Från en 70-årsfest

”Segerdagen kommer att förändras” säger D. Klockan är ungefär halv elva på segerdagskvällen, röken från fyrverkerierna har skingrats och Lenintorget börjar tömmas på folk. Det är en liten brokig samling Ingritsy som dröjer sig kvar i parken där Lenin står och håller i sin rock. S. som fortfarande går i skolan, V. – chaufför och mer än dubbelt så gammal, kemistudenten A. i sin 40-talsuniform som människor ständigt vill bli fotade tillsammans med, N. som kommer direkt från jobbet. Och så D., kemist, universitetslärare och en gång i tiden Ingrijas första medlem.

”De veteraner jag har sett idag kan räknas på ena handens fingrar” fortsätter D. ”Vi gick runt förut och letade efter någon vi skulle kunna gratulera. Det här är sista jubileet som det alls kommer att finnas några kvar. Om fem år finns det inga veteraner. Vad kommer finnas kvar då? Bara festande, inget verkligt minne.”

”Men veteranernas barn då?” invänder någon. ”De finns ju kvar.” D. framhärdar i att det inte är samma sak. Ni håller kanske inte med mig, lägger han till, men segerdagen kommer att förändras.

Tidigare på dagen har vi alla deltagit i Bessmertnyj polk (odödliga regimentet), en parad längs S:t Petersburgs huvudgata Nevskij prospekt med krigstida porträtt. Vi har gått och stått och väntat (och väntat och väntat) och är trötta, frusna och hungriga. Det var massor, massor, massor med folk i paraden. Överallt på stan har man sett de här porträtten. Den som vill kan delta i Bessmertnyj polk, och vissa fotoaffärer har bidragit med att trycka upp gratis plakat. De flesta bär på någon släkting, men Ingrija har gjort plakat på de soldater de har hittat, identifierat och inte bara fått namn utan även bild till. Det är 21 plakat, på vissa är det bilder på två soldater. Alla tittar på porträtten, vem har du? Ja, det var han som vi hittade där och där. ”Det där ansiktet känner jag igen!” säger Vovka när han får syn på mitt plakat med Konstantin Savelevitj Napadajlov.

”Honom hittade vi på Sinjavinofältet, nära det blå lilla huset. Det måste ha varit 2008. Hans son kom hit, han var redan i 90-årsåldern. Han bodde långt härifrån, i Sibirien någonstans. Jag visade honom runt, visade var vi hittade hans pappa, var han är begraven. När jag följde honom till tåget ville han ge mig pengar, jag avböjde, men när han gick på tåget skakade vi hand och samtidigt som tågdörren stängdes såg jag att han tryckt in en 500-rubel sedel i handen på mig.”

Bessmertnyj polk genomförs på många håll i Ryssland. Och trots löftet om odödlighet i aktionens namn visar den ju tydligt på just det omvända. Även de som överlevde kriget var i högsta grad dödliga. För tio år sedan paraderade veteranerna själva längs Nevskij prospekt, i år är det andra som bär deras porträtt.

Segerdagen förändras. Kriget blir mer myt och mindre levd erfarenhet. Segerdagen har alltid delvis varit statspropaganda, men också något väldigt väldigt genuint och personligt. Krigets plågsamma verklighet har fortfarande varit påtaglig. Men när snart den sista veteranen är begraven, hur blir det då?

 

Ett sidoprojekt börjar ta form

I slutet av 2009 var jag på en utbytesvistelse på University of Western Sydney. Under en presentation av mitt avhandlingsarbete där sa en av de närvarande forskarna att hon tyckte att det vore utmärkt dokumentärfilmsmaterial. Flera på den institutionen, precis som på min institution hemma, jobbade med konstnärliga gestaltningsprojekt och inte bara traditionell forskning. Jag har alltid tyckt om att fotografera, men hade aldrig haft en tanke på att jobba med film. Men tanken väcktes där och då, och när jag kom hem lånade jag en handbok om etnografisk film och funderade vidare. Våren 2010 sökte – och fick! – jag ett stipendium för att göra film om sökandet efter saknade soldater i Ryssland.

Det var dock inte förrän ett drygt Ã¥r senare som arbetet verkligen tog fart när jag började gÃ¥ kursen ”Working with the real” om dokumentärfilmsskapande som en av mina kollegor hÃ¥ller i. Bland de trevliga människor jag lärde känna genom den fanns Elin Bennett, som blev intresserad av att vara med och jobba med mitt projekt. Eftersom Elin hade betydligt mer filmerfarenhet än undertecknad, gjorde det att projektet plötsligt kändes genomförbart.

Det är alltså två år sedan. Vi har under den tiden filmat och klippt och funderat och skrivit och det är mycket arbete kvar. Vi får trösta oss med att dokumentärfilmer tar tid för fler än oss. Men häromdagen testvisades en nästan färdig 15-minutersfilm för publik inom ramen för Eastwoodpremiären i största salongen på Cnema i Norrköping. Att se det du gjort i en riktig biosalong på det sättet fick det att kännas mer verkligt och påtagligt. Det finns i alla fall någonting nu.

Elin filmar

Filmen bygger på material filmat under vårens minnesvakt på Sinjavinohöjderna i april-maj 2012. Vi hoppas bland annat kunna använda den för att söka pengar för att utvidga projektet till en långfilm.

Kartor är farligare än du tror

Kartash_it

När jag skulle åka ut och träffa sökförbandet Ingrija för första gångentänkte jag förbereda mig genom att köpa en karta över området. Jag skulle ju trots att gå över och försöka hitta på för mig okända marker. Försöken hade dock ingen större framgång, jag hittade kartor över Leningradlänet men ingen som var tillräckligt detaljerad för att vara till någon större hjälp. Nu, när jag har varit ute där i markerna ganska mycket har jag ofta reflekterat över att det inte används några kartor i sökarbetet, eller att de få kartor som används är väldigt dåliga, kopierade, handritade och inte särskilt detaljerade. Uppväxt i ett Sverige där man med jämna mellanrum tvingades ut i skogen med karta och kompass för orientering har detta tyckts mig vara en konstig brist. Vid flera tillfällen har jag frågat om kartornas frånvaro, och fått svaret att det finns inga.

En kollega från Litauen har också bekräftat att det inte fanns detaljerade kartor tillgängliga i Sovjetunionen, men nu har jag äntligen fått lite fylligare kunskap om det hela, från Thomas Boréns avhandling om Petersburgsförorten Ligovo (där för övrigt min kompis D:s farmorbor) där just kartor är ämnet för ett kapitel. Kartor omgärdades av samma säkerhetstänkande som det mesta i Sovjetunionen och var antingen sekretessbelagda, förvrängda eller i mycket liten skala. Det var till och med svårt att få tag på de förvrängda stadskartor som fanns, där vissa hus och gator kanske var borttagna, eller flyttade på, eller där vägar som inte fanns var tillagda.

De riktiga kartor som fanns var var inlåsta och bevakade av KGB. Även geografistudenter och forskare kunde ha svårt att få tillgång till dem. På Universitetet i Tartu undervisade man inte ens i kartografi på geografiinstitutionen. Det fanns ju ändå ingen efterfrågan på kartografer. De kartor som fanns över Sovjetunionen utelämnade hemliga städer, förvrängde avstånden och flyttade sjöar. Topografiska kartor började inte släppas till allmänheten förrän 1989, men fortfarande runt millennieskiftet då Borén gör fältarbete till sin avhandling är falska kartor i omlopp. Han hittar kartor som ger en mycket märklig bild av förorten Ligovo, och berättar en anekdot om hur han hamnade längst ut på Vasilijön med en karta som inte alls stämde med vad han såg omkring sig.

Även i västvärlden var kartor förr begränsade, det var inte meningen att vanligt folk skulle ha den här typen av kunskap om hur världen sÃ¥g ut. SÃ¥ var fallet även i Tsarryssland, men föreställningarna om kartors potentiella farlighet levde alltsÃ¥ kvar och förstärktes under Sovjettiden. Till och med mer än 20 Ã¥r efter Sovjetunionens fall är det alltsÃ¥ fortfarande brist pÃ¥ detaljerade kartor, särskilt utanför storstadsomrÃ¥dena. Och orientering utsätts de nog inte sÃ¥ ofta för i de ryska skolorna…

—————
Thomas Boréns avhandling Meeting-places of transformation är tillgänglig i fulltext här:  http://www.avhandlingar.se/avhandling/d44a51a4f7/

Som illustration har jag valt den mest detaljerade krigstida karta över Sinjavinohöjderna som jag sett. Och jag har bara sett den så här, lösryckt från sitt sammanhang. Så jag vet faktiskt inte varifrån den kommer.

Skedskaftet och de namnlösa

P1020088

Misja vänder och vrider pÃ¥ skedskaftet. Det är den 5 november, vi är i trakten av Tortolovo i Leningradlänet och solen har precis brutit igenom förmiddagens kompakta molntäcke. ”Det är inte bara en sked” säger han. ”Skaftet är inte trasigt, det är nogsamt och medvetet avskuret.” Han visar fram snittytan och vi instämmer i hans bedömning. Det föredetta skedskaftet har ett namn inristat, i änden är det fäst en rengöringskedja till en gevärspipa. Det är en egentillverkad dödsmedaljong, ett föremÃ¥l ämnat att kunna identifiera dess bärare. De svarta bakelitkapslarna som var Röda arméns standard slutade av en ännu okänd anledning att delas ut redan 1942, dessutom sÃ¥ var det även tidigare bara vissa som fick. De allra flesta av de sovjetiska soldaterna var därför utan nÃ¥got beständigt som kan användas för att identifiera dem efter döden. MÃ¥nga försökte tillverka sina egna medaljonger, av utsnidade träbitar, tomhylsor eller som här, skedskaft. Tyvärr har de bevarats dÃ¥ligt.

Att soldaterna som dog för Sovjetunionen inte ens förseddes med något som kunde identifiera dem efter att de gjort den slutgiltiga uppoffringen för fosterlandet säger så mycket om regimens inställning till människoliv (och organisationen, eller kanske bristen på sådan, inom Röda armén). Istället tillverkade de sina egna identifikationsmedaljonger, men eftersom staten inte heller tog sitt ansvar för att ta om hand kropparna efter kriget så hann dessa hemmagjorda medaljonger förstöras och bärarna förblir trots sina ansträngningar namnlösa.

Och skedskaftet som vi vänder och vrider på där i Tortolovo och sen tillbaka på universitetet, som det gnuggas på och som inspekteras genom förstoringsglas, det tänker inte låta sig läsas bra nog för att tillverkaren ska kunna identifieras. Det återstår bara att stoppa in det i vitrinerna bland de andra hemmagjorda och oläsbara medaljongerna i Ingrijas lilla museum.

Politrukens glasögon

P1010633Vi kallar honom vår intelligent, eller politruk. Det ligger nämligen glasögon där i gropen. Och glasögon var det inte vem som helst i röda armén som hade. Det är min tredje dag i samma grop och jag börjar bli rätt less. Grävandet har gått långsamt, kvarlevorna är i dåligt skick och man måste gräva långsamt och försiktigt men jag har fått fram minst två soldater. Min grävkamrat denna morgon har just återvänt från några dagars jobb i stan och bestämmer sig för hjälpa mig. Han börjar gräva åt det håll dit jag ännu inte hunnit och det är han som stöter på glasögonen. Jag inspekterar dem fascinerat och muttrar något om att det var då tusan att han skulle komma hit och hitta de intressantaste sakerna innan jag hunnit dit.

”Om det är en politruk ska han absolut ha en penna ocksÃ¥” konstaterar sällskapet och hittar snart en nästan helt förmultnad blyertspenna, fast stiftet är helt och välbevarat, och ett suddgummi. Det finns rester av vad som verkar ha varit en portmonnä innehÃ¥llande 25 kopek. Jämfört med de tvÃ¥ soldater jag tidigare grävt fram ur gropen är det storartade fynd i all sin blygsamhet. En knycklig mugg tycks har varit deras samlade egendom. Och bältesspännen. De har faktiskt inte ens kängor, nÃ¥gon av dem, men vi hittar vad som kan vara rester av valenki– filtstövlar. Barfotasoldater dog ofta om vintern. BÃ¥de valenki och vanliga stövlar var eftertraktade och omhändertogs ofta av de levande. Kängor var inte alls lika attraktiva.

Vad gjorde politrukerna egentligen? frÃ¥gar jag. Att en politruk var en politisk kommissarie, del av den politiska delen av den dubbla befälsstrukturen, visste jag ju. (Ordet är sammansatt av polit för politisk och rukför rukovoditel – handledare.) Men vad gjorde de egentligen, läste Lenins skrifter för soldaterna? ”Väldigt olika” blir svaret. En del gjorde kanske det, andra deltog fullt ut i striderna. Det fanns tre grader av politruker och sedan även högre politiska befäl. En politisk motsvarighet för varje militär grad.

Glasen i glasögonen är hela, men bÃ¥garna har lossnat och gÃ¥tt sönder. Det är ovanligt med glasögon fÃ¥r jag än en gÃ¥ng förklarat för mig, min kamrat tycker fynden är väl blygsamma. Inte ens en medaljong finns det. Jag rycker pÃ¥ axlarna, nog för att medaljonger är vanligare än glasögon men det är inte sÃ¥ ofta man hittar dem heller. Glasögon, penna, suddgummi och 25 kopek… Men för vÃ¥r politruk har nog jordiska egendomar sedan länge slutat att spela nÃ¥gon roll.

FÃ¥r det lov att vara lite tjifirjok?

Tillbaka i civilisationen på Prospekt Statjek sitter jag med frukostteet, bryggt på de lyxiga blad jag hade med mig till M och D i present. Och det känns, måste jag säga, nästan overkligt sofistikerat efter tillvaron i träsket där tjifir allt som oftast är det enda som står till buds.

Ett av de tydligaste resultaten av mitt umgänge med Ingrija är mängden slang och jargong jag lyckats lära mig. Nog för att jag ännu har mycket kvar att lära på detta område, men jag började ju nära nog från noll när jag första gången ankom Sinjavinohöjderna. På kurser i ryska lär man sig tala fint och kultiverat, men det är det ju ingen annan som gör sådär i vardagslag så i början satt jag som ett fån och fattade typ ingenting. Det första ordet jag snappade upp var nog govnó – det byter skit och har en något grövre klang på ryska än svenska. Tillbringar man dagarna kravlande runt i smuts och gyttja är det dock en omistlig del av ordförrådet.

Det tog inte heller lÃ¥ng tid innan jag förstod att det inte kefir folk hade i Ã¥tanke när det pratades om tjifír, särskilt som det gärna yttrades när nÃ¥gon tagit en klunk te som Ã¥tföljdes av en grimas och kommentarer i stil med ”det här är inte te längre, det är tjifir”. Tjifir är ett ord och en dryck med fängelsebakgrund. Det är enkelt uttryckt absurt starkt te som ger viss rusverkan och smakar apa.

Som minnesgoda läsare vet, så dricker äkta ryssar bara te, och i Ingrija tillagas det på följande sätt: En spann med vatten kokas upp över öppen eld. Detta ger vattnet en lätt touch av rök, vi kan kalla det lapsang light. Vattnet kommer dessutom allt som oftast direkt från Svartån och har därför även en mild smak av mosse. Till detta vatten tillsätter du sedan en stor mängd teblad. Efter en incident förra våren då en deltagare faktiskt blev förgiftad av stora mängder väl starkt te så har dock till och med N insett att man inte behöver hälla i ett helt paket. Sedan får detta dra tills bladen sjunkit till botten. Så långt är allt väl: starkt svart te med en lätt ton av rök och mosse.

Problemen börjar när du betänker att du nu har bryggt ca 7 liter te och att det kanske är 5-10 personer som ska dela på detta. Allt går således inte åt. Om du dessutom lägger till att det alltid är brist på vatten samt att det tar lång tid att koka upp vatten över öppen eld så finns det ju bara en naturligt lösning på problemet. Man värmer på och dricker resterna. Och voila! Tjifir.

Om teet frÃ¥n början var bryggt pÃ¥ storbladigt te är den numera närmast kolsvarta smörjan fortfarande relativt drickbar, om det däremot är sÃ¥ att nÃ¥gon tanklöst nog använt te med brutna blad… Men nöden har ingen lag och med lite grimaser slinker även det ner. Vi befinner oss ju dock i diminutivens förlovade land, och Ryssland vore ju inte Ryssland om inte även illasmakande drycker fick en kärleksfull benämning. SÃ¥ bli därför inte förvÃ¥nad om du hör nÃ¥gon frÃ¥ga om det finns lite tjifirjok.

Den stora smällen

Jag tror knappt jag hört ett kusligare ljud än det från tryckvågen efter detonation när den med ett dovt susande rör det sig genom skogarna runt Gajtolovo. Smällen var i sig själv illa nog, det krävs kraft för att generera sådana efterdyningar, men tryckvågen; det är något nästan spöklikt över den när den viner i julinatten.

Vi var mer eller mindre beredda på att det skulle sprängas. Tidigare på kvällen var M och jag på väg för att hämta nya deltagare till minnesvakten vid tåget. Vi såg att några bilar från MTjS (ministeriet för extraordinära situationer) stod uppställda på fältet, och några kilometer längre ner längs vägen mötte vi en av Ingrijas polisbekanta som bekräftar M:s misstanke om att det ska sprängas. Sappörerna samlas.

Markerna här kring Sinjavinohöjderna är inte bara tydligt märkta av kriget med skyttegravar, taggtråd och granatkratrar. Överallt ligger diverse odetonerade otäckheter som fortfarande kan ställa till det. Sådana har poiskoviki inte rätt att hantera. Istället ska man tillkalla sappörer som kommer och tar om hand och detonerar under ordnade former. De dyker upp ibland och inspekterar, som den här Stas som vi möter på vägen. Eller hans kollega ”Djadja Vova” som ringer sen på natten för att höra hur vi klarade smällen. Men, säger M cyniskt, ofta har de ingen lust att ta sig långt ut i skogen för att hämta grejer. Till och med när de grävde i den där trädgården i Otradnoje (och hittade 40-talet soldater i kökslandet!) så dröjde det månader innan sappörerna dök upp. Och där, mitt i samhället, utgjorde naturligtvis de framgrävda granterna en verklig fara. Här ute på mossen är de potentiella skadeverkningarna mer begränsade. Ammunitionen är dessutom blöt när man gräver fram den, och det gäller att lägga den så att den fortsätter att vara det, ner i en vattenfylld krater eller så.

Men ofarligt är det naturligtvis inte. Olyckor händer då och då. En dag stöter vi på en minnesplackett i skogen. Den markerar inte, som de brukar göra, platsen där en soldat som kunnat identifieras har hittats. Istället är den tillägnad ”två kamrater”, som för åtta år sedan omkom i en olycka med en mina. De ständiga förmaningarna om att vara försiktig ska alltså tas på största allvar, även om det är otroligt att du oavsiktligt lyckas skapa det tryck som krävs för att något ska gå av.

MtjS spränger på natten för att det ska vara så lite folk i rörelse som möjligt. Så att det inte vandrar in några intet ont anande bärplockare eller svampletare. När jag sitter där runt lägerelden och hör explosionens kusliga efterdyningar tycker jag mig för ett kort ögonblick att ha fått en liten liten aning om hur det kändes att sitta här då, under de där åren då allt det här eländet härrör från. På den tiden då skogarna var fulla av betydligt farligare faror än myggor, huggormar och rostiga granater.

————–

Den som inte har läst tidigare inlägg om Ingrija och sökrörelsen kan få en bakgrund under fliken saknade soldater.

Den öde lägerstaden

P1000832

De packar ihop lägret nu. Bär alla tunga saker de 460 meterna till planen dit lastbilen kan komma fram. Jag kan nästan höra G klaga, fast jag är långt därifrån… De är bara fem, det blir många rundor per person. Fast de har försökt skicka tillbaka allt som som inte är absolut nödvändigt med de som åkt tidigare. Det kommer att vara tungt, men prognosen säger att det bara är knappa tjugo grader och mulet i Kirovdistriktet vilket är klart att föredra mot de trettio och strålande sol som vi bar dit alla sakerna i.

Sommarens minnesvakt har precis som vårens varit i Gajtolovo. Riktigt varför vi skulle just dit igen är det ingen mer än chefen som förstår. Men hans vice-kommendörer fattar ett beslut när de är på rekognoceringstur några dagar innan vaktens början: vi ska inte ställa upp lägret där vi hade det i våras utan använda Vjatkas gamla lägerplats. Den ligger lite längre in i skogen längs stigen, men det extra bärandet kompenseras tycker de av att lägerplatsen redan är i ordning: det finns uppbyggt kök, zemljanki (typ utgrävda jordhus) och brygga ner till vattnet. Dessutom är tillgången på ved god, det skuggigare läget är bra om det blir varmt och man är inte precis i närheten av vägen och de mer eller mindre skumma typer som kan dra fram där.

Vi anländer efter en skumpig färd i lastbilen. Lastar ur, och börjar bära saker mot lägerplatsen. Allt är så förändrat med manshögt gräs att jag knappt känner igen mig trots att jag gått längs den här stigen otaliga gånger. Det tycks mig längre än jag minns, och när vi når lägret får jag nästan känslan av att ha hittat en ruinstad i djungeln. Det är svårt att tänka sig att det är mindre än två månader sedan platsen senast var i bruk.

Jag tänker tillbaka på Gajtolovo i månadsskiftet april/maj. När Vjatkas stora läger var här: de var över 50 personer ända från Vjatka. Och tillsammans med dem stod det lilla förbandet från Kingisepp, och precis bredvid expeditionschefens förband från Petersburg. Där på andra sidan Svartån hade Severodvinsk sitt läger, det är inte direkt nära från Archangelsklänet heller. Och bredvid oss därborta vid vägen stod de än mer avlägsna Tjeljabinsk och Tambov. Alla kommer de resande långt bortifrån för att under två veckor leta efter saknade soldater i Sinjavinoområdet. Precis som soldaterna själva kom från hela forna Sovjetunionen. De sparar hela året berättar expeditionschefen. Varje burk tusjtjenka (konserverat kött) är beräknad, det finns inga marginaler. Många har med sig ungdomar. Sökrörelsen ser "patriotisk fostran" som en av sina viktigare uppgifter.

En hel liten sökförbandsstad var det i våras, med en ständig rörelse av folk. Men nu är vi ensamma. De upptrampade lerigpölarna till stigar har torkat och rimfrosten på tältet om morgonen känns avlägsen där vi svettas i hettan. Svartån har sjunkit undan som hon gör om sommaren. Från sista steget på Vjatkas brygga är det fortfarande långt ner till vattnet, vi får lägga till två steg. Vattnet i mittfåran är bara knädjupt, färgen på åns vatten kan ni nog gissa från namnet, men ett dopp när lägret är rest är nästan overkligt uppfriskande.

Två veckor senare ger sig alltså också Ingrija av. Sommarvakten har inte alls varit lika framgångsrik som våren, det är bara ett tiotal soldater som hittats. Skogarna lämnas åt myggen, bromsarna och ormarna. Vjatkas läger får stå och förfalla till nästa vår, då under två veckor sökförbandsstaden åter växer upp runt Gajtolovo.

Smultronställen

P1000536

Jag har aldrig sett sÃ¥ mycket smultron som i skogarna runt Gajtolovo/Sinjavinohöjderna. Eller sÃ¥ stora. Bredvid stigen längs SvartÃ¥ns östra strand lyser marken ibland alldeles röd, det gÃ¥r bara inte att gÃ¥ förbi och har man väl stannat kommer man aldrig därifrÃ¥n… Innan hon ska lämna minnesvakten ger sig Jana ut med nÃ¥gra vattendunkar hon kapat toppen pÃ¥ och plockar smultron, hon är borta hela dagen och kommer tillbaka med sÃ¥ mycket smultron att vi undrar hur hon ska kunna bära det.  Det är minst 10 kg. "Till mormor". Tur att hon ska fÃ¥ skjuts till Kirovsk och inte ska gÃ¥ de 6 kilometerna längs elledningarna till hÃ¥llplatsen.

Men i dess överförda betydelse är Gajtolovo/Sinjavinohöjderna långt ifrån något smultronställe. Dels finns det gott om andra varelser som vill hindra dig från att njuta av smultronen. Myggen naturligtvis, och hästflugorna, och bromsarna. Även de finns i större mängd än vad jag sett någon annanstans. Den ryska myggmedelssprayen – den som får oss att hosta och fnysa och rynka näsan och som säkert innehåller något gift som är förbjudet här men som i alla fall gör vistelsen i skogen något sånär uthärdlig – går åt i en rasande fart. (Förra året hade jag med svenskt myggmedel: helt meningslöst). Ja, och så betydligt fler än vad jag är vad vid är ju även huggormarna. Jevgenij Vasiljevitj förmanar oss varje morgon: och så ser ni upp för huggormar. "De tycker särskilt om öppna soliga ställen – sådana där smultronen växer" säger han och spänner ögonen i oss. "Stoppa inte ner fingrarna hur som helst!" Någon av oss ser en orm varje dag, och jag är tacksam över att den ormfobi jag haft sedan barndomen numera är spårlöst försvunnen. (En dag för några år sedan var den bara borta, skumt men skönt.)

Det ska tydligen finnas ännu mer smultron på Nevskij Pjatatjok. Jag vet inte om smultronen speciellt attraheras av ställen där det stod hårda strider. Får de precis som träden sin näring från de döda soldaterna? Är kanske all rost gynnsam för den röda färgen? Är det kanske så att den terräng som kriget skapade passar smultronen bra? Eller är det kanske bara en slump?

Hemma igen hos föräldrarna i en annan skog, lik men ändå olik, funderar jag på att gå en smultronrunda. Tveklöst kommer fångsten att kännas futtig i jämförelse, men eftersom myggorna, bromsarna och huggormarna också är betydligt färre – och de döda soldaterna och rostiga sprängämnena saknas helt – så är ändå de västgötska smultronställena mer njutbara.

”Nu är du känd i hela Ryssland!”

Sent i gÃ¥r kväll fÃ¥r jag ett exalterat meddelande frÃ¥n D: ”Du har säkert redan fÃ¥tt länken frÃ¥n dina kollegor i Ingrija. Jevgenij Vasiljevitj var pÃ¥ Echo Peterburga i dag och nu är du känd i hela Ryssland! Du mÃ¥ste lyssna!”Fnissade tänker jag att D nog överskattar Echo Peterburgs räckvidd. Men blir nyfiken sÃ¥klart, men inte helt förvÃ¥nad. Jevgenij Vasiljevitj gillar att prata om mig – ibland känner jag mig som Ingrijas maskot – och han gör en del medieframträdanden. Dessa är mumma för kulturforskaren i mig, fina ”metadata” där jag med intresse kan analysera hur han vill framställa verksamheten. Delvis är den bilden naturligtvis annorlunda än den innifrÃ¥nbild som jag hÃ¥ller pÃ¥ att bygga upp. Dessutom kan journalister och lyssnare ställa frÃ¥gor som jag inte skulle tänka pÃ¥ att göra.

Det är med anledningen av 70-årsdagen av krigsstarten Jevgenij Vasiljevitj blivit inbjuden till radion, det går att höra hela intervjun som är en dryg halvtimme på länken ovan. Han berättar om sökarbetet, om de 2071 soldater som Ingrija hittat sedan starten för 11 år sedan. Om alla soldater som ligger kvar på fälten och som man mänskligt att döma aldrig kommer att hitta eftersom arbetet började alldeles för sent. Säger att hade man börjat för 50 år sedan så hade man kanske varit klara nu säger han. Han berättar om Anatolij Nikolajevitj som röjde minor på Sinjavniofältet på 1970-talet då de bara lämnade kvarlevorna. Det fanns inga order om att begrava de stupade.

De pratar om historieskrivning, Jevgenj Vasiljevitj tar upp det han menar är falsifiering av historien och svartmålning av det sovjetiska kriget. (Han skulle inte känna igen sig i den västerländska rapporteringen om hur Sovjetunionen skönmålas i dagens Ryssland.) De pratar om de enorma sovjetiska förlusterna. Om hur stora de egentligen var, vilket vi nog aldrig med säkerhet kommer att kunna säga.

Ja, och sÃ¥ pratar han ju om mig. Av nÃ¥gon anledning uttalar han mitt namn pÃ¥ ett helt annat sätt än han brukar. Berättar om hur förvÃ¥nad han var när jag dök upp, och hur ännu mer förvÃ¥nad han blev när jag stannade kvar. Och kom tillbaka. Att jag har blivit en ”neplochoj poiskovik” (inte sÃ¥ dÃ¥lig sökare).  Han säger att jag berättat om deras verksamhet i Sverige, skrivit artiklar till universitets tidning och tillskriver mig av bara farten felaktigt att ha hittat soldaten Ljosja med skeden. Jag kan nästan höra Vovkas indignerade protester.

Han pratar nu inte bara om mig. Han lyfter fram alla utländska kontakter Ingrija har. Engelska Katarina som skriver på en skönlitterär bok, tyskarna som var där i somras och några belgare som tydligen ska dyka upp och göra ett reportage om den ryska själen. För Jevgenij Vasiljevitj är det viktigt att synas. Jag vet att han lyfter fram mig och de andra utländska kontakterna för att visa att till och med i utlandet förstår man att det här är viktigt! Uppmärksamheten utifrån blir ett bevis för sakens rättfärdighet. Och så kan han passa på att ge en känga till den ryssländska staten och bristen på understöd därifrån.