Till evigheten utan namn

Img_9429

Under minnesvaktens första vecka, då kvällarna fortfarande var vackra, då solen sken och majsnön ännu inte hade fallit gräver A och jag fram en sovjetisk soldat inte långt ifrån Svartåns östra strand. Ringarna från en tysk regnrock hade gett utslag på metalldetektorn. "Gräv!" instruerade A när han inspekterat fynden, "du ska få se att det ligger en fascist här."

Jag gräver. Där finns mer rost, men någon ägare till regnrocken syns inte till. Kollar av området runt omkring, där ligger sovjetiska patroner och plötsligt får jag också tag på ett ben. Jag ropar på A. "Jag sa ju att du skulle gräva fram en tysk!" säger han när han ser vad jag har i handen. "Hade tyskarna ofta sovjetisk ammunition?" frågar jag retoriskt. Vi enas om att soldaten är "vår". Det är den ständigt termen. Jag säger att saker är sovjetiska, alla andra säger "våra".

A pekar på omgivningarna, vi har gått genom en tysk position men är ute ur den. Mittemot är det kärr. "De våra anföll nog därifrån, från kärret. Som vanligt." Vi hjälps åt att gräva, klockan är redan mycket och det är långt till lägret. Det är tungt trots att soldaten bara ligger några cm under marken. Det är fullt av rötter, och det gäller att vara försiktig när man gräver fram kvarlevor. Fynden är blygsamma: kängor, bälte, en sked. Det vanliga. Det börjar bli dags att gå. Jag bär kvarlevorna som vi i brist på påsar lagt i en hjälm och känner mig väldigt långt hemifrån. Det är samma björkar och vitsippor, men i mina hemtrakter göms inte sådana grymheter i skogen.

Jag är angelägen om att Ã¥tervända. Vi hade inte kollat sÃ¥ noga runt om som vi borde. För det är med soldater precis som med kantareller: finns det en sÃ¥ finns det nog flera. Dessutom hade vi inte hittat huvudet. Även om det är mycket möjligt att det inte finns nÃ¥got huvud. För som A brukar säga "Vojna byla" (det var krig) och allt möjligt kan ha hänt… Efter en dag kommer vi tillbaka. Jag undersöker utgrävningen vidare, det finns massor av patroner och faktiskt delar av bÃ¥de armar och huvud. Just när jag tror att det nog trots allt inte finns nÃ¥got mer här sÃ¥ fÃ¥r jag plötsligt syn ett litet svart föremÃ¥l. "Vi missade visst nÃ¥got!" ropar jag till A. För där i gropen ligger det som man allra helst vill hitta: soldatmedaljongen.

De i närheten kommer gående. Jag lämnar över medaljongen till A och väntar nervöst medan han skruvar upp kapseln. I dess inre ligger ett litet skruttigt brunt papper. Vi inser att det kommer bli svårläst. "Vi försöker naturligtvis" säger A optimistiskt, men hoppet om identifiering som väcktes av den svarta kapseln börjar redan falna.

När vi återvänder till lägret och försöker få pappersremsan att öppna sig visar det sig mycket riktigt att det inte går. Tiden och skogen har svalt soldatens hemlighet. "Vi har ju skeden också" påminner mig A. Det tycks oss som att den är påskriven. Vi vänder och vrider och tittar på skaftet ur alla möjliga vinklar. Är det initialer, eller är det bara repor? Vad det än är så är det oläsligt.

Vi blir tvungna att begrava honom namnlös. Så nära men ändå inte! Den svarta bakelitkapseln som inte var till någon hjälp blir kvar hos mig, det kommer inte att komma några släktingar resande. Han går till evigheten utan namn, som en siffra i en osäker statistik, som en av ca 570 soldater som begravdes på Sinjavinohöjderna 6 maj 2011.

Jag mötte Lassie, eller jag menar Igor

Img_9561

Ni har kanske sett hans namn skymta förbi här förut, förra Ã¥rets stora ryska youtube-sensation Igor Rasterjajev. Med ett dragspel och en sÃ¥ng om skördetröskor tog han sig rakt in i mÃ¥nga ryska (och även en del svenska…) hjärtan. NÃ¥gongÃ¥ng i augusti small det till och videoklippet inspelat i ett rustikt kök pÃ¥ landsbygden utanför Volgograd som redan hade legat uppe ganska länge har visats lÃ¥ngt över en miljon gÃ¥nger och spridits i alla tänkbara sammanhang. Rasterjajevs släkt kommer frÃ¥n byn Rakovka i Volgogradlänet och han besjunger gärna det enkla livet där, själv är han dock en 30-Ã¥rig skÃ¥despelare frÃ¥n S:t Petersburg. Naturligtvis hörs det röster om att han inte är "äkta". Genomtänkt image eller ej sÃ¥ framstÃ¥r Igor som en vanlig hygglig grabb som hävdar att han inte hade en aning om vad youtube var när hans kompis (som filmade) la upp klippet där.

Själv föll jag pladask redan för sången om skördetröskorna, det är charmigt, begåvat och väldigt väldigt ryskt. Men det var med låten Georgievskaja Lentotjka som Igor tog sig inte bara in i mitt musikbibliotek utan även in i mitt fältarbete. I sången kopplas en resa på tåget i Leningradlänet samman med det organgesvarta band som flickan som sitter mitt emot bär, och de soldater som fortfarande ligger i skogarna som flyger förbi utanför fönstret. Några av de saknade soldaterna får röster, och texten visar väldigt tydligt på spänningen mellan det officiella idealiserade krigsminnet i Ryssland – symboliserat av det organgesvarta St Georgijbandet – och den grymma verkligheten där hundratusentals soldater ligger bortglömda skogarna runt St Petersburg. Det offentliga mantrat "Ingen är glömd, inget är glömt" kan tyckas djupt ironiskt. Föga förvånande har Igor Rasterjajev blivit enormt populär i sökförbandskretsar.

Därför är det kanske inte så konstigt att någon fick idén att ordna en konsert med Igor Rasterjajev under minnesvakten på Sinjavinohöjderna. Under veckorna inför Segerdagen 9 maj ordnas den allryssländska minnesvakten och Sinjavino är ett av de områden dit sökförband från hela Ryssland kommer. Arrangör för konserten är en man med politikerambitioner som verkar ha gjort sökförbanden till sitt medel att nå detta mål. Genom att framstå som dess beskyddare hoppas han nog kunna vinna patriotiska poäng. Alla verkar känna till honom sedan tidigare, ingen verkar gilla honom. Men det är heller ingen som tackar nej när han ordnar sponsring av bröd, konserver och andra matvaror. "Han försöker köpa oss, men vi är inte till salu" skrockar ledaren för mitt förband när vi stuvar in matvarorna i tältet. Och varken jag, eller någon av de andra från Ingrija som är på plats den 3 maj tackar nej till att åka och se Igor när han spelar på Sinjavinohöjderna. Vårt, och de flesta andra förbandens, läger är i Gajtolovo, en knapp mil från minnesmärket. Sagda politikerämne ordnar med transport. 

Det är en grå, kall och fuktig majeftermiddag. Men det regnar i alla fall inte. Det är inte en enormt stor publik som har samlats där på Sinjavinohöjderna, det är det inte. Det är ju mitt på eftermiddagen och många har prioriterat sökarbetet istället. Vi sitter där på kullarna, som egentligen inte alls är kullar utan utgrävda skyttegravar. Igor gör entré med sitt dragspel, och inleder med Russkaja doroga. Han gör precis det där enkla hyggliga intrycket där han sitter rejält påpälsad med sitt dragspel och en termos med te. Han spelar alla sina låtar, de är inte så många, och avslutar naturligtvis med Georgievskaja lentotjka. Han inleder den med att berätta om när han varit ute och grävt med sina kompisar, om sin babusjka som genomlevde belägringen, och säger att sången är "100 % leningradskaja". Mottagandet är högtidigt snarare än entusiastiskt, åskådarna reser sig en efter en. Jag spelar in en högst oprofessionell film på telefonen. (Produkterna från de mer professionella tv-teamen som var där har jag tyvärr inte lyckats lokalisera.)

[youtube http://www.youtube.com/watch?v=oPX4SXF03zY]

Sedan är hans egna sånger slut, han spelar några covers, sedan på begäran några av sina egna sånger igen och sedan fryser han så mycket om fingrarna att han inte kan spela mer. Istället tar alla chansen att fotograferas tillsammans med Igor och förse sig ur den kartong med skivor som han hade med sig. Så blir han ivägledd till ett läger bredvid där han kan värma sig vid elden, får prata med några journalister och sedan signerar han skivor. Expeditionsledaren Misja som är en vän av stora gester tar en skiva, snittar upp plasten med en enorm kniv medan han tittar på mig och säger att du måste ju få en signerad. Han banar väg genom de som samlats runt Rasterjajev och ber att få presentera Igor för något mycket ovanligt – En poiskovik från Sverige! Som med sina egna händer i går grävde fram en sovjetisk soldat! Inte bara Igor utan alla i närheten vänder sig om med ögon stora som tefat och tittar på utomjordingen (som själv gärna hade gömt sig någon stans). Vi skakar hand, och tillslut är jag nöjdare än jag riktigt vill erkänna med att få en skiva tillägnad "Iogana" (svenska namn är svårt). 

I Ingrijas läger har det spelats Rasterjajev sedan minnesvaktens första dag, men efter konserten hörs han verkligen överallt. Inte en bildörr öppnas utan det strömmar dragspel ur högtalarna. Det är nästan, men bara nästan, som att en viss mättnad börjar infinna sig…

Igor Rasterjajevs hemsida där man kan ladda ner skivan

Med blicken mot öster: Igor Rasterjajev och krigsminnet

Intervju med Igor Rasterjajev i Russkij reporter (på ryska)

Lindrig huliganism: Musiksöndag med Igor Rasterjajev

Charmigt lokal-tv "hemma hos"-reportage på inspelningsplatsen av Kombajnjory (på ryska)

I Maluksa skiner solen

[slideshow]

Nej, himlen gråter inte över de fallna soldaterna i Maluksa som den gjorde över de på Sinjavinohöjderna häromdagen. Det är i stället den vackraste majdag man kan tänka sig. Solen skiner, fåglarna kvittrar och en lagom frisk vårvind rufsar runt i tallarnas kronor intill minnesmärket. Begravningarna är avslutade, några sällskap dröjer sig kvar men lugnet har i stort sätt åter sänkt sig över platsen. I den nyligen grävda och övertäckta gropen intill har kvarlevorna av ca 300 soldater från andra världskriget fördelade på 38 träkistor överdragna med rött tyg sänkts ner. Kistorna stod nyss på vardera sidor av den centrala stjärnan på minnesmärket. Vid den stod soldater i givakt, och på en pall skyddad från solen av ett paraply satt en gammal man vid kistorna. Hans blick var fäst på en av dem, den som innehöll kvarlevorna av hans far – en av de få som man har lyckats identifiera. I handen håller han en tavla på vilken faderns dödsmedaljong är fastsatt, och även om jag inte kan se hans ansikte som är dolt bakom paraplyet så kan jag se hur händerna skakar. Han är gissningsvis i åttioårsåldern, gammal nog för att minnas både sin far och kriget.

I Maluksa skulle vi egentligen skulle begravt de soldater som hittats till höger om ”Dödens väg” under minnesvakten i Gajtolovo, men expeditionsledaren bestämde att alla ”vÃ¥ra” soldater skulle till Sinjavinohöjderna. Det är andra sökförband som har arbetat här. Hade jag kollat tidtabellen för hemvägen och inte bara till Maluksa sÃ¥ hade jag förmodligen inte Ã¥kt, det gÃ¥r nämligen inte ett enda tÃ¥g mellan 11.36 och 17.07. Men efter att ha köpt iste och susjki i den lokala affären Aljona som var välsorterad bara vad gällde vodka är jag ganska nöjd med att tillbringa nÃ¥gra extra timmar bland tallarna i solen. Minnesmärket i Maluksa är mindre och mer välordnat än det det lite röriga och hullerombulleraktiga pÃ¥ Sinjavinohöjderna. Det samma kan sägas om ceremonin, enklare men nästan mer formell. Ledare för expeditionen här är en bastant medelÃ¥lders kvinna frÃ¥n Novosibirsk som barskt kommenderar sina sökförbandsmedlemmar kring gravsättningen.

Det är nästan meditativt att se pÃ¥ när sökförbandet frÃ¥n Novosibirsk skottar igen graven. Trots att de jobbar frenetiskt och trots att de hela tiden byter av varandra tar det bortÃ¥t en timme att fylla igen gropen. Under den tiden har övriga kunnat förfriska sig med ”soldatgröt” (bovete med konserverat kött) och te, i fall de lyckades hitta nÃ¥gon mugg vill säga. För mat fanns det gott om, men nÃ¥got att äta eller dricka den ur var det sämre med. När graven är färdig läggs det ner blommor och ljus pÃ¥ den. Den gamla mannen som fÃ¥tt sin fars medaljong har även med sig sin son, de fyller en pÃ¥se med jord frÃ¥n graven. De har rest lÃ¥ngt för att vara med om sin fars och farfars begravning, nästan 70 Ã¥r efter att han dog. Vem vet om de fÃ¥r möjlighet att komma tillbaka?

När det hela är över gÃ¥r jag mot stationen, ur en trädgÃ¥rd hör jag hur spruckna gammelröster sjunger ”Katjusja” och ser hur de urgamla tanterna med blommiga sjaletter som satt pÃ¥ bänkarna pÃ¥ första raden under begravningen och berättade för varandra att de var med om hela kriget sitter runt ett bord uppdukat för sin egen minnesstund.

Nej, inte gråter himlen över några stupade soldater, lika lite som den gjorde det på Sinjavinohöjderna trots att regnet då öste ner. För även om det låter vackert för oss som står bredvid graven med nedböjt huvud, så är nog himlen fullständigt likgiltig till kvarlevorna där i kistorna. Den bryr sig lika lite som träden vars rötter med största säkerhet genomborrat några av de här framgrävda benen. Inte spelar det björken någon roll var ifrån den får sin näring. Och som en kamrat anmärker inför begravningarna på Sinjavinohöjderna att är det något som är sorgligt idag så är det alla de som ligger kvar där i skogen, på mossen, på fältet. Ännu inte begravda, förmodligen för evigt utan namn.

Det är det här man letar efter

En svart kapsel av bakelit, dödsmedaljongen med personuppgifter. Den som så få av soldaterna har, och som när man väl hittar den mycket väl kan vara tom. Min första, men om den lilla bruna pappersskrutte som låg i går att läsa återstår att se.

20110429537_1

Hört talas om Mga?

20110420492

Jag kan inte tänka mig något som ligger längre bort från Sydney än Mga. De glittrande havet, de dyra, välskötta husen. Trendiga kaféer med den ena mer fantastiska frukosten än den andra och vältränade barristor som excellerar i att göra fina små mönster i kaffet som är välrostat och noga utvalt. Solbrända, snygga människor som är måna om sin hälsa. Allt det där känns som en dröm när man kommer till Mga. Det enda som är sig likt är att kollektivtrafiken är värdelös.

Mga är vad som på ryska kallas posiolok gorodskogo tipaeller på ren svenska en håla, en järnvägsknut i Lenoblast en 5 mil sydöst om St Petersburg med ca 10 000 invånare. Järnvägen ger Mga viss strategisk betydelse och när tyskarna intog Mga 30 augusit 1941 var Leningrad i praktiken helt avskuret även om man officiellt räknar att belägringen började när befästningen Sjlisselburg (Nöteborg) föll en vecka senare. Det stod alltså hårda strider på den mark som nu tillhör Mgas administrativa område, och det är det som för mig dit.

Ingrijas visekommendör S ska Ã¥ka dit för att lämna papper och säkerställa underskrifter. ”Ska du inte följa med, du har väl inte varit i Mga?” undrar han. Att hÃ¥lla pÃ¥ med sökarbete innebär en för mig nästan obegriplig mängd byrÃ¥kratiska omständigheter. Och allt detta mÃ¥ste göras personligen. Följaktligen fÃ¥r han lägga en hel dag pÃ¥ att Ã¥ka till Mga. Om bussarna hade gÃ¥tt som de ska och vi inte hade behövt stÃ¥ tvÃ¥ och en halv timme pÃ¥ Ul. Dybenko och vänta sÃ¥ hade det naturligtvis gÃ¥tt lite snabbare, men även i den bästa av världar och med full effektivitet tar en sÃ¥dan tur honom 6-7 timmar. Tid han gärna fördriver med att berätta allt som är värt att veta och lite till om Mgas öde under kriget.

Till och med S som är den minst glamorösa person jag känner anmärker att Mga är en ganska sorglig syn. Mga är smutsigt, ruckligt och eländigt. Att det är april med allt vad det innebär av smutsiga snöhögar och nyframsmält skräp gör naturligtvis inget bättre. ”Det finns inte sÃ¥ mycket mer att göra här än att supa” säger S. Vi beser det lokala krigsminnesmärket och gÃ¥r en sväng medan vi väntar pÃ¥ tÃ¥get tillbaka. Man behöver inte komma särskilt lÃ¥ngt frÃ¥n St Petersburgs tjusiga centrum för att Ryssland ska se ganska annorlunda ut.

FÃ¥gelfabriken i Sinjavino

Img_8931

Det är knappt den syns i snön, ”fÃ¥gelfabriken Nord”, men det som nästan inte var nÃ¥gonting när jag första gÃ¥ngen traskade frÃ¥n hÃ¥llplatsen 8:e kilometern till minnesplatsen pÃ¥ Sinjavinohöjderna för ungefär 1,5 Ã¥r sedan har blivit till ett helt litet industrikomplex. ”De kommer att ta över hela Sinjavino” säger Jevgenij Vasiljevitj med en suck när han har den sista guidningen pÃ¥ Ingrijas traditionella februariskidtur över ett avsnitt av Leningradfronten vid tidigare nämnda hÃ¥llplats. Jag kände först inte riktigt igen mig när vi kom ut till stora vägen mellan Kirovsk och Mga frÃ¥n de smÃ¥ isiga vägarna genom sommarstugomrÃ¥dena. Har de flyttat hÃ¥llplatsen? frÃ¥gar jag lite förvirrat en av Ingrijas Ljosjor. Svaret är nej, de har flyttat pÃ¥ vägen. För det som senast jag gick här var en gropig grusväg är nu breddat, uträtat och asfalterat.

FÃ¥gelfabriken (vad heter det pÃ¥ svenska egentligen?) och Ingrija har följts Ã¥t under ett antal Ã¥r nu. Flera av förbandets medlemmar jobbade med att röja fältet där anläggningen nu byggs. För oavsett vad man har för skrupler mot att bygga ovanpÃ¥ ben, sÃ¥ är det nog än färre som vill bygga nÃ¥got ovanpÃ¥ gamla sprängämnen… Men även om vissa förtjänade sitt levebröd pÃ¥ att bereda marken för fabriken, sÃ¥ betraktas inte fabriken med nÃ¥gon större glädje. Den tar över och plÃ¥nar ut alla krigets spÃ¥r.

Vad ska man säga? Att fabriken förstör kulturhistoriskt värdefullt område? Den lite sorgliga byn Molotsovo här intill tar säkert hellre hundra fågelfabriker än bevarade slagfält. Och fast det är en smula olustigt att se något så ytterst prosaiskt resa sig på fältet där så många fick sätta livet till, så är ju faktiskt en av grunderna för sökförbandens arbete att slagfälten INTE är kyrkogårdar. Efter kriget återvände nästan ingen till vad som varit relativt välmående och tätbefolkade trakterna här på Sinjavinohöjderna, nästan 70 år senare så börjar dock de levande ta över från de döda.

Så vänder jag mig bort från fågelfabriken, tar en bild av det svarta metallträdet med ordet Sinjavino i kronan och blir tillsagd att komma och posera med Ljosja och Vadik innan vi tillryggalägger den sista kilometern i den smutsiga vägrenen till minnesplatsen där det finns lägereld, mat och te.

Längs Leningradfronten

[slideshow]

Nej, jag har ju inte rapporterat. Om hur det gick med min förfrysningsskräck och skidturen längs Leningradfronten 23 februari. Fy på mig. Jag skyller helt på Steve Jobs, eller vem det nu är som har tänkt ut att man måste ha en miljard adaptrar till min kära dator. Och kanske lite på mig själv som hade tappat bort den adapter jag behövde att kunna föra över bilder från kameran till datorn. Och på Nokia, för vad är det för mening med att lära sig hur man ska kunna maila bloggposter från telefonen under dagens gång när eländet förfryser på två röda sekunder?

Nåväl. Det gick bra, solen sken, det var inte mer än -15 och så länge man åkte frös man inte ett dugg. Jag fick till och med ta av balaklavan efter ett tag. Jag kände ett visst obehag när vi skulle skida på Neva, som hade en ränna med öppet vatten i mitten, men där nära stranden där vi höll oss var nog isen tjock och bra. Det var för övrigt dagens bästa skidunderlag. Annars åkte vi ganska mycket på isiga vägar där spark hade känts som ett betydligt rimligare transportmedel. Det kändes rejält i benen när vi äntligen nådde minnesmärket på Sinjavinohöjderna.

På skidor längs Volchovfronten

I gÃ¥r var det dags för en av Ingrijas Ã¥rliga höjdpunkter: Lyzjnyj pochod! Skidturen längs ett avsnitt av Volchovfronten som hÃ¥lls i anslutning till 27 januari, det datum dÃ¥ belägringen slutligen upphävdes 1944. Turen gÃ¥r frÃ¥n pendeltÃ¥gsstationen Apraksin till minnesplatsen pÃ¥ Sinjavinohöjderna.  De Ingrijamedlemmar som inte följer med bör ha en bra ursäkt. Att man inte kan Ã¥ka skidor duger inte, eller att man inte har nÃ¥gra – det finns alltid nÃ¥gon man kan lÃ¥na av. Och G som Ã¥kt pÃ¥ danstävling istället lär fÃ¥ sina fiskar varma… Följaktligen är det mer än en ingrits som pÃ¥ ovana ben stapplat sig igenom de 15 kilometerna genom Ã¥ren.  Turen riktar sig främst till studenter pÃ¥ statsuniversitetet, men är öppen för alla som vill. Därför bestämmer sig mina kompisar M, D och A att det är ett utmärkt tillfälle att bekanta sig med de trakter och människor som jag umgÃ¥tts mycket med det senaste Ã¥ret.

Just Tortolovo där den ”egentliga” turen börjar är dock ny mark för mig. Förbandets kommendör Jevgenij Vasiljevitj, tillika docent i historia och föreläsare pÃ¥ statsuniversitetet, tar till orda och hälsar alla välkomna. Av Tortolovo finns just inget kvar, förutom ett minnesmärke. En gÃ¥ng fanns det 33 gÃ¥rdar i byn, men allt förstördes under kriget. EfterÃ¥t Ã¥tervände ingen. Det finns främst tvÃ¥ skäl till detta: för det första var det minerat, och för det andra var det en sÃ¥ stor mängd mänskliga kvarlevor överallt. Slagfälten längs Volchovfronten som vi ska färdas över sÃ¥g nÃ¥gra av hela andra världskrigets blodigaste strider. Lokalbefolkningen ”evakuerades” av tyskarna till koncentrationsläger, det fanns ett sÃ¥dant t.ex. i närbelägna Mga, eller sköts. NÃ¥gra hundra meter längre bort finns ett litet kors, det är till minne av tre bröder som sköts av tyskarna 1941. Den yngste var född 1938. Förmodligen gissar Jevgenij Vasiljevitj var skälet att minstingen grät pÃ¥ nätterna och störde tyskarna när de skulle sova.

Vägen frÃ¥n Tortolovo till Sinjavionohöjderna är kantad av minnesmärken. Stora och smÃ¥. Vid alla större stannar vi. Jevgenij Vasiljevitj berättar nÃ¥got, och sÃ¥ skjuts det salut (smällare) och läggs ned (plast)blommor. Och sÃ¥ ropar alla uraa! Ibland tycks det mig som att vi knappt rör oss framÃ¥t, sÃ¥ tätt stÃ¥r minnesmärkena. ”Nu är det vinter sÃ¥ det syns inte eftersom snön är djup” säger Jevgenij Vasiljevitj ”men det som tycks er vara gropar och raviner och smÃ¥ kullar är inte naturliga formationer, det är skyttegravar och granatdetonationer.” Krigets spÃ¥r är väl synliga i landskapet.

Det gÃ¥r lÃ¥ngsamt framÃ¥t i djup snö, ibland stÃ¥r vi mest i kö pÃ¥ ett lÃ¥ngt led. Och den som gÃ¥r längst fram jobbar sig rejält svettig. Men tillslut kommer vi fram till Sinjavinohöjderna där de som utsetts att sitta ”v tylu” har elden igÃ¥ng och serverar rykande het soppa. Turen avslutas pÃ¥ minnesplatsen. Där blÃ¥ser det som alltid, vindarna tar fart frÃ¥n nordpolen (nästan…) och kommer farande ner över Ladoga, snön yr och att försöka höra nÃ¥got av Jevgenij Vasiljevitjs sista föreläsning är sÃ¥ gÃ¥tt som omöjligt. Men det läggs nÃ¥gra sista blommor, det skjuts en sista salut och hurras en sista gÃ¥ng. Sen packar vi in skidorna och oss själva den väntande bussen och far tillbaka mot stan, och frÃ¥n bussens bakersta rader stäms det upp i den ena krigssÃ¥ngen efter den andra.