Antinazism eller patriotism?

Det är högsäsong för andra världskrigssymbolen S:t Georgsband. Inte nog med att vi närmar oss segerdagen då stora delar av Ryssland pryds i orangesvarta ränder, utan som många säkert lagt märke till har banden under våren använts flitigt av proryska krafter i Ukraina. Det är naturligtvis en liten detalj i det som just nu händer i Ukraina, men en detalj jag inte kan låta bli att fundera över  eftersom jag fascinerats av de där banden och den framgång de haft sedan de lanserades inför 60-årsjubileet av andra världskrigets slut 2005. (Jag tycker faktiskt banden är såpass intressanta att de fick fyra sidor i min avhandling).

Hur ska man tolka bandbärandet i Ukraina? Vad är det de minns och är stolta över? (Den officiella sloganen för banden är ”jag minns – jag är stolt”) Kriget drabbade naturligtvis inte bara Ryssland hÃ¥rt, utan alla delar av västra Sovjetunionen (inte minst Krim), sÃ¥ i den meningen kan bandet sägas ha samma innebörd här. Men i den aktuella konflikten misstänker jag att betydelsen har glidit en del. Har S:t Gerogsbandet förvandlats till en allmän symbol för Ryssland? Eller är det andra världskriget och segern över nazismen som är bandets starkaste innebörd, sÃ¥ att det bärs som protest mot vad som uppfattas som högerextrema krafter i Kiev? Eller kan det tänkas symbolisera nÃ¥gon slags post-sovjetisk enighet – en lojalitet mot den unionen som stod segrande efter kriget? georgsband

Om banden och vad de står för har jag skrivit tidigare: Krut och eld. På temat bör man inte heller missa Igor Rasterjajevs sång Georgievskaja lentotjka. (För den till äventyrs specialintresserade är det sid 68-71 i avhandlingen som handlar om banden, den finns tillgänglig i fulltext här.)

Privatisering och dödlighet

Jag prenumererar på ett antal maillistor och nyhetsbrev som rör forskning om Ryssland och Östra Europa, samhällsvetenskaplig och humanistisk forskning vill säga men för ett litet tag sedan noterade jag med viss förvåning ett mail om en studie som just publicerats i ansedda medicintidskriften the Lancet.

Studien, som väl bäst kan kallas tvärvetenskaplig, har undersökt den stora ökningen i dödlighet som följde med privatiseringen och den ekonomiska chockterapin efter kommunismens fall i Öst- och Centraleuropa. Dödstalen gick upp med 13 % och de politiska omvälvningarna hade alltså ett högt pris i människoliv. Den dramatiska ökningen i arbetslöshet är enligt studien den faktor som bär störst skuld till dödstalen, den hade en dubbel effekt då arbetsgivaren ofta var ansvarig för hälsovård och social välfärd och människor inte bara blev av med arbetet utan även med det sociala skyddsnätet.

Studien har undersökt 25 länder och det finns stora skillnader mellan dem. I tillägg till skillnader i arbetslöshet och alkoholkonsumtion har studien också kunnat isolera vissa aspekter av de ekonomiska reformerna som hastigheten i privatiseringen som dödligare än andra som kan förklara varför vissa länder klarade sig bättre än andra. I vad som tycks vara ett intressant eko av Durkheims sekelgamla självmordsstudie, fann de t.ex. att i de länder där mer än 45 % av befolkningen var med i någon social organisation som kyrka eller fackförening var dödligheten lägre. (Så var det ju sociologer inblandade också.)

Studien finns utförligare presenterad på Oxford universitets hemsida: Death surge linked with mass privatisation och den som har tillgång till the Lancet kan läsa artikeln här: Mass privatisation and the post-communist mortality crisis: a cross-national analysis

 

 

Premiärminister på besök!

Det är ju inte var dag en premiärminister kommer på besök, så inte undra på att veckans stora samtalsämne på University of Western Sydney har varit att the Gough Whitlam Oration – som skulle ges av ingen mindre än premiärminster Julia Gillard! Eller för att vara ärlig så har det stora samtalsämnet varit att på grund av torsdagskvällens celebra besök så skulle det göras ett allvarligt ingrepp i campusets livsnerv: parkeringen skulle stänga.

Nåväl, billös som jag är var det med odelad förtjusning som jag mottog de biljetter till tillställningen som en kollega här lyckades ordna till oss. Han jobbar en del åt Whitlaminstitutet som är en del University of Western Sydeny. Whitlam? tänker du kanske nu. Gough Whitlam var premiärminister 1972–1975, han kom som en nästan revolutionär virvelvind efter många år av konservativt styre och hann med att bli omvald en gång innan han fick sparken av generalguvernören.  Han valdes efter att ha genomfört Australiens första moderna/reklamiga valkampanj och levde upp till sitt slagord ”it’s time” med att genomföra en hisnande mängd reformer.

Partikamraten Julia Gillard har alltsÃ¥ en del att leva upp till när hon ska prata om ”Walking the reform road”. Whitlam själv är med Ã¥lderns rätt (f. 1916) inte närvarande men det visas en inspelad hälsning frÃ¥n samma dag där han ser mycket pigg ut för sina 94 Ã¥r. PÃ¥ plats är däremot hans fru Margaret Whitlam (f. 1919), som han kallat  ”my best appointment”, och en rad australiensiska kändisar som rockstjärneministern Peter Garrett (Midnight Oil), tidigare premiärminister Bob Hawke, och ”Little Pattie” som sjöng kampanjlÃ¥ten It’s time (och som sitter bredvid Whitlam med kampanjtröja pÃ¥ bilden ovan). De australiensiska kollegorna pekar entusiastiskt ut Tom Uren när VIP-gästerna gör entré. Uren (f. 1921) tillhörde Whitlams innersta krets och var en av arkitekterna bakom hans reformer, när Gillard nämner att han är här gÃ¥r det ett sus genom publiken, det är en riktig laborlegend.

Men innan Julia börjar prata är det en del formaliteter som ska klaras av. Det är inte minst en Welcome to country ceremoni som genomför av de traditionella aboriginska ägarna. Det är ett tal, inga exotiska kroppsmålningar eller danser, i bakgrunden står den australiensiska-, den aboriginska- och torres strait islanderflaggan. Alla följande talare uttrycker sedan sin vördnad till de traditionella ägarna. Och jag kan inte låta bli att fundera på hur bra man har blivit på den här typen av symboliska erkännanden. Bättre sent än aldrig kan man tycka, men på det faktum att urbefolkningen är den grupp i landet som har det sämst ställt lär inte tacktal ändra.

I sitt tal knyter Gillard naturligtvis an till Whitlam som hon kallade en mÃ¥ngbottnad person.  Han lär ha sagt ungefär ”Säger jag emot mig själv? I sÃ¥ fall säger jag emot mig själv. Jag är en stor man, jag kan rymma motsättningar.” Och mest av allt vill hon lyfta fram ”Gough the reformer.” Nej, hon drog inte upp linjerna för nÃ¥gra radikala reformer av det slag som Gough genomförde pÃ¥ sin tid. Istället handlade det om intern partireform och temat ”socialdemokratins kris” känns ju bekant frÃ¥n hemmaplan. Den intressanta skillnaden är dock den att Gillard faktiskt är nyvald sittande premiärminister.

Talet om behovet av förändring av Australiens arbetarparti ska ses mot bakgrunden att labor i New South Wales i helgen gjorde ett katastrofalt delstatsval, det sämsta en sittande delstatsregeringen någonsin gjort. Väntat, men inte mindre förödande sammanfattade Gillard det hela. Därför var hennes tre r rebuild, renew and regain. Med en retorik som känns bekant från diverse olika håll slog Gillard fast att ”we’re the party of work, not welfare”. Om sin skyldighet mot ”everyday Australians” (hör någon ett eko av ”verkligenhetens folk”?) och om vikten att fatta rätt beslut mot country, families and jobs.

Men hon pratade ocksÃ¥ om jämlikhet och rättvisa, om att alla ska ha lika möjligheter. Att städarens dotter ska ha samma rätt till utbildning som advokatens. Om de typiska australiensiska värdena ”mateship and fair go” (som väl även de är tillräckligt flexibla för att rymma hela det politiska spektret.) Det fanns dock i hela hennes tal en underton av ansvar och skyldigheter. När hon pratade om rättigheter nämnde hon ocksÃ¥ skyldigheten att jobba hÃ¥rt för att utnyttja sina möjligheter, att förtjäna sin rätt. Om ALP som ett ansvarstagande parti. ”We happily leave to the greens to be a party of protest, we are a party of government”. Om vikten att hantera den pÃ¥gÃ¥ende gruvboomen ansvarsfullt och vÃ¥ga ta svÃ¥ra ekonomiska beslut.

De två stora sakfrågorna hon tog upp var klimatförändringarna och utbyggnaden av bredbandsnätet. Den koldioxidskatt som regeringen vill införa har fått debattens vågor att gå höga, och imorgon är det planerat stora demonstrationer både emot och till stöd för förslaget. Vad gäller den andra frågan kan jag efter en och halv veckas desperat letande efter internet som är tillräckligt stabilt för att det ska gå att logga in på Linköpings universitets hemsida konstatera att Julia har mitt fulla stöd i denna fråga.

”We are the party of the future, we can’t go back” säger hon. ”I don’t believe in romanticising the past.” Hon avslutar med vikten om att se framÃ¥t och fÃ¥r stÃ¥ende ovationer. Företrädare för universitetet och Whitlaminstitutet hÃ¥ller tackanföranden och sÃ¥ bjuds vi pÃ¥ nÃ¥gra i sanning ”light refreshments” (kex och saft) i ett partytält pÃ¥ gräsmattan utanför.

Folkräkning

Jo, folkräkningen i Ryssland är redan över för den här gången. Nu dröjer det väl en sisådär 10 år till nästa gång. Men jag kan inte riktigt släppa tanken på den. Det är en fascinerande grej, folkräkningar. Eftersom jag inte tillhör den statistiska sortens samhällsvetare så har jag en ytterst vag uppfattning om hur det går till, rent praktiskt.

Ja alltså, jag har ju läst att det har engagerats över en halv miljon räknare som jobbar de två veckor det hela pågår. De flesta av dem studenter. Jag antar att de jobbar utifrån något slags register. De får 5500 rubel för besväret (drygt tusen spänn). Det gäller att tåla diverse otrevligheter – och ha tålamod. M berättade att killen som kom hit till lägenheten för att ställa frågor fick tag på dem först på sjunde försöket!

Det är en hel del som inte vill svara på deras frågor, eller som hittar på diverse mer eller mindre fantasifulla svar. I folkräkningen från 2002 finns t.ex. nationaliteter som hobbitar och jedis uppgivna. Men det handlar inte bara om någon allmän princip om integritet, många är oroade för vad uppgifterna ska användas till. Det gäller t.ex. de som uppehåller sig ett ställe utan propiska (registrering).

Men om folkräknarna möts av stängda dörrar, svordommar och ilskna hundar sÃ¥ kan de i alla fall glädja sig med att det inte var bättre förr. En artikel i Ogonjok berättar att av de ansvariga för folkräkningen 1937 överlevde bara Michail Kurman, och det efter 18 Ã¥r i läger… De fann nämligen alldeles för fÃ¥ invÃ¥nare i Sovjetunionen. Enligt prognoser baserade pÃ¥ den förra räkningen 1926 ”borde” sovjetunionen ha 180 miljoner invÃ¥nare, men sÃ¥ mÃ¥nga gick inte att hitta. Mellan 1926 och 1937 hade ju kollektiviseringen skett och med den golodomor – den stora svältkatastrofen. Vilket naturligtvis haft enorm negativ inverkan pÃ¥ befolkningstillväxten, men officiellt sÃ¥ hade ju detta inte hänt. Siffrorna skulle hemligstämplas, blÃ¥sas upp och jag vet inte vad. Missnöjd är väl nÃ¥got av en underdrift för att beskriva den store ledarens reaktion, och de inblandade i folkräkningen sköts eller skickades till gulag. (Vilket väl inte direkt bättrade pÃ¥ befolkningsstatestiken.)

Ur mitt perspektiv är det också intressant att notera följande: anledningen till att det fortfarande inte finns någon säker siffra för de sovjetiska förlusterna i andra världskriget är inte bara att det är svårt att räkna antalet döda i kriget, utan också att man på grund av den ökända folkräkningen 1937 inte vet hur många som bodde i Sovjetunionen innan kriget.

Hör Amanda prata om folkräkningen och en misstolkad Putinvideo i brunchrapporten. Och så fort det går kommer det en länk till hennes inlägg om det hela också.

Lindrig huliganism: Aftonbladets dikt överträffar verkligheten

Visumfrihet?

En rysk kompis, väl insett i min ständiga jakt på visuminbjudningar, meddelar att Medvedev har diskuterat visumfrihet med Merkel och Sarkozy. Och detta har jag ju även hört presidenten berätta för världen. Jag hoppas, hoppas, hoppas att de kommer överrens om något. Fast jag är rädd att det är mer som Medvedevs alter-ego KermlinRussia säger:

Пeрзидент Роисси

@KermlinRussia Пeрзидент Роисси

Важный вопрос – отмена виз между нашей страной и Европой. Благодаря тому, что этой проблемой мы активно занимаемся, она все еще не решена

Viktig fråga – avskaffande av visum mellan vårt land och Europa. Tack vare att vi aktivt arbetar med det här problemet, så är det ännu inte löst.

Politisk depression

Stranger får mig som som så ofta förr att tänka. Sedan jag läste inlägget Jeg, en sverigedemokrat har tankarna snurrat i huvudet. Ja, det har de naturligtvis gjort ändå sedan valet, men nu snurrade det liksom till lite extra. Och nu har jag så mycket jag vill säga att det nog kan bli både en del två och tre på det här inlägget. I sitt inlägg hävdar Stranger bland annat att hon är glad att sverigedemokraterna kommit in i riksdagen eftersom det innebär att svenskarna inte längre kan sopa problemen under mattan och låtsas som ingenting. Jag kan inte helt komma ifrån misstanken om att det till viss del rör sig om internordisk skadeglädje, men får erkänna att hon har en poäng, för problemen hade nog inte varit mindre verkliga om de fått 3,9% men betydligt lättare att förtränga. Jag ska bekänna att jag tillhört den där självgoda skaran, den som varit glad och tacksam för att Sverige inte har haft ett högerpopulistiskt parti i riksdagen. När vi nu fått ett som dessutom har rötter i nynazism är jag minst sagt beklämd.

Stranger skriver att svenskar verkar ha en ryggmärgsreflex att undervärdera komplexiteten i ett mÃ¥ngkulturellt samhälle. Visst är det lätt att vara för mÃ¥ngkultur sÃ¥ länge det stÃ¥r för exotisk mat eller nÃ¥got annat fluffigt och trevligt, börjar det däremot handla om värderingar och om hur man vill leva sitt liv blir det genast mycket svÃ¥rare. Undervärderar jag själv komplexiteten? Knappast i teorin (som socialantropolog är ju kulturell komplexitet nÃ¥got av mitt raison d’être) men säkert i praktiken. Jag har nämligen aldrig stött pÃ¥ dessa problem som mÃ¥ngkulturen sägs föra med sig. Jag kan ha läst om det i tidningen, men är det nÃ¥got jag har stött pÃ¥ i mitt vardagsliv? Nix pix. Det är kanske en del av problemet: jag känner mestadels välutbildade medelklassmänniskor, fÃ¥ av dem har invandrarbakgrund, jag skulle bli ytterst förvÃ¥nad om en endaste röstat pÃ¥ sverigedemokraterna. Jag har haft enstaka studenter som har en sÃ¥ pass dÃ¥lig svenska eller engelska att de har haft problem med att klara sina studier. Det är dock inget som fÃ¥r mig att tvivla pÃ¥ det mÃ¥ngkulturella samhället, däremot att tänka att alla skulle tjäna pÃ¥ om universitetet höll lite hÃ¥rdare pÃ¥ de behörighetskrav som faktiskt finns.

Min ryggmärgsreflex när jag satt och blev allt mer nedslagen framför valvakan var att jag ville dra till skogs och leka vildvittra ett tag: ”syns inte, finns inte”. Men det gör det ju, oavsett om jag ser det eller ej. Jag inser att sverigedemokraternas väljare lever i en annan verklighet (jag vill dock Ã¥ det bestämdaste hävda att min verklighet är precis lika verklig.) Jag delar inte deras världsbild, och tanken pÃ¥ att det tydligen finns fler sverigedemokrater än vänsterpartister i det här landet är svindlande och skrämmande. Det valmaterial frÃ¥n dem som lÃ¥g nedanför brevinkastet i förra veckan gjorde mig illa berörd. Jag trodde faktiskt att de hade polerat den främlingsfientliga ytan mer än sÃ¥. Att sÃ¥ mÃ¥nga röstat pÃ¥ ett parti med ett sÃ¥dant material skrämmer mig, men det är missnöjesyttring som bör tas pÃ¥ allvar. Jag hoppas dock innerligt att deras intÃ¥g i riksdagen inte innebär att de kommer att fÃ¥ göra problemformuleringarna pÃ¥ det integrationspolitiska omrÃ¥det.