pÃ¥ huvudet och strängt förmana oss: ”PÃ¥ posten skrattar man inte.”

SÃ¥ sant. SÃ¥ sant.

Guldkorn ur den sovjetiska historieskrivningen

This rewriting of history sometimes took comical forms. Following the removal of Lavrenti Beria, head of the first Soviet state security organization, all subscribers to the Soviet encyclopedia were sent information instructing them on how to cut out and dispose of the section about him and to replace it with the next entry on the Bering Strait.

Andrieu, Kora ”An unfinished Business: Transitional Justice and Democratization in Post-Soviet Russia” The international Journal of Transitional Justice, Vol. 5 2011

Det trodde jag aldrig!

En liten notis i gårdagens DN fick mig att allvarligt börja tvivla på min förmåga att säga något om samhällsutvecklingen i Ryssland. För den första juni trädde nämligen rökförbud i kraft på landets barer och restauranger. Även om dylik lagstiftning införts i land efter land i Västeuropa trodde jag inte att det skulle komma till Ryssland, bolmandets sista (?) bastion. Hur ska det nu gå för ställen som klassiska Majak där man knappt kan se till grannbordet genom den täta rökdimman? Men med risk för att ta fel igen kan jag inte låta bli att betrakta det som ett bevis på att Ryssland, trots allt, håller på att närma sig västvärlden.

rökförbud

St Petersburg times – Nationwide smoking ban comes into effect
Grafik (på ryska) från tidningen Kommersant över rökförbudet, med straffsatser och internationella jämförelser.

Antinazism eller patriotism?

Det är högsäsong för andra världskrigssymbolen S:t Georgsband. Inte nog med att vi närmar oss segerdagen då stora delar av Ryssland pryds i orangesvarta ränder, utan som många säkert lagt märke till har banden under våren använts flitigt av proryska krafter i Ukraina. Det är naturligtvis en liten detalj i det som just nu händer i Ukraina, men en detalj jag inte kan låta bli att fundera över  eftersom jag fascinerats av de där banden och den framgång de haft sedan de lanserades inför 60-årsjubileet av andra världskrigets slut 2005. (Jag tycker faktiskt banden är såpass intressanta att de fick fyra sidor i min avhandling).

Hur ska man tolka bandbärandet i Ukraina? Vad är det de minns och är stolta över? (Den officiella sloganen för banden är ”jag minns – jag är stolt”) Kriget drabbade naturligtvis inte bara Ryssland hÃ¥rt, utan alla delar av västra Sovjetunionen (inte minst Krim), sÃ¥ i den meningen kan bandet sägas ha samma innebörd här. Men i den aktuella konflikten misstänker jag att betydelsen har glidit en del. Har S:t Gerogsbandet förvandlats till en allmän symbol för Ryssland? Eller är det andra världskriget och segern över nazismen som är bandets starkaste innebörd, sÃ¥ att det bärs som protest mot vad som uppfattas som högerextrema krafter i Kiev? Eller kan det tänkas symbolisera nÃ¥gon slags post-sovjetisk enighet – en lojalitet mot den unionen som stod segrande efter kriget? georgsband

Om banden och vad de står för har jag skrivit tidigare: Krut och eld. På temat bör man inte heller missa Igor Rasterjajevs sång Georgievskaja lentotjka. (För den till äventyrs specialintresserade är det sid 68-71 i avhandlingen som handlar om banden, den finns tillgänglig i fulltext här.)

Tiden second hand

Det är redan flera veckor sedan jag började läsa Svetlana Aleksijevitjs Tiden second hand, men än har jag inte kommit längre än till sidan 181. Det är inte ens en tredjedel in. Tiden second hand är inte en bok för sträckläsning. Om Svetlana Aleksijevitj har jag skrivit tidigare, och gissa om jag var glad när Ersatz förlag började ge ut hennes böcker i nya fullständiga översättningar och jag inte längre behövde hänvisa till en samlingsvolym som sedan länge inte längre finns i tryck. Tre volymer, som ingår i det löst sammanhållna projektet Utopins röster finns nu på svenska: Kriget har inget kvinnligt ansikte, Bön för TTiden second handjernobyl och Tiden second hand. Vågar man hoppas på att De sista vittnena och andra av hennes texter följer?

Till skillnad frÃ¥n Kriget har inget kvinnligt ansikte som utkom i första version redan pÃ¥ 1980-talet i Sovjetunionen, sÃ¥ är Tiden second hand alldeles färsk. Om jag förstÃ¥tt saken rätt ges den ut i princip samtidigt pÃ¥ svenska och pÃ¥ ryska. Som hennes andra böcker bygger den pÃ¥ samtal, intervjuer och iakttagelser. Materialet har samlats in under mer än 20 Ã¥r. Boken handlar inte sÃ¥ mycket om Sovjetunionens fall, som sovjetmänniskans. Undertiteln är ocksÃ¥ ”slutet för den röda människan”. Tiden second hand har recenserats av snart sagt varje svensk tidning med självaktning, länkar finns pÃ¥ förlagets boksida.

Läsningen gÃ¥r som sagt lÃ¥ngsamt för mig, för det är sÃ¥ mycket att tänka pÃ¥ – även om mycket ocksÃ¥ är välbekant -  i varje liten berättelse i denna kör av röster. Den senaste av rösterna, en fd högre tjänsteman i Kreml, avslutar sin berättelse sÃ¥ här: ”Bara en sovjetmänniska kan förstÃ¥ sovjetmänniskan. För nÃ¥gon annan skulle jag aldrig berätta det här…” Oavsett om det är överdrivet pessimistiskt, som Rysslandsforskare vill jag ju gärna tro att även andra kan förstÃ¥, sÃ¥ tror jag att det är absolut nödvändigt att förstÃ¥ sovjetmänniskan för att kunna förstÃ¥ Sovjetunionen och i förlängningen dagens Ryssland.