Musealisera mera!

I gÃ¥r tillbringade jag större delen av dagen med att fotografera rostiga saker pÃ¥ Ingrijas trÃ¥nga kontor pÃ¥ S:t Petersburgs statsuniversitet. Där pÃ¥ ”staben” har de ett litet museum och massor massor med uppgrävda saker. Museet, som inte har sÃ¥ mÃ¥nga (ens nÃ¥gra?) besökare ska fÃ¥ en internetfilial och jag blev ombedd att hjälpa till med fotograferandet. Detta var min debut som artefaktfotograf och ljusförhÃ¥llandena lÃ¥ngt i frÃ¥n optimala, därför är jag ändÃ¥ relativt nöjd när jag nu sitter och gÃ¥r igenom hundratals bilder pÃ¥ krigstida föremÃ¥l mot ljus bakgrund. Inte proffskvalitet direkt, men det lär det inte bli pÃ¥ slutprodukten heller sÃ¥ det gör inget. Men även om det inte är sÃ¥ mycket till museum, sÃ¥ har de hittat en hel del intressanta saker genom Ã¥ren. Tillsvidare kan ni kika pÃ¥ nÃ¥gra föremÃ¥l nedan.

[slideshow]

 

Volkstrauertag

Två söndagar innan första advent högtidlighåller Tyskland Volkstrauertag, folkets sorgedag då man minns framförallt de som dött i krig. Det är slutet av kyrkoåret, en tid som traditionellt ägnats åt tankar på döden och evigheten. Inte så långt från alla helgons dag. Jag vet inte om det bara är en tillfällighet att det ligger nästan samtidigt som slutet av första världskriget och Remembrance Day. I år sammanföll volkstrauertag med det brittiska högtidlighållandet av Remembrance Sunday.

Det är inte bara i Tyskland det finns tyska krigsgravar, det finns t.ex. en hel del sådana i trakterna av St Petersburg. Ingrijas kommendör ringde mig i förra veckan med en förfrågan som var mer en order. ”På söndag ska vi åka med tyskarna till Sinjavinohöjderna. Det är ett viktigt datum för dem.” Av någon anledning kände han sig dock inte nödgad att lägga till den förmaning som de andra fick: ”Kom i tid. Tyskar är punktliga. De väntar inte.”

Förmaningen hade dock verkan, alla är i god tid trots den tidiga timmen. Men Natasja bredvid mig fnissar när den tyska bussen inte alls åker i väg från konsulatet 08.30 utan 08.42. Vi åker mot Sinjavinohöjderna. ”De har lagt asfalt!” utbrister jag förvånat när bussen svänger in på vägen mot minnesmärket. Det är inte mycket mer än två månader sedan jag var här senast, och då fanns det inte minsta tecken på att det skulle asfalteras. Natasja bekräftar. Det är max en månad sedan säger hon, det är för fågelfabriken. Och så kom väl minnesplatsen på köpet, för det är asfalt hela vägen dit.

På Sinjavinohöjderna är det snålblåst och duggregn. Alla fryser. Och vi tycker synd om den tyska tolken som står och skakar av köld (eller är han nervös?). Den tyske generalkonsuln håller tal, han har en usjanka (rysk pälsmössa) på huvudet och pratar om krigets meningslöshet. Bredvid mig gör sig fader Vjatjeslav med medhjälpare sig i ordning, en distinkt rökelsedoft sprider sig. Efter generalkonsuln och ett ryskt tal tar de över. De sjunger en bön, och sedan talar fader Vjatjeslav. Han anpassar sig till den tyska sorgedagen, pratar om terrorbombningarna av tyska städer och kriget som mödrars sorg.  Så läggs det blommor till minnesmärket. Jevgenij Vasilevitj delar ut nejlikorna vi har med oss, och så sprider vi ut oss för att lägga ned dem till de gravar som Ingrija varit med och grävt, till ”våra” soldater.

Så packar vi in oss i bussen och åker till den tyska kyrkogården i Sologubovka. Vilken kontrast till Sinjavinohöjderna! Så absurt västerländsk på något sätt. Stram och sparsmakad, prydlig med stora öppna ytor. Ut ur bussen, fram med paraplyerna. Nytt tal av konsuln, tolkens darrande händer. Fader Vjatjeslav står tyst bredvid dem. Nya blommor läggs ned. Så bjuds det på förtäring. Soppa och bröd. Te och kakor. Tårta. Glühwein och såklart vodka. Vi är trots allt i Ryssland och det går inte att ha en begravning (eller liknande) utan vodka. Jag känner mig tacksam för de ryska traditionella könsrollerna som gör att kvinnor kan tacka nej till vodka på förmiddagen utan att någon blir förnärmad.

Filologen Tatiana Vitalievna engagerar oss i samtal med tyske generalkonsuln och kulturattaschén, de lyssnar intresserat när kommendören berättar om Ingrijas verksamhet. Sedan inspekterar vi en blindazj som är återuppbyggd som minne. ”Alldeles för tunna pinnar” anmärker någon. Fejk och fusk. Så kollar vi in det lilla museet under kyrkan. Det är mörkt. Misja lyser med mobilen på montrarna. Avfärdar föremålen: ”Sked, gaffel, några patroner, inget särskilt”. Jag spanar intresserat på ån Mga som flyter förbi bredvid kyrkan och sen är det dags att åka hem.

Karelska kalhyggen

”Jag sa ju att det alltid snöar pÃ¥ revolutionsdagen” säger Sasja där vi gÃ¥r runt i den nyfallna snön pÃ¥ kalhygget strax söder om Viborg. Vi befinner oss pÃ¥ helgens andra razvedka – recognosseringstur. Sällskapet är i stort sett det samma som nÃ¥gra dagar tidigare, fast Misja är utbytt mot Roma. Och Dima har övertalats att köra igen, med löfte om en ny och bättre fiskeÃ¥ samt vägar som är snälla mot den lÃ¥ga Hondan. Han har tagit med sin flickvän som hÃ¥ller den svenska hÃ¥rdrocken borta frÃ¥n stereon.  När vi kommer fram beslutar hon sig snabbt för att det är betydligt roligare att gräva med oss än att kolla pÃ¥ när pojkvännen fiskar.

Det är spÃ¥r frÃ¥n vinterkriget vi letar efter, under det stora fosterländska pÃ¥gick inga strider just här. Det är en fascinerande mängd tomhylsor i jorden. Vi hittar granater, splitter, spadar, en yxa… men inga soldater. Och inte heller den hjälm som sällskapet sÃ¥ gärna ville hitta. Men det letas med entusiasm tills lÃ¥ngt efter att solen har helt försvunnit och nästan all morgonens snö har smält.

Vägen till Archangelsk

Jag skriver avhandling, ska ha ett seminarium om två veckor. På detta förväntar sig min handledare att jag lägger fram det centrala empiriska kapitlet, inte det som ska knyta ihop trådarna utan snarare det från vilket trådarna ska utgå. Det som ska sätta tonen och leda fram till alla de andra. Jag vet inte om jag lyckas med hans ambitioner, men något slags text håller jag på att få i hop i alla fall. Och den utspelar sig till stor del på Sinjavinohöjderna, och när jag ska beskriva Sinjavinohöjderna så måste jag ju beskriva Archangelskij trakt.

För tvärs genom omrÃ¥det gÃ¥r en gropig, blöt och eländig skogsväg. Till min stora förvÃ¥ning fÃ¥r jag höra att det inte är vilken skogsväg som helst. Den heter Archangelskij trakt och är den gamla huvudvägen till Archangelsk med mÃ¥nga Ã¥r pÃ¥ nacken (den kallas ibland ocksÃ¥ Putilovskij trakt efter närmsta byn Putilovo). Den fÃ¥r mig osökt men ständigt att tänka pÃ¥ en mÃ¥lning pÃ¥ ryska museet av ett mycket geggigt medeltida Moskva och tänka att om jag nÃ¥gonsin skulle göra en tidsresa skulle jag satsa pÃ¥ att bli gummistövelförsäljare där…

Numera används Archangelskij trakt mest av jägare, svampplockare, nöjesterrängkörning och sÃ¥ dÃ¥ sÃ¥klart av poiskoviki. Jag vet inte hur mÃ¥nga mil jag traskat fram och tillbaka längs ”vÃ¥r” trakt. Tror att jag snart känner till varendra krök pÃ¥ Archangelskij trakt pÃ¥ de ca 6 km mellan Sinjavinohöjdernas minnesplats och SvartÃ¥n. Eller borde jag kanske säga varenda pöl, för sÃ¥ vÃ¥ldsamt krokig är inte vägen. Men svÃ¥rframkomlig. Inte ens den terränganpassade lastbil som Ingrija använder för att frakta sin utrustning till och frÃ¥n lägerplatsen pÃ¥ rosjtja Kruglaja kan ta sig fram närmsta vägen utan tvingas köra en omväg pÃ¥ mÃ¥nga mil för att komma frÃ¥n andra hÃ¥llet, och efter att han förra hösten kört fast i SvartÃ¥n med Patrioten (en suv) vÃ¥gar inte M eller nÃ¥gon av de andra bilburna medlemmarna köra ända fram frÃ¥n nÃ¥got hÃ¥ll.

Vi hoppar mellan pölarna och tvingas ibland upp på sidorna där vi går längs Archangelskij trakt. Det är en liten, gropig och blöt skogsväg. Men den går ända till Archangelsk. Och en gång i tiden var det den viktigaste vägen i den här delen av världen.

Valvaka

Ser pÃ¥ SVT:s valvaka, det är rätt trÃ¥kigt och tjatigt och jag blir allt mer nedslagen. I vänflödet tickar den ena upprörda kommentaren efter den andra in, jag nickar instämmande Ã¥t det mesta. Jag orkar inte höra pÃ¥ intervjuerna frÃ¥n det där partiet man skulle önska inte fanns och mÃ¥ste stänga av ljudet pÃ¥ tv:n dÃ¥ och dÃ¥. Men jag stänger inte av helt, det finns ju hela tiden den fÃ¥fänga förhoppningen att de distrikt som ännu inte är räknade ska förändra bilden. För att skingra tankarna pysslar jag med ditt och att. Bland annat syr jag fast Ingrijamärket pÃ¥ uniformsjackan. Det Ã¥terstÃ¥r inte sÃ¥ mycket, arbetet var redan pÃ¥börjat. Jag fick experthjälp i förra veckan. S litade inte riktigt pÃ¥ min förmÃ¥ga att klara denna svÃ¥ra uppgift. Märket ska sitta pÃ¥ vänstra ärmen förklarade han. ”Jag kan sy fast det” erbjuder han sig, ”det finns ett hemligt knep och jag har ju tvÃ¥ Ã¥rs övning”  fortsätter han och syftar pÃ¥ sin militärtjänst. Han sätter igÃ¥ng och arbetar med stor koncentration samtidigt som jag fÃ¥r höra allt om den ädla konsten att sy fast märken pÃ¥ uniformer och hur det kan gÃ¥ för den stackars värnpliktige som inte behärskar den. Men trÃ¥den räcker inte riktigt, och efter att jag lyckats övertyga honom om att det hemliga knepet pÃ¥ svenska heter efterstygn sÃ¥ överlÃ¥ter han lite motvilligt uniformen till mig för färdigställande. SÃ¥ nu trär jag nÃ¥l och trÃ¥d och trycker genom det tjocka tyget och tänker att jag gärna skulle fly ut i en rysk mosse ett tag och glömma allt vad svensk inrikespolitik heter.

Det var med viss förvåning jag fick höra en rysk man lyfta fram sina sykunskaper...

Flott fredag

Det är fredag, det är tyst och lugnt pÃ¥ jobbet. DÃ¥ och dÃ¥ smyger nÃ¥gon förbi i korridoren, jag lyckas lura med en av mina trevliga doktorandkollegor pÃ¥ lunch, men i stort sett sitter jag i ensamhet pÃ¥ kontoret. Det är en perfekt dag att krypa upp i min fina sköna brandgula arvefÃ¥tölj och läsa ut den lagom upplyftande ”The legacy of the Siege of Leningrad”.

Eftersom jag misstänkte att det skulle vara ungefär sÃ¥ här livat pÃ¥ jobbet sÃ¥ bestämde jag att det var lov att traska iväg iklädd telnjasjka – ryssländska flottans undertröja. Min relation till detta plagg har utvecklats till nÃ¥got av en besatthet. Just den här, vintervarianten är typ det mjukaste och skönaste jag nÃ¥gonsin har haft pÃ¥ mig. Den är väldigt lik en övertröja för att vara en undertröja vill jag försvara mig med…

Telnjasjkor kommer i en uppsjö olika utföranden och med ränder i olika mörka färger. Vitt och mörkblått är flottans. Ordet telnjasjka är bildat av telo kropp, och är således något man har närmast kroppen. Men den är ju också en synlig del av flottans uniform. De är fritt tillgängliga för vem som helst att köpa i någon av de otaliga butiker med militärvaror som finns i St Petersburg (och resten av landet antar jag). De kostar nästan ingenting, och har inte så mycket till passform – det finns inget fram och bak utan det är identiska stycken som sytts samman.

Under flottans dag i somras tycktes mig hela St Petersburg vara klätt i randigt. Annars kom jag först i kontakt med telnjasjkor i Ingrija och det tog mig ett tag innan jag förstod vad det var för svartvita tröjor som alla tycktes ha. PÃ¥ Sinjavinohöjderna härom veckan tittade jag med avund pÃ¥ den tjocka blÃ¥vita telnjasjka som en av förbandets fd flottister hade pÃ¥ sig: ”Det är en rest frÃ¥n militärtjänsten” bekräftade han. Den sÃ¥g otroligt bekväm ut och jag bestämde mig för att skaffa en likadan (och en tunnare svartvit, i tillägg till det linne jag köpte i somras). NÃ¥gon gÃ¥ng fÃ¥r den kanske följa med ut pÃ¥ mossen pÃ¥ jakt efter soldater, men tills dess är den perfekt att ha pÃ¥ när man kryper upp i fÃ¥töljen under lugna fredagar pÃ¥ jobbet…

Inte din vanliga svampskog

Svamp som jag inte vågar plocka... fast andra gör det.

När vi ger oss för dagens sökarbete i skogen ska vi ha med oss minst två påsar.  I  tillägg till det självklara, att leta efter kvarlevor från soldater, så har vi nämligen ett ständigt uppdrag: kom inte tillbaka utan svamp! De levande ska ju ha sitt också, och skogarna på Sinjavinohöjderna dignar av svamp.

”Plockar svenskarna svamp?” blir jag gÃ¥ng pÃ¥ gÃ¥ng tillfrÃ¥gad. Och jag försäkrar att naturligtvis gör vi det. Fast det tycks mig som om den ryska svampentusiasmen är lite pÃ¥ en annan nivÃ¥, och jag mÃ¥ste erkänna för mina kamrater att själv klarar jag inte av att känna igen sÃ¥ mycket mer än kantareller. Men repertoaren har nu utökats: jag plockar med viss självsäkerhet även belyj grib och podberjozovik (en sökning bekräftar min gissning att det är karljohansvamp och björksopp). Fast jag ber för säkerhetsskull en inföding kontrollera mina fynd innan de stoppas i svamppÃ¥sen.

Björksopp, hjälm, ben

Men visst händer det att man rÃ¥kar bege sig ut i skogen utan pÃ¥sar till varken ben eller svamp. DÃ¥ är det tur att det i skogarna även kryllar av framgrävda hjälmar som man kan bära hem bÃ¥de det ena och det andra i. Och det är lite vanvördigt, jag vet, men jag kan inte lÃ¥ta bli att le när svamparna läggs ovanpÃ¥ benen i hjälmen och kommer osökt att tänka pÃ¥ titeln pÃ¥ Konstantin Simonovs krigsepos ”De levande och de döda”. För där är vi, de levande, mitt bland alla Sinjavinohöjdernas döda, fullt upptagna med att leta efter dem, men ocksÃ¥ med med vÃ¥rt. I skogen finns en sprudlande, skämtande, skrattande gemenskap, bestyr kring lägrets vardagsliv och möjlighet att njuta av skogens ljusare sidor. Och jag betraktar för vilken gÃ¥ng i ordningen skyttegravar och vattenfyllda granatkratrar och undrar hur lÃ¥ng tid det kommer ta innan naturen helt har dolt krigets spÃ¥r.

Rostiga trofeer

Mosin

Vi gräver upp bÃ¥de det ena och det andra ur mossen. Samlingen av gevär vid lägret blir allt större. Jag försöker lära mig att känna igen och se skillnad pÃ¥ alla sorterna, men det är sÃ¥n där kunskap som egentligen inte intresserar mig ett dugg och alla namn och detaljer gÃ¥r in genom ena örat och ut genom det andra. Fast jag är ändÃ¥ naturligtvis omÃ¥ttligt nöjd när jag lyckats gräva fram mitt första gevär ur mossen. Det är ett Mosin – standardbeväpningen för de sovjetiska soldaterna.  Det kallas även för ”trea” och är en tsartida konstruktion, mosingevären började tillverkas 1891. Enkla, robusta grejer som röda armén använde in pÃ¥ 1960-talet.

Men jag ser mig som en fredlig person, och tycker därför att man kan hitta roligare saker än gevär. Med stor förtjusning betraktar jag den tÃ¥ng som Sasja gräver fram och som han försäkrar mig ännu är användbar. ”SÃ¥nna här framgrävda verktyg är jättebra” säger han ”de blir bara bättre med tiden, det är kolstÃ¥l och det härdas i mossen. Men de blir lite sprödare.” Sättet att fÃ¥ det att fungera verkar vara att banka pÃ¥ det ordentligt med en hammare. Och jag tittar oroligt pÃ¥ och tänker pÃ¥ det där med att de skulle bli sprödare med tiden, men Sasja vet tydligen vad han gör, för efter en stunds bankande gÃ¥r det utmärkt att använda tÃ¥ngen ”den behöver bara smörjas lite”.

Veckans fynd får nog ändå betraktas vara något helt annat. En dag hittar Glasja en soldat, lite olägligt när vi precis håller på att packa ihop för att gå hem till lägret och äta middag. Maten får naturligtvis vänta, och vi riktar alla våra ansträngningar dit för att få fram soldaten så fort som möjligt. Det är en sovjetisk soldat, han har nästan fullständig utrustning men dessvärre ingen medaljong. Med viss förvåning noteras att han har en enorm tysk kniv i bältet. Välbevarad. Kan det verkligen vara från 1941? Hade de redan haft kontakt med tyskarna då? Dima, som  skev sin magisteruppsats om striderna på Sinjavinohöjderna är lite konfunderad men entusiastisk och det utbryter en intensiv diskussion. Jag hänger inte riktigt med, och tänker för vilken gång i ordningen att jag måste läsa på.

SÃ¥ hittar Glasja en metallburk. ”Rakkräm” säger Sasja och börjar banka den hÃ¥rt mot spaden (banka är grejen!), plötsligt flyger locket av och ut ramlar vadd och en klocka vars glas gÃ¥r i kras mot spaden. Det utsläpps ett kollektivt ”oj” och ”Ã¥h” och alla glömmer bort att gräva en stund när vi fascinerat betraktar klockan. Den har nÃ¥gonstans inskription pÃ¥ baksidan, gissningsvis pÃ¥ tyska med snirkliga svÃ¥rlästa bokstäver. Vi lyckas inte utröna om det är tillverkarens eller innehavarens, och bestämmer oss för att överlÃ¥ta tolkningen till förbandets ”extramamma” – filolog med goda tyskkunskaper. SÃ¥ samlar vi ihop vÃ¥r sovjetiske soldat i en pÃ¥se och gÃ¥r tillbaka till lägret. Vi kommer aldrig fÃ¥ veta vem han var, när han dog, varifrÃ¥n han kom. Och det enda som kan sägas om honom var att han hade tvÃ¥ tyska troféer pÃ¥ sig när han dog. Jag undrar om det var sÃ¥ han ville bli ihÃ¥gkommen.

Grodor, svampar, rost

Återvände till civilisationen i går kväll, efter en lång dags färd mot St Petersburgs statsuniversitet som blev längre då lastbilen plötsligt fick punktering på motorvägen vid den by som nu heter Sinjavino, men som då, innan Sinjavino vid Sinjavinohöjderna förintatdes, hade den prosaiska sovjetiska beteckningen pervyj rabotjij posiolok (typ arbetsby 1, det finns (fanns) åtta i trakterna.)

”Jag känner er inte” skämtar kommendör Jevgenij Vasiljevitj – som Ã¥kte hem en dag tidigare och sluter upp pÃ¥ kontoret i prydlig kostym – när han efter att alla saker lastats av har sällskap till metron med fem stycken trötta, smutsiga och inrökta uppenbarelser med stora ryggsäckar. I metron känns det som om omgivningen försöker hÃ¥lla ett säkerhetsavstÃ¥nd. ”Du luktar lägereld” skrattar M sÃ¥ fort jag kommit innanför dörren (och hon är kvar i köket). Och röklukten dröjer sig kvar i rummet, trots att jag redan hunnit tvätta alla kläder jag hade med mig ut.

Utanför fönstret bullrar Prospekt statisk på. Men huvudet har inte riktigt följt med tillbaka till stan än. Det är kvar hos lägerelden, grodorna, den lätta nattfrosten, solen i morgondimman. Hos svamparna, korparna. björkarna. Det tror sig fortfarande behöva ta ett iskallt morgondopp i svartån och släpa tunga dunkar med vatten tillbaka till lägret. Det funderar på vem man kan be om hjälp med att skärpa spaden så att det blir lättare att hugga av alla dessa eländiga rötter, det bekymrar sig över gummistövlarna som börjar läcka trots att de inte ens är ett halvår. Det håller utkik efter hjälmar, spadar, gasmasker, gevär, patroner. Och funderar på var kan dess innehavare tänkas gömma sig. Och suckar över allt detta tröttsamma järnsplitter: oskolki, oskolki, oskolki.

Mina farhågor om regn och tio grader besannades inte, efter dag två regnade det faktiskt inte alls, och jag kan konstatera att Rosjtja Kruglaja är ett betydligt trevligare ställe i början på september än i juli (inga mygg!). Jag vet inte om de stackars soldaterna kunde glädja sig över det 1941-43, men det var i alla fall om höstarna som de intensivaste slagen pågick här. Av de som efter dessa strider inte kunde varken glädja sig eller sörja längre hittade vi 22.

Mot skogen, mot mossarna!

Tillbaka pÃ¥ Prospekt Statjek. Ryssvärmen har förbytts mot rysskyla och ryssblöta. Det regnar, blÃ¥ser och är kallt sÃ¥ man kan tro att det är november och inte 3 september. Strax ska jag lägga ner de sista sakerna i ryggsäcken och bege mig mot Sinjavinohöjderna och rosjtja Kruglaja där jag hoppas att temperaturnedgÃ¥ngen åtföljs av en motsvarande minskning av myggbestÃ¥ndet. Och att prognosen att det ska regna hela tiden fram till pÃ¥ onsdag inte stämmer…