Radiotips: Tema Ryssland i Elektroniskt i P2

Förra söndagen sände Elektroniskt i P2 ett specialprogram om rysk och sovjetisk elektronisk musik, som jag lyckades missa trots att det lyssnas en hel del på P2 hemma hos mig. Tur att det går att ta igen skadan på P2:s hemsida.

Inte minst fascinerades jag av inslaget om 1920-talets avantgardistiska oljudsmusik. Det får mig att tänka på Dziga Vertov, sovjetisk filmpionjär från samma tid som jag skrivit om tidigare. Vertov motsatte sig en narrativ struktur. Han menade att filmen inte skulle efterlikna litteraturen, eftersom fiktion  var ett opium för folket. Istället var hans filmskapande fragmentariskt, han filmade scener ur vardagslivet och byggde upp en bank, ett arkiv, med bilder från livet i Sovjetunionen. Bolsjevikerna var dock konservativa på kulturens område, och om avantgardet tolererades på 1920-talet så var det slut på experimenterandet en bit in på 1930-talet.

Hör om sovjetiska pionjärer och rysk samtid på: http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/514046?programid=4432

Med örat mot öster

Jag mjukstartar Ã¥rets bloggande med att tipsa om en annan blogg som jag fick upp ögonen (öronen?) för härförleden: Vodka Beat – röster frÃ¥n öster! En fin guide till musik, inte bara frÃ¥n Ryssland, som annars sällan hittar sig fram till Sverige.

Den göteborgsbaserade upphovspersonen verkar precis som jag vara förtjust i gruppen Leningrad, som tydligen blivit föremål för en dokumentärfilm jag blev hemskt sugen på att se:

[youtube http://www.youtube.com/watch?v=mos58nU-qBI&w=560&h=315]

Jag mötte Lassie, eller jag menar Igor

Img_9561

Ni har kanske sett hans namn skymta förbi här förut, förra Ã¥rets stora ryska youtube-sensation Igor Rasterjajev. Med ett dragspel och en sÃ¥ng om skördetröskor tog han sig rakt in i mÃ¥nga ryska (och även en del svenska…) hjärtan. NÃ¥gongÃ¥ng i augusti small det till och videoklippet inspelat i ett rustikt kök pÃ¥ landsbygden utanför Volgograd som redan hade legat uppe ganska länge har visats lÃ¥ngt över en miljon gÃ¥nger och spridits i alla tänkbara sammanhang. Rasterjajevs släkt kommer frÃ¥n byn Rakovka i Volgogradlänet och han besjunger gärna det enkla livet där, själv är han dock en 30-Ã¥rig skÃ¥despelare frÃ¥n S:t Petersburg. Naturligtvis hörs det röster om att han inte är "äkta". Genomtänkt image eller ej sÃ¥ framstÃ¥r Igor som en vanlig hygglig grabb som hävdar att han inte hade en aning om vad youtube var när hans kompis (som filmade) la upp klippet där.

Själv föll jag pladask redan för sången om skördetröskorna, det är charmigt, begåvat och väldigt väldigt ryskt. Men det var med låten Georgievskaja Lentotjka som Igor tog sig inte bara in i mitt musikbibliotek utan även in i mitt fältarbete. I sången kopplas en resa på tåget i Leningradlänet samman med det organgesvarta band som flickan som sitter mitt emot bär, och de soldater som fortfarande ligger i skogarna som flyger förbi utanför fönstret. Några av de saknade soldaterna får röster, och texten visar väldigt tydligt på spänningen mellan det officiella idealiserade krigsminnet i Ryssland – symboliserat av det organgesvarta St Georgijbandet – och den grymma verkligheten där hundratusentals soldater ligger bortglömda skogarna runt St Petersburg. Det offentliga mantrat "Ingen är glömd, inget är glömt" kan tyckas djupt ironiskt. Föga förvånande har Igor Rasterjajev blivit enormt populär i sökförbandskretsar.

Därför är det kanske inte så konstigt att någon fick idén att ordna en konsert med Igor Rasterjajev under minnesvakten på Sinjavinohöjderna. Under veckorna inför Segerdagen 9 maj ordnas den allryssländska minnesvakten och Sinjavino är ett av de områden dit sökförband från hela Ryssland kommer. Arrangör för konserten är en man med politikerambitioner som verkar ha gjort sökförbanden till sitt medel att nå detta mål. Genom att framstå som dess beskyddare hoppas han nog kunna vinna patriotiska poäng. Alla verkar känna till honom sedan tidigare, ingen verkar gilla honom. Men det är heller ingen som tackar nej när han ordnar sponsring av bröd, konserver och andra matvaror. "Han försöker köpa oss, men vi är inte till salu" skrockar ledaren för mitt förband när vi stuvar in matvarorna i tältet. Och varken jag, eller någon av de andra från Ingrija som är på plats den 3 maj tackar nej till att åka och se Igor när han spelar på Sinjavinohöjderna. Vårt, och de flesta andra förbandens, läger är i Gajtolovo, en knapp mil från minnesmärket. Sagda politikerämne ordnar med transport. 

Det är en grå, kall och fuktig majeftermiddag. Men det regnar i alla fall inte. Det är inte en enormt stor publik som har samlats där på Sinjavinohöjderna, det är det inte. Det är ju mitt på eftermiddagen och många har prioriterat sökarbetet istället. Vi sitter där på kullarna, som egentligen inte alls är kullar utan utgrävda skyttegravar. Igor gör entré med sitt dragspel, och inleder med Russkaja doroga. Han gör precis det där enkla hyggliga intrycket där han sitter rejält påpälsad med sitt dragspel och en termos med te. Han spelar alla sina låtar, de är inte så många, och avslutar naturligtvis med Georgievskaja lentotjka. Han inleder den med att berätta om när han varit ute och grävt med sina kompisar, om sin babusjka som genomlevde belägringen, och säger att sången är "100 % leningradskaja". Mottagandet är högtidigt snarare än entusiastiskt, åskådarna reser sig en efter en. Jag spelar in en högst oprofessionell film på telefonen. (Produkterna från de mer professionella tv-teamen som var där har jag tyvärr inte lyckats lokalisera.)

[youtube http://www.youtube.com/watch?v=oPX4SXF03zY]

Sedan är hans egna sånger slut, han spelar några covers, sedan på begäran några av sina egna sånger igen och sedan fryser han så mycket om fingrarna att han inte kan spela mer. Istället tar alla chansen att fotograferas tillsammans med Igor och förse sig ur den kartong med skivor som han hade med sig. Så blir han ivägledd till ett läger bredvid där han kan värma sig vid elden, får prata med några journalister och sedan signerar han skivor. Expeditionsledaren Misja som är en vän av stora gester tar en skiva, snittar upp plasten med en enorm kniv medan han tittar på mig och säger att du måste ju få en signerad. Han banar väg genom de som samlats runt Rasterjajev och ber att få presentera Igor för något mycket ovanligt – En poiskovik från Sverige! Som med sina egna händer i går grävde fram en sovjetisk soldat! Inte bara Igor utan alla i närheten vänder sig om med ögon stora som tefat och tittar på utomjordingen (som själv gärna hade gömt sig någon stans). Vi skakar hand, och tillslut är jag nöjdare än jag riktigt vill erkänna med att få en skiva tillägnad "Iogana" (svenska namn är svårt). 

I Ingrijas läger har det spelats Rasterjajev sedan minnesvaktens första dag, men efter konserten hörs han verkligen överallt. Inte en bildörr öppnas utan det strömmar dragspel ur högtalarna. Det är nästan, men bara nästan, som att en viss mättnad börjar infinna sig…

Igor Rasterjajevs hemsida där man kan ladda ner skivan

Med blicken mot öster: Igor Rasterjajev och krigsminnet

Intervju med Igor Rasterjajev i Russkij reporter (på ryska)

Lindrig huliganism: Musiksöndag med Igor Rasterjajev

Charmigt lokal-tv "hemma hos"-reportage på inspelningsplatsen av Kombajnjory (på ryska)

Kören på trappan

kören på trappan.mp4 Watch on Posterous

Bland så mycket annat, så är kriget och minnet av de upphov till en stor rysk sångskatt. Krigssångerna är vackra och vemodiga, och så här om våren så hörs de snart sagt överallt i olika tappningar. De framförs på konserter för veteraner, de spelas på radio, de sjungs runt lägereldarna. Många är skrivna långt efter att kriget tog slut. När jag vandrar runt i folk havet på kvällen den 9 maj i väntan på fyrverkerierna tycker jag mig så höra sång i bruset av människor och bilar. På trappan till flottans museum står en kör vänd mot Vasilijöns strelka och Peterpaulsfästningen på andra sidan Neva. På trottoaren nedanför samlas det folk. Trappan är avspärrad med ett gult staket, vi är trots allt i avspärrningarnas förlovade land, och en solariebränd polisdam står på vakt. Till henne kommer det hela tiden människor som ska vara med i kören. Hon släpper lite motvilligt fram dem. På trottoaren börjar det bli trångt, åskådarna sjunger med, krigssångerna är välkända och älskade. "Stå inte här, upp på trappan med er!" ropar dirigenten, en vithårig dam i storblommig kavaj. Strömmen till poliskvinnan blir allt tätare, hon ser villrådig ut. "Pet' budete?" frågar hon de som vill ansluta. (Ska ni sjunga?) "Budem, budem!" (det ska vi) försäkrar de henne och smiter förbi bakom avspärrningen. Trappan fylls på, det är snart inte mycket ledig plats kvar. Körens sånghäften börjar ta slut, men det gör inte så mycket. De flesta kan sångerna ändå, och glömmer man en del kan man alltid lalla med. Klockan närmar sig tio, dirigenten tar upp segerdagens eget ledmotiv Den' Pobedy som jämförelsevis är riktigt glad och struttig. Ett dacapo på en av verserna avbryts av babam! Klockan är tio, och segerdagssaluten skjuts från Peterpaulsfästningen. Marken skakar av kanonerna, folket jublar och hurrar och visserligen lyses inte himlen upp eftersom det ännu inte är mörkt men det är i alla fall fyrverkerier. Och borta är vemodet, och tårarna i ögonen som det sjungs om i sången och kvar är bara glädjen och hänförelsen.

Igor Rasterjajev och krigsminnet

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=WhbBqNt80sc&w=480&h=390]

Om jag inte redan hade varit helt såld på Igor Rasterjajev, så skulle jag blivit det nu. Den här sången sammanfattar ju min avhandling! Och den är så fin, och så sorglig, att jag blir alldeles tårögd. Varför ska jag sitta och skriva i ett och ett halvt år till när Igor uttrycker det så bra på 4 minuter och 25 sekunder? Stort tack till Amanda för tipset!

Georgievskaja lentotjka heter sÃ¥ngen och i denna Ã¥ker Igor pendeltÃ¥get mot Apraksin (precis som vi gjorde för en vecka sedan när vi skulle Ã¥ka skidor längs Volchovfronten) och betraktar en flicka som bär det organgesvarta S:t Georgijbandet som blivit sÃ¥ populärt de senaste Ã¥ren som en symbol för den stora segern i andra världskriget, samtidigt som han ser ut genom fönstret och betraktar markerna där alla de fallna soldaterna ligger kvar ”tre pÃ¥ varje kvadratmeter”. ”SÃ¥ mycket dumheter vi fÃ¥r höra om segern” sjunger han, ”men jag minns utan band” och sÃ¥ ger han nÃ¥gra av de fallna soldaterna namn. Och jag tänker pÃ¥ Ljosja, vars skedskaft vi hittade i vÃ¥ras, och pÃ¥ skogarna och mossarna. PÃ¥ granatgroparna och skyttegravarna, pÃ¥ patronerna och granatsplittret. PÃ¥ bältena, stövlarna och gevären. Och pÃ¥ benen, käkarna och tänderna. Och sÃ¥ lyssnar jag pÃ¥ Igor en gÃ¥ng till.

Rodentia Rockenrollus!

I går var jag punkmatiné! Det var den finska gruppen Jytäjyrsijät, eller som det heter på latin Rodentia Rockenrollus, som förvandlat sig till det ryska Рок-грызуны med hjälp av sångerskan Galja Tjikis. Jag var där med min lätt finnofierade vän A och hennes 2-åriga son. Jytäjyrsijät riktar nämligen in sig på en ung publik med låtar om tarzan, läggdags och hur man ska få mamma att köpa godis. Och de närvarande barnen var entusiastiska, hoppade, dansade och sjöng med. Nyss nämnda 2-åring tittade storögt och fascinerat på allt som pågick. Och undertecknad var imponerad, framförallt av Galja Tjikis, hennes ordinarie band Chikiss ska det absolut lyssnas på. Närvarande var även ett tv-team från NTV så nu väntar vi spänt på inslagets sändning.

Update: inslaget hittat! Av någon anledning går det inte att lägga upp videon här men man kan kolla på NTV:s hemsida. Jag skymtar förbi litegrann på något ställe medan A med son förekommer mer rikligt.

Och så var jag tvungen att lägga upp den fina affischen också!

Det bor ett litet svart hål i min lägenhet

Jag ska inte säga att det har varit en dålig helg, för det är inte riktigt sant (förrutom för stackars sjuka lillasyster då), men det kändes ändå på något sätt symptomatiskt att biljetterna till konserten med Martha Wainwright var spårlöst försvunna igår. Trots några timmars intensvit letande, lägenheten blev ganska välstädad på kuppen, förblev biljetterna borttappade och vi tvingades inse att det var 600 väldigt dåligt spenderade kronor.

Tur i oturen kanske att jag var så seg och huvudvärkshängig att det nästan kändes skönt att slippa gå på konsert. Och den nya skivan är ju inte alls lika bra som den första. Fast ändå.

Jag har sett Martha på vad som kanske kan räknas som en halv gång. Det var vintern 2006, det var svinkallt och strax efter avslutandet av vad som väl kan beskrivas som en idrottspatriotsik höjdpunkt: att vara svensk i Oslo under vinter-OS i Turin. En kompis hade lurat med mig på TV-inspelning, eller lurat och lurat, eftersom jag visste att Martha skulle vara gäst i studion följde jag mer än gärna med. (Det är förresten ett av de få norska tv-program jag sett, som invandrare som inte ville integreras såg jag bara på svensk tv.) En stor del av programmet ägnades åt att försöka bearbeta det nationella trauma som frånvaron av skid-guld i OS hade gett upphov till. Bland annat hade de en väldigt, väldigt träig norsk skidåkare som gäst i studion. (Stefan Edberg framstår som spirituell i jämförelse.) Han hade hoppat av ungdomslandslaget för att han var oroad för växthuseffekten eller något sådant och de var tvugna att ta om flera gånger innan de lyckades få ihop en intervju som var ens i närheten av tv-mässig. Och så var det Martha då, som också fick prata lite om skidåkning men framförallt spelade Factory (och sen ett extranumer efter sändning) och var så fruktansvärt bra att jag ända sedan dess längtat efter möjligheten att få se henne spela mer än två låtar. Och när den äntligen kom igår så var biljetterna spårlöst borta.

Gratis nöjen

Vi misslyckades åter med att gå på bio igår; fick biobiljetter i julklapp som ett drygt halvår senare fortfarande ligger oanvända. Vissa saker är tydligen svårare än man kan tro. I går var vi dock närmst hittills, hade kollat ut film och föreställning och möttes på den avtalade tiden för att köpa biljetter. Då det plötsligt dyker upp ett sms med förslag på att gå och se Kristoffer Åström spela på Ryssgården. I valet mellan två gratis aktiviteter vann konsert med trevligt sällskap över bio.

”Kom i god tid” instruerade oss parkteaterns funktionärer framför Stadsmuseet. Ett gott rÃ¥d (även om man hann fÃ¥ träsmak innan konserten ens började) för den första fina sommarkvällen pÃ¥ jag vet inte hur länge var det folkvandring till RyssgÃ¥rden. Det stod fullt med folk utmed staketet vid Slussenplan som inte fick plats nere pÃ¥ gÃ¥rden. Det var en blandad publik: de som kom till Kristoffer Ã…ström för att det var en del av parkteatern och de som kom till parkteatern för att det var Kristoffer Ã…ström.

Han såg väldigt ensam ut på den stora scenen och var märkbart nervös. Tillställningen var något av en nostalgikick, inte för att han spelade gamla låtar utan för att det var så länge sedan det här var viktig musik för mig. Och han var sig lik. Fireside spelade in sig i mitt liv med en konsert på Emmaboda 1997 där Frans sparkade en ölburk i huvudet på mig (resultatet en rejäl bula) och när publiken jublade som tokiga och skrek efter extranummer kom Kristoffer Åström upp på scenen – för att hämta sitt ciggpaket. (Den där bulan hjälpte för övrigt till att föra i hop mig med Åströms namne) Jag såg dem fyra gånger till den hösten och när Kristoffer Åström släppte sina solo-platta hösten efter kändes den typen av deppig singer/songwriter musik som det viktigaste just då. Nästan tio år senare är han sig lik, och det kändes väldigt tydligt i går varför den musiken var så viktig då och varför det inte känns lika angeläget nu.

Nytt försök med bio i kväll.

Rosie Thomas på södra teatern

Jag trodde inte jag skulle hinna, för tentan tog tid men det visade sig att det var klockan nio och inte åtta som gällde för huvudakten så det blev konsert på måndagkvällen i alla fall. Det som är mest slående med att se Rosie Thomas live är kontrasten mellan hennes fylliga sångröst och barnsliga pratröst (men hon verkar ha lagt ner den heltokiga kalle-anka-röst hon använt tidigare) och mellan sångernas finstämda allvar och mellansnackets uppsluppna flamsighet. De verkar ha kul i alla fall: berättar historier och anekdoter, framför små pjäser samtidigt och smågnabbar med varandra. Många av låtarna framfördes i andra arrangemang än på skiva, kanske inte alltid bättre men nyheten har ju ett visst behag. Det säger ganska mycket om ljudvolymen att jag fick konserten halvt förstörd av att mannen bredvid mig andades (!) väldigt högljutt.

Hamnade i ett regn på vägen hem som förvanlade motlut till motströms. Men det hela var ganska fridfullt, dropparna som föll var ljuma och det hade varit nästan romantiskt om det inte var för ett envetet tjutande från min dynamo.