Men jag följer såklart persidenten!

Nej, jag begriper mig inte riktigt på twitter. Det ramlar in tips om massa länkar som jag inte orkar klicka på eftersom de är förkortade och man inte fattar vad som döljs bakom, det är en massa meningslöst babbel som jag inte orkar ta in och själv vet jag inte riktigt vad jag ska göra med kontot så jag försöker lite halvhjärtat babbla på jag med.

Jag har dock utarbetat en teori om vad som är problemet. Problemet är min totala frånvaro av simultanförmåga! När jag tittar på andras konton följer de minst 2-300, jag följer 33 och klarar inte av att hänga med i det flödet. Meningen är förmodligen att man ska ha en twitterklient som konstant tickar på, där meddelandena plingar in konstant medan du göra andra saker. Det är bara det, att när jag gör andra saker så klarar jag ju inte av att hålla koll på någon twitterklient. Jag kan ju inte ens äta frukost och läsa tidningen samtidigt!

Men det finns en anledning till att jag ännu inte helt har gett upp twitter. Det är såklart allas vår Kermlin, Rsyslands persident! Parodin på Medvedevs twitterkonto. Jag ska erkänna att en del går mig förbi. Jag är helt enkelt ännu inte tillräckligt bra på ryska för att förstå alla skämt och nyanser, men det jag förstår är nästan alltid hysteriskt roligt. Och nu blev jag uppmärksammad på att persidenten gett en intervju med Foreign Policy! Artikeln kan förklara mycket bättre än jag, varför fejkmedvedev fått sådant genomslag. (Och det finns även en rysk variant för den som hellre läser det.)

När makthavaren blir människa

Under min första Rysslandsvistelse tittade jag på tv-nyheterna varje kväll tillsammans med min värdfamilj. Jag förstod inte särskilt mycket av vad som sades, men var djupt fascinerad av hur dramaturgin eller vad man ska kalla det skilde sig från svenska tv-nyheter. En stor del av programmet handlade om presidenten, han filmades på sitt kontor där han hade möten med ministrar eller pratade i telefon. Det var liksom en välregisserad inblick i presidentens arbete. All denna putinexponering ledde till att jag fick viss sympati för mannen. För varje dag tycktes hans ringar under ögonen bli allt mörkare, och jag insåg snabbt att Rysslands president inte ligger på min topplista över jobb jag skulle vilja ha.

Jag brukar säga att nyheterna är mitt favoritprogram eftersom det nästan bara är Putin och Medvedev som pratar, och det gör de så långsamt och tydligt att inte ens jag har några problem att förstå vad som sägs. Det är ju inte helt sant, att det är mitt favoritprogram alltså. Men det där om stats- och regeringschefens talhastighet stämmer.

”Har du tänkt pÃ¥ att de pratar likadant?” frÃ¥gar en kompis efter att vederbörligen skrattat Ã¥t skämtet ovan (jag ser det som en stor seger varje gÃ¥ng en ryss förstÃ¥r mina skämt). ”Det tar ett tag innan man hör om det är Putin eller Medvedev som pratar.” Jag nickar instämmande, för det hade jag faktiskt lagt märke till. Han hävdade att det berodde pÃ¥ att de blivit tränade av samma pr-konsult för att se till att de talar sÃ¥ tydligt att ingen kan missa budskapet. Inte ens en besökande svensk med bristfälliga ryskkunskaper. (Jag avhöll mig frÃ¥n att anmärka att han kanske skulle ta nÃ¥gra lektioner själv, det är smÃ¥tt hopplöst att hänga med när han pratar.)

Nu, när jag är hemma i Sverige och inte ser pÃ¥ rysk tv har jag istället blivit lite besatt av Medvedevs twitterkonto (KremlinRussia, finns även en engelsk variant). Inte för att han säger nÃ¥got intressant, utan kanske just för att han inte gör det. Inte sÃ¥ mycket heller. GÃ¥rdagens inlägg handlar om Schwartznegger pÃ¥ Moskvabesök. Med länk till den här bilden där Arnold testar ett träningsredskap och bildtexten ”Varje morgon börjar jag i gymmet”. Idag har han postat en bild där han sitter i ring med nÃ¥gra grÃ¥nande musiker som kramar sina instrument. ”I gÃ¥r träffade jag vÃ¥ra musikanter. Vi pratade om musik naturligvis men ocksÃ¥ om en hel del annat.”

Det finns något nästan rörande i Medvedevs sätt att uttrycka sig. Det tycks mig finnas något lite klumpigt och stolpigt över det, som om han har plitat ner sina små meddelanden om sin skola, det amerikanska besöket eller de utmärkelser han utfärdat med stor möda. (Det är säkert därför det är så tacksamt att parodiera.) Han kanske inte ens skriver sina inlägg själv, vad vet jag, fast jag tror det. För det påminner om hans sätt att prata.

Säkerligen är det en del av någon finurligt uttänkt mediestrategi, men det som händer när jag spänt väntar på nästa ointressanta nyhet från Kreml är att Medvedev blir lite mindre Medvedev och lite mer djadja Dima. Lite mer människa, helt enkelt. Och inte vet jag vad det har för mer långtgående konsekvenser, men säkert någon.

Kära återseenden

Jag är pÃ¥ besök hos föräldrarna, sitter och spanar ut över skogen och fälten och den smältande snön. Men Ã¥terser ocksÃ¥ en annan gammal bekant: Göteborgs posten. Vi hade alltid Dagens Nyheter när jag växte upp, och jag har fortsatt i de upptrampade hjulspÃ¥ren även om det periodades pÃ¥ GP under Ã¥ren i Göteborg. Nu har föräldrarna definitivt fÃ¥tt nog av DN:s Stockholmscentrering – inte bara redaktionellt utan framförallt utdelningsvillkoren – sagt upp prenumerationen och gÃ¥tt över till Göteborgscentrering.

Och jag slukar girigt stämningsbilder frÃ¥n Majorna och artiklar om gamla bekanta och tycker att kvaliteten pÃ¥ den här tidnignen är ju skyhögt mycket högre än vad jag minns. Eller är det bara DN som blivit sÃ¥ dÃ¥lig? Och inte minst, sÃ¥ har ju GP en fantastisk medarbetare: Svetlana Aleksijevitj skriver Ã¥terkommande krönikor, igÃ¥r om hur pantbankerna växer upp som svampar ur jorden i Ryssland när de nyrika och sedan krisdrabbade försöker behÃ¥lla sin livsstil. Men inte verkar de ligga ute pÃ¥ nätet tyvärr. Och det gör inte heller gÃ¥rdagstidningens (söndagsutdelning har vi ännu inte här pÃ¥ landet) andra Rysslandsfynd: Linnea J Lundblad som pÃ¥ Världens gÃ¥ng har en helsida med ”Alla säger ja tebja ljublju” om kärlek, romantik och demografi i Jekaterinenburg.

Det är bara att starta en prenumeration pÃ¥ GP, om man nu hade bott inom utdelningsomrÃ¥det….

Putin och Rysskräcken

Jag har tillslut lyssnat på serien Putin och rysskräcken som gick på P1 i somras (Jag ligger långt efter. Så många podcasts, så lite tid.) Bakom denna står Sveriges radios tidigare Moskvakorrespondent Vladislav Savic. Det är radioreportage när det är som bäst, och tyvärr verkar programmen sedan länge vara borttagna  från Sveriges radios hemsida. Man kan i alla fall läsa lite om programserien där. (Och det verkar gå att fortfarande ladda ner programmen genom att prenumerera på Radiokorrespondenterna som podcast.)

Mest fascinerande är kasten mellan hopp och förtvivlan i Rysslands utveckling sedan Sovjetunionens fall. Och så den svenske fondförvaltaren som låter som ett eko av ryska 1800-tals nihilister när han pratar om att det var nödvändigt att helt krossa sovjetsystemet för att kunna bygga upp något nytt.

Pensionärshumor och landet som är ett skämt

Pensionärshumor kan vara en svÃ¥rbegriplig genre. LÃ¥t mig illustrera med följade historia: En lagom varm sommardag för nÃ¥got Ã¥r sedan var flera av mina äldre släktingar samlade pÃ¥ verandan utanför mormor och morfars lilla sommarstuga. Morfars bror börjar sÃ¥ berätta en historia som handlar om tÃ¥gÃ¥kning nÃ¥gon gÃ¥ng för längesedan och som ocksÃ¥ inbegriper syrliga karameller. När han berättat färdigt sitter hela gänget och skrockar ”Ja, ha ha, syrliga karameller.” (Ingen av de församlade under pensionsÃ¥lder har nÃ¥gon som helst aning om vad som var sÃ¥ skojigt med de syrliga karamellerna.)

Ungefär lika oförstående brukar jag känna mig inför DN:s humorsida Namn och nytt. Strategiskt placerad bredvid serierna händer det då och då att man kastar en blick på den. Där brukar man finna en ansamling av saker som presenteras rakt upp och ner och vars humorfaktor för mig är lika oklar som de syrliga karamellerna i exemplet ovan.

Häromdagen under serieläsningen fångades så min blick av en guldfontän på den motstående sidan. Under bilden meddelades att Turkmenistans president gjort vissa ändringar, bland annat låtit veckodagarna återfå sina gamla namn istället för att vara namngivna efter ex-presidenten Nijazovs släktingar. (Eftersom sidans målgrupp gissningsvis är pensionärer, är det kanske logiskt att den bara verkar finnas i papperstidningen.)

Personkulten kring förre ledaren Nijazov (som dog 2006) är förvisso tillräckligt bisarr för att verka lätt komisk. Det handlar om porträtt i ena hörnet i alla tv-sändningar, att de två böcker presidenten skrivit är obligatorisk läsning i skolan, att mors dag handlar om just Nijazovs mor och så vidare, inkluderande antar jag den gigantiska gyllene staty som pryder den lilla texten hos Namn och nytt. Jag misstänker att många medborgare i Turkmenistan har lätt att hålla sig för skratt.

Eftersom jag brukar hävda att man inte ska underskatta symboler, så har jag svårt att ta nuvarande presidentens beslut om veckodagarnas namn som något annat än ett gott tecken. Men jag vet för all del väldigt lite om Turkmenistan, kanske skulle min kunskap kunna öka om min morgontidning valde att rapportera om landet på nyhetsplats istället för på humorsidorna.

Gracious in defeat?

Jag läser av och till Komsomolskaja pravda, det är en av Rysslands största tidningar och en riktig blaska full av skriverier om ryska kändisar som jag inte orkar bry mig om, men dÃ¥ och dÃ¥ har den rätt sÃ¥ schyssta reportage. Och dÃ¥ och dÃ¥ fÃ¥r den mig att inse hur olika de svenska och ryska medielandskapen är. Vad tror ni Expressens rubriker hade varit dagen efter Sverige förlorat sin öppningsmatch i EM med 4-1? ”Fiasko!”, ”Katastrofmatchen!” eller ”AvgÃ¥ Lagerbäck!” kanske? Komsomolskaja pravda toppar däremot med ungefär ”Den spanska tjuren ställde till bekymmer för den ryska björnen”. (Minst sagt. VÃ¥gar man hoppas pÃ¥ lite bättre koncentration i försvarsspelet mot Grekland?)

Högtidlighållanden

Det är idag ett år sedan Anna Politkovskaja mördades. För att minnas hennes roll som den som människor ville tala med har hennes tidning Novaja Gazeta åter öppnat hennes telefonnummer för att människor ska kunna ringa dit och lämna meddelanden som man publicerar idag. Om mordet, hennes gärning och högtidlighållandet av hennes minne har rapporterats flitigt i svenska nyhetsmedier. Det har nog inte undgått någon och det finns knappast så mycket mer att tillägga.

Vad som nog undgått fler är svenska minnesfiranden. Sådana hölls på flera håll i landet, till exempel tände Amnesty ett ljus för varje journalist som mördats de senaste åren i Ryssland utanför domkyrkan i Kalmar. Jag var inte där, utan utanför ryska ambassaden i Stockholm där ett antal organisationer med journalistanknytning ordnade en manifestation. Jag hade på omvägar fått en inbjudan på vilken det lät som att man vände sig till en allmänhet. Väl framme var känslan snarare att man inkräktade på ett privat arrangemang. Det var 21 personer som deltog.

Det var lite märkligt att manifestera på en trottoar, bredvid en väg som effektivt dränkte all högtidlighet i en tyst minut. Det hela var grått, kallt och kändes ganska futtigt. Det kändes inte heller som att arrangörerna var intressarade av fler deltagare eller ett större genomslag, för då hade man ju kunnat välja ett plats där fler människor rör sig. Manifestationen var ju inte heller direkt riktat mot ambassaden, som tydligen till och med sagt att de skulle komma ut med blommor. Jag kunde inte komma i från känslan att platsen valts mest för att man hoppades att någon skulle komma utsläntrande ur DN/Expressen-skrapan på andra sidan vägen för att bevaka det hela.

Tvärt emot manifestionens förmodade intentioner förmedlades känslan av att det vi högtidlighåller är oviktigt och undanskuffat. Men de som allra mest bryr sig (i alla fall här) är journalister och rör sig i ett annat offentligt rum än stadens, alltså kan vi i alla former av nyhetsmedier ta del av minnesreportage om Anna Politkovskaja. Det var ju också hennes värld, så kanske är det vackert så.

Verkligheter

I går eftermiddag i tunnelbanan nåddes vi av beskedet att inga tåg stannar vid Slussen eftersom polisen stängt stationen. Orsaken till denna dramatik måste dock ha varit rätt odramatisk eftersom eftersom jag inte kunnat hitta några nyhetsmedier som rapporterat om incidenten. Och jag fick ännu ett exempel på hur sällan ens egen värld och nyhetsvärlden överlappar.

Det kan lika gärna vara tvärt om. Som kidnappningsdramat i grannskapet för nÃ¥gra veckor sedan. Där vi kommer hem efter en kvällspromenad, slÃ¥r pÃ¥ datorn och ser braskande rubriker och bider och förundrat inser ”Men det är ju här!?”. Stort polispÃ¥drag nÃ¥gra minuters gÃ¥ngväg bort – vi märkte inte ett dugg. I tidigare bostadsorten Gamlestan hände det att man vaknade till nyheter om sprängda bilar och andra incidenter som gÃ¥tt en helt förbi innan GP eller nÃ¥gon annan rapporterade om det. Vi kunde roa oss med att ge bekanta lÃ¥nga redogörelser om allt brutalt som rapporterats föregÃ¥ i stadsdelen och iaktta stigande förföräran i deras ansiktsuttryck. VÃ¥rt eget intryck av Gamlestan var annars att det var hur lugnt och idylliskt som helst, av den brottslighet vi hörde rapporteras märktes inget.

Gamla nyheter

Läsningen av Björn Kumms intressanta Terrorismens historia (intressant inte minst eftersom den är utgiven 1998) fick mig at börja undra vad som egentligen hände med Ariel Sharon (terrorism i relation till Israel/Palestina behandlas nämligen utförligt i boken). Enligt wikipedia ligger Sharon fortfarande i koma från slaganfallet han hade för 1½ år sedan. Eftersom chansen att en patient ska vakna ur detta stadie minskar med ökad ålder och tid i koma lär den nästan 80-årige Sharon ha små chanser att återkomma. Jag har aldrig haft mycket till övers för Sharon, men det verkar som han fått ett föga avundsvärt slut på livet.

Under några dagar, kanske veckor, i början av 2006 följde jag som många andra Sharons hälsa timme för timme. När rapporterna glesnade svalnade intresset för att sedan nästan helt falla i glömska. Det är förmodligen varken första eller sista gången som en nyhet bara tonat bort. Där dramat man så intensivt följde aldrig fick någon upplösning. När inget nytt händer blir det plötsligt mindre och mindre en nyhet och rapporteringen blir glesare och glesare och man glömmer dramat man så intresserade sig för.

Verkligheten är bättre på tv

Jonas Thente har en kort artiklel i dagens DN (kulturdelen s. 5) om Rysslands nationaldag. ”Det sovjetiska hantverket att politiskt redigera verkligheten frodas i Putins nya Ryssland” skriver han bland annat. Han baserar hela sin artikel pÃ¥ en krönika i the Moscow Times av Anna Malpas In the spotlight där hon konstaterar att verkligheten under nationaldagen redigerats pÃ¥ sÃ¥ sätt att den ”direktsända” konserten frÃ¥n Röda Torget i själva verket sändes med 45 minuters fördröjning.

A note on the screen said it was a ”direct broadcast,” but I couldn’t help noticing that the sun was still shining on Red Square although it was dusk outside my window a few metro stops away. I know they seed the clouds for the national holidays, but surely even the lords of the Kremlin don’t have that kind of power.

Tidsförskjutningen avslöjades av att man kunde se klockan på torget. Malpas gissning var att det sändes med fördröjning för att man skulle kunna klippa bort opatriotiska inslag. Inte för att det var någon större risk för sådana, då hela torget var fyllt av kremltrogna ungdomsorganisationer.

PS 1. Det är väl förresten inte bara i Ryssland som direktsändningar inte är sÃ¥ direkta. Jag vill dra mig till minnes att vissa amerikanska tillställningar ocksÃ¥ ”direktsänds” med fördröjning för att kunna redigera bort opassande saker som visade bröst och dylikt. Det är förövrigt ganska passande att samtidigt som jag skriver detta stÃ¥r Mythbusters pÃ¥ i bakgrunden och jag kan höra Adam utropa: I reject reality and substitute my own!

PS 2. Jag kan också nöjt konstatera att jag kommit på Thente med ett faktafel (ja, jag är en besserwisser). Jag blev lite förvirrad när han skrev om ungdomsföreningen Alisa vars symboler täckte hela Röda torget. Den ungdomsföreningen har jag aldrig hört talas om, men när jag läser Malpas artikel får mysteriet sin lösning: Thente har blandat ihop ungdomsorganisationen Nasji och rockgruppen Alisa.