Aleksijevitj!

”Kom igen, Aleksijevtij, Aleksijevitj” tänker jag framför datorn när Sara Danius öppnar dörren för att möta pressuppbÃ¥det. När hon säger ”den vitryska” sÃ¥ inser jag att den här gÃ¥ngen sÃ¥ infrias mina förhoppningar. Jag hör inte ens motiveringen. ”Min favoritförfattare har just fÃ¥tt nobelpriset!” nästan skriker jag till en kollega som inte ont anande sticker in huvudet i ett helt annat ärende.

Jag kan inte komma på någon annan bok som gjort sådant intryck på mig som Kriget har inget kvinnligt ansikte. Först var det kvinnornas berättelser, senare blev jag minst lika fascinerad av samtalen med censorn.

”Vi har ingen nytta av er lilla historia – vad vi behöver är den stora historien. Segerns historia” som det heter i Kajsa Öberg-Lindstens svenska översättning (sid 39). I samtalen med censorn finns sÃ¥ mÃ¥nga tankar om vad historia är, gör och betyder att jag skulle kunna läsa dem tusen gÃ¥ngen om.

Aleksijevitjs prosa är bedrägligt enkel, men böckerna tar ändå en evighet att läsa. Texten är så koncentrerad och meningsfylld att jag måste göra avbrott var och varannan sida. Mina ryska utgåvor är fullklottrade med anteckningar och markeringar. Och jag som egentligen inte tycker om att skriva i böcker.

Kriget har inget kvinnligt ansikte är den enda bok jag någonsin har blivit lockad att akademiskt skriva om. När jag läste ryska på Stockholms universitet en gång för länge sedan ville jag skriva uppsats om den. Läraren för kursen var dock inte allt för positiv till idén. Aleksijevitj var inte riktig litteratur. Det blev aldrig någon uppsats, mest av andra skäl, men läraren i fråga kommer nog få svårare att avvisa nya generationer av Aleksijevitjentusiaster, för riktigare litteratur än en nobelpristagare finns väl knappast.

Längtan till Sovjetunionen

Som jag tidigare skrivit, medverkade jag häromdagen på seminariet “Längan efter Sovjet” där Kalle Kniivilä var huvudperson. Så mycket längtan kom seminariet kanske inte att handla om, mer allmänt om politik och utveckling. Men det är längtan som jag tänkt en del på både före och efter seminariet. Som förberedelse för seminariet läste jag hans helt nya “Krim tillhör oss: Imperiets återkomst” om annekteringen av Krim för ett år sedan. En av bokens drivande teser är att just en längtan efter Sovjetunionen varit viktig för dem som stödjer annekteringen. Både hos dem på Krim som ville bli en del av Ryssland, och i Ryssland. Annekteringen är ett steg mot att återupprätta imperiet och en värld som många minns som lite tryggare och lite bättre.

Slutet av boken intervjuar Kniivilä en ung journalist som lämnat Krim för Kiev, och som berättar att hans föräldrar stödjer annekteringen. Han säger att föräldrarna känner nostalgi för Sovjetunionen, och att de hoppas att Putin kan ge dem tillbaka det Sovjetunionen som de minns frÃ¥n sin ungdom. PÃ¥ frÃ¥gan om vad det är föräldrarna längtar efter svarar han väldigt fint: ”Ska man se pÃ¥ det filosofiskt sÃ¥ är det nog sin ungdom de vill ha tillbaka.”Han tillägger sen att det är mÃ¥nga som inte vet sÃ¥ mycket om Ryssland (fast här undantar han föräldrarna), och tror att allt är bättre där.

Nostalgi – bokstavligt längtan efter att Ã¥tervända hem – känns som ett ord som är ovanligt passande att använda här. Den rysk-amerikanska litteraturvetaren Svetlana Boym har gjort en uppdelning mellan ‘restorative’ och ‘reflective’ nostalgia. Den förstnämnda betonar ‘nostos’ delen, Ã¥tervändandet hem. Den försöker Ã¥terskapa hemmet, och förväxlar i det arbetet ofta det verkliga hemmet med ett inbillat och idealiserat. Den här typen av nostalgi, som inte ser sig själv som nostalgi utan sanning eller tradition, har potentialen att vara en destruktiv politisk kraft. Den reflexiva nostalgin är däremot  mer ironisk och lekfull, den betonar ‘algia’ längtan och inser att objektet för längtan är ouppnÃ¥eligt.

Resonemanget finns i hennes bok The Future of Nostalgia som kom redan 2001, men bitvis känns hennes resonemang profetiskt över vad som nu händer i Ryssland. Som när hon skriver om att försöka ersätta ”longing with belonging” eller om att löftet att Ã¥teruppbygga ideal hemmet utgör kärnan i mÃ¥nga kraftfulla politiska ideologier som lockar oss att ersätta kritiskt tänkande med känslomässiga band. Eller än mer när hon skriver att den här förväxligen av det verkliga och föreställda hemmet som nostalgin tenderar att göra i extremfallet riskerar att skapar ‘fantomhemländer’, för vilka människor är beredda att dö eller dödas.

 

 

Mer än du behöver?

Jag har sorterat våra böcker. Det tog mer än ett år efter flytten innan jag kom så långt, och ärligt talat var de inte ordentligt sorterade i förra lägenheten heller. Det var ett väldigt tjat från flyttgubbarna om dessa böcker, vad man skulle med så många till?

Jag tycker inte att vi har så väldigt mycket böcker. Mina föräldrar har fler till exempel. Men de är tillräckligt många för att jag skulle dra mig för att sortera dem i över ett år, och när jag väl satte igång med sorterandet drog det ut på ganska många dagar.

Samtidigt som jag höll pÃ¥ med boksamlingen läste jag en artikel om ”minimalism”, här använt som beteckning för att leva med sÃ¥ lite prylar som möjligt. I artikeln vittnar de intervjuade om hur befriande det är att inte ha sÃ¥ mÃ¥nga prylar, och hur mycket tid man fÃ¥r över när man frigjort sig frÃ¥n materialismen. De hänvisar till en resa de gjorde i Asien, som fick dem att inse hur lite saker människor där hade.

Jag antar att det är det som provocerar mig, för jag blir både lite inspirerad och provocerad av dylika texter. Det är något helt annat att inte ha så mycket saker för att man är fattig och inte har så mycket, än att inte ha så mycket saker för att man har bestämt sig för att inte ha så mycket saker, gör sig av med sitt överflöd och bloggar om det. (Det finns alltid en blogg inblandad.)

En person som intervjuades i texten hade bestämt sig för att inte ha mer än 100 saker, vilket fått mig att fundera på vad som egentligen är en sak. Är ett par strumpor en sak eller två? En rulle med plastpåsar? Räknas matvaror in? Varje bestick? Man kommer upp i 100 snabbt.

Jag läste det där när jag var mitt uppe i böckernas högst påtagliga och tidskrävande materialitet. Jag tänker oftast inte på böcker som saker (jag har långt fler än 100). Jag är nog inte ensam om det. Böcker är böcker, och så länge de står i hyllan så bara är de. En fd kollega anmärkte en gång att män som talar nedlåtande om shopping gärna tillbringar timmar i bokhandlar och skivaffärer.

Så vad ska man med så mycket böcker till? Som flyttgubbarna anmärkte lär jag nog inte läsa dem alla igen. Men jag har ändå svårt att tro att vägen till lyckan är att kasta ut boksamlingen.

Anteckningar från en annan värld

I våras ombads jag recensera Sigrid Rausings Anteckningar från en Kolchos åt tidskriften Respons. Jag vågar nog utnämna den till 2014 års läsupplevelse. (Det ska väl erkännas att det är en utmärkelse i inte så hård konkurrens, eftersom antalet böcker jag lyckades läsa ut 2014 kan räknas på ena handens fingrar.)

Boken (med den engelska orginaltiteln Everything is Wonderful) skildrar det fältarbete som Rausing gjorde som doktorand i socialantropologi. Under ett år i början på 1990-talet levde hon på en nyligen avvecklad kolchos i västra Estland. Jag skulle vilja kalla den en fältarbetsmemoar, ett exempel på den ganska rika fältarbetsreflekterande litteratur som vuxit upp i socialantropologins utkanter. Det är en skildring av vad ett fältarbete gör med forskaren, och den överväldigande upplevelse fältarbetet kan vara, där små ögonblick som kanske inte är relevanta för avhandlingens tematik ändå etsar sig fast.

Hennes forskning handlade om minne och det förflutna, och 20 år senare minns hon nu tillbaka. De här dubbla lagren av minne gjorde att jag tyckte att boken skulle passa att använda på en kurs om just minne som jag håller i på Linköpings universitet. Det gjorde också att jag fick testat det påstående jag avslutade recensionen med, att boken kunde läsas med behållning även av den som aldrig gjort ett antropologiskt fältarbete.

Att döma av studenternas reaktioner när vi diskuterade boken häromdagen, så hade jag rätt. De var fascinerade av hennes skildring av en värld som är både så nära och så fjärran. Och flera hade fastnat för samma passage som jag lyfte fram i ett längre citat i min recension:

När jag satt där i bastun tänkte jag pÃ¥ vad jag hade lärt mig, och olika former av kunskap – konkret kunskap, som att mjölka en ko, eller hur man färgar ägg med lökskal, empirisk kunskap som lukten av björklöv i bastun, kryddig och stark. Jag tänkte pÃ¥ innebörden bakom orden om fattigdom: vedspisar, smala järnsängar, gamla kläder, sÃ¥r runt barnens munnar, plÃ¥thinkar med vatten… Orden har sÃ¥ stor innebörd om man har sett och levt med verkligheten de beskriver, och de är sÃ¥ tomma om man inte har gjort det. Och nu, tjugo Ã¥r senare, börjar innebörden rinna ut ur orden. Jag hÃ¥ller pÃ¥ att glömma. (s 173)

Anteckningar från en kolchos finns på ett bibliotek nära dig. Läs den.

Respons publicerar sin recensioner på nätet med ett halvårs fördröjning. Jag får återkomma med en länk till den texten när den finns tillgänglig.

Klassiker i stryktålig utgåva

I höstas skrev jag i tidskriften Respons under vinjetten klassikern om Claude Levi-Strauss Det vilda tänkandet. Det är en personlig favorit och även om jag inte köper Levi-Strauss resonemang rakt av så är det inspirerande och utmanande läsning, bra att tänka med så att säga.

Det vilda tänkandet är en bok om klassificering och den­­­ ­centrala tesen är att det är nÃ¥got vi människor har gemensamt. Det vilda tänkandet ska inte förstÃ¥s som ”‘vildarnas tänkande’ eller tänkandet hos en primitiv eller arkaisk mänsklighet, utan tänkandet i vilt tillstÃ¥nd, skilt frÃ¥n det kultiverade eller domesticerade tänkandet som har tämjts för att ge avkastning.” UtgÃ¥ngspunkten för boken är att ”varje klassificering är överlägsen kaos”. Klassificeringen har ett egenvärde, hur den än är sÃ¥ är den bättre än avsaknad av klassificering. Grupperingen av ting och varelser är en början till en ordning i universum och kravet pÃ¥ ordning ligger till grund för allt tänkande, bÃ¥de det ”primitiva” och ”vÃ¥rt”.

I texten beklagade jag mig också över den dåliga kvalitén på mitt ex av boken (Arkiv förlags svenska utgåva från 1984) som nu övergått till ett slags lösbladssystem, och framförde en önskan om att klassiker skulle ges ut i mer stryktåliga utgåvor.

När jag var på besök på jobbet idag (jag är föräldraledig så det var ett tag sen sist) fanns det ett paket från Arkiv förlag och väntade på mig. I detta fanns ett ex av den alldeles färska återutgivningen av Det vilda tänkandet! Åtföljt av följande meddelande:

vilda tänkandet

Ett stiligt svar, måste jag säga.

Artikeln i Respons: Historien är mer lik myten än vi inser
Tidigare pÃ¥ bloggen: Grattis CLS! ”I’m not very fond of humans”

 

Tiden second hand

Det är redan flera veckor sedan jag började läsa Svetlana Aleksijevitjs Tiden second hand, men än har jag inte kommit längre än till sidan 181. Det är inte ens en tredjedel in. Tiden second hand är inte en bok för sträckläsning. Om Svetlana Aleksijevitj har jag skrivit tidigare, och gissa om jag var glad när Ersatz förlag började ge ut hennes böcker i nya fullständiga översättningar och jag inte längre behövde hänvisa till en samlingsvolym som sedan länge inte längre finns i tryck. Tre volymer, som ingår i det löst sammanhållna projektet Utopins röster finns nu på svenska: Kriget har inget kvinnligt ansikte, Bön för TTiden second handjernobyl och Tiden second hand. Vågar man hoppas på att De sista vittnena och andra av hennes texter följer?

Till skillnad frÃ¥n Kriget har inget kvinnligt ansikte som utkom i första version redan pÃ¥ 1980-talet i Sovjetunionen, sÃ¥ är Tiden second hand alldeles färsk. Om jag förstÃ¥tt saken rätt ges den ut i princip samtidigt pÃ¥ svenska och pÃ¥ ryska. Som hennes andra böcker bygger den pÃ¥ samtal, intervjuer och iakttagelser. Materialet har samlats in under mer än 20 Ã¥r. Boken handlar inte sÃ¥ mycket om Sovjetunionens fall, som sovjetmänniskans. Undertiteln är ocksÃ¥ ”slutet för den röda människan”. Tiden second hand har recenserats av snart sagt varje svensk tidning med självaktning, länkar finns pÃ¥ förlagets boksida.

Läsningen gÃ¥r som sagt lÃ¥ngsamt för mig, för det är sÃ¥ mycket att tänka pÃ¥ – även om mycket ocksÃ¥ är välbekant -  i varje liten berättelse i denna kör av röster. Den senaste av rösterna, en fd högre tjänsteman i Kreml, avslutar sin berättelse sÃ¥ här: ”Bara en sovjetmänniska kan förstÃ¥ sovjetmänniskan. För nÃ¥gon annan skulle jag aldrig berätta det här…” Oavsett om det är överdrivet pessimistiskt, som Rysslandsforskare vill jag ju gärna tro att även andra kan förstÃ¥, sÃ¥ tror jag att det är absolut nödvändigt att förstÃ¥ sovjetmänniskan för att kunna förstÃ¥ Sovjetunionen och i förlängningen dagens Ryssland.

Ett stelt, mätt och självbelåtet land

Jag har sällskapat rätt länge med Aleksandra Kollontajs dagböcker nu, så länge att de lämnar ett litet tomrum efter sig när jag slår igen boken efter att ha kommit igenom de ca 700 sidorna. De har tagit lång tid att läsa, men dagböckerna är bland det intressantaste jag läst på väldigt länge. Omgivningen fått höra om Kollontaj ett bra tag nu och jag har lyckats intressera pappa nog för att han otåligt ska vänta på att jag läst ut dem.

Aleksandra Michajlovna Kollontaj är verkligen en fascinerande person. Adelsdottern som blev yrkesrevolutionär, världens första kvinnliga minister (folkkommissionär) och sedan världens första kvinnliga ambassadör. Som en extra krydda finns otaliga kärlekshistorier med allt yngre män. Dessutom är hon den enda av bolsjevikernas inre krets från oktoberrevolutionen som dör en naturlig död – förutom Lenin och Stalin naturligtvis.

Dagböckerna som Bonniers gav ut 2007 innehåller hennes anteckningar från åren som ambassadör i Stockholm (1930–1945).  I Petersburg, Aleksandras Petersburg som hon kallar just så trots att staden redan sedan flera år heter Leningrad när hon skriver, letar jag förgäves efter den fullständiga dagboksutgåvan Zapiski za 23 goda diplomaticheskoi raboty. Utan framgång, men jag letar vidare.

Till Stockholm kom hon från Oslo och eftersom relationerna mellan Sverige och Norge ligger undertecknad varmt om hjärtat vill jag återge några av Kollontajs omdömen om sina skandinaviska hemländer.

Hon kallar Sverige ”Ett stelt, mätt självbelåtet och konservativt land om inte upplevt krigets härjningar på mer än hundra år.” När hon anländer till Sverige tycker hon att svenskarna är som besatta av att iaktta etikettsregler. Formaliteterna finns inte bara inom diplomatkåren utan är ett karakteristiskt drag hos svenskarna själva …  till och med vid umgänge mellan vänner.”

Hennes ankomst till Stockholm ger hovets protokollchefen baron Barnekow bekymmer – ska hon placeras som diplomat eller dam? – och han beklagar sig över att en kvinna i Stockholms diplomatkår fördubblat hans arbete vid planeringen av officiella middagar och mottagningar: ”Ibland känner jag det som om jag kommer att bli galen då jag om och om igen måste flyta om bordsplaceringen.”

Svenskarna är inte bara formella tycker hon, de är dessutom fixerade vid aristokrati: ”jag noterar att man ”förlÃ¥ter” mig min bolsjevism och att jag är sändebud för SSSR eftersom jag till börden kommer frÃ¥n en ”fin”, dvs. adlig familj. ”Nu kan man se att madame Kollontaj är uppfostrad in einer guten Kinderstube”, snappade jag upp som anmärkning bakom min rugg. Det är bÃ¥de löjligt och retfullt i sin dumhet.”

Och som om det inte vore nog, är svenskarna trÃ¥kiga: ”Det är verkligen synd att det finns sÃ¥ fÃ¥ människor som kan skratta. Det saknas humor – särskilt i Sverige, norrmännen är gladare.”

Kanske spelar det in att Kollontaj inte alls ville till Sverige. Hon ville avsluta sin diplomatiska gärning och återvända till unionen, i dagböckernas början då hon fortfarande är i Norge skriver hon till Moskva och ber att bli befriad från sitt uppdrag och tilläger till en enträgen önskan om att vad ni än gör, så skicka mig inte till Sverige. Några månader senare är hon ambassadör i Stockholm. Och där längtar hon tillbaka till Oslo:

Jag har nyss återvänt från Norge. Reste dit för att säga god morgon till mina älskade bergstoppar, hälsa på mina kända platser och omfamna mina vänner. En sådan resa är en moralisk lyx. I Oslo finns så många perioder av mitt liv, så mycket sammanflätat av mitt arbete med världshändelserna: förberedelserna för 1917 och bekräftelsen på den sovjetiska prestigen efter 1920. Det var precis som att bläddra i en bok vid varje gatukorsning i det välkända Oslo. Och det var svindlande glatt och sorgset, men det lockade fram ett leende av tacksamhet.

Här,  i Sverige, råder en ansvarsfull, affärsmässig, sträng atmosfär. En upplåst stad, kall i sin högtidligthet. Där, i Oslo, ligger staden i en gryta, den skyddas av bergen; där finns en fjord – vägen till världen, öppen och lockande.

Det finns en risk att omgivningen kommer att fÃ¥ fortsätta höra om Kollontaj. Det finns sÃ¥ mycket mer jag skulle kunna säga om dagböckerna, och sÃ¥ har jag lÃ¥nat och börjat läsa Arkadij Vaxbergs biografi…

feminism a la carte

Moskva_01

 "När livet lägger krokben för en gör en klok kvinna i Moskva två saker: hon bättrar på mascaran och sedan fortsätter hon med klapprande klackar gatan fram." Jag läser Anna-Lena Lauréns Sedan jag kom till Moskva. Det går på ett litet kick, swisch säger det bara så är de 155 ganska luftiga sidorna slut. Jag vill också känna mig stolt, självsäker och lyckad. Synbart oberörd fortsätta med klapprande klackar gatan fram. Men trots alla mina resor till Ryssland har jag inte ens lyckats lära mig gå i högklackat.

Efter första kapitlet tänker jag att jag kommer att älska den här boken. Det omtumlande mötet med Moskva är så intagande beskrivet. "I Ryssland har jag lärt mig att både lyssna och se. Man är nämligen tvungen till det när man kommer som främling till världens största land där ingen bryr sig om att ta hänsyn till utlänningar som inte kan språket perfekt och ingenting begriper av det ryska samhällets koder. Det första året blir man överkörd varenda dag och är dessutom dum nog att ta det personligt." Igenkänningsfaktorn är hög, och hon har en förmåga att fånga ögonblick och detaljer. Anna-Lena är ju bara några år äldre än mig, två skandinaviska kvinnor i Ryssland bör väl ha något gemensamt?

Fast det finns naturligtvis gränser för igenkännandet också. Jag bor ju inte i Ryssland som hon gjorde. Moskva är inte St Petersburg. Jag har inte en framgångsrik karriär, ett spännande expatumgänge eller en strid ström av middagsträffar på fina restauranger.

Jag skrattar högt när jag läser kapitlet om de ryska kameramännen. Deras fascination av den konstiga skandinaven. Av den där tjejen som inte alls beter sig som en ryska skulle gjort, som inte fattar att självklarheter är som de är. Deras förtjusningen över blicken utifrån, över kraftuttrycken med svensk brytning. De vänder sig av skratt när hon säger "idi v zjopu", och jag ser framför mig V:s förtjusning när han skulle lära mig alla innebörder av "govno". Det är svårt att förstå hur kul det kan vara att höra en utlänning säga skit, även om jag vet att detta på svenska högst oskyldiga ord har en grövre klang på ryska…

Och det är i de passagerna som jag tycker att boken är verkligt fantastisk. När hon berättar om sina galna ryska vänner, om charmigt odrägliga Ilja, eller om kompisarnas faster som på ryskt tantmanér alltid vet bäst. Då vill jag åka till Ryssland bums. Det är små pärlor jag vill spara, och läsa om och om igen. De är ju inte kloka de där ryssarna, och det går inte att låta bli att tycka om dem.

Fast de driver en till vansinne ibland. Inte minst med dessa hopplösa könsroller. Men hur mycket jag än fnyser åt uttalanden som "tjejer får inte hugga ved" så inser jag att hennes norska kompis retsamma epitet a la carte feminist kan jag också förtjäna: "det vill säga en feminist som kräver fullständig jämställdhet men ändå gärna vill att män ska hålla upp dörrar för dem och bjuda dem på middagar." Ja tack säger jag, åtminstone dörrarna. Och hjälpa till att lägga upp saker på hyllan på tåget, och kanske vara lite uppmärksam i största allmänhet. Sedan jag kom till St Petersburg har svenska män börjat tyckas mig hopplöst drulliga. Och visst har väl kvinnokampen viktigare frågor än rätten att bära tunga väskor själv?

På tal om löpning

När vi kör genom Vansbro frågar jag lillasyster om vi inte ska ta och göra klassikern. Det är sommar 2010, och simningen är bara någon vecka bort, och vi är på väg till fjällen för en veckas semester. Det är menat som ett skämt, men lillasyster blir entusiastisk och jag kan inte riktigt ta tillbaka. Vi enas om att 2012 är ett lämpligt år för genomförande, vi har trots allt viss självinsikt om vår bristande träningsbakgrund.

Elva månader senare håller jag fortfarande på med delmål ett: lära mig att springa. Och trots att GPSen säger att jag ikväll tog mig igenom 8,56 km i Vrinneviskogen, vilket är det längsta jag sprungit sedan typ någonsin, så är det en bra bit till Lidingöloppets tre mil.

Att försöka gå från en passiv sportentusiast till aktiv idrottsutövare innebär också en fundamental förändring av sin självbild. Även om jag alltid gått och cyklat mycket och redan för flera år sedan insåg att regelbundna besök på gymmet minskar ryggbesvären drastiskt så är det liksom det, jag går om jag ska någonstans, jag tränar för att inte få ont. Inte för att jag vill. Inte för att jag ser mig själv som en person som är intresserad av träning. Men jag inser att om jag ska kunna genomföra en klassiker så måste träningen bli en mer integrerad del av min person, det måste bli ett intresse, en hobby. Så nu har jag skickat in medlemsansökan till IK Tjalve med ett kryss i rutan aktiv medlem och ser med viss fasa framför mig hur jag ska volontera på motionslopp och småprata med hurtiga personer i tränginsoverall.

Nåväl. Lillasyster gör sitt bästa för att heja på. I julklapp fick jag tillexempel en halvårsprenumeration på tidningen Runners World. En fascinerande bekantskap. Full av hurtiga utrop om hur härligt och roligt det är att springa vilket får mig att känna att det här är ju inte människorna som jag vill ingå i en ”vi-gemenskap” med. Allra mest fascinerad är jag av det faktum att tidningen utkommer varje månad. Jag menar, hur mycket kan man egentligen säga om löpning? Hur många maratonlopp kan man beskriva, hur många skotest kan man göra och hur många gånger kan man ge ungefär samma träningstips? (Och sen hittar jag en artikel om långdistanslöpning i Ryssland och tänker att den här tidningen, den är nog inte så tokig ändå.)

I ett anfall av entusiasm köpte jag också ett eget textbaserat peppningsförsök på Arlanda redan i höstas. Haruki Murakamis memoar ”What I talk about when I talk about running”. Min vana trogen lät jag sedan under en lång tid bli att läsa boken, men nu har jag äntligen tagit mig igenom denna tunna lilla sak. Murakami är en av mina favoritförfattare, det är något med hans korthuggna sakliga berättande av de mest bisarra historier som tilltalar mig. Så må de handla om får som styr världen eller ultramaratonlopp. Nog för att jag har en bra bit kvar till hans nivå, med 26 avslutade maraton och identiteten löpare fast förankrad som nästan en lika stor del som identiteten författare. Men det som är intressant är hur har beskriver dessa båda som sammankopplade ”Most of What I Know About Writing Fiction I Learned by Running Every Day” som ett kapitel heter. Han beskriver löpningen som något som balanserar det stillasittande skrivandet, något som ger den nödvändiga uthålligheten, kraften och tåligheten för att kunna färdigställa en bok, där har vi plötsligt något som jag kan identifiera mig med och tro på. Jag ska ju också skriva en bok, en helt annan sorts bok visserligen, men ändå. Det som krävs för att bli en författare är talang, fokus och uthållighet säger han.

Fortunatly, these two disciplines – focus and endurance – are different from talent, since they can be aquired and sharpened through training. You’ll naturally learn both concentration and endurance when you  sit down at your desk and train yourself to focus on one point. This is a lot like the training of muscles I wrote of a moment ago. You havet o continually transmit the object of your focus to your entire body, and make sure it thoroughly assimilates the information necessary for you to write every single day and concentrate on the work at hand. And gradually you’ll expand the limits of what you’re able to do. Almost imperceptibly you’ll make the bar rise. This involves the same process as jogging every day to strengthen you muscles and develop a runner’s physique. Add a stimulus and keep it up. And repeat. Patience is a must in this process, but I guarantee the results will come. (s. 79)

Jag brukar berömma mig om att vara envis. Så det ska nog kunna bli en avhandling. Och en klassiker, eller åtminstone något litet maratonlopp såsmåningom.

Om nya Rysslandsböcker

Ett litet tips för den som vill följa med i vad som ges ut av (amerikanska) böcker om rysk historia, är att följa podcast-serien New Books in Russia and Eurasia. Formatet är i mitt tycke enkelt och genialt: programvärden ringer upp och pratar med författarna till nya böcker. Intervjuerna är jämfört med standardmedier evighetslÃ¥ng – runt en timme. Det krävs naturligtvis att man redan har ett intresse för ämnet, men för den som har det (som undertecknad) är det härligt att fÃ¥ höra sÃ¥ pass uttömmande samtal. Det gör att man faktiskt kan tillgodogöra sig en del av resonemangen även om man inte hinner läsa boken. Och det gör man ju allt som oftast inte. Värd för serien är Sean Guillory som ocksÃ¥ har den alltid läsvärda Sean’s Russia Blog. (Det finns förresten massor med ”New Books”-serier om man har andra intressen…)

Podcast har ju även den fördelen att man kan lyssna lÃ¥ngt efter publiceringsdatum, sÃ¥ i gÃ¥r hörde jag en ett och ett halvt Ã¥r gammal sändning där Marshall Poe intervjuar Rebecca Manley om hennes bok To the Tashkent Station. (Som jag absolut vill läsa!) Intervjun är väl värd att höra, inte bara för en fascinerande diskussion om evakueringen av stora befolkningsgrupper österut under andra världskriget, men det var ocksÃ¥ intressant att höra henne berätta om den krokiga vägen till ett forskningsämne. Dessutom hade jag stort nöje av den fantastiska sovjetbyrÃ¥kratiska termen ”spontan självevakuering”. I resten av världen kallas det ”fly”.