Köp bakelser istället!

I ryggsäcken hem från S:t Petersburg har jag fem paket susjki. Det är i mesta laget, även för en fantast som jag. Susjki är ett slags ringformade skorpor och alla vet att jag älskar dem, och att de inte finns i Sverige. I Ryssland bör man alltid ha något ”till teet”, och susjki är inte bara bland det godaste och också det mest vardagliga och banala man smaska på när man dricker te. Det är förmodligen bakverkets enkelhet som gör att mina vänner och bekanta tycker att min förtjusning i det är ganska lustig, och eftersom ett paket inte kostar många kronor är det ju en utmärkt skämtsam present. I Ingrijas läger, där tedrickandet ofta sker på behörigt avstånd från tilltuggets placering, brukar jag ta en rejäl näve och trä dem på fingrarna. Det är tydligen omåttligt festligt. Häromveckan hann jag knappt komma dit innan någon satte en påse susjki i händerna på mig.

En gång besökte Danja och jag ett bageri i Novaja Ladoga. Det var i november, på den nyinstiftade helgen Folkets enhetsdag. Masja skulle av någon anledning jobba istället för att följa med. Vi åkte först till Staraja Ladoga. Vikingastaden där min kollega Marit varit på utgrävningar. Danja köpte en plansch till mig som jag fortfarande har på kontoret. Jag lärde mig ord som kurgan (gravhög) och senokos (höskörd). På vägen hem köpte vi rökt sik, för det ska man göra när man är i de här trakterna. Men det verkligt minnesvärda var alltså bageriet i närbelägna Novaja Ladoga. Vädret var novembrigt, fuktigt och kallt. Danja hade med en stor termos te. Men vi hade inte med oss något till. Bageriet kom till vår räddning. Och efter att ha smakat deras utsökta susjki var jag tvungen att springa tillbaka och köpa på mig ett lager. Det är ju inte var dag man har vägarna förbi Novaja Ladoga. Jag tog i så pass rejält att damen i kassan undrade ”Fröken, vad ska ni med så mycket susjki till? Köp lite bakelser istälet!”

Datjans överflöd

Vyritsa

I dag har en milstolpe passerats, jag har just skalat det sista äpplet. Förra helgen var jag utbjuden till en väns datja, jag har varit där flera gånger förut. Det är alltid trevligt, man får äta fantastiskt god mat och känner sig aldrig så ren som efter ett besök i deras banja (bastu). Datjan är ett charmigt grönt litet hus i byn Vyritsa söder om S:t Petersburg som hennes morfar en gång byggde, i trädgården har de blommor, med ryska mått mätt småskaliga trädgårdsland och några äppelträd.

Min kompis mamma såg till att jag inte vågade återvända till stan utan hela bilen full med äpplen (och lingon och det som ryssarna kallar svarta rönnbär). Samtidigt var min värdinna K i sin datja och hade med en enorm last äpplen. Tillbaka i lägenheten stod vi i nästan desperation och tittade på balkongen som nu var till bristningsgränsen fylld med äpplen. Sedan dess har det varit äppelkaka, äppeldricka, torkde äpplen och flera sorters sylt. K har gått igenom hela sitt socila nätverk. Finns det månne någon som inte har en datja och som är i behov av äpplen?

Om man åker ut med vägarna i Leningradlänet är det överallt folk som säljer äpplen, äpplen, äpplen. Jag vet inte om det är ett bra äppleår i år, eller om det helt enkelt bara är skördetid. ”Alla” har en datja, ”alla” odlar saker, och ”alla” har en babusjka som tar hand om datjan och är mycket angelägen om att inte något endaste ätbart går till spillo.

Medan jag skalade och skar upp de sista äpplena lyssnade jag på en intervju med Melissa Caldwell som skrivit ”Dacha Idylls: Living organically in Russia’s countryside”. Någon gång när jag har tid ska jag läsa boken och hoppas att jag kan fördjupa mina insikter om dessa datjor som ligger så nära ryssarnas hjärta.

Sjvedniki?

Dagens meddelande från experimentverkstaden: Om man försöker laga syrniki på laktosfri keso istället för tvorog så blir det inte riktigt syrniki, men ganska gott.

Sjvedniki

Publicerat i mat

Är rysk sushi som svensk pizza?

Skrmavbild_2012-02-02_kl

Rysk mat är ju ett fascinerande kapitel, och förutom traditionella läckerheter som dill och kål så har ryssarna på senare år tagit en del nymodigheter till sina hjärtan. Som sushi. Du kan inte gå långt i St Petersburg utan att stöta på en sushi-bar. Ofta håller maten som serveras god kvalité, men det är kanske inte något för ortodoxa sushi-kännare. Nej, istället har sushin utvecklats till något mycket ryskt. Vad sägs till exempel om ungsbakade rullar med ostsås?

Jag kommer aldrig glömma några engelska gästers hysteriska fnitter över en svensk pizzameny. Ägg, bernaisesås, en hel kebab?! Rätt långt från en klassisk napolitansk margarita som vi säger så. Lite så känner jag mig när jag bläddrar i menyn på kedjan Tokyo City vars inrättning på Prospekt Statjek mina vänner M&D tar med oss till innan återresan till Sverige. Det har blivit en tradition, inte minst för att denna kedja på vardagarna har ett erbjudande om att för varje rätt man beställer får man en likadan till gratis.

Illustrationen på den ostbakade sushin kommer från deras meny, och hela kedjans ganska typiska utbud av mer eller mindre traditionella sushirullar kan beskådas här. Och jo då, om någon undrar så går det utmärkt att smyga in lite dill även i sushi.

Hallon och huskurer

20110728194452Ibland undrar jag om det finns något folk som tar en förkylning på sådant allvar som ryssarna. Det är i alla fall ingen brist på omsorg och medömkan om det är så illa att du råkat bli sjuk. När jag först yppar något om att jag blivit förkyld hämtar M genast den stora korgen med husapoteket och börjar räcka över diverse preparat och goda råd. Jag har med tiden fått ett lite mer avslappnat förhållande till ryska läkemedel, men jag minns när jag första gången blev sjuk här. Då fick jag också diverse mystiska preparat som jag nogsamt kollade upp på internet. Det ena visade sig innehålla ko-blod och det andra en verksam substans som är totalförbjuden i Sverige pga farliga biverkningar. Förskräckt gömde jag tabletterna men låtsades att jag tog dem för att inte förnärma mina värdar. Av detta lärde jag mig ett: googla inte ingredienser.

Nåväl när vi betat oss igenom medicinkorgen kommer vi fram till det viktigaste: har du någon hallonsylt? I Ryssland behöver nämligen inte medicin smaka eld och sura galoscher, det bästa botemedlet mot förkylning (allt?) är alltså hallon. Och M inser bekymrat att de inte har någon hallonsylt. Det kanske går lika bra med lingon föreslår hon? De har lingonsylt, men lingon är ju inte hallon. Omsorgerna slutar dock inte med mina värdar: innan dagen är slut har jag artigt avböjt två erbjudanden från bekanta att frakta hemkokt hallonsylt över hela stan till mig. En av dem var så oroat angelägen så jag kände mig tvungen att försäkra att jag redan hade en stor burk hallonsylt. Lögn naturligtvis, men det jag minst av allt ville just då var att någon skulle komma på besök så att jag måste försöka vara trevlig på ryska. Dessutom har jag lite svårt att tro på hallonets magiska egenskaper. Hallonsylt är inte medicin, det är sylt. För att alla skulle lugna sig lite köpte jag dock ett paket hallonte i butiken på hörnet.

Vart jag än gÃ¥tt den senaste veckan har varje hostning utlöst en ström av goda rÃ¥d och den bekymrade frÃ¥gan ”det drar väl inte pÃ¥ dig?”. Det farligaste som finns i Ryssland, ja kanske i hela världen, är nämligen drag. Och förkyld blir du om du blivit kall, sÃ¥ enkelt är det och sen kan läkarvetenskapen prata bäst de vill om virus. Om du har blivit nedkyld finns det dock en räddning: det är att snabbt dricka lite vodka. Men om du inte gör det pÃ¥ en gÃ¥ng är det meningslöst, och har du redan blivit sjuk sÃ¥ kan du glömma vodkan. DÃ¥ är det hallon som gäller. Min rysklärare berättade om hur det i hennes barndomshem fanns tvÃ¥ läkemedel: antibiotika och hallonsylt. Och trots att hon var allergisk mot jordgubbar lät hennes mamma henne bara smaka av den goda hallonsylten om hon var sjuk.

Fast några av huskurerna innehöll faktiskt inte hallon, jag blev t.ex. enträget rekommenderad följande mot hostan: att dricka varm mjölk med soda och smör. Där har vi något som lär smaka eld och sura galoscher! Jag kan dock tacksamt konstatera att hostan gått tillbaka utan att jag behövde ta till denna häxbryggd. I övrigt har dock förkylningen gjort comeback, men jag tror nog att det står en burk av mammas hallonsylt och väntar på mig i kylskåpet i Norrköping!

FÃ¥r det lov att vara lite tjifirjok?

Tillbaka i civilisationen på Prospekt Statjek sitter jag med frukostteet, bryggt på de lyxiga blad jag hade med mig till M och D i present. Och det känns, måste jag säga, nästan overkligt sofistikerat efter tillvaron i träsket där tjifir allt som oftast är det enda som står till buds.

Ett av de tydligaste resultaten av mitt umgänge med Ingrija är mängden slang och jargong jag lyckats lära mig. Nog för att jag ännu har mycket kvar att lära på detta område, men jag började ju nära nog från noll när jag första gången ankom Sinjavinohöjderna. På kurser i ryska lär man sig tala fint och kultiverat, men det är det ju ingen annan som gör sådär i vardagslag så i början satt jag som ett fån och fattade typ ingenting. Det första ordet jag snappade upp var nog govnó – det byter skit och har en något grövre klang på ryska än svenska. Tillbringar man dagarna kravlande runt i smuts och gyttja är det dock en omistlig del av ordförrådet.

Det tog inte heller lÃ¥ng tid innan jag förstod att det inte kefir folk hade i Ã¥tanke när det pratades om tjifír, särskilt som det gärna yttrades när nÃ¥gon tagit en klunk te som Ã¥tföljdes av en grimas och kommentarer i stil med ”det här är inte te längre, det är tjifir”. Tjifir är ett ord och en dryck med fängelsebakgrund. Det är enkelt uttryckt absurt starkt te som ger viss rusverkan och smakar apa.

Som minnesgoda läsare vet, så dricker äkta ryssar bara te, och i Ingrija tillagas det på följande sätt: En spann med vatten kokas upp över öppen eld. Detta ger vattnet en lätt touch av rök, vi kan kalla det lapsang light. Vattnet kommer dessutom allt som oftast direkt från Svartån och har därför även en mild smak av mosse. Till detta vatten tillsätter du sedan en stor mängd teblad. Efter en incident förra våren då en deltagare faktiskt blev förgiftad av stora mängder väl starkt te så har dock till och med N insett att man inte behöver hälla i ett helt paket. Sedan får detta dra tills bladen sjunkit till botten. Så långt är allt väl: starkt svart te med en lätt ton av rök och mosse.

Problemen börjar när du betänker att du nu har bryggt ca 7 liter te och att det kanske är 5-10 personer som ska dela på detta. Allt går således inte åt. Om du dessutom lägger till att det alltid är brist på vatten samt att det tar lång tid att koka upp vatten över öppen eld så finns det ju bara en naturligt lösning på problemet. Man värmer på och dricker resterna. Och voila! Tjifir.

Om teet frÃ¥n början var bryggt pÃ¥ storbladigt te är den numera närmast kolsvarta smörjan fortfarande relativt drickbar, om det däremot är sÃ¥ att nÃ¥gon tanklöst nog använt te med brutna blad… Men nöden har ingen lag och med lite grimaser slinker även det ner. Vi befinner oss ju dock i diminutivens förlovade land, och Ryssland vore ju inte Ryssland om inte även illasmakande drycker fick en kärleksfull benämning. SÃ¥ bli därför inte förvÃ¥nad om du hör nÃ¥gon frÃ¥ga om det finns lite tjifirjok.

Blåon och svarton

20110731964

För att fortsätta pÃ¥ temat mat sÃ¥ har jag just genomfört ett ryskinspirerat (dillfritt) experiment: odonsylt. Flera av mina ryska bekanta har nämligen pratat om ett blÃ¥tt bär som växer pÃ¥ mossen som är större men mer svÃ¥rÃ¥tkomligt än blÃ¥bär och därför mer eftertraktat. ”Ännu godare” försäkrar de. Det tog mig ganska lÃ¥ng tid innan jag förstod att det var odon de pratade om – i Sverige anses ju odon bara knappt vara ätliga. Faktiskt finns det till och med de som tror att det är giftigt (”felaktigt” försäkrar nationalencyklopedin).

En dag i juli var jag så ute på det så kallade röda spåret som går i skogen där mina föräldrar bor, spåret härrör från den frisksportigare tiden då friluftsgården fortfarande hette friluftsgården och hoppbacken på dess tack gick att använda. Skogen här har vissa likheter med den ryska skog som jag ibland hänger i, bland annat är marken bitvis rätt sank. Så när vi jag kom där på spångarna över mossen såg jag att det var fullt med odon och bestämde mig för att det var dags att testa de där ryska påståendena om odonets förträfflighet.

Ã…tervände nÃ¥gon vecka senare, odonen var kvar. Konkurrensen om dem tycks inte vara sÃ¥ hÃ¥rd… Eftersom bären är större och buskarna lite högre var de nÃ¥got enklare att plocka än blÃ¥bär. Förresten finns det en rolig färgdetalj här: pÃ¥ ryska heter blÃ¥bär tjerniki och odon gulubikiom man i översättning använder den vanligaste ändelsen för svenska bär blir det svarton respektive blÃ¥on. Och som ni kan se pÃ¥ bilden har odonen en betydligt ljusare och blÃ¥are färg än de nästan svarta blÃ¥bären…

Trots skalets ljusare färg och att innanmätet är nästan färglöst blev sylten dock sÃ¥där svartlila som bÃ¥de blÃ¥bärs- och svart vinbärssylt blir. Sylten är fastare och mildare än blÃ¥bärssylt. Det smakar bär pÃ¥ nÃ¥got obestämbart sätt. ”Jag vet inte om det är godare än blÃ¥bärssylt…” säger mamma tveksamt. Men eftersom hon tycker att blÃ¥bärssylt är det godaste som finns sÃ¥ säger inte det sÃ¥ mycket. Fullt ätligt enas vi om. Smakar utmärkt är jag beredd att sträcka mig till. (Har ju trots allt lagt ner en del arbete här.) Vi ger ryssarna rätt, och funderar pÃ¥ varför odon är ett i Sverige sÃ¥ underskattat bär.

Tillägg: Ingrid gjorde mig uppmärksam på den här betydligt mer informativa bilden om skillnaden mellan blåbär och odon (blokkebær!). Från norska wikipedia.

Publicerat i mat

Dille på dill II

Img_1022

För att anslå ett något lättsammare tonfall så gjordes jag härförleden uppmärksam på en artikel som handlar den ryska kärleken till dill, något som jag har berört tidigare. Även tillfälliga besökare i Ryssland noterar snabbt att ryssar har dille på dill. Inte mindre än 1,6 kg per person glufsar de i sig tydligen, vilket ska vara nog för att fylla en normalstor resväska. Den siffran är baserad på försäljning och inkluderar inte den, förmodligen myckna, dill som odlas i köksträdgårdar över landet.

Tro nu inte att dillanvändandet begränsar sig till traditionellt ryska rätter, nej den måltids finns inte som inte förhöjs av några stjälkar dill tycks vissa ryska kockar resonera. Och detta verkar ha fått det att brista för den brittiske journalisten Shaun Walker som startat ett korståg mot dillen. Han har lyckats rekrytera ett växande antal i kampen mot dillen, en rörelsens mer profilerade företrädare är Miriam Elder (också hon journalist) som är med-administratör av facebook-gruppen "dillwatch". Gruppen är ägnad åt "inappropriate sightings of dill" och har som långsiktigt mål "the reclassification of dill from herb to weed." Rörelsen har alltså sitt ursprung i "expats", västerlänningar boende i Ryssland som väl inte har den immunitet ett högt intag sedan barnsben skulle kunna ge ("we have no export market" som damen från dillodlingsföretaget förklarar i artikeln), men att döma av namnen på gruppmedlemmarna har den även lockat till sig en del infödingar.

Gruppen är sluten och man måste begära medlemskap. Som i andra militanta rörelser tolereras inte oliktänkande: ett enda dillvänligt ord och du blir utkastad!  Mötet med det ryska köket har fått tidigare moderater att radikaliseras: "I remember a time when dill on salmon was ok, but that seems like a different life" säger Shaun Walker. Som den infiltratör jag är bestämmer jag mig för att hålla en låg profil, inte läge att avslöja att man gillar dillchips direkt. Men trots att rörelsen verkar växa så tror jag att dess 243 medlemmar väger lätt mot cirka 140 miljoner dillätande ryssar.

Potatis i paraduniform

Img_9756

I min lilla serie om rysk mat där vi tidigare avhandlat ämnen som björksav, kål, sgusjtjonka, dill, nors, och kvas har nu turen kommit till basvaran potatis. När vi var på besök hos D:s farmor på segerdagen fick jag nämligen lära mig hur denna knöl ska tillagas enligt konstens alla regler. Ni trodde man lägger den i vatten och kokar 20 minuter? Icke sa nicke, potatis ska ångas! Vältvättad potatis läggs i en tom kastrull som sedan ställs i ett vattenbad på spisen. Jag vet inte hur lång tid det tar men kan inte föreställa mig att det är färdigt på 20 minuter. Potatis som serveras oskalad heter förresten kartofel v mundire, ungefär potatis i paraduniform.

Publicerat i mat