Det är långt till polcirkeln

Min telefon har gått sönder och där jag skumpar fram på tåget genom Norrlands inland känner jag mig slungad en 20 år tillbaka i tiden. Sjukdom har fått mig att ge upp Jokkmokks vintermarknad och forskarnätverksträffen i förtid, och jag är inte helt säker på att jag har lyckats få fram det budskapet till dem därhemma. Nåväl, jag har ju nyckel. Vagnen fylls av de tyska tonåringarnas surrande.

Mörkret faller utanför tågfönstret. Det är mulet, och varmare idag. Vinden som virvlade runt de små små snöflingorna i Murjek fick det dock att kännas kallare än de -10 det var. Jag vet att David kommer att förebrå mig för att jag inte fotograferade den oansenliga stationsbyggnaden i Murjek. Men kameran var nedstoppad längst ner i den överfulla väskan och telefonen är som sagt trasig. I det fullproppade väntrummet låg en inplastad artikel från Allers nr 3 2014 om den livaktiga hembygdsföreningen som fått tågen att stanna i byn igen. Med förevändningen att stödja lokalsamhället går jag in och köper en godispåse i kiosken.

Bussen från Jokkmokk var fylld till sista plats. Utanför fönstret kunde vi se både ren och älg i den djupa snön bredvid vägen. ”Arctic circle on the left” ropar busschauffören plötsligt i högtalarna. Jag antar att det i vanliga fallär färre resenärer i de här krokarna. Men det här är ingen vanlig dag. Givet Jokkmokks storlek är vintermarknaden ett helt gigantisk arrangemang. Varenda bädd som går att uppbåda på miltals omkrets är uppbokad sedan månader. Själva marknadsområdet är mindre än vad jag trott, men marknaden är mycket mer än marknaden. Det är arrangemang överallt. Föreläsningar, utställningar, konserter och sameslöjd i varje hörn.

Men så var det den där sjukdomen. Allt det där har fladdrat förbi i utkanten av mitt medvetande. Jag har försökt, men orken tar helt enkelt slut väldigt fort. En föreläsning, en titt på sameslöjden. Sen är det slut. Jag orkar inte med kvällshänget och de tillfälliga möten det kan innebära, missar att sitta och beundra koltar och bällingskor och finklädda människor. Tillslut gav jag upp. Bokade en ny biljett och inledde en lång resa hem. Jokkmokk-Murjek-Boden-Stockholm-Norrköping. 19 timmar och 35 minuter. Det är långt till polcirkeln.

På skördefest i Breeza

I början av november var vi på Harvest Festival i Breeza. Det kan tyckas en smula märkligt med en skördefest på våren, men på Liverpool Plains några timmar nordväst om Sydney kan man få två skördar om året. Spannmål är den stora vintergrödan och överallt var fälten guldgula med mogen säd.

2015_11_07_0410breeza_IT

En frisk bris har berövat Breeza på sitt B. Foto: David Torell www.vanpeltfoto.com

Så värst mycket skörd var det nu inte över den här festivalen, trots att den hölls på en gigantisk bondgård. Istället var det snarare ett stort protestmöte mot en planerad kolgruva  som det kinesiska företaget Shenua vill öppna i närområdet. Gruvplanerna är långt gångna, men det återstår några saker innan de kan få det slutgiltiga tillståndet.

Jorden pÃ¥ Liverpool plains är bördig. GÃ¥rdarna är enorma, och bönderna här lever gott. De har varit en grupp med goda kontakter in i maktens korridorer, men i det här fallet har det tysta lobbyarbetet inte gett nÃ¥got resultat och bönderna har istället sträckt ut händerna till en brokig blanding av ”greenies, hippies and aboriginies” som en person uttryckte det. Festivalen här i Breeza är första gÃ¥ngen grupperna samlas i det här omrÃ¥det. Kampanjen använder slagord som ”Wrong mine wrong place” och min favorit ”the future is all about dining, not mining” (bör uttas med bred austaliensisk accent för bäst effekt).

Under festivalen hölls en stor mängd workshops där besökarna kunde få lära sig mer om gruvplanerna, om vilka risker det skulle innebära för vattnet, om hur gruvan påverkar den lokala aboriginska gamilaraaykulturen. Man kunde också få åka på guidad tur på farmen, och på koalasafari. (Koala, check!) Dessutom hölls panelsamtal med inbjudna politiker, bondeförbundets ordförande och företrädare för en aboriginsk organisation. Det kan nog knappast kallas debatt, för alla var rörande överrens om att om kolgruvor tyckte de icke. Programmet var alltså lärorikt, men inte så värst festligt kanske.

Den som vill kan se mig flimra förbi i ABC:s inslag från tillställningen.

Det intressantaste med den här proteströrelsen, tycker jag, är att den för samman bönder och urbefolkning, två grupper som det traditionellt varit mycket motsättningar mellan. Det finns de aboriginer som misstror bönderna så till den grad att de hellre lierar sig med gruvföretagen, berättar en av mina informanter. Bönderna har ju lagt beslag på marken och ofta stängt ute aboriginerna från sina heliga platser och traditionella försörjningsmöjligheter. Men under festivalen pratar den ena bondeföreträdaren efter den andra om betydelsen av den aboriginska kulturen och om vikten av att bevara deras heliga platser. Det återstår naturligtvis att se hur bestående den här föreningen mot en gemensamt fiende är, men ett närmande mellan de här grupperna skulle kunna betyda mycket för den australiensiska landsbygden.

Det handlar om stjärnorna också

DSC_0801

Första intrycket av Siding spring.

PÃ¥ vägen upp till observatoriet Siding spring kör vi in i ett moln. Det är mÃ¥ndag sÃ¥ besökscentret visar sig vara stängt, och vi har inte numret till Peter Small som vi ska träffa. Vi kisar in i den mjölkvita dimman – finns det nÃ¥gra mer hus mÃ¥nne? Det är nästan spöklikt. Tyst, öde. Det gÃ¥r inte att se mÃ¥nga meter framför sig. Vi provar att följa en väg, ser en skepnad som skulle kunna vara ett hus. ”Quiet please, astronomers sleeping” stÃ¥r det pÃ¥ en skylt. Huset visar sig vara bemannat av Peter Smalls kollegor. De ringer dit honom och han anländer i en stor vit ”ute” (vad man väl pÃ¥ ren svenska skulle kalla en pickup). Alla här kör stora vita bilar.

Vi fÃ¥r en rundvisning av observatoriet, och en genomgÃ¥ng av det lokala motstÃ¥ndet mot CSG – coal seam gas. Det är det sistnämnda som är anledningen till vÃ¥rt besök eftersom forskningsprojektet jag arbetar med handlar om motstÃ¥nd mot utvinning av naturresurser. När de flesta vi träffar lyfter fram vattnet som en nyckelfrÃ¥ga för deras motstÃ¥nd framhÃ¥ller Peter nÃ¥got helt annat: stjärnorna.

Siding spring valdes som plats för Australiens största observatorium på 1960 talet. Det ligger i utkanten av nationalparken Warrumbungle och det hade sin mörka natthimmel som främsta fördel. Observatoriet sköts av Australian National University, huvudsakligen lokaliserat till Canberra, men där var det alldeles för mycket ljusföroreningar för att det skulle vara någon vits med stora teleskop. Siding spring hade också några andra gynsamma faktorer: sin höjd, sin låga luftfuktighet och den stora andelen stjärnklara nätter.

2015_11_03_0026telescope_IT

Anglo-Australian Telescope (AAT). Foto: David Torell

Det är de 1100 meterna över havet som ocksÃ¥ förklarar molnet. Peter försäkrar oss att om det inte hade varit för det där molnet, sÃ¥ hade vi haft en spektakulär utsikt över nationalparken. Observatoriet är den största arbetsgivaren i den närliggande staden Coonabarabran. PÃ¥ vägen hit gjorde sig den kosmiska profilen sig pÃ¥mind redan utanför Dunedoo, ca 15 mil bort, dÃ¥ vi fick syn pÃ¥ en stor tavla med Pluto pÃ¥. I den här skalenliga modellen av solsystemet är solen domen pÃ¥ Australiens största teleskop som finns här pÃ¥ observatoriet. Coonabarabran kallar sig för Australiens astronomihuvudstad, och inne i staden märks ocksÃ¥ observatoriet av pÃ¥ muralmÃ¥lningar, utbudet i affärer och klistermärken i skyltfönstren. Tidningskiosken skyltar t.ex. med ”bringing news to the universe”.

Men observatoriet medför ocksÃ¥ begränsningar för staden. Den fÃ¥r till exempel in växa, och som Peter säger ”Om ni har varit i Coonabarabran pÃ¥ kvällen sÃ¥ märkte ni nog att det är rätt mörkt”. Det finns restriktioner pÃ¥ hur belysningen ska vara utformad inom en 10-milsradie frÃ¥n observatoriet. ”Ett teleskop är som en stor hink som samlar in ljus” säger Peter. Ju större spegel i teleskopet, desto mer ljus frÃ¥n desto svagare och mer avlägsna ljuskällor kan man samla in. För att bevara mörkret i Siding spring, sÃ¥ stödjer observatoriet en kampanj för att fÃ¥ Warrumbungle att bli Australiens första Dark Sky Park, certifierad av International Dark Sky Association.

Jag hade ingen aning om att det fanns en International Dark Sky Association. Jag måste erkänna att jag aldrig funderat särskilt mycket på ljusföroreningar förut. Visst, jag hade hört talas om det. Och det är klart att jag tänkt på hur lite man ser av stjärnhimlen i en stad, skillnaden är ju trots allt slående mot min lantliga uppväxt. Men jag har definitivt aldrig tänkt på att mörker kan vara en resurs. Mörker i min värld är något man klagar på om vintern, och inte har om sommaren. Men det är aldrig så mörkt i Sverige som det är här. Det är verkligen becksvart på nätterna! Och ingenstans i norr kan man se i närheten av så många stjärnor som man kan på det södra halvklotet. Universum känns faktiskt lite närmre i Coonabarabran.

Utmaningarna i  att bevara mörkret är dock tydliga på observatoriet. På besöksvåningen vid det största teleskopet sitter det uppe informationstavlor om ljusföroreningar. De har jämförande foton från 1986 och 2014 som visar hur ljusföroreningarna ökat. Det är bara Coonabarabran som inte ökat sina ljusutsläpp. På det nyare fotot kan man till och med se Sydney, mer än 40 mil bort. På det nyare fotot finns också en helt ny ljusstark prick. Det är kolgruvan i Boggabri som med sina 300 anställda släpper ut mer ljus än städerna Narrabri och Gunnedah tillsammans. Gruvan ligger precis utanför zonen med ljusregleringar, men det hade kanske inte gjort så stor skillnad om den var innanför. Gruvor finns inte med på listan över sådant som har begränsningar.

Det gör inte heller gasfält. Men lågorna från gasborrtornen avger väldigt mycket ljus. Dessutom ett rött ljus som är extra problematiskt för astronomerna. I dagsläget har företaget Santos en undersökningslicens på ett 30-tal gasborrtorn i Pilligaskogen ca 5 mil från observatoriet. Eftersom det bara är provstationer så måste den överflödiga gasen som produceras antingen släppas ut eller brännas. Skulle Santos få utvinningstillstånd och en fullskalig anläggning (deras ansökan är för 800 gasborrtorn i området) byggas, finns det risk att ljusföroreningarna skulle bli så omfattande att observatoriet måste stängas.

Ett annat gruvrelaterat orosmoment är damm. Dammet lägger sig överallt och riskerar att förorena vatten – regnvatten som samlas i stora behÃ¥llare är en viktig vattenkälla häromkring, men dammet reflekterar ocksÃ¥ ljus. Dessutom innehÃ¥ller dammet partiklar som kan skada teleskopets spegel.

Peter tar med oss på en åktur på observatoriet slingriga väger. Hela tiden ivrigt gestikulerande, vilket minskar åhörarnas koncentration något då de branta sluttningarna vid vägens sida får i alla fall mig att önska att han skulle ha händerna på ratten en större del av tiden. Det finns 45 teleskop på området berättar han. Vi noterar inte minst Uppsalateleskopet med stor förtjusning. Det har använts för att leta efter kometer och annat som kan vara på väg mot jorden berättar Peter. Men förra året så avbröts finansieringen för det projektet. Vi avslutar med att åka upp till teleskopet Skymapper. Som man kan gissa av namnet håller det på och kartlägger hela den södra stjärnhimlen. Det är ett femårigt projekt, där varje del av himlen ska kartläggas 36 gånger för att skapa detaljerad information om miljarder av stjärnor och galaxer.  Vid det här teleskopet har man också den mest storslagna utsikten över nationalparken. Om det inte vore för det där molnet vill säga. Men just som vi tror att vi får nöja oss med Peters försäkringar om hur storslagen den är så lättar dimmorna en aning och det öppnas revor i molnet som låter oss se skymtar av en fantastisk vy.

20151102_27observatory-view_IT

Nationalparken Warrumbungle genom en reva i molnet.

 

Harsprånget

För några veckor sedan svängde jag av E45 mellan Jokkmokk och Porjus vid Harsprångsfallen. Jag kan inte sluta tänka på dem. De var uppskyltade med en prydlig sevärdhetskringla, men Harsprångsfallen är ett besöksmål som inte finns.

Fallen finns inte, de försvann med kraftverket som invigdes 1951. Älvfåran är i det närmaste torrlagd, en smal rännil, några bäckar runt omkring. Vid utsiktsplatsen över de tomma fallen ser man inte själva kraftverket, men dammen. Den uppsatta infotavlan talar om fallen, om hur de en gång lockade turister. Den förmedlar ett minne av något som som civilisationen tämjt och lagt under sig. På spången ner mot fallet finns en minnessten över de som miste livet i bygget av kraftverket. Makten över vattnets kraft kostade.

DSC_0400Det du egentligen besöker finns inte, det måste du föreställa dig. Du måste själv tänka dig storforsen som dundrar fram. På parkeringsplatsen syns kraftverket bakom ett skjul och stenhög. Högspänningsledningarna sprakar (och får mig att tänka på Gajtolovo).

PÃ¥ vägen tillbaka svänger jag av E45 Ã¥t andra hÃ¥llet. Där en annan sevärdhetsskylt pekar mot HarsprÃ¥ngets samhälle. OcksÃ¥ det här är ett besöksmÃ¥l som inte finns. Samhället hyste arbetarna och deras familjer under bygget av kraftverket. Som mest bodde här 2100 personer. Vattenrallarna flyttade vidare, samhället – som aldrig var tänkt att vara permanent – monterades ned. Uppsatta skyltar visar var gator, hus och service en gÃ¥ng fanns. ”Butiksbyggnad” stÃ¥r det pÃ¥ en rostig skylt som nästan drunknar i träd och buskar. Här finns ocksÃ¥ en infotavla som frammanar minnet av civilisationen som naturen försökt lägga under sig. Minnet av en tid med helt annan syn pÃ¥ samhällsbyggnad.

HarsprÃ¥nget är inte pÃ¥ nÃ¥got sätt unikt. Samhällen i anslutning till vattenkraftbyggen eller gruvdrift byggdes pÃ¥ mÃ¥nga hÃ¥ll. Se Van Pelt Fotos bilder frÃ¥n Laver utanför Älvsbyn som vi besökte nÃ¥gra dagar tidigare. Samhället monterades ned när gruvan stängde. Nu vill Boliden öppna gruvan igen. Om det blir sÃ¥ — Länsstyrelsen har sagt nej — är jag är ganska säker pÃ¥ att de inte kommer att bygga upp samhället.

http://vanpeltfoto.tumblr.com/post/126989103029/laver-a-ghost-town-about-50-kilometres-from