12–13

Ända sedan jag var liten har 12 varit mitt favorittal. Det borde betyda att 2012 skulle ha varit ett alldeles utomordentligt bra Ã¥r. Och visst har det hänt bra saker 2012: jag disputerade (i den tolfte mÃ¥naden till och med) och fick en systerdotter till exempel. Tre resor av olika längd till Ryssland hanns ocksÃ¥ med, och även om det är färre än 2010 och 2011 är det inte sÃ¥ illa det. Men sÃ¥ hände det ocksÃ¥ en del trÃ¥kigt 2012, och ur den här bloggens perspektiv är det nog det sämsta Ã¥ret nÃ¥gonsin. I den lilla Ã¥rsrapport WordPress sammanställer utropas det att ”Some of your most popular posts were written before 2012. Your writing has staying power!” Den mindre entusiastiska konstaterar att det helt enkelt inte har skrivit sÃ¥ mycket 2012. Vi ser fram emot 2013 med tillförsikt.

Det blir ingen tredje bild

Media_httpkpruf4image_awhxh
via kp.ru

En riktigt fin diptyk från Komsomolskaja pravda (av alla källor). Fotografen Pavel Krivtsov fotograferade 1982 Anna Tjekrygina, Vera Safronova och Nina Muravetskaja framför ett fotografi av dem från Prag 1945: kriget var just över och de skulle äntligen få åka hem. Nästan tjugo år senare, 2001, gjorde han en uppföljning, då var de inte längre tre. Artikelförfattaren berättar att han ringde upp Krivtsov och föreslog att de skulle göra ytterligare en uppföljning. Fotografen avböjde dock, det räckte med de två bilderna tyckte han. Och det är inte heller möjligt att fortsätta serien: 2012 finns ingen av dem längre kvar i livet.

Kristus är uppstånden!

Den här påskhälsningen från 1916 valsar runt i mitt flöde på V kontakte idag. XB är en förkortning av påskbudskapet: Kristus är uppstånden. Och har man inget annat att förmedla det med kan man alltid använda granater… Glad ortodox annandag!

X_156c8757

Nej jag har inte slutat

Man kan naturligtvis tycka att det skulle kunna finnas bättre sätt att fira den här bloggens femårsjubileum än med den första inläggslösa månaden i dess historia. Jag tycker det i alla fall, men tiden och orken tycks inte riktigt räcka till just nu. Jag har förvisso inte världens mest spännande tillvaro för tillfället: sitter mest på kontoret eller hemma och jobbar så mycket jag kan. Men visst finns det saker jag skulle kunna skriva om, jag har till och med påbörjade inlägg som inte verkar vilja bli färdigskrivna. Det viktigaste just nu är dock att skriva färdigt något annat: avhandlingen. Där hoppas jag att den sista punkten ska vara satt någongång under hösten, riktigt så länge bör det dock inte dröja till nästa inlägg här.

DÃ¥ som nu

Universitetet

I dag är det exakt sju år sedan jag första gången satte min fot i St Petersburg. Precis som idag var den 25 januari 2005 en strålande vinterdag, soligt och kallt. Sedan dess har allt det som jag storögt betraktade då blivit betydligt mer välbekant. Men idag har jag med mig en förstagångsbesökare runt på stan. Jag försöker föreställa mig hur Petersburg ser ut genom hennes ögon, försöker tänka mig hur staden skulle se ut om jag aldrig sett den förut, försöker se den som genom en lins som förställer alla proportioner.

Pulkovo 2

Känner de igen dig än på Pulkovo? skämtar G. Det gör de naturligtvis inte. Men jag börjar känna igen mig. Gör samma runda i taxfreebutiken och undrar hur i hela världen chokladen kan vara så dyr, och konstaterar att det inte blir någon champagne för det finns bara halvsöt (läs sockerlag) och det är jag ännu inte rysk nog att köpa. Räknar mynten som räcker till min vanliga Ogonek som jag köper trots det obekväma formatet och trots att jag som vanligt säkert bara kommer bläddra igenom den. Trasig luftkonditionering, säkerhetskontroller, skor av och på. Hej då Ryssland för den här gången.

Nostagichock!

20110517657

Under kvällshandlingen på Konsum (jag handlar alltid på Konsum, det är närmast en ryggmärgsreflex) blir jag plötsligt stående, helt golvad av nostalgichock. Bredvid fruktdisken, den jag borde rikta min uppmärksamhet mot, står en hylla med blåvita varor. Plötsligt stirrar min barndoms cornflakes, havregryn och kaffe mot mig. Jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till, står säkert och gapar, transporterad tillbaka till ett åttiotal då världen var mindre, tryggare och hade raka blåvita former.

Samtidigt känner jag mig lite lurad. Det är så uppenbart utstuderat. "Begränsad upplaga under begränsad tid." Där finns MUGG, SKÅL, TRÖJA. Jag säger åt mig själv att inte gå på det, men kan inte slita mig från hyllan. Bestämmer mig för havregryn och kaffe, förnuftiga och billiga vardagsvaror. Känner mig fortfarande lite lurad, jag dricker ju inte ens kaffe.

Men kängurur har det varit sämre med

På väg sådär halvvägen över jorden finns det plötsligt gratis trådlöst internet i Hong Kong. Det är den första fungerande trådlösa uppkopplingen jag stött på på flera veckor. Det känns nästan overkligt civiliserat. Så här kommer den antipodiskavistelsen i korthet: När jag inte ägnat mig åt att förgäves försöka få diverse ovilliga internetuppkopplingar att fungera (vilket man tröttnar ganska snabbt på) eller tillbringat alldeles för mycket tid på Sydneys undermåliga kollektivtrafik (vilket man också tröttnar ganska snabbt på), eller varit förkyld (jo, det tröttnar man också på), eller jobbat duktigt på UWS Parramatta (det hade jag däremot gärna gjort någon vecka till) så har jag ätit overkligt mycket god mat. (Dessutom har jag druckigt förvånande mängder kaffe – för de som känner mig är varje kopp av denna dryck en förvåning). Vidare har jag tagit massor av kort på Sydney Harbour Bridge (den är tuff!), äntligen fått se södra korset igen samt nästan trampat på en dödligt giftig orm.