Bara vanligt vatten IV

I följetÃ¥ngen ”Vatten i St Petersburg med omnejd” har vi nu kommit fram till avsnittet ”Mineralvatten”. (För tidigare inlägg, se förteckning nedan.) Eftersom allt här är lite hÃ¥rdare, sÃ¥ gäller det naturligtvis även vattnet.

Jag minns en kall vinterdag 2005, och faktiskt tror jag det var på Prospekt Statjek,  som jag första gången bekantade mig med mineralvatten. Med betoning på mineral alltså. Tillsammans med några av mina kursare hade jag varit på en marknad i St Petersburgs södra förorter. Det var överhuvudtaget min första bekantskap med ryska förorter, och jag hade lite skrämt betraktat de gigantiska husen i stadens utkanter samt halvt förfrusit fötterna på marknaden. Vi bestämde oss för att tina upp och stärka oss inför återfärden till stadens centrum. (Jag minns också att jag tyckte tunnelbanefärden till Avtovo var evighetslång, nu tycker jag att den går på ett litet kick.) Vi slog oss ned på ett café och av någon anledning beställdes det in mineralvatten av märket Borzjomi. Jag vill minnas att vi alla gjorde ungefär samma förvrängda min när vi smakade denna märkliga dryck. Borzjomi har nämligen en väldigt hög mineralhalt, det smakar salt, metalliskt, ja jag vet inte riktigt vad. En bra bit från Ramlösa om vi säger så.

Borzjomi är förresten ett georgiskt mineralvatten, därför går det sedan ett antal år tillbaka inte att få tag på i Ryssland. Men det finns andra vatten av liknande typ på affärernas dryckeshyllor. Man kan faktiskt inte riktigt veta vad man får med sig om man köper en okänd flaska mineralvatten (och då syftar jag inte på att cyniska ryssar hävdar att det egentligen bara är kranvatten i flaskorna), det kan smaka lite hur som helst.

I fallande salthetsordning

Mina värdar M & D har en förkärlek för märket Essentuki. Det kommer i ett antal numrerade varianter. ”Det är egentligen bara nr 4 som gÃ¥r att dricka” förklarar M, ”ju högre nummer desto högre salthalt.” Nr 4 är ungefär som min minnesbild av Borzjomi (med reservation för att det var nÃ¥gra Ã¥r sedan jag smakade detta georgiska elexir), salt och mineralhaltight. Trots nyss citerade yttrande kom dock M igÃ¥r hem med Nr 17. D började dricka ur sitt glas, gjorde en grimas och konstaterade att ”det här kan aldrig vara nyttigt”. Nr 17 smakade ungefär som om man tagit en klunk av en simbassäng. (Jag gissar därför pÃ¥ hög klorhalt, medan M hävdade att det var mycket jod.) ”Det är jättenyttigt!” framhärdade M vilket fick D och mig att titta skeptiskt pÃ¥ henne. Kanske ur läkesynpunkt, sa D, men man kan inte hÃ¥lla pÃ¥ och dricka det här för jämnan. M tog nÃ¥gra demonstrativa klunkar som för att visa att det var bÃ¥de gott och nyttigt. Och jag drog mig till minnes att det finns betydligt högre siffror än 17 till salu i affären…(Minnesgoda läsare inser dock att det mest överraskande i ovanstÃ¥ende replikväxling är att den sker mellan ryssar som dricker vatten. De har inte kokat te pÃ¥ Essentuki 17.)

Jag, som ibland pikas för mitt i ryska ögon orimligt stora vattenintag (dvs 1-2 glas om dagen) satsar när jag känner mig ospexig, dvs allt som oftast, pÃ¥ vattnet Agusja (till höger pÃ¥ bilden). Det har undertiteln ”vatten för barn” och jag drar därav slutsatsen att det inte har en massa konstiga salter, mineraler eller speciella läkekrafter utan är helt enkelt är bara vanligt vatten.

Tidigare på temat: Bara vanligt vatten, Bara vanligt vatten II, Bara vanligt vatten III samt I brist på plåtmage.

Squashmysteriet

Apelsinen var inte en present, det är bara storleksjämförelse.

En morgon sent i november låg det plötsligt en gigantisk squash i fruktkorgen på jobbet. Jag gissar att den var ifyrakilosklassen, och ingen tycktes ha någon aning om hur den hamnat där. I den gamla fruktkorgen väl märk, den nya hade ännu inte kommit och fruktbudet är därför struken från listan över misstänkta.

Squashstackaren blev liggande i lunchrummet ända till institutionens julfest i förra veckan då organisatatörerna av denna fann det lämpligt att inkludera den, fint inslagen, i ett julklappsspel. Den lyckliga person som förärades denna present var undertecknad. Väl tränad i squashätandets ädla konst ansåg jag mig naturligtvis väl lämpad att anta denna utmaning, men fick också reda på att jag inte den enda närvarande med squashodlande föräldrar.

VÃ¥r datortekniker slet nämligen Ã¥t sig squashen, höll den över huvudet och skrek: ”Vem!? VEM är det som har lämnat den här i fikarummet!?” Ingen erkände. Han berättade sedan om sina traumatiska uppväxtminnen dÃ¥ det under skördetid hemfördes den ena jättesquashen efter den andra frÃ¥n sommarstugan. Vi enades om att det närvarande exemplaret förmodligen bäst skulle klassas som medelstort.

”Hur fÃ¥r vi squashen idag?” är den ständiga frÃ¥gan i mitt föräldrahem om sensommaren. Eller ”Beware, the zuccini season is upon us again” som rubriken är till en artikel i en amerikansk trädgÃ¥rdstidning som mamma fÃ¥tt skickad till sig. I denna berättas att i författarens hemstad brukar ingen lÃ¥sa sina bilar, förutom under squashsäsongen. DÃ¥ är risken nämligen stor att nÃ¥gon generöst lämnar en liten ”gÃ¥va”.

Efter att ha lovat vÃ¥r tekniker att ”it’ll be back”, vilket fick honom att börja yra om avhuggna squashhuvuden i sängen, sÃ¥ tog jag min jättegrönsak och gick. Och medan andra kollegor tipsade om squashsoppa, hade jag redan bestämt vad för slags kaka som det skulle bjudas pÃ¥ vid terminens sista fika…

”Man mÃ¥ste rensa dem först”

Det är inte så att jag konsumerar sånna enorma mängder lakrits hemma i Sverige egentligen, men så fort jag passerar gränsen till Ryssland, som verkar vara klinsikt befriat från detta svarta guld, så uppenbarar sig ett enormt sug. Jag brukar förvisso alltid ha med mig en försvarlig mängd, men det är en present till min kompis A som delar den skandinaviska kärleken till lakrits – gärna salt. Så sedan sitter jag där strandsatt. Jag har till och med varit desperat nog att göra den lång turen till IKEA för att se om de inte har någon lakrits i sin butik med svenska matvaror. Men förgäves. I våras räddade mig en handledare på besök ur denna prekära bristsituation, och den här gången kom jag i håg att köpa ett rejält förråd djungelvrål till mig själv på Arlanda.

Just djungelvrÃ¥l är den bästa lakritsen, inte minst för att man roa sig med att bjuda intet ont anande ryssar pÃ¥ denna svenska läckerhet. Vilket bÃ¥de kompis A och jag är barnsligt förtjusta i. Allra roligast är naturligtvis att bara frÃ¥ga om de vill smaka pÃ¥ lite svenskt godis, men ibland känner jag mig tvingad att mildra chocken genom att säga att det är lite konstigt eller till och med erkänna att det vita pÃ¥ ytan inte är socker utan salt. Oj sÃ¥ mÃ¥nga förvridna ansikten, uppspärrade ögon och utspottade bitar man har fÃ¥tt skÃ¥da! Ã…tföljda av misstrogna uttalande i stil med ”äter du det där, pÃ¥ riktigt?”

Rensning pågår

Eftersom jag nu hade ett lager, sÃ¥ passade jag pÃ¥ att ta med mig lite ut i skogen där jag ju hade ett antal nya bekantskaper som ännu inte utsatts för detta kulinariska experiment. Efter att försökskaninerna kommit över den inledande chocken tyckte de det var lika roligt som jag och ropade till sig sina kamrater ”kom och smaka pÃ¥ det här svenska godiset!” Det var nästan inte nÃ¥gon av dem som kunde identifiera att det var lakris det handlade om, ”vad är det för ört?” undrade nÃ¥gon. Till min stora glädje och förvÃ¥ning tyckte även N att det var gott, pÃ¥ riktigt. ”Har du nÃ¥gra sÃ¥nna där ’kislinkie’ (ung. syrliga) kvar?” frÃ¥gade hon upprepade gÃ¥nger. Och förbandets gottegris nr 1 (Han förnekar det bestämt, men jag har aldrig sett nÃ¥gon som kan äta sÃ¥ mycket kakor. Och de som vet vilken släkt jag kommer frÃ¥n, inser att det inte vill säga lite det.) kom pÃ¥ ett knep. ”Man mÃ¥ste rensa dem först” sa han och satte sedan igÃ¥ng med att noggrannt och metodiskt borsta bort saltet frÃ¥n den ena biten efter den andra.

Med fruktkött

Någon gång när jag var liten såg jag ett program där de berättade att man kunde dricka björksav. Jag tyckte det lät hemskt spännande och försökte övertyga pappa om att vi skulle ut och tappa någon björk på sav. Men det blev aldrig av.

Så gissa min förtjusning när denna barndomsdröm gick i uppfyllelse på Sinjavinohöjderna! I lägret tappades en björk på sav ner i en stor kruka, och även om jag var lite lite besviken över att det typ inte smakar någonting så var jag ändå exalterad över äntligen få smaka. Och under en grävexpedition en solig dag, när kvasen tagit slut och sällskapet ville ha något att dricka så gjordes denna annordning. Du behöver en savande björk, ett sjtjup (värjliknande spett med ihåligt handtag, denna detalj är för detta ändamål viktig) en tom kvasflaska och ett gummiband. Och eftersom det råkade vara mitt sjtjup så kunde jag inte fortsätta leta efter soldater utan var tvungen att sitta där vid björken i solen och titta på vitsipporna och lyssna på fåglarna medan saven långsamt sipprade ner i flaskan.

Det är väl passande att det var just i Ryssland som jag äntligen fick dricka björksav. Björken är ju något av en nationalsymbol, och i alla fall i den här delen av landet tycks det vara det vanligaste trädslaget. Björksav stöter man på lite här och var även i staden, det finns t.ex. flera vodkasorter med denna tillsats. Och på mitt favoritställe Teremok kan man dricka björksav till pannkakorna, jag gissar att det är en säsongsvara eftersom de framhåller att den inte innehåller konserveringsmedel. På flaska har saven fått lite tillsatser av socker, citron och vatten. Smaken är fortfarande minst sagt mild och drycken inte särskilt söt, gott och uppfriskande!

Björksav heter på ryska berjozovyj sok där förledet betyder björk (fast adjektiv) och sok kan betyda saft, sav eller juice. Vi kan alltså ha apelsinovyj sok appelsinjuice eller jablotjnyj sok äppeljuice osv. Det skämtades därför mer än en gång om berjozovyj sok s mjakotju – med fruktkött.

Kondenserad mjölk åt folket

På läger med sökförbandet får man ju lära sig ett och annat, inte bara om ben och skillnaden på sovjetiska och tyska patroner, utan till exempel om vår vän sgusjtjonkans mångsidighet. Sgusjtjonka är (väldigt) söt kondenserad mjölk på konservburk, och produkten i sig är inte en ny bekantskap. Men jag har tidigare i princip bara haft sgusjtjonka på pannkakor, men oj oj, vår vän sgusjtjonkan har ju fler användningsområden än så.

Sgusjtjonka är nÃ¥got av basen i sökförbandlägrets hushÃ¥llning. Varm choklad? Kokande vatten, kakao och sÃ¥ i med en burk sgusjtjonka eller tvÃ¥. Risgrynsgröt? Koka ris och tillsätt en burk sgusjtjonka. Inget pÃ¥lägg? häll pÃ¥ lite sgusjtjonka, eller kanske ännu hellre varjonka (samma produkt kokt till nÃ¥got kolaliknande) pÃ¥ brödet. Kanske lite te med sgusjtjonka? Smakar förvÃ¥nansvärt likt det som serverades pÃ¥ Döels studenthem i Delhi. Dessert? Varför inte blanda sgusjtjonka med kakao och äta som det är eller bre pÃ¥ skorpor.  Den som hittar en medaljong fÃ¥r en skämtsam ”nagrad” – fem burkar sgusjtjonka i belöning. Och har du fÃ¥tt det kan du ju äta direkt ur burken med sked om du vill. ”Ryssar älskar sgusjtjonka” säger Sasja och räcker över en tesked och burken med resterna som inte Ã¥kt i grytan med den varma chokladen.

Fast inte alla. Vovka avslöjar sista dagen att han inte tycker om sgusjtjonka och därför alltid ger bort sina burkar om han hittar en medaljong. Kommendören tittar chockad pÃ¥ honom. ”Det visste jag inte” säger han, ”visste ni?” vänder han sig till kamraterna som stÃ¥r bredvid. Jo, de nickar och ser lite skyldiga ut och jag har en misstanke om vilka som brukar smaska i sig den sgusjtjonka Vovka inte vill ha.

Hjärtat värms av kål

Jag har skrivit om dill, jag har skrivit om pannkakor, jag skrev alldeles nyss om nors. Men jag har märkligt nog inte skrivit särskilt mycket  om kÃ¥l. Jag tror att det ryska hjärtat värms av kÃ¥l, det bankar tryggt inlindat av dess bland ungefär som en kÃ¥ldolm. Det finns ett ryskt ordsprÃ¥k som lyder ”sjtji i kasja, pisjtja nasja” (kÃ¥lsoppa och gröt, det är vÃ¥r föda). Det är ganska talande för det ryska köket. Gröt kan nog fÃ¥ ett eget inlägg sÃ¥smÃ¥ningom, sÃ¥ lÃ¥t oss hÃ¥lla oss till kÃ¥len sÃ¥ länge.  Grönsaker stÃ¥r inte för en enorm andel av näringsintaget här, och jag tror att vitkÃ¥l numera är min främsta källa till vitaminer. VitkÃ¥l kan alltsÃ¥ förtäras som sjtji (detta ord ser ju förfärligt märkligt ut pÃ¥ svenska, en liten sprÃ¥klig utvikning finns här.) Förutom till soppa sÃ¥ kan kÃ¥len stekas och användas som fyllning i piroger eller pannkakor (ofta tillsammans med ägg), användas till kÃ¥ldolmar, den kan syras eller användas färsk i sallader. Det är ingen hejd pÃ¥ vÃ¥r vän kÃ¥lens mÃ¥ngsidighet. KÃ¥l heter kapusta pÃ¥ ryska förresten, det var naturligtvis ett av de första matorden jag lärde mig.

Det finns en bild från belägringen av Leningrad som jag tycker väldigt mycket om. Jag kan inte hitta just den, men den kan mycket väl vara tagen vid samma tillfälle som den här bredvid. Den föreställer två unga kvinnor i kålfältet framför isakskatedralen sensommaren 1942. Det finns en glädje och hoppfullhet i bilden som man sällan ser i bilder från belägringen, och jag tycker den förmedlar hur människor faktiskt levde genom drygt två år i den belägrade staden. För trots allt det fruktansvärda under belägringen, trots svält, granatbeskutning, köld och en miljon döda så gick livet på något sätt vidare.

Jag sitter om dagarna och läser intervjuer med människor som bodde i den belägrade staden gjorda av centret för muntlig historia på Europeiska universitetet. Och en av dessa fick mig att tänka på kvinnorna i kålfältet framför isakskatedralen. Den intervjuade, som var tolv år när kriget började, framhåller på flera ställen att han tycker att det fokuseras för mycket på tre värsta månaderna av belägringen vintern 1941-42. Trots de fruktansvärda förhållandena, säger han, så fortsatte människor att vara människor. Det fanns glädje och värme även under belägringen. Han liknar det vid en blomma som tar sig igenom asfalten. Han berättar att han började skriva dagbok när belägringen började, den slutade han med sommaren 1942. Och det var inte bara för att hans anteckningsbok då tog slut, utan för att livet i den belägrade staden då redan hade blivit det vanliga livet. Och jag ser framför mig kvinnorna som står där så glada i den till kålfält förvandlade parken. Vitkål tänker jag, det är inte att förakta. Kanske dags för lite sjtji?

Norsen är här!

När jag kom upp ur metron i eftermiddags tyckte jag mig känna en lätt doft av gurka. Och mycket riktigt, när jag såg mig omkring fick jag syn på en dam som stod och sålde fisk alldeles i närheten. Norsen, denna märkliga gurkluktande fisk, har alltså kommit! Ett vårtecken så gott som något. Nors, eller korjusjka, är ett av få djur vars ryska namn jag lärde mig före det svenska – Norsivalen i Mariestad hörde jag talas om först senare. Men det blir lite feststämning här också, korjusjka är alla (nåja) peterburgares favorit, en kär vårtradition och när nu gurklukten lägger sig över staden misstänker jag att panerad helstekt småfisk snart kommer att serveras även i ett hem nära mig.

Närlivs

Det var kanske inte det jag trodde innan jag Ã¥kte, men förutom allt det självklara (familj, vänner, katt…) sÃ¥ saknar jag ICA Bandhagen. Det är inget speciellt med ICA Bandhagen egentligen, förutom kanske den labyrintartade lokalen, det är ett hyfsat stort och välsorterat närlivs. Och visserligen säljer min nuvarande närmsta butik kall öl dygnet runt, men inte sÃ¥ där värst mycket annat. PÃ¥ ICA Bandhagen därimot kan man fÃ¥ tag pÃ¥ nästan allt man vill ha. För att fÃ¥ tag pÃ¥ nästan allt jag vill ha nu mÃ¥ste jag Ã¥ka lÃ¥nga omvägar för att komma till den enda affär i stan jag vet har det (till ofta betydligt högre priser än hos nyss nämnda närlivs).

Det finns dock två produkter som inte ens lyxaffären har. Den ena är lakris. Det är kanske inte så förvånande. Saltlakrits verkar vara en utpräglat nordisk preferens som få utanför detta område har någon som helst förståelse för. I Ryssland ställer sig dock ca 99,9% av befolkningen frågande även inför sötlakris. Det verkar inte gå att uppbringa någonting i hela landet utom möjligtvis hostmedicin som smakar ens åt det hållet.

Det andra som verkar helt omöjligt att få tag på är mer förvånande: vispgrädde!  All grädde som finns i affären har en fetthalt på ca 15-20% och är fullständigt ovispbar (den är dessutom behandlad på något sätt och står i rumstemperatur). Skulle det vara grädde på någon dessert någonstans visar den sig ofelbart komma från en sprayflaska, och om en tårta ser ut att ha grädde på sig så är det förmodligen smörkräm.

Grön borsjtj

Borsjtj är inte nödvändigtvis rödbetssoppa. Den kan likaväl, särskilt sommartid, vara alldeles rödbetsfri och istället  innehÃ¥lla sjtjavel. Översättningen av sjtjavel är ängssyra. Jag är inte helt säker pÃ¥ att det är exakt samma sak, det verkar dessutom finnas mÃ¥nga olika sorters sjtjavel, men tänkte ge mig ut pÃ¥ ängssyrejakt hos mina föräldrar i sommar och testa. Sjtjavel är syrligt i alla fall, sÃ¥ man kan variera mängden med hur sur soppa man vill ha. Min variant som jag försökt ”reverse-engineera” frÃ¥n soppor jag fÃ¥tt blir ca 3 portioner. MÃ¥tten är ungefärliga och jag vet dessvärre inte hur mycket bunten sjtjavel jag köpte vägde, gissar pÃ¥ 150 g.

1 gul löksjtjavel
1 vitlöksklyfta
2 potatisar
1 rejäl bunt sjtjavel
ca 5 stjälkar salladslök
En näve hackad dill
En näve hackad persilja
1 buljongtärning
salt och peppar

Strimla gul lök och vitlök och fräs i olja. Tärna potatisen och fräs med den en stund. Tillsätt grovhackad sjtjavel. (Man kan även lägga i en tärnad tomat eller någon annan trevlig grönsak om man känner för det.) Häll på vatten och buljongtärning och koka tills potatisen är mjuk. Hacka under tiden kryddgrönt och tillsätt när det är några minuter kvar att koka. Smaka av med salt och peppar och servera med en klick smetana (det träts om huruvida gräddfil eller creme fraishe är närmst, jag röstar på en blandning.)

Dille på dill

Jag vet att jag inte borde bli förvÃ¥nad, men jag kan inte lÃ¥ta bli att fnissa lite när ”spaghetti med vegetarisk sÃ¥s och parmesanost” kommer in beströdd med dill. Om det finns en krydda som har en speciell plats i det ryska köket sÃ¥ är det just denna. Eftersom jag delar den ryska förkärleken för dill, är det för min del inte nÃ¥got stort problem – även om lite variation inte skulle skada ibland. Däremot bör, som mina föräldrar redan för flera Ã¥r sedan konstaterade, min morbror A om han nÃ¥gonsin tänker sig till Ryssland träna hÃ¥rt pÃ¥ frasen: ”bez ukropa pazjalujsta”.