Om Johanna

Diversearbetare i den östgötska kulturforskningsbranschen

Melbourne Cup på the Imperial Hotel

Det är den första tisdagen i november. Dagen då alla australiensare vill spela på hästar, till och med de som säger att de inte är intresserade av kapplöpningar. Vi ska se Melbourne Cup på Imperial Hotel i Conabarabran med auntie Maureen, en aboriginsk ledare som vi råkade springa på dagen före. Hon kunde tänka sig att prata med oss om Coal Seam Gas, men hon vill ju inte missa Melbourne Cup.

Imperial hotel är en typsik australiensisk omysigt pub med lysrör och heltäckningsmatta. Det är fullt med skärmar, som ett ATG-ombud. Vi fattar ingenting om hur man ska göra för att satsa sina pengar. Jag vill satsa 5 dollar pÃ¥ nr 12, Sky Hunter. VÃ¥r lokala guide försöker förklara hur kupongen funkar, fast hon brukar inte spela och är väldigt ointresserad av galopp. (”I don’t like horse racing, but I’m not going to say that loud to my fellow Australians on Melbourne Cup day”.) ”LÃ¥ter det rätt?” frÃ¥gar hon en kille i keps och flip-flops bredvid. Han förbarmar sig över min kupong och fyller i den pÃ¥ ca 1 sekund.

Vi undrar om auntie Maureen kommer att komma, men när vi sitter och tittar pÃ¥ tidningarnas förhandsinfo pÃ¥ pubben dyker hon upp. Hon stannar och pratar en stund, om nÃ¥gra förhandlingar med gruvbolag, om sina studier, om kampen för sprÃ¥ket. Det är nästan helt omöjligt att höra vad hon säger. Sen är hon plötsligt borta igen, jag skymtar henne senare vid ”the pokies” (spelautomaterna).

Puben är välfylld, men inte fullpackad. Det är två damer i stiliga klänningar, annars är det mycket shorts, flip-flop och arbetskläder. Några tjejer från mataffären Coles. Vi tittar på fel skärm, och håller på att missa hela loppet. Men när vi undrar varför det inte börjar inser vi att resten av puben tittar på en annan skärm. Vi upptäcker detta precis när startgrindarna öppnas. Det hela är över på några minuter. Nummer 19 vann. Ingen av oss tippade rätt. Det verkar inte som att någon på puben tippade rätt, för det är rätt tyst runt omkring. Vi stannar kvar en stund, och när vi går har etablissemanget så när tömts på folk. ”The race that stops a nation” är över för den här gången.

Några timmar senare får vi höra att vi missade loppets historiska utgång: för första gången vanns Melbourne Cup av en kvinnlig ryttare.

Väster över bergen

Vi kör västerut över bergen. På snirkliga väger kantade av frukträdgårdar, eukalyptusträd och hisnande vyer. I Lithgow stannar vi vid en ruin som på håll ser ut som en medeltida kyrka, det är det naturligtvis inte (Lithgow grundades på 1870-talet). Det är – eller snarare var – en masugn. Vi fortsätter mot Mudgee. Det är andra gången jag kör bil i vänstertrafik. Allting är fel. Varje gång jag ska blinka sätter jag på vindrutetorkaren. Jag måste motarbeta ryggmärgsreflexerna. Medvetandegöra allt det som är inlärt till automatik. Tänka på varje steg. Håll till vänster, titta åt andra hållet, ta inte närmsta körfältet när du svänger till höger.

I varje stad och by vi kör igenom är det utklädda barn och vuxna som firar Halloween. Trick-or-treatsällskap drar fram på gatorna. Landskapet är hänförande med toppiga kullar och branta berg i bakgrunden. Vi är väster om the Great Dividing Range, bergskedjan som det tog så lång tid för de europeiska kolonisatörerna att ta sig över. ”The sandstone curtain” som skiljer den konservativa landsbygden från den kosmopolitiska storstaden.

Fikapaus i Mudgee. Allt verkar ha stängt, förutom Kelly’s Irish Pub. Där är det fullt med överförfriskade män på ostadiga ben. Klockan är fem på eftermiddagen. Men i rummet bakom baren är det lugnt. Det går att beställa kaffe, och tjejen i kassan plockar fram målarboksblad och kritor till E (som är nyvaken och sur).

Vi förundras över hur hastighetsbegränsningen kan vara 100 km/tim på en väg som du aldrig hade fått köra mer än 70 km/tim på i Sverige. Jag tappar räkningen på överkörda kängrur utmed vägen (och wombats, och koalor…) och ju mer det skymmer desto mer nervös blir jag för att de snart kommer att var på vägen. Tillslut, efter vad som känns som en evighetsfärd, är vi framme på Warrumbungles Mountain Motel. Där är det fest. Den ena gigantiska toyota pickupen står bredvid den andra på parkeringen. En annan dag, tänker jag, ska jag intressera mig för allt detta. Men just nu vill jag bara sova.

PÃ¥ andra sidan jorden igen

Det verkar som att antipoderna har någon märkligt dragningskraft på mig. För fjärde gången är jag i Australien, för tredje gången i Sydney som gäst på UWS. Och för första gången är jag här för att arbeta med ett forskningsprojekt som faktisk har med Australien att göra. Eftersom det har med gruvor att göra, kommer jag också få se mer av New South Wales än tidigare. Och eftersom jag den här gången har med mig en (snart) tvååring, misstänker jag att jag även kommer att få bekanta mig med en annan sida av Sydney.

Aleksijevitj!

”Kom igen, Aleksijevtij, Aleksijevitj” tänker jag framför datorn när Sara Danius öppnar dörren för att möta pressuppbÃ¥det. När hon säger ”den vitryska” sÃ¥ inser jag att den här gÃ¥ngen sÃ¥ infrias mina förhoppningar. Jag hör inte ens motiveringen. ”Min favoritförfattare har just fÃ¥tt nobelpriset!” nästan skriker jag till en kollega som inte ont anande sticker in huvudet i ett helt annat ärende.

Jag kan inte komma på någon annan bok som gjort sådant intryck på mig som Kriget har inget kvinnligt ansikte. Först var det kvinnornas berättelser, senare blev jag minst lika fascinerad av samtalen med censorn.

”Vi har ingen nytta av er lilla historia – vad vi behöver är den stora historien. Segerns historia” som det heter i Kajsa Öberg-Lindstens svenska översättning (sid 39). I samtalen med censorn finns sÃ¥ mÃ¥nga tankar om vad historia är, gör och betyder att jag skulle kunna läsa dem tusen gÃ¥ngen om.

Aleksijevitjs prosa är bedrägligt enkel, men böckerna tar ändå en evighet att läsa. Texten är så koncentrerad och meningsfylld att jag måste göra avbrott var och varannan sida. Mina ryska utgåvor är fullklottrade med anteckningar och markeringar. Och jag som egentligen inte tycker om att skriva i böcker.

Kriget har inget kvinnligt ansikte är den enda bok jag någonsin har blivit lockad att akademiskt skriva om. När jag läste ryska på Stockholms universitet en gång för länge sedan ville jag skriva uppsats om den. Läraren för kursen var dock inte allt för positiv till idén. Aleksijevitj var inte riktig litteratur. Det blev aldrig någon uppsats, mest av andra skäl, men läraren i fråga kommer nog få svårare att avvisa nya generationer av Aleksijevitjentusiaster, för riktigare litteratur än en nobelpristagare finns väl knappast.

Harsprånget

För några veckor sedan svängde jag av E45 mellan Jokkmokk och Porjus vid Harsprångsfallen. Jag kan inte sluta tänka på dem. De var uppskyltade med en prydlig sevärdhetskringla, men Harsprångsfallen är ett besöksmål som inte finns.

Fallen finns inte, de försvann med kraftverket som invigdes 1951. Älvfåran är i det närmaste torrlagd, en smal rännil, några bäckar runt omkring. Vid utsiktsplatsen över de tomma fallen ser man inte själva kraftverket, men dammen. Den uppsatta infotavlan talar om fallen, om hur de en gång lockade turister. Den förmedlar ett minne av något som som civilisationen tämjt och lagt under sig. På spången ner mot fallet finns en minnessten över de som miste livet i bygget av kraftverket. Makten över vattnets kraft kostade.

DSC_0400Det du egentligen besöker finns inte, det måste du föreställa dig. Du måste själv tänka dig storforsen som dundrar fram. På parkeringsplatsen syns kraftverket bakom ett skjul och stenhög. Högspänningsledningarna sprakar (och får mig att tänka på Gajtolovo).

På vägen tillbaka svänger jag av E45åt andra hållet. Där en annan sevärdhetsskylt pekar mot Harsprångets samhäle. Också det här är ett besöksmål som inte finns. Samhället hyste arbetarna och deras familjer under bygget av kraftverket. Som mest bodde här 2100 personer. Vattenrallarna flyttade vidare, samhället – som aldrig var tänkt att vara permanent – monterades ned. Uppsatta skyltar visar var gator, hus och service en gång fanns. ”Butiksbyggnad” står det på en rostig skylt som nästan drunknar i träd och buskar. Här finns också en infotavla som frammanar minnet av civilisationen som naturen försökt lägga under sig. Minnet av en tid med helt annan syn på samhällsbyggnad.

Harsprånget är inte på något sätt unikt. Samhällen i anslutning till vattenkraftbyggen eller gruvdrift byggdes på många håll. Se Van Pelt Fotos bilder från Laver utanförÄlvsbyn som vi besökte några dagar tidigare. Samhället monterades ned när gruvan stängde. Nu vill Boliden öppna gruvan igen. Om det blir så — Länsstyrelsen har sagt nej — är jag ganska säker på att de inte kommer att bygga upp samhället.

http://vanpeltfoto.tumblr.com/post/126989103029/laver-a-ghost-town-about-50-kilometres-from

En riktig håla?

När jag var på konferens i Umeå i höstas kom vi av någon anledning att tala om hålor (fast när samtalet hölls var konferensen på utflykt till Skellefteå). Det kan ha varit så att den i Umeå verksamme amerikanen frågade varifrån jag kom, min uppväxtort Mullsjö brukar jag nämligen beskriva som just en håla. En annan av forskarna från SLU upplyste mig då om Svenskt hålindex, som skogvaktarstudenterna brukade hålla på med. De reser tydligen mycket till diverse skogsnära småorter. Detta fångade naturligtvis mitt intresse, men det var det också väldigt mycket annat där på konferensen som gjorde, så hålorna hamnade lite i bakgrunden. Men efter drygt tre veckor i Mullsjö kom jag, inte helt osökt kanske, att tänka på hålindexet igen.

20150723_11knives-out_IT

Mullsjön. Foto David Torell www.vanpeltfoto.com

Institutionen för Rikshålsindexering verkar föra en något tynande tillvaro, hemsidan fungerar inte, och hur det står till med det insamlade materialet är oklart. Dock går det att få tag kriterierna för hur hålor ska bedömas. Jag har använt mig av 2004 års utgåva som finns tillgänlig i pdf-form (4 sidor).

Svenskt hålindex utgår från följande definition av en håla:

En håla är en ort som kännetecknas av tätortsmiljö med allt vad det innebär av insyn, brist på natur och ont om svängrum. Samtidigt saknar orten det som hör till stadens fördelar såsom allsidigt närings-, affärs- och kulturliv samt stor kontaktyta med andra människor.

Hålindexet bygger på ett poängsystem. Mullsjö uppfyller med lätthet alla 6 grundkriterierna och får 10 grundpoäng.

  • Det ska finnas minst en affär (helst en trist Konsumbutik).
  • Det ska finnas minst en lÃ¥gstadieskola.
  • Det ska finnas minst en bensinstation / tappställe.
  • Det ska finnas minst en korvmack / kiosk / pizzeria där ungdomen hänger.
  • Det ska finnas minst en kyrka/kyrksal – gärna frikyrkliga.
  • Det ska finnas minst ett typiskt hyreshus helst av typ grÃ¥rappad länga, lagom underhÃ¥llet.

Mullsjö får också tilläggspoäng för följande försvårande omständighet:

+1 ges till orter med utpräglad frikyrklighet eller där ett politiskt parti dominerar.

Att kalla frikyrkligheten i Mullsjö utpräglad är nästan att ta till i underkant.

Men Mullsjö uppfyller också kraven för några förmildrande omständigheter:

  1. -1 om orten har högstadieskola.
  2. -1 om orten är centralort i sin kommun.
  3. -1 om orten har systembolag – utlämningsställe godtas ej.
  4. -1 om orten har en befolkning över 5 000 pers.

Som i allt klassifikationsarbete har jag stött på några gränsdragningsproblem. Vad det gäller de förmildrande omständigheterna tvekar jag på två punkter. Poängavdrag ges om orten har reguljär persontågstrafik, vilket Mullsjö har, men det ska också finnas ett riktigt stationshus. Och den byggnad som finns där tågen stannar får väl i ärlighetens namn snarare beskrivas som en gångbro än ett riktigt stationshus. Poängavdrag ges också om orten ligger naturskönt. Det är förvisso ganska fint runt Mullsjö, men det är ju ungefär sådär fint mest överallt och jag vet inte om jag tycker det är tillräckligt spektakulärt för att motivera poängavdrag.

Jag är också tveksam kring några försvårande omständigheter. Hålindexet ger automatiskt ett pluspoäng till alla orter i Småland. Mullsjö tillhör Jönköpings län men ligger faktiskt inte i Småland utan Västergötland. Pluspoäng ges också för utpräglad hålstämning. Jag hade utan tvekan gett den här extrapoängen som tonåring, men jag känner mig osäker på hur stämningen är i Mullsjö nu för tiden.

Eftersom mina tveksamheter är två av varje, så jag bestämmer mig för att låta udda vara jämnt och inte ta med någon av de här plus- och minuspoängen. Om vi summerar Mullsjös poäng får vi 10+1-4=7.

HÃ¥lindexet beskriver slutpoängen sÃ¥här: Orter med slutpoäng mellan 1 och 5 är mÃ¥ttliga hÃ¥lor, de med poäng mellan 6 – 10 är riktiga hÃ¥lor och de med poäng över 10 är svÃ¥ra hÃ¥lor. 13 – 17-poängare är rent utsagt förfärliga hÃ¥lor.

SÃ¥ kan jag alltsÃ¥ anse det bekräftat – Mullsjö är en riktig hÃ¥la!

Från en 70-årsfest

”Segerdagen kommer att förändras” säger D. Klockan är ungefär halv elva på segerdagskvällen, röken från fyrverkerierna har skingrats och Lenintorget börjar tömmas på folk. Det är en liten brokig samling Ingritsy som dröjer sig kvar i parken där Lenin står och håller i sin rock. S. som fortfarande går i skolan, V. – chaufför och mer än dubbelt så gammal, kemistudenten A. i sin 40-talsuniform som människor ständigt vill bli fotade tillsammans med, N. som kommer direkt från jobbet. Och så D., kemist, universitetslärare och en gång i tiden Ingrijas första medlem.

”De veteraner jag har sett idag kan räknas på ena handens fingrar” fortsätter D. ”Vi gick runt förut och letade efter någon vi skulle kunna gratulera. Det här är sista jubileet som det alls kommer att finnas några kvar. Om fem år finns det inga veteraner. Vad kommer finnas kvar då? Bara festande, inget verkligt minne.”

”Men veteranernas barn då?” invänder någon. ”De finns ju kvar.” D. framhärdar i att det inte är samma sak. Ni håller kanske inte med mig, lägger han till, men segerdagen kommer att förändras.

Tidigare på dagen har vi alla deltagit i Bessmertnyj polk (odödliga regimentet), en parad längs S:t Petersburgs huvudgata Nevskij prospekt med krigstida porträtt. Vi har gått och stått och väntat (och väntat och väntat) och är trötta, frusna och hungriga. Det var massor, massor, massor med folk i paraden. Överallt på stan har man sett de här porträtten. Den som vill kan delta i Bessmertnyj polk, och vissa fotoaffärer har bidragit med att trycka upp gratis plakat. De flesta bär på någon släkting, men Ingrija har gjort plakat på de soldater de har hittat, identifierat och inte bara fått namn utan även bild till. Det är 21 plakat, på vissa är det bilder på två soldater. Alla tittar på porträtten, vem har du? Ja, det var han som vi hittade där och där. ”Det där ansiktet känner jag igen!” säger Vovka när han får syn på mitt plakat med Konstantin Savelevitj Napadajlov.

”Honom hittade vi på Sinjavinofältet, nära det blå lilla huset. Det måste ha varit 2008. Hans son kom hit, han var redan i 90-årsåldern. Han bodde långt härifrån, i Sibirien någonstans. Jag visade honom runt, visade var vi hittade hans pappa, var han är begraven. När jag följde honom till tåget ville han ge mig pengar, jag avböjde, men när han gick på tåget skakade vi hand och samtidigt som tågdörren stängdes såg jag att han tryckt in en 500-rubel sedel i handen på mig.”

Bessmertnyj polk genomförs på många håll i Ryssland. Och trots löftet om odödlighet i aktionens namn visar den ju tydligt på just det omvända. Även de som överlevde kriget var i högsta grad dödliga. För tio år sedan paraderade veteranerna själva längs Nevskij prospekt, i år är det andra som bär deras porträtt.

Segerdagen förändras. Kriget blir mer myt och mindre levd erfarenhet. Segerdagen har alltid delvis varit statspropaganda, men också något väldigt väldigt genuint och personligt. Krigets plågsamma verklighet har fortfarande varit påtaglig. Men när snart den sista veteranen är begraven, hur blir det då?

 

Förberedelser för ett stundande jubileum

Det tar inte många steg efter passkontroll och bagageutlämning innan jag ser det första tecknet på det stundande jubileet. Ett uppklistrat anslag innan tullen informerar veteranerna om vilka segerjubileumsaktiviteter de kan åka gratis till, och hur man bäst tar sig dit. Jag har tagit semester för att se hur Ryssland firar 70-årsjubileet av segern och är fortfarande lätt illamående efter en skumpig landning, men lättad över att det inte var några problem med visumet trots att han i Stockholm tittade så misstänksamt på det. Mannen (för ovanlighetens skull) i passkontrollen här ställde visserligen en del frågor, men jag undrar om han inte bara försökte småprata.

När jag kommer ut ur terminalbyggnaden ser jag nästa segerdagsaffisch, bussen som stannar på hållplatsen är också dekorerad. På vägen in till Moskovskaja metron ser jag ett antal affischer och banderoller till, störst naturligtvis vid det stora segermonumentet som är på vägen. Även en mindre intresserad besökare än jag borde ha märkt att det är något på gång vid det här laget.

På palatstorget hänger en stor banderoll och det byggs läktare framför vinterpalatset. Alla reklamtavlor har segerdagsaffischer. Men det hänger inte (ännu?) några dekorationer över Nevskij prospekt. Det är kort sagt som vanligt inför segerdagen, eller i alla fall som inför 65-årsjubileet 2010. Fast till skillnad från 2010 har väldigt många länder, däribland Sverige, tackat nej till inbjudan att fira att i Moskva. Mot den bakgrunden känns jubileets logotyp, en vit duva, uppseendeväckande. Även om jag ofta önskat mig mer betoning på fred än seger, känns den i nuvarande läge nästan ironisk.

Bandymiljadärer

Jag ramlade över ett inlägg på P4 Skaraborg som basunerade ut att en rysk miljardär vill satsa på bandyklubben Villa och sades vara beredd att satsa miljoner på klubben i dess jakt på sitt första SM guld. Om han bara fick på Läckö slott några veckor varje sommar.

Jag läste med förtjusning om ”miljadärsdoldisen” Sergej Andropov. Sen kom jag pÃ¥ vilken dag det är idag.

NÃ¥väl, oavsett hur det är med just den här mannen sÃ¥ har ju flera ”smÃ¥oligarker” (om man fÃ¥r använda ett sÃ¥ etymologiskt motsägelsefullt uttryck) pumpat in pengar i rysk bandy. Har du inte rÃ¥d med Chelsea kan du kanske satsa pÃ¥ det lokala bandylaget.

I bandy möts Ryssland och Sverige i (gissningsvis) nio VM-finaler av tio, men riktigt vilken status sporten har i Ryssland är jag osäker pÃ¥. Bandy heter i alla fall ”hockey med boll”  pÃ¥ ryska, men en gÃ¥ng hade jag diskussion med en kompis som hävdade att det inte finns nÃ¥gon sÃ¥dan sport. Det finns bara hockey med puck framhöll han bestämt. När jag försökte beskriva hur sporten gick till blev han än mer övertygad om att jag hade fÃ¥tt det hela om bakfoten. Han är dock monumentalt ointresserad av sport, sÃ¥ jag förhörde mig för säkerhets skull med en annan kompis. Hon kunde bekräfta att jag hade helt rätt. Det finns en sÃ¥dan sport, den heter ”hockey med boll”, men ”den är inte sÃ¥ populär i Ryssland”.

När jag i planläggningen av potentiella framtida forskningsprojekt kollat upp diverse halvstora halvperifiera orter tyckts det dock ofta finnas ett bandylag angivet som ortens stolthet. Med lite tur i forskningsansökningslotteriet får jag kanske möjlighet att fördjupa mig i ämnet framöver.

 

Radiotips: Tema Ryssland i Elektroniskt i P2

Förra söndagen sände Elektroniskt i P2 ett specialprogram om rysk och sovjetisk elektronisk musik, som jag lyckades missa trots att det lyssnas en hel del på P2 hemma hos mig. Tur att det går att ta igen skadan på P2:s hemsida.

Inte minst fascinerades jag av inslaget om 1920-talets avantgardistiska oljudsmusik. Det får mig att tänka på Dziga Vertov, sovjetisk filmpionjär från samma tid som jag skrivit om tidigare. Vertov motsatte sig en narrativ struktur. Han menade att filmen inte skulle efterlikna litteraturen, eftersom fiktion  var ett opium för folket. Istället var hans filmskapande fragmentariskt, han filmade scener ur vardagslivet och byggde upp en bank, ett arkiv, med bilder från livet i Sovjetunionen. Bolsjevikerna var dock konservativa på kulturens område, och om avantgardet tolererades på 1920-talet så var det slut på experimenterandet en bit in på 1930-talet.

Hör om sovjetiska pionjärer och rysk samtid på: http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/514046?programid=4432