Surry Hills

Sydney är fullt av små radhus som har balkonger med vackra järngaller. Det sägs att de påminner om New Orleans, men inte vet jag, för mig påminner de om Sydney. I både det som kallas Inner West och Inner East är det radhus gata upp och gata ned.

Surry Hills, den ”innerstadsförort” där jag bott större delen av vistelsen, är inget undantag. En gÃ¥ng i tiden var detta slum, ett av de fattigaste och eländigaste omrÃ¥dena i Sydnay – att det lokala rugbylaget kallas för rabbits anspelar pÃ¥ detta – men nu har det genomgÃ¥tt en remarkabel gentrifieringsprocess. OmrÃ¥dets huvudgata Crown Street är full av trendiga restauranger, kaféer och butiker och de en gÃ¥ng ruckliga smÃ¥ husen är prydligt upprustade – och kostar en förmögenhet. (Boende i Sydney är nästan overkligt dyrt.)

För att tänka mig hur det en gång var läser jag Ruth Parks klassiker The Harp in the South, om en fattig irländsk familj där på kullarna. Betydligt mer upplyftande läsning än man skulle kunna tro för en bok som innehåller fattigdom, alkoholiserade fäder, ond bråd död och försvunna barn. Och med en beskrivning av området som både liknar och står i skarp kontrast till det jag ser när jag traskar runt på gatorna:

In the squalid, mazy streets of sandstone double-decker houses, each with its little balcony edged with rusty iron lace, and its door opening to the street, or four square feet of ’front’, every second name is an Irish one. …

This was the place where the Darcys lived – Plymouth Street, Surry Hills, Sydney, in an unlucky house which the landlord had renumbered from Thirteen to Twelve-and-a-half. It was the oldest in Plymouth Street, a cranky brown house, with a blistered green door, and a step worn into dimples and hollows that collected the rain in little pools in which Roie and Dolour, when little, had always expected to find frogs.

There were many houses like Number Twelwe-and-a-half, smelling of leaking gas, and rats, and mouldering wallpaper which has soaked up the odours of a thousand meals. The stairs were very dark and steep, and built on a slant as though the architect were drunk, so that from the top of the landing you couldn’t see the bottom. On the top of the landing hung a little globe, very high up, so that the tenants could not steal it. It was as small as a star and as yellow as a lemon.

Downstairs there was a dark bedroom without windows or skylight, a kitchen with broken floor, and a scullery with one window overlooking the flagged yard, where drunken garbage can stood with its lid over one ear. Upstairs were three cramped attic bedrooms. … In the other attic rooms, which Mumma let, furnished, for seven and sixpence a week each, lived Mr Diamond and Miss Sheily.

Premiärminister på besök!

Det är ju inte var dag en premiärminister kommer på besök, så inte undra på att veckans stora samtalsämne på University of Western Sydney har varit att the Gough Whitlam Oration – som skulle ges av ingen mindre än premiärminster Julia Gillard! Eller för att vara ärlig så har det stora samtalsämnet varit att på grund av torsdagskvällens celebra besök så skulle det göras ett allvarligt ingrepp i campusets livsnerv: parkeringen skulle stänga.

Nåväl, billös som jag är var det med odelad förtjusning som jag mottog de biljetter till tillställningen som en kollega här lyckades ordna till oss. Han jobbar en del åt Whitlaminstitutet som är en del University of Western Sydeny. Whitlam? tänker du kanske nu. Gough Whitlam var premiärminister 1972–1975, han kom som en nästan revolutionär virvelvind efter många år av konservativt styre och hann med att bli omvald en gång innan han fick sparken av generalguvernören.  Han valdes efter att ha genomfört Australiens första moderna/reklamiga valkampanj och levde upp till sitt slagord ”it’s time” med att genomföra en hisnande mängd reformer.

Partikamraten Julia Gillard har alltsÃ¥ en del att leva upp till när hon ska prata om ”Walking the reform road”. Whitlam själv är med Ã¥lderns rätt (f. 1916) inte närvarande men det visas en inspelad hälsning frÃ¥n samma dag där han ser mycket pigg ut för sina 94 Ã¥r. PÃ¥ plats är däremot hans fru Margaret Whitlam (f. 1919), som han kallat  ”my best appointment”, och en rad australiensiska kändisar som rockstjärneministern Peter Garrett (Midnight Oil), tidigare premiärminister Bob Hawke, och ”Little Pattie” som sjöng kampanjlÃ¥ten It’s time (och som sitter bredvid Whitlam med kampanjtröja pÃ¥ bilden ovan). De australiensiska kollegorna pekar entusiastiskt ut Tom Uren när VIP-gästerna gör entré. Uren (f. 1921) tillhörde Whitlams innersta krets och var en av arkitekterna bakom hans reformer, när Gillard nämner att han är här gÃ¥r det ett sus genom publiken, det är en riktig laborlegend.

Men innan Julia börjar prata är det en del formaliteter som ska klaras av. Det är inte minst en Welcome to country ceremoni som genomför av de traditionella aboriginska ägarna. Det är ett tal, inga exotiska kroppsmålningar eller danser, i bakgrunden står den australiensiska-, den aboriginska- och torres strait islanderflaggan. Alla följande talare uttrycker sedan sin vördnad till de traditionella ägarna. Och jag kan inte låta bli att fundera på hur bra man har blivit på den här typen av symboliska erkännanden. Bättre sent än aldrig kan man tycka, men på det faktum att urbefolkningen är den grupp i landet som har det sämst ställt lär inte tacktal ändra.

I sitt tal knyter Gillard naturligtvis an till Whitlam som hon kallade en mÃ¥ngbottnad person.  Han lär ha sagt ungefär ”Säger jag emot mig själv? I sÃ¥ fall säger jag emot mig själv. Jag är en stor man, jag kan rymma motsättningar.” Och mest av allt vill hon lyfta fram ”Gough the reformer.” Nej, hon drog inte upp linjerna för nÃ¥gra radikala reformer av det slag som Gough genomförde pÃ¥ sin tid. Istället handlade det om intern partireform och temat ”socialdemokratins kris” känns ju bekant frÃ¥n hemmaplan. Den intressanta skillnaden är dock den att Gillard faktiskt är nyvald sittande premiärminister.

Talet om behovet av förändring av Australiens arbetarparti ska ses mot bakgrunden att labor i New South Wales i helgen gjorde ett katastrofalt delstatsval, det sämsta en sittande delstatsregeringen någonsin gjort. Väntat, men inte mindre förödande sammanfattade Gillard det hela. Därför var hennes tre r rebuild, renew and regain. Med en retorik som känns bekant från diverse olika håll slog Gillard fast att ”we’re the party of work, not welfare”. Om sin skyldighet mot ”everyday Australians” (hör någon ett eko av ”verkligenhetens folk”?) och om vikten att fatta rätt beslut mot country, families and jobs.

Men hon pratade ocksÃ¥ om jämlikhet och rättvisa, om att alla ska ha lika möjligheter. Att städarens dotter ska ha samma rätt till utbildning som advokatens. Om de typiska australiensiska värdena ”mateship and fair go” (som väl även de är tillräckligt flexibla för att rymma hela det politiska spektret.) Det fanns dock i hela hennes tal en underton av ansvar och skyldigheter. När hon pratade om rättigheter nämnde hon ocksÃ¥ skyldigheten att jobba hÃ¥rt för att utnyttja sina möjligheter, att förtjäna sin rätt. Om ALP som ett ansvarstagande parti. ”We happily leave to the greens to be a party of protest, we are a party of government”. Om vikten att hantera den pÃ¥gÃ¥ende gruvboomen ansvarsfullt och vÃ¥ga ta svÃ¥ra ekonomiska beslut.

De två stora sakfrågorna hon tog upp var klimatförändringarna och utbyggnaden av bredbandsnätet. Den koldioxidskatt som regeringen vill införa har fått debattens vågor att gå höga, och imorgon är det planerat stora demonstrationer både emot och till stöd för förslaget. Vad gäller den andra frågan kan jag efter en och halv veckas desperat letande efter internet som är tillräckligt stabilt för att det ska gå att logga in på Linköpings universitets hemsida konstatera att Julia har mitt fulla stöd i denna fråga.

”We are the party of the future, we can’t go back” säger hon. ”I don’t believe in romanticising the past.” Hon avslutar med vikten om att se framÃ¥t och fÃ¥r stÃ¥ende ovationer. Företrädare för universitetet och Whitlaminstitutet hÃ¥ller tackanföranden och sÃ¥ bjuds vi pÃ¥ nÃ¥gra i sanning ”light refreshments” (kex och saft) i ett partytält pÃ¥ gräsmattan utanför.

Ett spel med brutal elegans

20110329272_1

Om nÃ¥gon pratar om ”football” (eller med den australiensiska förkärleken för diminutiv ”footy”) här, sÃ¥ menar de förmodligen inte det jag menar. De menar förmodligen rugby. Rugby league för att vara mer exakt, vilket skiljer sig frÃ¥n det som du förmodligen tänker pÃ¥ när du hör rugby. Den globalt sett mer spridda varianten kallas rugby union. Rugby league är egentligen bara populärt i Australien (England och Nya Zealand har ocksÃ¥ hyfsade landslag), för att vara mer exakt pÃ¥ östkusten och för att vara ännu mer exakt i Sydney. Men här är det Ã¥ andra sidan typ hur stort som helst. (I resten av Australien menar man dock förmodligen aussie rules om man säger ”footy”, men det är en helt annan historia.)

James, en av vÃ¥ra värdar pÃ¥ University of Western Sydney, bestämde att vÃ¥r ringa kunskap om rugby league var en stor brist i vÃ¥r allmänbildning som genast mÃ¥ste avhjälpas. AlltsÃ¥ blev vi igÃ¥r medtagna till West Ryde Hotel där hans flickvän, som jobbar där, reserverat ett bord strategisk placerat framför storbildsskärmen. (Ett hotel är förresten oftast en pub, och om nÃ¥got heter pub sÃ¥ är det förmodligen ett hotell. Det är uppochnervända världen här.) West Ryde Hotel är en klassisk aussiepub med heltäckningsmatta, lysrörsbelysning, luftkonditionering pÃ¥ högtryck och pookies (poker machines), kort sagt den perfekta inramningen för ”footy”. VI skulle se North Queensland Cowboys mot Melbourne Storm, ett lämpligt val eftersom James inte hyser nÃ¥gra känslor för nÃ¥got av dessa lag och därför kunde ägna sig Ã¥t att förklara spelet för oss, hade det däremot varit favoritlaget Sydney Roosters sÃ¥ hade han inte kunnat slita blicken en sekund frÃ¥n skärmen. (Han har däremot redan inlett arbetet med att fÃ¥ Sydney Roosters till Linköpings universitets officiella rugby league lag. Vi bekräftade att den lokala konkurrensen är svag…)

För den som undrar sÃ¥ har vi alltsÃ¥ grunderna i rugby league till vänster pÃ¥ bilden, och skillnaden pÃ¥ spelarnas egenskaper i league och union till höger… Det är ett snabbt spel med 13 spelare i varje lag (6 stora och biffiga och 7 smÃ¥ och snabba) och tillskillnad frÃ¥n rugby union  (som har 15 spelare i varje lag) bildades det inte stora högar pÃ¥ planen. ”Det har en viss brutal elegans” konstaterade min kollega Martin när han sÃ¥g de biffiga männen puckla pÃ¥ varandra. Lektionerna fortsätter pÃ¥ lördag dÃ¥ vi ska se en division 2 match pÃ¥ North Sydney Oval.

 

En sommar som liknar höst

20110323164

Det är väldigt likt sommar för att vara höst, här på andra sidan jorden. Kroppsligen, men kanske inte andligen, anlände jag i morse. Precis i gryningen. Efter att ha desinfeserat mina jordiga skor bestämde sig gränsvakterna för att släppa in mig i landet.  (Kabinpersonalen gick även  runt och sprayade hela planet med desinfesering innan vi landade…) Aningen själlös och förvirrad har jag vandrat runt på Sydneys gator som känns mer välbekanta än jag trodde. Det är ju bara ett drygt år sedan jag var här senast, och det slår mig hur märkligt det är att jag för tredje gången är i Australien, som ju faktiskt är långt ifrån mitt drömland. Men när jag vandrar genom Royal Botanic Garden och kommer när till strandpromenaden där man ser harbor bridge och operahuset bakom all den intensiva grönskan kapitulerar jag fullständigt. Solen skiner, det är behagliga 25-27 grader, och hade jag inte varit så trött, så jetlaggad och haft så mycket skoskav hade det varit en perfekt dag. 

En australiensisk sommarinstitution

Måsen verkade nöjd, så den håller förmodligen på Pakistan.

Söndagen 3 januari 2010 är ett historiskt datum. En dag dÃ¥ vi ägnade oss Ã¥t en äkta australisk sommarinstitution, det var dagen för min första närkontakt med live-cricket. Platsen var Sydney Cricket Ground, där Australien dagen till ära uppvisade sin sämsta öppningsdag av en testmatch pÃ¥ 10 Ã¥r: 127 all out. MotstÃ¥ndarlaget Pakistan stod däremot för ”superb bowling”. Nu efter dag tvÃ¥, har Pakistan 9/331 och alltsÃ¥ en ledning pÃ¥ 204 runs. Jag misstänker att dessa siffror inte säger större delen av min läsekrets särskilt mycket. Jag är dock ganska nöjd med att de tillslut i nÃ¥gon utsträckning ha deschiffrerat mysteriet cricketresultat, och kommer benytta mig av minsta anledning att fÃ¥ demonstera mina nyvunna kunskaper.

Cricket är inte bara lÃ¥ngsamt, det är ocksÃ¥ svÃ¥rbegripligt. Groucho Marx lär halvvägs in i en cricketmatch frÃ¥gat när den skulle börja. För att undvika sÃ¥dana grodor ägnades tÃ¥gresan frÃ¥n Melbourne Ã¥t boken ”How to catch a cricket match”. I denna kan man läsa följande defintion av cricket, myntad av en god vän till författaren:

’Oh, I know all about cricket,’ he says. ’You wear white clothes or pyjamas and first you’re ”in” and then you’re ”out”. Like Waiting for Godot, it takes a long time, nothing happens, and there’s usually rather a good tea.’

Cricket är en fantastiskt otidsenlig sport. En testmatch kan hÃ¥lla pÃ¥ i fem dagar och när de väl har spelat i fem dagar sÃ¥ slutar det ganska ofta oavgjort. Testserien Australien-Pakistan som pÃ¥gÃ¥r just nu gÃ¥r över 5 matcher, det innebär potentiellt 25 dagars spel  ibland är en match över pÃ¥ fyra dagar) för att fÃ¥ fram en vinnare. Man mÃ¥ste älska det. Det blir ännu bättre av att sporten dessutom har positionen ”silly mid-on” (det lÃ¥ter ju en aning festligare än back eller mittfältare), kastet ”googly”, att en slagman kan fÃ¥ i hop ett ”century” om det gÃ¥r bra, eller bli en ”golden duck” om det gÃ¥r riktigt dÃ¥ligt. GÃ¥rdagen sÃ¥g en chokerande sÃ¥dan gyllene anka: australiens kapten Ponting, av vissa ansedd den bästa slagmannen i cricketvärlden just nu, Ã¥kte ut pÃ¥ sitt första slag. Killen som Ã¥kte ut innan hade dessutom blivit en vanlig anka (han gjorde ett antal slag, men fick inte ihop nÃ¥gra runs). De australiska flaggorna slokade betänkligt i duggregnet. (Matchen var 3 timmar försenad pÃ¥ grund av ett ytterst lätt regn, och det här är alltsÃ¥ en sport som är uppfunnen i England…)

Just långsamheten gör det hela,  kanske något förvånande, till en utmärkt åskarsport. Men behöver nämligen inte vara fullständigt koncentrerad på det som försegår på planen hela tidan. Och skulle man råka missa något, så var det säkerligen inte matchavgörande. Det är definitivt inte lika illa som råka blunda när matchens enda mål kommer om man går på fotboll.

Jul i antipodena

Det har varit lite dÃ¥ligt med julstämning i Ã¥r mÃ¥ste erkännas. Det känns inte helt rätt med jul när man just passerat sommarsolstÃ¥ndet. Juldekorationerna är likadana som hemma, med snögubbar och pÃ¥pälsade tomtar mitt i grönskan och ”I’m dreaming of a white Christmas” skvalande ur högtalare. Och även om jag lite avundssjukt har läst alla rapporter om en vit jul i Sverige sÃ¥ skulle jag bli djupt oroad om det började snöa här. Juldagsfirandet hemma hos en kollega hade förresten uppenbara likheter med midsommar, det serverades jordgubbar, det regnade och man satt i trädgÃ¥rden i lite för tunna kläder och smÃ¥frös… Här kommer tvÃ¥ stämningsbilder frÃ¥n jul i Sydney:

Fläktar istället för levande ljus på midnattsmässan i Sydney. Välbehövligt, men lite mindre stämningsfullt...

Julgran av tomma plastflaskor

Aussie wildlife

Husspindeln Knut

Det var inte det första han sÃ¥g, men C hade inte varit i mitt lilla hus särskilt länge innan han tittade upp i taket och sa ”eeh, brukar den där vara där?”. Uppe i ena hörnet satt nämligen en enorm spindel. Jag förnekade att jag sett den tidigare, men lät tydligen sÃ¥pass obekymrad att han anklagade mig för att vara ytterst ouppmärksam. ”VadÃ¥” tyckte jag, ”det är en huntsman de är inte farliga. De hÃ¥ller andra, farliga, spindlar borta.” C googlade pÃ¥ huntsmans och fick 1. bekräftat att det var en sÃ¥dan (godkänt till mina kunskaper om australisk fauna alltsÃ¥) 2. fram att de faktiskt är giftiga, men inte dödligt. Om man blir biten kan man drabbas av ”prolonged pain, inflammation, headache, vomiting and irregular pulse rate”. Och 3. att deras favoritmat är kackelackor. Och är det nÃ¥got C inte gillar är det kackelackor. Han bestämde sig för att kalla spindeln för Knut och förlikade sig med dess närvaro.

Jag hade förlikat mig med hans närvaro redan innan jag märkte den. Av någon anledning är spindlar ungefär det enda av australiens ökända djurliv som jag inte är rädd för. Att det här landet är fullt av farliga djur har väl inte undgått någon, och jag ska erkänna att minsta prassel i buskagen brukar göra mig lätt nervös. Vi ska inte börja tala om ormarna. Australien lär ha 19 av världens 20 giftigaste ormar. Det är tack och lov inte så troligt att jag kommer stöta på någon. Men bara blotta tanken är nog för att få mig att vilja ta första bästa plan hem. Och man ska inte tänka på hajarna när man doppar fötterna i Stilla havet. Fast när man är på en strand som heter Shark Beach är det svårt att låta bli, och man tänker att det där nätet sitter nog där av en anledning.

Ibisarna förbereder en attack.

Ibisarna gör sig redo för attack.

Det läskigaste djuret jag hittills stött pÃ¥ är dock ibisfÃ¥glarna. De mÃ¥ anses heliga i Egypten men här är de nÃ¥got av en plÃ¥ga. De hänger som duvor eller mÃ¥sar i parker och pÃ¥ ställen där de tror sgig kunna stjäla mat frÃ¥n människor. Bara det att de är mycket större och har en väääldigt lÃ¥ng näbb. Usch. SÃ¥ här pÃ¥ hemmaplan finns dock inga ibisar, och jag har suttit med kameran beredd pÃ¥ bakgrÃ¥den flera gÃ¥nger för att försöka fÃ¥nga det vanligaste lokala djuret – de väldigt oläskiga smÃ¥ geckoödlorna.

I förra veckan var jag i Brisbane. Hundra mil norr ut och hundra mil mer tropiskt. (Sub)tropikerna är så fulla av liv att det är nästan löjligt. Framförallt natten tycks koka av både småkryp och större varelser. Det är fullt av ljud, surranden och prassalanden. Myggor, geckos och possums lurar överallt. Och både här och där skränande kråkor, som låter som misshandlade barn (eller nästan som Katten Kirk).

Och så finns ju alla de där djuren som man gärna vill se (på lite lagon avstånd). Som kängurur och papegojor. Och eftersom de är ungefär lika ovanliga som rådjur och sparvar i Sverige så ser man en del. Men det upphör ju inte vara roligt. Och ödlor. Och i fredags i Brisbane såg jag en platypus. Visserligen bakom glas men de är så ovanliga så det är ändå något av en sensation.

De blå bergen

’Last time you called you said you were going to come to the mountains with me, or did you forget that too?’ ’Well I’m writing a book about Sydney.’ ’The Blue Mountains are part of Sydney.’ ’Sherry, it’s eighty miles to Katoomba.’ ’Jesus, Peter, the mountains are the jail walls of Sydney. They are connected, physically, geologically, dramatically. You cannot write about Sydney and leave out the Blue Mountains.’ (Peter Carey, 30 days in Sydney)

Australien är inte bara den minsta utan också den plattaste kontinenten. Det finn inte direkt några Mount Everests eller ens Kilemanjaros som sträcker sig mot skyn här. Geologiskt, så är kontinenten urgammal. Alla berg är väl eroderade. För de första europeerna utgjorde de ändå svåra hinder, vilket väl reflekteras i namnet på Australiens mest kända bergskedja: the Great Dividing Range. Den del av denna kjedja som är närmst Sydney kallas för Blue Mountains. Bergen kallas blå eftersom det hänger en dimma av eucalyptusånga över skogarna som ger ett blåaktigt skimmer. Bergstopparna beskrivs bättre som platåer där åar och bäckar genom årtusenden grävt djupa dalar, och även om bergen inte är så höga så är klippväggarna branta. Det var inte förrän en expedition 1813 testade att försöka följa bergsryggarna snarare än dalarna som nykomlingarna lyckades ta sig över och slättlandet bortom bergen öppnades för nybyggare.

De smÃ¥ städerna i bergen ligger som ett pärlband pÃ¥ en av bergsryggarna förbundna av järnväg (som är en del av Sydneys pendeltÃ¥gsnätverk) och the great western highway. Sedan mitten av 1800-talet har det varit ett populärt utflyktsmÃ¥l för Sydeysiders, och det finns en väl utbyggd turistinfrastruktur.  Numera är omrÃ¥det världsarvsklassat. Vid mÃ¥nga av de spektakulära utkikspunkterna kan man begrunda utsikten tillsammans med en kopp kaffe, en öl eller en bit mat. Du kommer inte känna dig ensam där du stÃ¥r och beundrar ”the three sisters”, den mest kända formationen. Ett enormt nät av vandringsleder genomkorsar nationalparken, och det finns slingor för alla. Korta rullstolsanpassade och lÃ¥nga mer krävande.

Skogen man gÃ¥r genom är tydligen en ’kall’ regnskog. Det är betydligt kyligare klimat i bergen än i Sydney, och inte är det särskillt blött heller sÃ¥ jag känner mina förutfattade meningar om vad en regnskog är smulas sönder. Under gÃ¥rdagens ’bushwalk’ tillsammans med en av doktoranderna här och hennes syster var vi dock inte nere i regnskogens ’golv’. Rundan vi gick – the National pass – höll sig pÃ¥ mellan nivÃ¥n. Stigen gick nämligen mitt pÃ¥ bergsväggen, eller ja, det känns fel att kalla det stig. Den var knappast inte upptrampad, den var uthuggen. Med lÃ¥nga branta trappor för att komma mellan de olika nivÃ¥erna och uppbyggda steg för att kunna korsa bäckar och vattenfall. Det var inte sÃ¥ att man kände sig ensam där heller, det var ganska tydligt att vi bafann oss mitt i en enorm turistattraktion (fast jämfört med lämmeltÃ¥get till Preikestolen utanför Stavanger var det ganska ödsligt) även om det var en ganska tuff 4-timmars tur. Men fint var det, och ont i lÃ¥ren har jag idag efter allt trappklättrandet.

Ska vi prata om vädret igen?

Ett av mina starkaste minnen från min termin som utbytesstudent i Perth för ett antal år sedan var att det aldrig var någon som pratade om vädret. Till skillnad från i Sverige, där vädret är det ständiga samtalsämnet. Men i Perth var det väl helt enkelt inte mycket att prata om. Från det att vi kom i början på februari till typ mitten på maj var vädret likadant: runt 30 grader, torr luft och sol.

I Sydney har jag däremot utvecklat en fullständig besatthet med Australian Bureau of Meteorology och deras  oflashiga hemsida där jag kollar varje prognosuppdatering. Vädret här är standigt växlande. Det är inte över 35 grader hela tiden, för värmen kulminerar, ofta i ett åskväder, så blir det runt 20 grader och småregningt någon dag innan det börjar byggas upp igen. Och i den där uppbyggnadsfasen kan man få någon dag med 25 grader och sol.

Men de där fruktansvärt varma dagarna styr hela mina tillvaro. När de kommer gäller det att vara beredd, gå upp tidigt och fly. Till universitetet, om det är en veckodag, till varsomhelst luftkonditionerat om det är helg, eller möjligtvis till stranden där det förmodligen är svalare på grund av havsbrisen. De där 35+ dagarna känner man sig fångad: kan inte vara hemma, inte vara ute. Jag kan inte tänka på något annat, tror att jag har feber, det känns som hjärnan kokar och jag längtar intensivt hem till mörkret och kylan och tänker avundssjukt på de hemma som adventspyntar och dricker glögg.

Mina bekanta här försäkrar mig att detta inte är normalt novemberväder. Det brukar vara runt 25 hela tiden säger de. Och det märkliga vädret har större konsekvenser än mitt välbefinnande. Visst kan man se att gräsmattorna gulnar i Sydney, men lite längre in i landet är det fullständig torka. Vattenflöden håller helt på att försvinna, myndigheterna måste besluta om drastiska besparingsåtgärder som drabbar många människor hårt. Och skogsbrandssäsongen har varit ovanligt intensiv ovanligt tidigt.

Fler och fler menar att Australien börjar märka av effekterna av den globala uppvärmningen. Vädret blir inte bara överlag varmare, utan mer extremt, mer oförutsägbart. Och det är väl därför passande att den stora inrikesnyheten här just nu är att det liberala (dvs konservativa) partiet befinner sig i upplösningstillstånd om huruvide de ska stödja den rödgröna regeringens förslag om utsläppsrättigheter.  Det har de lovat att göra, partiledaren tänker stå fast vid sitt ord, men deras ganska stora grupp av klimatskeptiker revolterar. Politikersåpan lär fortsätta in i nästa vecka, och då kan jag följa den på plats i huvudstaden. I eftermiddag åker jag till Canberra och BOM förutspår för de närmsta dagarna 20 grader, mulet och kanske lite regn. Hurra!