Från en 70-årsfest

”Segerdagen kommer att förändras” säger D. Klockan är ungefär halv elva på segerdagskvällen, röken från fyrverkerierna har skingrats och Lenintorget börjar tömmas på folk. Det är en liten brokig samling Ingritsy som dröjer sig kvar i parken där Lenin står och håller i sin rock. S. som fortfarande går i skolan, V. – chaufför och mer än dubbelt så gammal, kemistudenten A. i sin 40-talsuniform som människor ständigt vill bli fotade tillsammans med, N. som kommer direkt från jobbet. Och så D., kemist, universitetslärare och en gång i tiden Ingrijas första medlem.

”De veteraner jag har sett idag kan räknas på ena handens fingrar” fortsätter D. ”Vi gick runt förut och letade efter någon vi skulle kunna gratulera. Det här är sista jubileet som det alls kommer att finnas några kvar. Om fem år finns det inga veteraner. Vad kommer finnas kvar då? Bara festande, inget verkligt minne.”

”Men veteranernas barn då?” invänder någon. ”De finns ju kvar.” D. framhärdar i att det inte är samma sak. Ni håller kanske inte med mig, lägger han till, men segerdagen kommer att förändras.

Tidigare på dagen har vi alla deltagit i Bessmertnyj polk (odödliga regimentet), en parad längs S:t Petersburgs huvudgata Nevskij prospekt med krigstida porträtt. Vi har gått och stått och väntat (och väntat och väntat) och är trötta, frusna och hungriga. Det var massor, massor, massor med folk i paraden. Överallt på stan har man sett de här porträtten. Den som vill kan delta i Bessmertnyj polk, och vissa fotoaffärer har bidragit med att trycka upp gratis plakat. De flesta bär på någon släkting, men Ingrija har gjort plakat på de soldater de har hittat, identifierat och inte bara fått namn utan även bild till. Det är 21 plakat, på vissa är det bilder på två soldater. Alla tittar på porträtten, vem har du? Ja, det var han som vi hittade där och där. ”Det där ansiktet känner jag igen!” säger Vovka när han får syn på mitt plakat med Konstantin Savelevitj Napadajlov.

”Honom hittade vi på Sinjavinofältet, nära det blå lilla huset. Det måste ha varit 2008. Hans son kom hit, han var redan i 90-årsåldern. Han bodde långt härifrån, i Sibirien någonstans. Jag visade honom runt, visade var vi hittade hans pappa, var han är begraven. När jag följde honom till tåget ville han ge mig pengar, jag avböjde, men när han gick på tåget skakade vi hand och samtidigt som tågdörren stängdes såg jag att han tryckt in en 500-rubel sedel i handen på mig.”

Bessmertnyj polk genomförs på många håll i Ryssland. Och trots löftet om odödlighet i aktionens namn visar den ju tydligt på just det omvända. Även de som överlevde kriget var i högsta grad dödliga. För tio år sedan paraderade veteranerna själva längs Nevskij prospekt, i år är det andra som bär deras porträtt.

Segerdagen förändras. Kriget blir mer myt och mindre levd erfarenhet. Segerdagen har alltid delvis varit statspropaganda, men också något väldigt väldigt genuint och personligt. Krigets plågsamma verklighet har fortfarande varit påtaglig. Men när snart den sista veteranen är begraven, hur blir det då?

 

Förberedelser för ett stundande jubileum

Det tar inte många steg efter passkontroll och bagageutlämning innan jag ser det första tecknet på det stundande jubileet. Ett uppklistrat anslag innan tullen informerar veteranerna om vilka segerjubileumsaktiviteter de kan åka gratis till, och hur man bäst tar sig dit. Jag har tagit semester för att se hur Ryssland firar 70-årsjubileet av segern och är fortfarande lätt illamående efter en skumpig landning, men lättad över att det inte var några problem med visumet trots att han i Stockholm tittade så misstänksamt på det. Mannen (för ovanlighetens skull) i passkontrollen här ställde visserligen en del frågor, men jag undrar om han inte bara försökte småprata.

När jag kommer ut ur terminalbyggnaden ser jag nästa segerdagsaffisch, bussen som stannar på hållplatsen är också dekorerad. På vägen in till Moskovskaja metron ser jag ett antal affischer och banderoller till, störst naturligtvis vid det stora segermonumentet som är på vägen. Även en mindre intresserad besökare än jag borde ha märkt att det är något på gång vid det här laget.

På palatstorget hänger en stor banderoll och det byggs läktare framför vinterpalatset. Alla reklamtavlor har segerdagsaffischer. Men det hänger inte (ännu?) några dekorationer över Nevskij prospekt. Det är kort sagt som vanligt inför segerdagen, eller i alla fall som inför 65-årsjubileet 2010. Fast till skillnad från 2010 har väldigt många länder, däribland Sverige, tackat nej till inbjudan att fira att i Moskva. Mot den bakgrunden känns jubileets logotyp, en vit duva, uppseendeväckande. Även om jag ofta önskat mig mer betoning på fred än seger, känns den i nuvarande läge nästan ironisk.

Antinazism eller patriotism?

Det är högsäsong för andra världskrigssymbolen S:t Georgsband. Inte nog med att vi närmar oss segerdagen då stora delar av Ryssland pryds i orangesvarta ränder, utan som många säkert lagt märke till har banden under våren använts flitigt av proryska krafter i Ukraina. Det är naturligtvis en liten detalj i det som just nu händer i Ukraina, men en detalj jag inte kan låta bli att fundera över  eftersom jag fascinerats av de där banden och den framgång de haft sedan de lanserades inför 60-årsjubileet av andra världskrigets slut 2005. (Jag tycker faktiskt banden är såpass intressanta att de fick fyra sidor i min avhandling).

Hur ska man tolka bandbärandet i Ukraina? Vad är det de minns och är stolta över? (Den officiella sloganen för banden är ”jag minns – jag är stolt”) Kriget drabbade naturligtvis inte bara Ryssland hÃ¥rt, utan alla delar av västra Sovjetunionen (inte minst Krim), sÃ¥ i den meningen kan bandet sägas ha samma innebörd här. Men i den aktuella konflikten misstänker jag att betydelsen har glidit en del. Har S:t Gerogsbandet förvandlats till en allmän symbol för Ryssland? Eller är det andra världskriget och segern över nazismen som är bandets starkaste innebörd, sÃ¥ att det bärs som protest mot vad som uppfattas som högerextrema krafter i Kiev? Eller kan det tänkas symbolisera nÃ¥gon slags post-sovjetisk enighet – en lojalitet mot den unionen som stod segrande efter kriget? georgsband

Om banden och vad de står för har jag skrivit tidigare: Krut och eld. På temat bör man inte heller missa Igor Rasterjajevs sång Georgievskaja lentotjka. (För den till äventyrs specialintresserade är det sid 68-71 i avhandlingen som handlar om banden, den finns tillgänglig i fulltext här.)

Ett fönster mot kriget

Veckan innan pÃ¥sk var jag pÃ¥ konferens i Nottingham, den hette ”War and Culture in Russia and Eastern Europe” och i samband med konferensen passade universitetet i Nottingham pÃ¥ att inviga den digitala utställningen Windows on War: Soviet posters, 1943-1945. Universitetet i Nottingham har en stor samling med sovjetiska affischer frÃ¥n krigsÃ¥ren, och digitaliseringen av samlingen är ett enormt projekt. PÃ¥ hemsidan finns fyllig men lättillgänglig information om bÃ¥de affischerna och digitaliseringsprojektet. MÃ¥nga av affischerna är frÃ¥n serien OKNO TASS (Okno betyder fönster, därav utställningens namn), de är i gigantiskt format och pappret är sÃ¥ tunt och sprött att det är nästan omöjligt att visa dem i fysisk form. Affischerna gjordes av flera olika konstnärer, som massproducerade var sina fyrkanter som sedan sattes samman till en affisch. Om man tittar noga pÃ¥ affischerna sÃ¥ syns skarvarna! Även pÃ¥ andra sätt skiljer sig de här affischerna, frÃ¥n de flesta sovjetiska krigsaffischer jag har sett. Windows on War

Verdun är symbolen för vad?

När det var dags att åka till den stora kulturstudiekonferensen Crossroads i Paris blev jag hastigt sjuk. Som tur var blev jag även hastigt frisk igen, men då hade planet redan gått utan mig. Några nya flygbiljetter vara svåra att uppbåda, och istället blev det till att ta sig till Paris tågledes. Så istället för en rapport från konferensen, kommer lite om en avstickare på vägen hem. För bland fullbokade snabbtågsavgångar visade det sig att en lämplig lokaltågsväg gick via Verdun.

Verdun var sannerligen ett fascinerande besöksmål. En pittoresk liten stad som i fordom var känd för ett fördrag från 843 som delade upp Karl den stores imperium, men det är inte stadens medeltida historia som lockar besökare idag. Staden har blivit helt synonym med det stora slag som stod här 1916. Slaget pågick under nästan hela året, och förlusterna var enorma. Uppemot en miljon män sårades, och drygt 300 000 dog. Förlusterna fördelade sig ganska jämnt mellan Tyskland och Frankrike.

Slaget vid Verdun slutade tillslut med fransk seger, och Verdun har ända sedan slaget pågick varit en viktig fransk symbol. Förutom slagets omfattning fanns det kanske två huvudanledningar till det: ett rotationssystem där befällhavaren inte ville skicka någon enhet mer än en gång till helvetet i Verdun gjorde att nästan hela den franska armén kom att tjänstgöra där. Dessutom var det ett slag som Frankrike stred på egen hand, utan de allierade, och det var alltså en alltigenom fransk angelägenhet. (Engelsmännen har ju å sin sida Somme som sin stora symbol.) Förstörelsen var så stor att området efter kriget, till skillnad från vad som var brukligt på västfronten, inte byggdes upp eller togs i bruk igen. Idag är det främst besöksmål, och bussturer till slagfälten affischeras tydligt redan utanför stadens lilla turistbyrå.

Efter kriget blev Verdun en nationell fransk symbol. Kyrkogårdarna och det stora ossuariet i Duoaumont byggdes som minnesmärken över specifikt franska ben, men sedan dess så har tiderna förändrats. Efter ännu ett krig gick sedan den fransk-tyska förbrödringen som på räls. Visserligen är det en ensam fransk trikolor framför ossuariet, men det framställs nu som en gemensam viloplats för de stupade oavsett nationalitet (Vilket det i praktiken förmodligen hela tiden var, då det kunde vara svårt att avgöra vilka kvarlevor som var franska och vilka som var tyska). Och över ruinforten vajar Tysklands och Frankrikes flaggor tillsammans med EU:s stjärncirkel.

Berättelsen behöver alltså skrivas om, från nationalism till gemenskap, och ett slående försök till omformulering kan du hitta på en skylt vid ett minnesmärke rest åttioårsminnet av stilleståndet 1918. På den engelska versionen (den finns även på tyska och franska) kan man läsa:

… came to  this sacred, solemn place to pay Homage with all their Heart to the Brave men whose Sacrifice has permitted Europe to come into existence. … as a token of their gratitude, they respectfully mixed together some soil from their homeland with that of Verdun, immortalised and still impregnated with their ancestors’ blood. For remembrance, they planted three Trees, the trees of Peace, of Freedom and of Human Rights, eternal, fundamental, Values for the World to live in Harmony, and the symbol of which is Verdun !

Även om man bortser från versaliseringen, så finns det annat märkligt i texten. Första värdskriget har blivit en kamp för ett enat Europa, och visserligen är det fridfullt där bland träden, men skylten står i en utplånad by och marken som är gropig av nedslagskratrar talar ett helt annat språk än harmoni.

[slideshow]

—————————-

Om Verdun som franskt kulturarv kan man läsa i Antoine Prosts Verdun som ingår i band III av det stora verk redigerat av Pierre Nora som på engelska går under namnet Realms of Memory.

Liv och öde

Jag har börjat lyssna pÃ¥ BBC radio 4:s dramatisering av Liv och öde, Vassilij Grossmans stora roman om andra världskriget. Tretton episoder pÃ¥ totalt Ã¥tta timmar som sänds mellan 19 och 25 september. Konstrasten mellan den sovjetiska krigsverkligheten och de ytterst brittiska rösterna ger det hela en viss tvist mÃ¥ste jag säga… Liv och öde slutfördes 1959 men romanen var alltför kritisk för att Grossman skulle kunna fÃ¥ den publicerad. I den flod av tidigare förbjudna böcker som gavs ut under perestrojkan sÃ¥ publicerades romanen tillslut 1988 i Sovjetunionen.

Till min skam ska erkännas att jag inte läst Liv och öde, som förresten finns översatt till svenska, men däremot har jag läst utgåvan med Grossmans texter från hans tid som krigskorrespondent: Reporter i krig.

Life and fate med bland annat Kenneth Branagh och David Tennant ligger uppe för nedladdning fram till 19 oktober: http://www.bbc.co.uk/podcasts/series/lifeandfate

”Nu är du känd i hela Ryssland!”

Sent i gÃ¥r kväll fÃ¥r jag ett exalterat meddelande frÃ¥n D: ”Du har säkert redan fÃ¥tt länken frÃ¥n dina kollegor i Ingrija. Jevgenij Vasiljevitj var pÃ¥ Echo Peterburga i dag och nu är du känd i hela Ryssland! Du mÃ¥ste lyssna!”Fnissade tänker jag att D nog överskattar Echo Peterburgs räckvidd. Men blir nyfiken sÃ¥klart, men inte helt förvÃ¥nad. Jevgenij Vasiljevitj gillar att prata om mig – ibland känner jag mig som Ingrijas maskot – och han gör en del medieframträdanden. Dessa är mumma för kulturforskaren i mig, fina ”metadata” där jag med intresse kan analysera hur han vill framställa verksamheten. Delvis är den bilden naturligtvis annorlunda än den innifrÃ¥nbild som jag hÃ¥ller pÃ¥ att bygga upp. Dessutom kan journalister och lyssnare ställa frÃ¥gor som jag inte skulle tänka pÃ¥ att göra.

Det är med anledningen av 70-årsdagen av krigsstarten Jevgenij Vasiljevitj blivit inbjuden till radion, det går att höra hela intervjun som är en dryg halvtimme på länken ovan. Han berättar om sökarbetet, om de 2071 soldater som Ingrija hittat sedan starten för 11 år sedan. Om alla soldater som ligger kvar på fälten och som man mänskligt att döma aldrig kommer att hitta eftersom arbetet började alldeles för sent. Säger att hade man börjat för 50 år sedan så hade man kanske varit klara nu säger han. Han berättar om Anatolij Nikolajevitj som röjde minor på Sinjavniofältet på 1970-talet då de bara lämnade kvarlevorna. Det fanns inga order om att begrava de stupade.

De pratar om historieskrivning, Jevgenj Vasiljevitj tar upp det han menar är falsifiering av historien och svartmålning av det sovjetiska kriget. (Han skulle inte känna igen sig i den västerländska rapporteringen om hur Sovjetunionen skönmålas i dagens Ryssland.) De pratar om de enorma sovjetiska förlusterna. Om hur stora de egentligen var, vilket vi nog aldrig med säkerhet kommer att kunna säga.

Ja, och sÃ¥ pratar han ju om mig. Av nÃ¥gon anledning uttalar han mitt namn pÃ¥ ett helt annat sätt än han brukar. Berättar om hur förvÃ¥nad han var när jag dök upp, och hur ännu mer förvÃ¥nad han blev när jag stannade kvar. Och kom tillbaka. Att jag har blivit en ”neplochoj poiskovik” (inte sÃ¥ dÃ¥lig sökare).  Han säger att jag berättat om deras verksamhet i Sverige, skrivit artiklar till universitets tidning och tillskriver mig av bara farten felaktigt att ha hittat soldaten Ljosja med skeden. Jag kan nästan höra Vovkas indignerade protester.

Han pratar nu inte bara om mig. Han lyfter fram alla utländska kontakter Ingrija har. Engelska Katarina som skriver på en skönlitterär bok, tyskarna som var där i somras och några belgare som tydligen ska dyka upp och göra ett reportage om den ryska själen. För Jevgenij Vasiljevitj är det viktigt att synas. Jag vet att han lyfter fram mig och de andra utländska kontakterna för att visa att till och med i utlandet förstår man att det här är viktigt! Uppmärksamheten utifrån blir ett bevis för sakens rättfärdighet. Och så kan han passa på att ge en känga till den ryssländska staten och bristen på understöd därifrån.

Den 22 juni klockan fyra på morgonen

Det är nu exakt 70 år sedan operation Barbarossa inleddes, och med detta stora fosterländska kriget. Det började i gryningen, det är tydligen så krig gör. De jämna åren gör nog att minnes- och sorgedagen, som den 22 juni sedan 1996 officiellt kallas i Ryssland, kommer att högtidlighållas mer än vanligt.Jag gissar dock att ceremonin med stort C kommer att hållas i Brest, symbolen för krigets katastrofala inledning. Fästningen i Brest, som numera ligger i Vitryssland, var ett av de första målen för den tyska attacken. Striderna om fästningen var hårda, men dess försvarare hade inte någon större chans mot anfallarna.Screen_shot_2011-06-21_at_16

Fästningen i Brest har sedan kriget inte bara fÃ¥tt utmärkelsen hjältestad och omvandlats till ett minnesmärke – den har även blivit filmstjärna. I höstas hade den pÃ¥kostade Brestskaja krepostpremiär. (DärifrÃ¥n kommer bilden.) ”Den enda krigsfilmen det senaste decenniet som inte är skit” gick ryktet bland mina sökförbandsbekanta. Jag sÃ¥g den pÃ¥ bio med företrädare för nyss nämnda skara och fick en fortlöpande kommentarer viskade till mig om alla detaljer som inte riktigt stämde, om uniformer som var fel och kronologi som ändrats. Filmen börjar den 21 juni 1941. Det gör sÃ¥ mÃ¥nga filmer om kriget. Den vackra sommardagen, de glada intet ont anande människorna. Publikens insikt om vad som komma skall när de ser datumet. ”Men det är inte bara en film om hjältar som försvarar sitt fosterland, utan i lika hög grad ett relationsdrama” skriver den svenskryska filmfestivalen Kinorurik som visade filmen under festivalen i vintras. Jag minns inte mycket av nÃ¥gra relationer, jag orkade inte ta in nÃ¥gra felaktiga detaljer. Snarare kände jag mig överkörd av brutaliteten. Jag menar, utan att förstöra nÃ¥got av spänningen kan jag avslöja att (nästan) alla dog. Det bör inte förvÃ¥na nÃ¥gon. Dels för att det var vad som hände i Brest 1941, dels för att ryska filmer har ihjäl sina hjältar betydligt oftare än Hollywood. (Det har jag skrivit tidigare om här.)
De felaktiga detaljerna till trots, min kamrat är nöjd. ”Inte skit” instämmer han med tidigare bedömare. Jag nickar bara, gÃ¥r ur biosalongen lätt illamÃ¥ende. Jag ett drygt halvÃ¥r senare fortfarande inte kommit fram till om jag tyckte filmen var bra eller inte. UnderhÃ¥llningsvÃ¥ld är inte min grej, och om det är verklighetsbaserat gör det definitivt inte saken bättre. Jag ger mig ut i ett novemberruskigt St Petersburg med en brutal pÃ¥minnelse om krigets grymhet.
I dag är det 22 juni. Det är årets ljusaste och vackraste tid. Jag ska njuta av den i tacksamhet över att jag kan lämna kriget kvar på kontoret vid dagens slut.

[youtube http://www.youtube.com/watch?v=B11CLxzhqPg?hd=1]

22 Июня Ровно В 4 Часа by Sovjetiska Sångare Listen on Posterous

Kören på trappan

kören på trappan.mp4 Watch on Posterous

Bland så mycket annat, så är kriget och minnet av de upphov till en stor rysk sångskatt. Krigssångerna är vackra och vemodiga, och så här om våren så hörs de snart sagt överallt i olika tappningar. De framförs på konserter för veteraner, de spelas på radio, de sjungs runt lägereldarna. Många är skrivna långt efter att kriget tog slut. När jag vandrar runt i folk havet på kvällen den 9 maj i väntan på fyrverkerierna tycker jag mig så höra sång i bruset av människor och bilar. På trappan till flottans museum står en kör vänd mot Vasilijöns strelka och Peterpaulsfästningen på andra sidan Neva. På trottoaren nedanför samlas det folk. Trappan är avspärrad med ett gult staket, vi är trots allt i avspärrningarnas förlovade land, och en solariebränd polisdam står på vakt. Till henne kommer det hela tiden människor som ska vara med i kören. Hon släpper lite motvilligt fram dem. På trottoaren börjar det bli trångt, åskådarna sjunger med, krigssångerna är välkända och älskade. "Stå inte här, upp på trappan med er!" ropar dirigenten, en vithårig dam i storblommig kavaj. Strömmen till poliskvinnan blir allt tätare, hon ser villrådig ut. "Pet' budete?" frågar hon de som vill ansluta. (Ska ni sjunga?) "Budem, budem!" (det ska vi) försäkrar de henne och smiter förbi bakom avspärrningen. Trappan fylls på, det är snart inte mycket ledig plats kvar. Körens sånghäften börjar ta slut, men det gör inte så mycket. De flesta kan sångerna ändå, och glömmer man en del kan man alltid lalla med. Klockan närmar sig tio, dirigenten tar upp segerdagens eget ledmotiv Den' Pobedy som jämförelsevis är riktigt glad och struttig. Ett dacapo på en av verserna avbryts av babam! Klockan är tio, och segerdagssaluten skjuts från Peterpaulsfästningen. Marken skakar av kanonerna, folket jublar och hurrar och visserligen lyses inte himlen upp eftersom det ännu inte är mörkt men det är i alla fall fyrverkerier. Och borta är vemodet, och tårarna i ögonen som det sjungs om i sången och kvar är bara glädjen och hänförelsen.