Nya tider

Nä, det har inte skrivits så mycket här på sistone. Det vill säga de sista åren. Kanske skulle jag bara ge upp och inse att bloggandets tid är förbi, fast ändå hoppas jag på något sätt. Att tiden, lusten och inspirationen ska komma tillbaka någon gång.

En förklaring till den glesa inläggstakten det senaste året är att det har varit dåligt med resor till Ryssland. Bara två små turer under hela 2013. Och livet som diversearbetare i den östgötska universitetsbranschen har inte bjudit på så mycket spännande att dela med sig av. I synnerhet inte när det kombineras med ohälsa, och en av alla otrevliga aspekter på att må dåligt är att man inte orkar bry sig om något annat än sig själv.

Och så händer det saker som gör att livet inte längre är sig likt. Plötsligt finns det ett spädbarn att ta hänsyn till, och det, vill jag lova, är också ett recept på att inte orka bry sig om något utanför sig själv eller det allra närmaste. Tillvaron är märklig: på ett sätt händer ingenting samtidigt som dagarna bara rusar i väg och det som hände i går kan snabbt kännas som flera månader sig.

Och när jag är mitt uppe i det är Ryssland i mediefokus hela tiden tycks det. Nyhetsförmedlingen flimrar förbi och jag försöker ta in utvecklingen via bektanta ukrainakännares uppdateringar och delningar och muttrar över att Putin ger alla russofober vatten på sina kvarnar.

 

Nu är allt för sent

I dag har jag godkänt provtrycket av min avhandling. Nu ska den tryckas på riktigt, och tiden då det går att göra ändringar är över. Nu är den fast och fixerad, och jag måste stå för vad jag gjort.

Den 7 december är det dags för offentligt försvar av avhandlingen. Disputationen sker kl 13.15, sal K3, Kåkenhus, Campus Norrköping. Opponent är Thomas Hylland Eriksen, professor i socialantropologi vid Universitetet i Oslo. Välkomna!

Provtryck

Sen sist

Oktober har hastat sig i väg i full fart, och det har hänt en hel del sedan min senaste anteckning här. Till exempel så har jag…

… flyttat till en fin och nästan overkligt stor funkistvÃ¥. ”Du skulle kunna hyra ut hallen för 5000 spänn om den lÃ¥g i Stockholm” konstaterade lillasyster. Men det gör den alltsÃ¥ inte.

… efter viss vånda köpt dubbdäck till min bil. (Det här med att ha bil får veterinärräkningarna att blekna i jämförelse…) Nu har jag både vinterdäck och telefon från Nokia, känner mig nästan som ett apple-fan. Gummistövlar nästa!

… hört en föreläsning av Fredrik Wadström, SR:s förra Moskvakorrespondent, där han bland annat tyckte att nyhetsrapporteringen från Ryssland får orättvis kritik för att vara enkelspårig. Han menade att problemet inte är nyhetsrapporteringen från Ryssland, den skiljer sig inte så mycket från nyhetsrapporteringen från andra länder, utan problemet är att det saknas andra berättelser. Det är nyheterna som blir de flestas bild av Ryssland.

Jag tänkte att det ligger nog en del i det där, tills en fd kollega frågade om det inte var risk att kursen i samtida ryssländsk politik som jag går just nu i St Petersburg skulle bli censurerad, och då började jag undra vad det är för bild som nyhetsrapporteringen från Ryssland ger egentligen…

Dessutom har jag varit på en väldigt inspirerande konferens, föreläst för gymnasielärare, firat mammas 60-årsdag, druckit glintvejn (typ glögg) på Sinjavinohöjderna, bott tre nätter på Proletariatets diktaturgatan samt i dag hört en 6 timmars låååångsam föreläsning om den ryssländska militären. Det ni!

Återkommer inom kort bland annat med en sågning av en hyllad dokumentärfilm.

I utkanten av katastrofen

Jag kör norrut. På väg hemifrån till min folkbokföringsadress. Det är en kall och blöt julikväll, regnskurarna kommer och går, termometern visar 13 grader. Jag lyssnar på Kino. Det är den enda skiva jag har i bilen än så länge, men det vemod som finns i nästan all rysk musik passar humöret utmärkt. Det är musik från en värld som föll samman, från perestrojkans åttital, men idag får den vara soundtrack till ett annat sammanbrott. Inte av ett imperium, men av en idyll.

”I Sverige är alltid allting bra” brukar jag svara när de ryska kompisarna undrar hur det står till i fosterlandet, med en skämtsam anspelning på deras föreställningar om trygga, välmående, småtrista Norden. Men i trygga, trista Norden hände något så fruktansvärt i fredags att jag nog aldrig kommer att kunna förstå det.

Det var illa nog att se bilderna från de sönderbombade regeringskvartalet. Bråten på de gator som jag långsamt, motvilligt, mödosamt faktiskt gjorde till mina under två års studier i Oslo.  Bilderna på byggnaden utanför vilken jag otaliga gånger väntat på bussen, på huset som bästa Oslo-vännen jobbat i. Ett stenkast från där jag själv hade min arbetsplats, varifrån de tidigare kollegorna rapporterade om hur de bokstavligen och bildligt skakades av bomben. Under kvällen tickade statusuppdateringarna in en efter en om att vänner och bekanta var i ”god behold”. Det var illa nog att de ens kände sig tvingade att meddela det, det var illa nog att höra om utblåsta fönsterrutor hundratals meter bort och föreställa sig vilken smäll det måste ha varit. Och det var bara början. För samtidigt som jag satt förstummad framför tv:n och såg de där bilderna pågick något än mycket mer makabert.

Det hade naturligtvis varit lika vidrig och fruktansvärt vilket sommarläger de än hade varit, men att det var just socialdemokraternas gör att det kryper ännu lite längre in under skinnet på mig. För även om du protesterar, så är vi alla i någon utsträckning socialdemokrater. Jag är det i alla fall, oavsett om jag röstar på dem eller ej. Den värld jag är uppväxt i är präglad av socialdemokrati. Och även om socialdemokratin inte varit riktigt lika dominant i våra grannländer, så är de nordiska välfärdssamhällena i stor utsträckning socialdemokratiska. Ett dåd riktat mot socialdemokraterna är ett dåd mot det Norden vi lever i.

Jag befinner mig i utkanten av katastrofen. Långt ut i utkanten. Men jag är ändå chockad, förstämd och betryckt. Hur skulle jag kunna vara något annat? Det är ett attentat inte mot mig personligen, inte mot mina nära och kära, men mot min värld.

Jag hoppas vi får tillbaka drömmen om det trygga Norden. Om den välmående, småtrista idyllen. Att det är sant som vi alla säger med en mun nu, att de onda krafterna inte ska få segra. Att svaret verkligen är mer öppenhet och mer demokrati. Jag hoppas innerligt att något liknande aldrig någonsin händer igen, men om det skulle göra det, om ens den minsta lilla bilbomb skulle gå av, så ska vi åter bli chockerade över att något sådant kunde hända i vår nordiska idyll.

————————–

Det är många som säger det mycket bättre än jag just nu, till och med Peter Wolodarski har en fin ledare i DN. Men ska du bara läsa en text, så ska du läsa Jens Stoltenbergs tal från domkyrkan igår.

Julefrid

 

Julefriden har sänkt sig över den västgötska landsbygden. Ja, inte för att det brukar gÃ¥ sÃ¥ vilt till här. Det är för det mesta lugnt och fridfullt.  Julfirandet innebär ett stadigt intag av mat, godis och kakor. Ã…rets julklappsskört skulle förmodligen göra Dumbledore grön av avund (sockar en masse). Och sÃ¥ är det ju snö. SÃ¥ mycket som jag aldrig sett en jul förut. Det kan inte vara lätt att vara ett litet rÃ¥djur som sjunker ända ner till magen… Tur att pappa matar fÃ¥glarna.

Stamkunder

I går morse satt jag på ett fik på kungsholmen och väntade på att resebyråns kontor skulle öppna så jag kunde lämna in min visumansökan. Det kom en kanske inte strid men ändå ström av kunder, och på sättet som innehavaren småpratade med dem förstod jag att det var långt i från första gången de köpte sig en morgonkaffe här.

I går kväll satt jag i veterinärens väntrum där små tragedier utspelade sig. Bland söta valpar och kattungar som skulle vaccineras satt en snyftande äldre kvinna och gullade med en lockig cockerspaniel och berättade för ägaren, som hade lite svårt att hantera den oönskade informationen, att hon var där för att avliva sin kära katt. In kommer en samlad kvinna i sällskap med en storgråtande tonåring för att lämna en död katt till kremering.

I mitt fall är besöket ingen känslomässig men möjligtvis en privatekonomisk tragedi. Och jag inser när jag står och pratar med veterinären att det enda ställe som jag är en igenkänd stamkund på är här. Det hade blivit många koppar kaffe på den räkningen.

Födelsedag utan prinsesstårta

Det är den 18 september idag. Farfars födelsedag. Jag tänker att jag borde fira med en bit prinsesstårta. Det var så vi brukade fira. Men jag glömmer att jag är i en stad där saker och ting stänger långt tidigare än vad jag är redo för. På konditoriet möts jag av en låst dörr. På konsum står jag och fingrar på plastlådorna med färdigförpackade bakelser. De ser hyfsade ut, men det är två bakelser och jag äter ju knappt en och jag tror inte katten vill ha den andra. Jag ställer tillbaka lådan och tänker att farfar är faktiskt död och det borde vid det här laget vara honom  fullständigt likgiltigt om jag äter bakelser eller ej. Och jag inser lite förskräckt att nästan en tredjedel av mitt liv gått sedan han dog.

Hopp tillbaka fyra mÃ¥nader i tiden: Det är Ã¥rets första riktigt varma dag. Jag är i Viborg, sitter i eftermiddagssolen vid havet. Vi har just badat fötterna i Finska viken. Och av nÃ¥gon anledning börjar vi prata om farfar. Kanske för att jag försöker förklara att jag är uppväxt pÃ¥ landet, inte i en by utan pÃ¥ en gÃ¥rd. PÃ¥ den gÃ¥rd dit min farfar flyttade när han var barn. Kanske för att jag fÃ¥tt frÃ¥gan om varför jag intresserar mig för Ryssland. Och det enda i min uppväxt som skulle kunna förklara det är farfars berättelser om Röda torget och sina resor till Sovjet pÃ¥ 1970-talet. Kanske för att vi är i Viborg, ett resmÃ¥l som jag tror mig veta skulle intressera farfar och jag skulle sÃ¥ gärna skicka ett vykort. Jag säger att jag är ledsen att jag inte började intressera mig för Ryssland förrän efter farfar dog. Att jag tror att han hade tyckt om det, att jag skulle vilja att han visste det. ”Han kanske ser dig ändÃ¥” säger till min förvÃ¥ning den uttalade ateisten bredvid mig. Östersjön kluckar mot stranden och solen värmer nästan lite för bra och jag svarar ”kanske det” och tänker att oavsett om han gör det eller ej sÃ¥ kommer farfar alltid att finnas kvar hos mig.

Det går långsamt nu

Det är sommar, kanske har till och med den beryktade ryssvärmen tillslut kommit. Det är nästan en månad sedan jag senast postade något. Det ligger några utkast som jag inte orkat göra något åt. Jag skyller helt enkelt på att min värld rör sig långsamt just nu.

Sedan sist har jag kört runt stora delar av Sydsverige i en liten löjlig bil. Jag har vattnat min balkongodling. Jag har varit i Dalarna och sänkt medelåldern i Sundborn rejält. Jag har ätit mycket jordgubbar.

Jag har bara läst en enda bok, På resa med Herodotos av Ryszard Kapuscinsiki (man kan läsa ett utdrag här.) Den har tittat uppfodrande på mig från hyllan rätt länge, så det är väl alltid något. Det känns som den sorts bok man ska läsa långsamt och noga, och gnida sig eftertänksamt i skägget (om man haft något). Bra, men Imperiet var bättre. 

Så hittade jag en ganska intressant artikel om ryska och ukrainska av Per-Arne Bodin i en Forskning och framsteg som låg på mina föräldrars dass. Jag ska minnas liknelsen att ukrainska förhåller sig till ryska ungefär som jag betraktar en ovanligt svårbegriplig dialekt av danska.

Nu ska jag vara ledig en vecka till och satsa hårt på att äta minst en semesterglass om dagen. Och läsa ointellektuella böcker. Rapport kommer nog inte.

PÃ¥ ryska ambassaden

Vädret återspeglar mitt humör när jag är på väg till ryska ambassaden med min visumansökan. Det är grått, strax över noll, duggregn och isigt.  Mitt första möte med den ryska byråkratin tvingade mig till tre HIV-tester på två månader, sedan dess är mitt förhållande till den skräckfyllt. Jag är dessutom urusel på att hantera de sura och bossiga tanter som brukar vara dess väktare.

Så när jag halkar fram på isen oroar jag mig över att det inbjudande institutet transkriberat mitt namn på olika sätt på olika ställen, att mitt passfoto är några millimeter för litet och att jag har fyllt i något fel på blanketten. Jag är av någon märklig anledning rädd att bli genomskådad – trots att mina papper är i perfekt ordning och helt sanningsenligt ifyllda.

AmbassadomrÃ¥det är avskräckande. En lÃ¥st grind, en lÃ¥st grind till, en lÃ¥st dörr, metalldetektor. Väntrummet är fullt av ryska tanter i päls och resebyrÃ¥företrädare med travar av pass och visumansökningar. Jag tar min nummerlapp och sätter mig ner och stirrar pÃ¥ dörr tvÃ¥ bakom vilken visumansökningarna behandlas. Numret som är inne när jag kommer stÃ¥r vid luckan i bortÃ¥t 20 minuter. Nästa person är där inne nästan lika länge och jag förbereder mig pÃ¥ en lÃ¥ng förmiddag. Men sÃ¥ plötsligt sÃ¥ är inte en enda nummerlappsinnehavare där längre, och det blir snabbt min tur. PÃ¥ darrande steg gÃ¥r jag mot glasdörren, lägger in mina papper och pass i luckan. Tanten pÃ¥ andra sidan bläddrar allvarligt i mina papper, läser min blankett. ”Too many invitations” säger hon plötsligt – och ler! Jag ler osäkert tillbaka. SÃ¥ bläddrar hon lite till, börjar ringa in och stryka under med röd penna och skriver en lapp till mig. ”Your visa will be ready on the 27th of January. It’s free of charge because it’s a scientific visa.” Och sÃ¥ ler hon igen, instruerar mig om var jag ska hämta mitt visum och ger tillbaka mina inbjudningar som inte behövdes.

Jag lämnar ambassaden i ett lätt chockat tillstÃ¥nd. En trevlig tant!? Visumet färdigt pÃ¥ tisdag?! Här har jag gÃ¥tt och oroat mig över att vara för sent ute, eftersom hemsidan varnar att handläggningstiden kan förlängas typ hur mycket som helst utan nÃ¥gon orsak. Glad och lättad gÃ¥r jag till busshÃ¥llplatsen, samtidigt som en lite misstrogen röst säger ”Gick det inte lite väl lätt?”

Statistiska förutsägelser

Jag läste någonstans att man drabbas av influensan vart tionde år. Och mycket riktigt, när den slog till var det på en månad när tio år sedan sist. Jag har aldrig varit så sjuk som jag var då, och jag har inte varit så sjuk sedan dess som jag var nu. Jag ser med tillförsikt fram emot tio influensafria år.