Ett sidoprojekt börjar ta form

I slutet av 2009 var jag på en utbytesvistelse på University of Western Sydney. Under en presentation av mitt avhandlingsarbete där sa en av de närvarande forskarna att hon tyckte att det vore utmärkt dokumentärfilmsmaterial. Flera på den institutionen, precis som på min institution hemma, jobbade med konstnärliga gestaltningsprojekt och inte bara traditionell forskning. Jag har alltid tyckt om att fotografera, men hade aldrig haft en tanke på att jobba med film. Men tanken väcktes där och då, och när jag kom hem lånade jag en handbok om etnografisk film och funderade vidare. Våren 2010 sökte – och fick! – jag ett stipendium för att göra film om sökandet efter saknade soldater i Ryssland.

Det var dock inte förrän ett drygt Ã¥r senare som arbetet verkligen tog fart när jag började gÃ¥ kursen ”Working with the real” om dokumentärfilmsskapande som en av mina kollegor hÃ¥ller i. Bland de trevliga människor jag lärde känna genom den fanns Elin Bennett, som blev intresserad av att vara med och jobba med mitt projekt. Eftersom Elin hade betydligt mer filmerfarenhet än undertecknad, gjorde det att projektet plötsligt kändes genomförbart.

Det är alltså två år sedan. Vi har under den tiden filmat och klippt och funderat och skrivit och det är mycket arbete kvar. Vi får trösta oss med att dokumentärfilmer tar tid för fler än oss. Men häromdagen testvisades en nästan färdig 15-minutersfilm för publik inom ramen för Eastwoodpremiären i största salongen på Cnema i Norrköping. Att se det du gjort i en riktig biosalong på det sättet fick det att kännas mer verkligt och påtagligt. Det finns i alla fall någonting nu.

Elin filmar

Filmen bygger på material filmat under vårens minnesvakt på Sinjavinohöjderna i april-maj 2012. Vi hoppas bland annat kunna använda den för att söka pengar för att utvidga projektet till en långfilm.

I Bajkonurs skugga

[youtube http://www.youtube.com/watch?v=_-90Pfde1rM?wmode=transparent]

Jag såg en väldigt dålig film igår. Det värsta med den är att den hade kunnat vara så bra. Upplägget var nämligen briljant: om människor i rymdbasen Bajkonurs skugga. Baikonur (2011) är en tysk/rysk/kazakstansk samproduktion regisserad av Viet Hemler. Uppebarligen har de haft en hel del resurser till sitt förfogande samt tillstånd att spela in på Bajkonur. Det är en fantastiskt vacker film; tyvärr brister nästan allt annat.

Bajkonur är, i alla fall enligt ryska wikipedia, världens första och största kosmodrom som började byggas 1955. Den ligger mitt ute i ingenstans, på steppen i Kazakstan och arenderas sedan Sovjetunionens fall av Ryssland. Bajkonur är också en stad, byggd helt för att bistå rymdbasen. Och det är i bilderna från staden, steppen och byarna som filmen har sin styrka. För även mitt ute i ingenstans är ju faktiskt någonstans.

Öppningsscenen är briljant: parallelt med uppskjutningen av tre kosmonauter till ISS får vi följa en kille som sitter framför en radioutrustning i en jurta och lyssnar på rapporter från rymdbasen och med hjälp av dessa gör beräkningar. När raketen lämnar jorden för rymden drar sedan hela byn i väg med hästar och traktor för att lägga beslag på de avlossade bränsletankarna. Metall är värdefullt.

Sedan spårar det ur. Genom att försöka göra det till en mycket märkligt romantisk komedi blir filmen först väldigt väldigt konstigt och sedan helt bedrövligt dålig. Men åh, vilken film det hade kunnat vara!

Tecknad Mästaren och Margarita på gång

En av mina absoluta favoritböcker är Bulgakovs Mästaren och Margarita. Därför noterade jag med visst intresse att det är en tecknad långfilm utefter boken på gång! Det är Rinat Timerkaev som leder med projektet ("många undrar nog om jag mist förståndet" skriver han på sin blogg), filmen beräknas ha premiär nästa år. Det är långt i från första gången denna klassiker ska bli film, senaste version är en tv-serie från 2005.

[youtube http://www.youtube.com/watch?v=guAVY-AY5Q8]

Den 22 juni klockan fyra på morgonen

Det är nu exakt 70 år sedan operation Barbarossa inleddes, och med detta stora fosterländska kriget. Det började i gryningen, det är tydligen så krig gör. De jämna åren gör nog att minnes- och sorgedagen, som den 22 juni sedan 1996 officiellt kallas i Ryssland, kommer att högtidlighållas mer än vanligt.Jag gissar dock att ceremonin med stort C kommer att hållas i Brest, symbolen för krigets katastrofala inledning. Fästningen i Brest, som numera ligger i Vitryssland, var ett av de första målen för den tyska attacken. Striderna om fästningen var hårda, men dess försvarare hade inte någon större chans mot anfallarna.Screen_shot_2011-06-21_at_16

Fästningen i Brest har sedan kriget inte bara fÃ¥tt utmärkelsen hjältestad och omvandlats till ett minnesmärke – den har även blivit filmstjärna. I höstas hade den pÃ¥kostade Brestskaja krepostpremiär. (DärifrÃ¥n kommer bilden.) ”Den enda krigsfilmen det senaste decenniet som inte är skit” gick ryktet bland mina sökförbandsbekanta. Jag sÃ¥g den pÃ¥ bio med företrädare för nyss nämnda skara och fick en fortlöpande kommentarer viskade till mig om alla detaljer som inte riktigt stämde, om uniformer som var fel och kronologi som ändrats. Filmen börjar den 21 juni 1941. Det gör sÃ¥ mÃ¥nga filmer om kriget. Den vackra sommardagen, de glada intet ont anande människorna. Publikens insikt om vad som komma skall när de ser datumet. ”Men det är inte bara en film om hjältar som försvarar sitt fosterland, utan i lika hög grad ett relationsdrama” skriver den svenskryska filmfestivalen Kinorurik som visade filmen under festivalen i vintras. Jag minns inte mycket av nÃ¥gra relationer, jag orkade inte ta in nÃ¥gra felaktiga detaljer. Snarare kände jag mig överkörd av brutaliteten. Jag menar, utan att förstöra nÃ¥got av spänningen kan jag avslöja att (nästan) alla dog. Det bör inte förvÃ¥na nÃ¥gon. Dels för att det var vad som hände i Brest 1941, dels för att ryska filmer har ihjäl sina hjältar betydligt oftare än Hollywood. (Det har jag skrivit tidigare om här.)
De felaktiga detaljerna till trots, min kamrat är nöjd. ”Inte skit” instämmer han med tidigare bedömare. Jag nickar bara, gÃ¥r ur biosalongen lätt illamÃ¥ende. Jag ett drygt halvÃ¥r senare fortfarande inte kommit fram till om jag tyckte filmen var bra eller inte. UnderhÃ¥llningsvÃ¥ld är inte min grej, och om det är verklighetsbaserat gör det definitivt inte saken bättre. Jag ger mig ut i ett novemberruskigt St Petersburg med en brutal pÃ¥minnelse om krigets grymhet.
I dag är det 22 juni. Det är årets ljusaste och vackraste tid. Jag ska njuta av den i tacksamhet över att jag kan lämna kriget kvar på kontoret vid dagens slut.

[youtube http://www.youtube.com/watch?v=B11CLxzhqPg?hd=1]

22 Июня Ровно В 4 Часа by Sovjetiska Sångare Listen on Posterous

Klagokören

En kompis skickade mig den här videon. Hon jobbar på finländska institutet i S:t Petersburg, där de ska ha en tillställning med konstnärerna som står bakom. Filmen är en produkt från ett projekt där man under en workshop hösten 2008 samlade in människors klagomål på livet och sedan gjorde om dem till den här sången. Det också är de som deltog i workshopen som framför klagolåten. Videon är textad på engelska.

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=UdlpxOw86xA&fs=1&hl=sv_SE]

Den påminner mig om antropologen Nancy Ries bok Russian talk: Culture and conversation during perestroika där hon diskuterar just vikten av att klaga på sin livssituation och vilken kulturell roll dessa klagolitanior spelade under perestrojkan. Jag måste läsa om den, bäst jag beställer med en gång.

Utplåningens triumf

I en artikel i tidskriften History & Memory skriver Gregory Carleton om döden som ett lyckligt slut i ett antal (relativt) nya ryska krigsfilmer. Gemensamt för de filmer han diskuterar är att nästan alla eller i alla fall väldigt mÃ¥nga av ”de goda” i filmen kommer att dö. Men inte bara det att huvudpersonerna stryker med som förenar dem, utan att deras förgörelse framställs som det logiska, det väntade och kanske till och med det önskade slutresultatet: deras död säkerställer det rätta slutresultatet. Det kan tyckas som en paradox, enligt den hollywoodlogik vi är mest vana vid ska ju hjälten (och absolut hundar och barn) alltid klara sig.

Av de filmer han tar upp har jag bara sett Zvezda (Stjärna) frÃ¥n 2002. I filmen ger sig en grupp 1944 under kodnamnet zvezda iväg pÃ¥ ett farligt spaningsuppdrag bakom fiendens linjer. Bara genom att den nämns i det här sammanhanget gör att man kan gissa sig till att alla dör pÃ¥ slutet. Filmen bygger pÃ¥ en novell med samma namn av Emmanuil Kazakevitj frÃ¥n 1947. (Det gjordes för övrigt en filmatisering redan 1949, som dock inte kunde visas förrän under ”tövädret” efter Stalins död.) I novellen försvinner de spÃ¥rlöst efter utfört uppdrag, i den nya filmatiseringen behöver dock ingen sväva i tvivel om deras slutgiltiga undergÃ¥ng. I avslutningsscenen bränns de till döds i en lada, ackompanjerade av musik som dränker maskinelden. Versionen frÃ¥n 2002 är, skriver Carleton, pÃ¥ mÃ¥nga sätt mer sovjetisk än originalet. I tillägg till det ändrades slutet har den en tydligare uppdelning i svart och vitt, goda och onda. Det finns inga fega sovjeter eller goda tyskar här inte. I slutscenen fÃ¥r man ocksÃ¥ höra en berättarröst som klargör att deras liv är det pris som betalades för befrielsen av Polen, Tyskland och Tjeckoslovakien. I novellen har uppoffringen mer lokala konsekvenser, men i nyfilmatiseringen kopplas de till kriget som helhet (och till östeuropeisk otacksamhet över den sovjetiska krigsinsatsen).

De flesta, men inte alla, av de diskuterade filmerna handlar om andra världskriget. Inte sÃ¥ konstigt, kriget innebar ju ofattbart stora dödstal (minst 25 miljoner sovjetmedborgare, majoriteten civila). ”Symptomatically, whether offered today as utltimate triumph or unprecedented trauma, no representation of the war can escape addressing the dead as a structuring principle of rememberance.” Om det fanns mycket som aldrig nämndes under sovjettidens krigskult, sÃ¥ var döden ett tema som inte kunde undvikas. Frälsning genom uppoffring är ett temat som funnits med i den sovjetiska/ryska bilden av kriget sedan sÃ¥ngen Svisjtjennaja vojna (heligt krig) skrevs när det precis börjat 1941. Döden skulle inte vara förgäves. Logiken blir alltsÃ¥ ju större uppoffring – desto större seger.

Under den sena sovjettiden och tidiga nittiotalet ifrÃ¥gasattes den här logiken. Var döden verkligen meningsfull? Att uppoffringstemat nu kommit sÃ¥ starkt tillbaka sätter Carleton samman med den comeback som krigsminnet gjort överhuvudtaget ”If petrodollars have constituted the economic engine of Russia’s resurgence, then war stories – particularly of World War II – have been its ideological one.”

Det påpekas ofta, inte utan grund, att död och lidande har en speciell plats i Ryssland. Men offret är en central symbol på många håll i världen. Carleton påminner om det i västerlandets  mycket omskrivna/-sjugna/-filmade slaget om Thermopyle där spartanerna genom sin uppoffring räddar Europa från perserna. Antropologen Bruce Kapferer påpekar i en analys av den australiensiska myten om Anzacs (deras trupper i första världskriget) så blir offret en symbol för pånyttfödelse. I många kulturer är offret en kraftfull symbol för transformation, som i sig bär både den gamla och den nya ordningen.

Offertanken är inte unik för kristendomen, men i Jesu död pÃ¥ korset fÃ¥r den ett av sina tydligaste uttryck. Jesus offrade sig för vÃ¥r skull, och genom sitt offer kan han själv Ã¥teruppstÃ¥ frÃ¥n de döda och fÃ¥ evigt liv. Och tanken pÃ¥ offret som en väg till evigheten lever i de ryska utplÃ¥ningsnarrativen och krigskulter generellt. ”Their name liveth for evermore” som det heter i det bibelord som förekommer pÃ¥ mÃ¥nga brittiska krigsgravar.

 

Mer på temat:

Lindrig huliganism: Det är nästan alltid krig

Med blicken mot öster: Samma krig

Med blicken mot öster: Gäster från framtiden

Gregory Carleton – Victory in Death – Annihilation Narratives in Russia Today. (History & Memory Vol 22 No.1 2010)

Bruce Kapferer – Legends of people, Myths of state

Musik och politik

Just nu pågår Norrköpings filmfestival Flimmer för 12:e gången. Jämfört med Göteborgs filmfestival så känns det naturligtvis lite futtigt. Där man är van att bläddra sida upp och sida ner i det tjocka fullspäckade programmet så har Flimmer en betydligt tunnare och luftigare tidning, knappt 50 filmer visas under de tio dagar festivalen pågår. Men för obeslutsamma personer som undertecknad så är ett begränsat urval inte bara av ondo, och jag har hunnit med att se ungefär så många filmer jag gjorde på en genomsnittlig festival i Göteborg. Nämligen 3.

Det började lugnt och eftertänksamt med Miraklet i Lourdes, för att sedan kastas in i det halsbrytande äventyret Les aventures extraordinaires d’Adele Blanc-Sec av Luc Besson. Tänk er Indiana Jones pÃ¥ speed ungefär, fast tjej och journalist. I dag avslutade jag sÃ¥ min festival med Konserten av Radu Mihaileanu. Det för min del mest självklara valet, filmen mÃ¥ vara fransk men temat är ytterst ryskt och filmen utspelar sig i Moskva och Paris.

Stjärndirigenten Andrej Filipov  fick sin karriär abrupt avbruten 1980 dÃ¥ han vägrade att avskeda orkersterns judiska musiker och degraderades till städare pÃ¥ Bolsjojteatern. Där är han nu snart 30 Ã¥r senare kvar, smyglyssnar pÃ¥ och lÃ¥tsasdirigerar orkesterns repetitioner. Av en slump kommer han över ett fax där Bolsjojorkestern inbjuds pÃ¥ ett gästspel till Paris. Han bestämmer sig för att dölja inbjudan för ledningen och samla i hop ”sin” orkester som skingrades när han Ã¥kte ut i kylan och Ã¥ka istället för den ordinarie orkestern. Med hjälp av sin trogne vän Sasja cellisten samlar han ihop 55 musiker, mobiliserar just den partifunktionär som förnedrade honom 1980 som manager, och fÃ¥r med en ärelysten miljonär som sponsor.

Det är en halsbrytande historia som driver friskt med stereotyper om ryssar och fransmän, judar och zigenare. Realismfaktorn är lÃ¥g men pÃ¥ nÃ¥got sätt lyckas Mihaileanu fÃ¥ en att tro pÃ¥ galenskaperna ända fram till den avslutande finalen – konserten i Paris där orkestern som inte repeterat pÃ¥ 30 Ã¥r ska framträda…

Jag hade lurat med mig min nya kollega, vi enades om att det var den perfekta filmen för oss att se tillsammans eftersom hon vurmar för Frankrike. Vi lämnade salongen med en känsla av att man borde gå och lyssna på klassisk musik oftare. Konserten är inget mästerverk kanske, men en charmig och underhållande historia och det räcker långt.

Gäster från framtiden

Det var nÃ¥gongÃ¥ng i vÃ¥ras som folk började säga till mig att jag borde se filmen My iz budusjtjego (Vi är frÃ¥n framtiden). Jag hade sett affischen, en färgglad sak med fyra killar som sÃ¥g rätt fÃ¥niga ut, och det hade aldrig slagit mig som en film jag ville se. Men sÃ¥ förstod jag att den hade krigstema, och det blev genast mer logiskt att den rekommenderades till mig. När jag dessutom fick klart för mig att inte bara hamnar de fyra fÃ¥niga killarna pÃ¥ affischen tillbaka i tiden till andra världskriget, det de sysslar med innan dess är ”svartgrävande” – dvs de letar efter troféer pÃ¥ slagfälten – sÃ¥ blev jag riktigt intresserad. Att den utspelar sig i Petersburg och pÃ¥ de slagfält öster om staden som jag ganska bra känner till gjorde ju inte saken sämre.

Det hela är dock ungefär sÃ¥ spÃ¥nigt som man kan tänka sig. De fyra killarna, under ledning av ”Borman” (i khaki pÃ¥ affischen) har sina utmejslade karaktärer: Ledaren, Tönten, Slackern och Skinnhuvudet. Vad som fört dem samman frÃ¥n början är lite oklart.

En dag när de är ute och gräver kommer en gammal kvinna och ber dem leta efter hennes son, de lovar, lockade av talet om hans silvercigarretui. Senare hittar de en välbevarad blindazj (typ skyddsrum, jordkula) med många välbevarade artefakter – bland annat några soldaters identitetskort, och soldaterna är inte vilka som helst utan de själva! De tror att de halluncinerar i hettan, svalkar sig med ett dopp i sjön och när de kommer upp till ytan igen är det plötsligt 1942 och de hamnar mitt i kriget.

Det hela har karaktären av en ska vi kalla det bildningsroman våra fyra unga hjältar genomgår en utvecklingsprocess och kommer till insikt. Nutida veklingar konfronteras med dåtidens hårdhet. Vår skinskalle tar avstånd från sina nazistiska böjelser och i filmens slut skrapar han bort sin tatuering, dreadlocksen åker av, tönten tuffar till sig lite och glidaren Borman mognar av motgångar. Det finns naturligtvis också en hjältinna, den vackra Nina som springer omkring med sjukvårdsväska och en opraktiskt kort kjol.

Egentligen gillar jag idén, där ”svartgrävarna” konfronteras med den verklighet som ligger bakom deras utgrävningar och där de skelett de hittar i blindazjen fÃ¥r namn och ansikten. Det hade kunnat genomföras med lite större subtilitet och finess, men som indikator pÃ¥ en samtida syn pÃ¥ kriget, är filmen en guldgruva!

Samma krig

Jag är egentligen inte nÃ¥got stort fan av krigsfilmer, men det blir ändÃ¥ att man ser en och annan. Inte minst eftersom det nästan alltid är krig i rysk film som Amanda skriver. Och när man skriver en avhandling om Ryssland och andra världskriget sÃ¥ känner man en viss press att se just ryska krigsfilmer… SÃ¥ idag gick jag och sÃ¥g Odna vojna, Ett krig eller kanske bör titeln snarare översättas Samma krig. För det är en ovanlig krigsfilm, fast den handlar om samma krig som de andra. (Ja, inte alla de andra förstÃ¥s. Det finns ju dessvärre mÃ¥nga andra krig att göra filmer om.)

Odna vojna utspelar sig på en liten nordlig ö 8–9 maj 1945. Filmen inleds med att en NKVD-officer kommer till ön på vilken det finns 5 förvisade kvinnor, deras barn och kaptenen som är deras fångvaktare. Deras brott: barnen har tyska fäder. Det är en ganska stillsam historia – inga häftiga explosioner, inte mycket blod, inte mycket action. Men det är ändå på många sätt en grym historia. Den utspelar sig under krigets sista dagar, men segern är inte dess triumfatoriska slutpunkt. Kvinnorna firar segern och drömmer om att få återvända hem, men samtidigt vet de att det som väntade den som klassats som förrädare med stor säkerhet var läger i Sibirien. För väldigt många tog eländet inte slut 9 maj 1945.

Filmen gick upp på biograferna i förra veckan och har knappast varit någon publikmagnet. Jag var alldeles alldeles ensam i biosalen. Synd, för det är en historia som sällan berättas och en film väl värd att se.

Stjärnhundar

Belka och Strelka på tiden det begav sig

SvD skriver idag kort om den nya ryska animerade filmen om Belka och Strelka, kollegor till mer kända Lajka. Belka och Strelka skickades upp med farkosten Sputnik 5 i augusti 1960, och tillskillnad från föregångaren Lajka så återvände de levande till jorden. Strelka nedkom efter återkomsten till jorden med 6 valpar. En av dessa fick också en stjärntillvaro av ett annat slag, då Nikita Chrusjtjov gav bort en valp i present till Caroline Kennedy.

Jag har funderat en del pÃ¥ namngivningen av rymdhundarna: Belka och Strelka betyder ekorren och pilen, och riktigt vad det finns för samband där mer än att det rimmar har jag ingen aning om…

Filmen om Stjärnhundarna är en påkostad sak, och kan beskådas i 3D vilket verkar vara ett måste för all animerad film just nu. Och såklart kan man se trailers och liknande både på youtube och rutube.

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=8lfUBagOrF0&hl=sv_SE&fs=1&]